Nya tider.
Nya tider är på väg, jag känner mig lite bättre än vad jag gjort.
Tror till och med på ett slut på det här. kanske kan en dag vakna upp och må bra... Tänk va underbart!!!
Igår åkte jag och lina till stan för att stelerisera Eva (min yngsta katt) klockan 8 på morgonen....
resterande av dagen spenderade jag och lina i stan.... och det gick bra=)
Behövde ingen behovsmedicin, det känndes jätte skönt, och vi hade så roligt. vi kom på inne på åhlens att vi skulle stila varandra, vilket var riktigt roligt!
när vi väl va hemma var vi bägge helt slut men vi hade en riktig bra dag. hoppas verkligen att det blir fler av dem.
idag är jag dock helt slut, trött som bara den, men de beror på att jag körde nästtan slut på min enegi som jag byggt upp under dem dagarna jag inte har gjort nåt...
men nu ska jag titta lite mer på tv å ta de lugnt...
ha gött och hälsa alla kryp du mött =P
Tror till och med på ett slut på det här. kanske kan en dag vakna upp och må bra... Tänk va underbart!!!
Igår åkte jag och lina till stan för att stelerisera Eva (min yngsta katt) klockan 8 på morgonen....
resterande av dagen spenderade jag och lina i stan.... och det gick bra=)
Behövde ingen behovsmedicin, det känndes jätte skönt, och vi hade så roligt. vi kom på inne på åhlens att vi skulle stila varandra, vilket var riktigt roligt!
när vi väl va hemma var vi bägge helt slut men vi hade en riktig bra dag. hoppas verkligen att det blir fler av dem.
idag är jag dock helt slut, trött som bara den, men de beror på att jag körde nästtan slut på min enegi som jag byggt upp under dem dagarna jag inte har gjort nåt...
men nu ska jag titta lite mer på tv å ta de lugnt...
ha gött och hälsa alla kryp du mött =P
Hemkomst
Nu är det över sex veckor sedan jag hamna på psyket, pk-huset på östrasjukhuset,
blivit diagnotiserad med en svår djup depression som jag nu behandlas för.
Detta är första natten jag sover själv, har inte vart själv på sju veckor. det känns så konstigt allt... jag, depremerad?
är helt förvirrad, inget är som det har varit
jag lider av en ständigt ångest som inte tycks försvinna, ibland är den uthärdlig men för det mesta är den outhärdlig.
Tankar som jag hade om att begå självmord blir bara värre i dessa stunder. och jag är rädd för mig själv, då jag inte vet vad jag gör i de situationerna. Innan jag hamna på psyket hade jag varit påväg två gånger att ta mitt liv, dessutom har jag satt ett datum. den 24 juli 2007, har de inte blivit bättre tills dess så ger jag upp.
för jag orkar inte må så här dåligt mer. Har haft det så här i hela mitt liv.
fast det som blir så konstigt är att jag inerst inne inte vill dö, jag vill leva. Jag Älskar juh livet och anser det vara en gåva som man ska ta vara på och njuta av varje sekund man är vid liv.
Jag brukade ändå kunna vara sån, även om jag har en trasig själ och mått dåligt.
Det blir så svårt när man känner att man inte orkar mer.
hur mycket orkar egentligen en människa?
När ger han eller hon upp?
Jag har ingen familj, mor tog sitt liv 15 maj förra året, och sen dess har det bara varit jag.
Min biologiska far har aldrig funnits där, han lämna mamma när hon blev gravid. Hon träffade då en annan man som verkade snäll och bra, men som sedan visade sig vara djävulen själv.
Tvinga mor till prostitution... och misshandeln som pågick kan jag knappt beskriva med ord.
Jag tvingades inte bara att se detta utan blev oxå utsatt, jag slapp iaf bli prostituerad - det betyder dock inte att jag fick vara ifred, han var på mig likt förbannat.
När folk pratar om när de förlorade sin oskuld, skrytandes säger folk vilken ålder, vem var först vem var yngst?
Jag förlorade min vid fem års ålder. inget jag vill skryta över eller äns nämna. har aldrig sagt detta till någon, för jag skäms så. vad jag än gjorde blev det fel. visade jag vad jag kände fick jag stryk, eller min mor. ofta fick min mor stryk på grund av mig. jag var ett olydigt barn trots att jag gjort allt han bad mig om, försökte förutspå hans nästa drag för att slippa få stryk.
Men det är inte slagen som är det mest förnedrande, utan det andra han gjortde.
allt han gjort mot mamma, som han sa va mitt fel. allt som han gjorde mot mig som oxå var mitt fel... och skulle jag någon gång berätta vad som har hänt skulle han ta livet av min mor. hade mitt liv vart på spel hade jag sagt något mycket tidigare, men när mors liv står på spel, hur kan jag tvingas se min mamma dö. hur orkar man det? när det är ens fel att det sker?
Nu när hon redan är död kan jag berätta min och mammas historia, för han kan inte döda henne. Mors aska ligger spridd i havet och hon har det bra där hon är nu. ingen kan göra henne illa mer!
och mitt liv spelar ingen roll, vill han död mig får han göra det... jag skiter i vilket. jag vill inte dö, men jag vill inte leva heller. jag är inte rädd för döden, skulle tycka att det va skönt och befriande, men jag är ändå nyfiken på livet.
ska skriva en bok har jag kommit fram till. en bok där allt står, allt som hänt, allt han har gjort så att alla vet vilket svin han är och hur han har förstört våra liv.
på nåt sätt måste han få stå för vad han har gjort, och på nåt sätt måste han få ett straff, ett förevigat straff!
Varför är det jag som ska behöva lida när det är han som har gjort fel!?
jag har kämpat hela mitt liv, hur mycket mer orkar jag? och är det ens värt det?
vet varken in eller ut längre....
det ända jag vet är att jag inte orkar mer. cirkeln tar aldrig slut, jag försöker hela tiden komma ur den, men på något sett verkar det omöjligt. när jag tror att jag är säker börjar det om på nytt!
vart börjar man, och vart tar det slut?
När är nog NOG?
Är så vilsen och jag vet inte om jag kan hitta hem igen.
blivit diagnotiserad med en svår djup depression som jag nu behandlas för.
Detta är första natten jag sover själv, har inte vart själv på sju veckor. det känns så konstigt allt... jag, depremerad?
är helt förvirrad, inget är som det har varit
jag lider av en ständigt ångest som inte tycks försvinna, ibland är den uthärdlig men för det mesta är den outhärdlig.
Tankar som jag hade om att begå självmord blir bara värre i dessa stunder. och jag är rädd för mig själv, då jag inte vet vad jag gör i de situationerna. Innan jag hamna på psyket hade jag varit påväg två gånger att ta mitt liv, dessutom har jag satt ett datum. den 24 juli 2007, har de inte blivit bättre tills dess så ger jag upp.
för jag orkar inte må så här dåligt mer. Har haft det så här i hela mitt liv.
fast det som blir så konstigt är att jag inerst inne inte vill dö, jag vill leva. Jag Älskar juh livet och anser det vara en gåva som man ska ta vara på och njuta av varje sekund man är vid liv.
Jag brukade ändå kunna vara sån, även om jag har en trasig själ och mått dåligt.
Det blir så svårt när man känner att man inte orkar mer.
hur mycket orkar egentligen en människa?
När ger han eller hon upp?
Jag har ingen familj, mor tog sitt liv 15 maj förra året, och sen dess har det bara varit jag.
Min biologiska far har aldrig funnits där, han lämna mamma när hon blev gravid. Hon träffade då en annan man som verkade snäll och bra, men som sedan visade sig vara djävulen själv.
Tvinga mor till prostitution... och misshandeln som pågick kan jag knappt beskriva med ord.
Jag tvingades inte bara att se detta utan blev oxå utsatt, jag slapp iaf bli prostituerad - det betyder dock inte att jag fick vara ifred, han var på mig likt förbannat.
När folk pratar om när de förlorade sin oskuld, skrytandes säger folk vilken ålder, vem var först vem var yngst?
Jag förlorade min vid fem års ålder. inget jag vill skryta över eller äns nämna. har aldrig sagt detta till någon, för jag skäms så. vad jag än gjorde blev det fel. visade jag vad jag kände fick jag stryk, eller min mor. ofta fick min mor stryk på grund av mig. jag var ett olydigt barn trots att jag gjort allt han bad mig om, försökte förutspå hans nästa drag för att slippa få stryk.
Men det är inte slagen som är det mest förnedrande, utan det andra han gjortde.
allt han gjort mot mamma, som han sa va mitt fel. allt som han gjorde mot mig som oxå var mitt fel... och skulle jag någon gång berätta vad som har hänt skulle han ta livet av min mor. hade mitt liv vart på spel hade jag sagt något mycket tidigare, men när mors liv står på spel, hur kan jag tvingas se min mamma dö. hur orkar man det? när det är ens fel att det sker?
Nu när hon redan är död kan jag berätta min och mammas historia, för han kan inte döda henne. Mors aska ligger spridd i havet och hon har det bra där hon är nu. ingen kan göra henne illa mer!
och mitt liv spelar ingen roll, vill han död mig får han göra det... jag skiter i vilket. jag vill inte dö, men jag vill inte leva heller. jag är inte rädd för döden, skulle tycka att det va skönt och befriande, men jag är ändå nyfiken på livet.
ska skriva en bok har jag kommit fram till. en bok där allt står, allt som hänt, allt han har gjort så att alla vet vilket svin han är och hur han har förstört våra liv.
på nåt sätt måste han få stå för vad han har gjort, och på nåt sätt måste han få ett straff, ett förevigat straff!
Varför är det jag som ska behöva lida när det är han som har gjort fel!?
jag har kämpat hela mitt liv, hur mycket mer orkar jag? och är det ens värt det?
vet varken in eller ut längre....
det ända jag vet är att jag inte orkar mer. cirkeln tar aldrig slut, jag försöker hela tiden komma ur den, men på något sett verkar det omöjligt. när jag tror att jag är säker börjar det om på nytt!
vart börjar man, och vart tar det slut?
När är nog NOG?
Är så vilsen och jag vet inte om jag kan hitta hem igen.
