ikkamedlitets

Jag sitter nu och funderar vad jag vill ha ut med mitt liv.

Vissa saker kanske aldrig kommer ske som jag så gärna önskar, och hur ska jag då förhålla mig till det då?

Just nu är det mycket funderingar kring detta med denna förbannande ledvärken.

Även om den har blivit betydligt bättre än vad den har varit de senaste veckorna så finns den ändå kvar. Jag klarar mer och mer, men jag har fortfarande svårigheter med mycket. 

Jag kan fortfarande inte hålla samma tempo, svårt att gå i trappor... även om det är mycket bättre. 

Jag har svårt att knyta händerna utan att det gör ont, vilket gör att det är svårt att öppna saker med lock exemeplvis burkar.

 

Man kanske inte ska fundera så mycket än innan man har mer svar, om ca en vecka ska jag till reumatologen och förhoppningsvis får jag mer svar då. 

Men tänk om jag behöver leva med denna värk resten av mitt liv, vad ska jag då göra och vad kommer jag klara av?

Jag ser framför mig hur mamma blev sjukpenssionär vid 40 årsålder pga sin värk och även om hon försökte hitta arbeten som hon försökte klara av gick inte det.

Är det min framtid? Sjukpensionär? Svårt att hitta arbeten som jag klarar av?

När jag har hittat ett arbete som jag älskar, sjuksköterska på en akutmottagning.

Kommer jag klara av det?

Ska jag utbilda mig till något helt annant?

Kommer jag klara av att nå min dröm, att arbeta som läkare en dag? Eller kommer jag behöva kompromissa även där?
Ska man utbilda sig till nåt som inte har med vården att göra? Men vad ska jag göra då?

 

Många tankar som far runt i mitt huvud.

 

Mitt jobb som jag har nu ger mig stimulans, både socialt och när det kommer till utmaningar... men jag kanske inte klarar av det så mycket längre... kroppen kanske inte klarar av det?

 

Finns det andra jobb som man kan ha med en sjuksköterskeexamen? 

Skulle jag nöja med att sitta på ett kontor någonstans och syssla med pappersarbete?

Jag har sedan en tid, innan detta med ledvärken började, funderat på om jag har valt rätt yrkesval....

Vad skulle jag vilja göra som inte har med vården att göra? 

Att arbeta inom vården är slitsamt, både psykiskt och fysiskt. Som sjuksköterska har man ett otroligt ansvar. 

Jag älskar det jag jobbar med och jag älskar att arbeta med människor men är det värt det? Är det värt allt slit? 

Tungt arbete, dåligt med uppskattning, personalbrist, dålig arbetsmiljön, extrapass, ge 100% på arbetet hela tiden, svårt att hinna återhämta sig, lite tid över till annat som fritridsintressen, vänner, familj, obekväma arbetstider, mindre bra lön och dålig löneutveckling.

Men samtidigt arbetar man med underbara människor, man får dagligen utmaningar, man får hjälpa människor i svåra livssituationer, man får bokstavligt talat möjlighet att rädda liv och den känslan när man faktiskt har räddat ett liv är helt fantastikt och man utvecklas dagligen i både sin profession och i sin person. Hur många yrken ger det?

 

Just nu sitter jag och kollar på olika utbildningar:

• Läkare? 5,5 år + 1,5 års AT-tjänstgöring innan man kan få en läkarlegitimation för att sedan göra sin ST för att kunna bli spicialistläkare inom nåt område... och jag kanske vill bli akutläkare
• Biomedicin? 3år med eventuellt ytterliggare 1-2 års vidareutbildning för att kunna forska inom området, men denna utbildning finns inte i närheten av där jag bor
• Läkemedelskemist? 3 år med ytterliggare 1-2 års vidareutbildning för forskningmöjligheter
• Molekylärbiologi? 3år med ytterliggare 1-2 års vidareutbildning för forskningmöjligheter
• Bioteknik? 5 år
• Apotekare? 5år
• Olika vidareutbildningar på sjuksköterska? Akutsjuksköterska - 1år, Narkossjuksköterska - 1år, 

Enligt CSN har jag bara rätt till ytterligare 120 veckor studiemedel....

så om jag läser de längre programen har jag inte rätt till studiemedel under hela studietiden, och kommer jag klara av att arbeta samtidigt som jag studera, och då kommer eventuellt mycket av kurslitteraturen vara på engelska.... jag som inte kan engelska.

 

Fast man kan juh alltid söka å sedan se om man kommer in för att sedan ta ett beslut hur man vill göra... och om det är detta jag vill göra.

 

Eller så väntar man och ser vart livet för en?

funderingar och åter funderingar... 

 

tack å hej leverpastej

 

 

Min kropp har blivit så otroligt känslig när det kommer till det mesta. Vid minsta ansträngning här hemma så får jag mer ont på eftermiddag/kväll och ibland även dagen efter. Det räcker med att jag försöker laga mat. Jag blir samtidiigt så less och besviken, känns som att jag inte klarar någonting alls just nu. 

Försöker jag ta en promenad (för jag blir galen av att bara sitta här hemma) så går jag så långsamt. Att gå från punkt A till punkt B som normalt tar 15 minuter för mig förr tar idag 30-35 minuter - alltså dubbelt så lång tid!!!! Jag som normalt har ett ganska högt tempo klarar inte det idag. Jag brukar normalt gå om de flesta människor när jag är ute och går, idag blir jag omgången av alla andra, till å med pensionärer med rollatorer går om mig i dagsläget!!!

Nu kanske alla tänkter, a men vadå då... Men detta är väligt frusterande för mig att inte klara saker som normalt kan. Jag kan inte gå, jag kan inte öppna korkar, jag kan inte tvätta mig, jag kan inte borsta håret, jag kan inte gå upp för trappor, jag kan inte lyfta katterna, jag kan inte bära saker, vissa dagar kan jag inte ta kaffemuggen till munnen, jag kan inte gosa med katterna, jag kan inte gå på toa, jag kan inte plocka i och ur diskmaskinen, jag kan inte dammsuga, jag kan inte städa, jag kan inte handla, jag har svårt att köra bilen- för jag kan inte vrida mig för att kolla döda vinkeln, jag kan inte sitta för länge, jag kan inte sova, jag kan inte torka mig när jag varit på toa, jag kan inte skriva, Allt detta gör ont att göra och allt detta är en process i sig när jag försöker mig på det och tar så mycket längre tid allting! Att öppna oöppnade korkar på tex flaskor går inte, jag har inte den kraften och det gör alldeleles för ont i händerna.

Jag är less på detta nu! Jag vill veta vad är! Vad det beror på?  Vad jag kan göra för att det ska bli bättre?

Ska jag röra på mig? Ska jag vila? Ska jag kombinera rörelse och vila? Vad ska jag göra???? För inget som jag gör nu verkar göra att det blir bättre.

Jag kan vila en hel dag, bara plöja det ena serieavsnittet efter det andra, kolla facebook tills mobilens batteri är slut av ren tristest. På kvällen kanske jag inte har så ont som jag brukar när jag har "ansträngt" mig, men jag kan ha desto ondare dagen efter ändå... så det verkar inte heller vara en bra plan.

Jag kan ta en promenad, försöka plocka i och ur diskmaskinen, plocka lite här hemma, plugga. Då har jag väldigt ont på kvällen och har ännu svårare att röra mig, natten kan vara ett helvete men dagen efter så gör det lika ont som när jag vaknade föregående dag.

SÅ VAD SKA JAG GÖRA?????

 

Jag har haft flera allergiska reaktioner de senaste veckorna. Troligtvis tål jag inte nötter, för det är efter att jag har fått i mig någon form av nöt som jag har reagerat. 

För några veckor sedan fick vi åka in till jourcentralen för att få läkemedel utskrivet, egentligen kanske jag skulle behövt åka till akuten för tungan hade svullnat upp så mycket att jag drägglade å la jag mig på rygg så föll tungan ner i halsen å gjorde att jag inte kunde andas. Men till akuten vill jag inte, så jag väntade så snällt till jourcentralen öppnade... och så länge jag inte låg på rygg så höll jag fria luftväger, så så akut va det inte ;)
På jourcentralen fick jag utskrivet betapred (kortison) och en antihistamin (allergitablett) som jag ska ta när jag får dessa reaktioner. Jag har haft 3 reaktioner efter där, med svullen tunga (inte så illa som då), där jag har blivit tvungen att ta betapred och antihistamin. Senast igårkväll faktiskt. 

Det ENDA som är possitivt när jag får dessa allergiska reaktioner och jag tagit betapred så är smärtorna i kroppen nästan helt borta, bara lite lite kvar - så jag kan röra mig utan att det gör ont, kanske inte lika fort som normalt men ändå.

Men är det värt att riskera ofrialuftvägar för en dag med nästan inte smärta? 

 

Inte nog med detta, jag har börjat få brännade smärta i mag och stupområdet av och till, som kommer oftare och oftare. Och inatt vaknade av smärtor i övre delen i magen som kom och gick.

Jag tror att detta beror på alla smärtstillande jag äter. Jag har de senaste 6 veckorna ätit NSAID-preparat (voltaren, ipren, naproxen) dagligen. Dessa prepparat ökar risken för magsår om man äter dem under en längre tid, vilket jag nu har gjort. Så, med min tur , har jag väll dragit på mig ett magsår också :/
Jag får helt enkelt inte äta dessa smärtlindrande på ett tag och se om det blir bättre, men då vet jag oxå att jag kommer ha mer ont. Men så får det väl vara då?

Jag hoppas fortfande på att något magiskt ska hända och att jag imorn vaknar upp  å all smärta och stelhet är borta! Och att denna skiten aldrig mer kommer tillbaka å så lever jag lycklig i alla mina dagar.

 

Men nu har jag iaf en tid till reumatologen om 3 veckor, så har inte smärtorna lagt sig tills dess så tror jag att jag helt enkelt får stå ut. Förhoppningsvis hittar det felet och åtgärdar det med någon form av behandling så att jag kan återgå till ett normalt liv!

 

Så då har jag fått spy ut mig lite galla här på bloggen, känns lite skönt faktiskt....

Nu ska jag sätta mig och plugga lite (läser en kurs på högskolan via jobbet) så att jag förhoppningsvis klarar tentan när den kommer.

Tack å hej leverpastej.

 

 

Den senaste tiden har jag kännt mig dålig.
Jag har trott att jag varit påväg in i väggen igen, dels för att jag har känt en onormal trötthet både fysiskt och psykiskt. Den tröttheten har iofs blivit bättre, känner mig piggare nu efter lite vila.
Men för några veckor sedan fick jag ont i ryggen, som jag själv tolkade som en muskelinflammation i ryggmuskelaturen. Jag forstatte att arbeta och smärtorna blev bara värre. Jag åt antiflammatorisk för jag tänkte att det skulle bli bättre, vilket det inte blev.
För två veckor sedan började jag även få ont i lederna och blev tvungen att sjukskriva mig från jobbet för att det gjorde så ont. Vissa dagar hade jag sådanna smärtor att jag grät så fort jag rörde mig och fick ringa vårdcentralen för att få starkare smärtlindring.
Jag var på vårdcentralen för en vecka sedan och då tog man lite prover för att se om det är nåt reumatiskt som orsakar detta. I släkten har vi reumatiska sjukdomar samt att min mamma hade flera reumatiska sjukdomar som besvärade henne med svåra smärtor.
Jag har alltid varit rädd för att jag också ska få en reumatisk sjukdom, för jag har sett hur det påverkade mamma med de smärtor som kommer med dessa sjukdomar.
I måndags var jag på vårdcentralen igen, för att få en sjukskrivning då smärtorna i lederna gör att jag inte klara av att arbeta. Då fick jag lite svar på några av proverna som man tog sist jag var där. Man kan se på dessa prover att jag har någon form av inflammatorisk process i kroppen, Jag har en förhöjd sänka samt snabbsäänka.
Man hade tagit ett prov som visar hur länge denna inflammatoriska processen har pågått, detta prov kallas elfores, som också var förhöjd. Men man hade också hittat något som kallas för M-komponent i detta prov. Vad det står för vet man inte än då man ej fått svar på de reumatiska proverna än.
Ytterliggare prover togs.
Nu har jag gjort det man absolut INTE ska göra…. Jag har googlat vad detta kan stå för. Varför gör man sånt egentligen, för man blir bara mer orolig då…. Dumma mig.
Det är svårt att veta vad det står för när man inte har hela bilden, men en M-komponent i blodet kan medföra en blodsjukdom,cancer, myelom, morbus wallenström, MGUS, eller något reumatiskt. Ingen av dem akuta utan är mer kroniska och man får behandling om man har symtom. Oftast brukar man få det sent i åldrarna, vid 70-årsålder är det mer vanligt.
Min fasa är att det skulle vara något såndan, eller nåt reumatiskt… jag hoppas bara att detta är ett bifynd som inte betyder något och att jag kommer bli bra snart igen.
Men jag och mitt katastroftänkande bidrar till många tankar som snurrar runt. Och jag ska egentligen inte måla fan på väggen. Men jag vet också hur vården fungerar, man säger inget till patienten innan man har alla svar… och det är iofs bra i vissa fall för att inte skapa onödig oro. Man utsätter patieneten för massa provtagningar och man ger inget svar innan man har hela bilden…. Man förklarar inte vad man tänker eller vad man vill utesluta genom att göra dessa undersökningar. Jag är lite tvärt om, jag vill ha svar… jag vill veta vad de utesluter… jag hatar att bli förd bakom ljuset, utan jag vill kunna förbereda mig…
Nu försöker jag utesluta saker själv genom google, men det är också svårt när man inte har hela bilden vad gäller prover och andra undersökningar.
Jag får försöka att tänka att läkaren gör vad han kan, och jag har faktiskt förtroende för honom. Och jag tror att han kommer göra allt för att det kommer bli bra igen. Han vet att jag arbetar som sjuksköterska och verkar ha en dialog med mig när det kommer till proverna, och jag upplever han som ärlig när jag ställer mina frågot.
Det känns skönt att de utreder vidare vad detta kan stå för, och jag ska inte försöka måla fan på väggen… lättare sagt än gjort :/
Förhoppningsvis för vi svar på resterande av proverna i veckan och då vet vi mer.
Men alla där ute…. GOOGLA INTE sjukdomar… då blir man bara mer orolig! Tips från coachen!

Tack och hej Leverpastej

Jag har knappt sovit något på fem nätter, jag har svårt att sova.

Just nu funkar inga av mina sömnstrategier, tankarna snurrar iaf.

Jag har ingen matlust, tvingar mig själv att äta lite så att jag ska orka mig igenom dagen

Jag är så ofantligt ledsen, känner mig sviken och jag är så sårad.

Det har hänt lite grejer som jag inte riktigt är redo att skiva här... Behöver nog försöka lösa lite av det innan det kommer ut.

En person har verkligen sårat mig och jag kommer i framtiden ha väldigt svårt att lita på den personen

Vissa kanske tycker att jag är överdriven, att jag reagerar så här för detta.

Men nu e det så iaf, jag reagerar och jag reagerar skarpt.

Jag har beslutat att ta upp min kontakt med min psykolog igen, han kanske kan hjälpa till att få rätsida på detta... Om inte annat så har jag någon oberoende att prata med som dessutom kan min historia.

Dessutom kan jag behöva fortsätta bearbeta min uppväxt oxå...

Jag har känt på mig hela året att nåt ska hända som gör att jag kommer må dåligt igen, och jag tror att det är detta.

2015 har inte varit ett bra år alls.

(jag mår inte lika dåligt som jag har gjort, långt därifrån, men jag mår inte bra just nu och jag känner att jag behöver hjälp för att jag ska kunna må bra igen)

Nu tester jag den.

Har precis skaffat mig en ny surfplatta oxå :) 

Så lite kul e det att festa både surfplatta och appen ;p 

Jag hoppas jag kommer igång med bloggandet igen... Även om det nu kanske bara är "tråkigt" vardagsblaj....

Aja, vill egentligen bara testa idag, å det verkar som att det fungerar :) 

Kram på er alla

J får mig alltid att skratta, senast idag när vi var och handla mat. 

180x200 

Bärbara datorer

Sover alltid med kläder på, på vinter lite varmare och på sommaren lite svalare kläder.

Jag har 4 kunnar i sängen, J har nog lika många. Så totalt i sängen har vi 8 kuddar

Torrevieja, Göteborg, Skultuna, Kungsbacka

Beror lite på sammanhanget, hemma gillar jag att vara barfota samt på mjukt gräs. De e även gött att ha strumpor på sig när det e lite kyligt och ett par riktigt sköna skor vill jag ha på fötterna när jag går mycket.

Oja, de tur att jag jobbar med det jag gör, för där får jag verkligen utlopp för mitt översociala jag.

Solero, eller sorbéglass

Denna e svår, de beror helt på vad jag e sugen på. Oftast så vill jag ha något fruktigt.

Ja, de gör jag

Har lyckats bli beroende av kaffe, får jag inte mitt morgonkaffe så vaknar jag inte. Jag dricker väll ca 3-4 koppar om dagen

Vatten och kaffe

Jag somnar fortast om jag ligger på mage

Jag älskar att mysa och kramas.

Jag tror att jag har lätt för att bli beroende. I min familj finns det beroende i flera generationer så jag ligger nog i riskzonen. Det enda som jag tillåter mig att vara beroende av är cigaretter... de skadar bara mig själv och inte någon annan psykiskt iaf... nu röker jag bara ibland och jag har mina peroder då jag röker mer och andra perioder då jag inte röker alls. 

Jag har en bekant som fyller år samma dag som jag, vi är gamla arbetskamrater. lite roligt faktiskt.

Oja, det är min högsta önskan i livet just nu. Allt jag har kämpat för i mitt liv är för mina framtida barn. Men det är inte alltid så lätt att skaffa dem, oavsett hur mycket man än längtar.

 

Faktiskt, en gång när jag var 16 då jag ahde sådanna magsmärtor att jag skek av smärta... trodde ärligt att jag skulle dö då, men det visade sig vara en svår lunginflammation.

 

Havet

Äger inte så mycket smycket som är dyra, mina smycket har mer affektionsvärde och blir därför dyrbara för mig.

Kollar sällan på tv, tycker det är jobbigt med reklamen... men jag kollar på netflix och just nu är min favorit serie där "drop dead diva"

Jag har faktiskt en nalle som jag fick från min gudson i julklapp vid migg huvud när jag sover

Jag en som visslar en snutt från "robinhood"

Inte från när jag var riktigt liten, men har ett plagg från när jag var 9-10 år.

Har inget som är helt rött, men jag har kaffemugg med röda blommor på. 

Inget som jag gör medvetet. Jag är väldigt social av mig och jag älskar att prata och lära känna nya människor... hos vissa kan detta uppfattas som flirtig, men det är inget jag är medvetet iaf. 

Nä, de kan jag inte. 

Nej, brukar oftast hålla mig till hastighetsbegränsningen. 

Just nu håller jag på och läser en bok om traumaomhändertagande, TNCC. Annars så lyssnar jag på "Rör inte mitt mord" av Lars Forsberg

Ytterst sällan

Nej

Ibland, beroendes på vilken låt det är... ofta så dansar jag "pekfingerdansen"

Mix megapol

Rapport från en ambulans igår när jag arbetade

När mitt kusinbarn tog sin konfirmation i Danmark

Jag hade två favoritlärare. Den ena undervisade i engelska, och hon var så himla rar, den andra undervisade i svenska, och hon var väldigt sträng... men vad mycket jag lärde mig av henne.

 

3-4 dagar e som längst i tält, och det har varit när jag har varit ute och vandrat.

När jag komhem från jobbet i fredags så hade J köpt blommor till mig. 

Just nu har jag tv i bakgrunder å på där går just nu city akuten. 

Ja, två gånger, en gång när vi via "bonavia" målade julkort med en konstnär... men då syns inte mitt ansikte, och andra gången när jag tog studenten. 

Krockodil är nog det konstigaste jag ätit

J såg jag naken senast. 

Vi har eltandborste och jag har den som e gul.

Det är ganska så lätt att imponera på mig, jag beundrar många människor. 

J eller någon av mina vänninor

Nej

100 kr tror jag, brukar aldrig vinna nåt.

Jag är både förlovad och sambo

Facebook, instagram och google

Ja, det finns mycket som jag ångrar att jag har gjort.

Oj, de vet jag... tror han kan vara runt 60. Har bara träffat honom en gång som jag kommer igåg.

Min önskan är att bli läkare, men tycker att sjuksköterska som är nu är nästan mitt drömmjobb.

Ja, det finns massor av dem. Bland annat vill jag resa runt i USA, Latinamerika, Madagaskar, Asien... med mera.

Jag har två underbara katter.

Oj detta var svårt. 1. Jag har väldigt många parfymer, men använder kanske bara tre av dem. 2. Jag älskar att bara gå runt å strosa, kolla in i fönster å fantisera om hur de lever sitt liv som bor där. 3. Om någon frågar mig en fråga kommer jag alltid svara sanningen, jag har väldigt svårt för att ljuga under de omständigheterna. 

 

Ja, jag svär nog ganska så mycket. 

Jag gillar sensommaren och hösten. 

 

Tror inte att jag kan det längre, kunde när jag var liten. 

En lax och senatpaj, och en göteburgare. 

Jag är utbildad apoteksassistent, undersköterska samt sjuksköterska. 

Förr var jag väldigt nöjd med mina vader... skulle nog säga att jag forfarande e ganska så nöjd med dem.

 

Min näsa, tycker inte att den helt passar in i mitt ansikte... men jag e född med den så jag får nog behålla den.

Jag är väldigt snäll, nästan lite dumsnäll ibland, Jag är mån om att folk mår bra. 

Jag vill så mycket att de ibland blir pankaka av allt, jag har väldigt svår att säga ordet nej.

Detta kommer nog misstolkas, men Hitler och hans framgång intresserar mig. Hur kan en person bli så stor och göra så mycket ondt? 

Den andra personen kan jag inte komma på nu.

Oja, jag saknar min mamma

Ja, de tycker jag... men man behöver inte göra något stort av det... men nåt litet.

Det finns mycket som gör mig ledsen, orättvisor, elaka människor, att jag inte har några barn gör mig ledsen när jag tänker på det. 

Det finns mycket som gör mig glad, jag är en väldigt glad person så om andra är glada runt om kring mig är jag oxå glad... ett leende kan göra så mycket. 

Förlovad

Denna helger har jag bara umgåts med J, vi har knappt träffats i veckan då jag jobbat mycket kväll. Nästa helg vet inte än vad som är planerat.

Satt mig i helt fel bil och trodde att det var min kompis. 

Pasta, är min stora last... kan äta hur mycket som helst av det och jag bara ÄLSKAR det. 

Oj, jag har många förebilder. Men men mamma var en otroligt stark person så hon är en stor förebild för mig. 

Även min morfar, som var en otroligt genom snäll person.

 

Ibland är allt inte så himla lätt...

För ett tag sedan så gick mammas sambo bort, nu äntligen har jag kunnat hämta hem lite grejer som är mitt, mammas och morfars. 

Att gå igenom vissa grejer visade sig vara tuffare än vad jag trott. 

Dels att åter gå in i huset där vi bodde, där både många glada och mindre glada minnen finns.

Dels att behöva gå igenom foton, brev och saker.

 

Idag läste jag ett brev som mamma skrev till morfar efter att vi flytt från spanien... Ett brev där mamma berätta om flykten, och lite lätt om tiden i spanien... Ett brev där även några foton hade skickats med, foton på mig och ett där "pappa" är med. 

Jag började grina, sedan fick min sambo även läsa brevet... Och de e nog inte förrens nu som han förstod hur vi hade det... Även han bröt ihop... innan har han bara hört mig berätta om tiden, men nu fick han det svart på vitt. 

 

Usch... Det kan verkligen inte vara lätt att vara närstående till mig! 

Just nu är hela vardagsrummet fullt med grejer, fullt med minnen... Bra som dåliga minnen.

Och jag minns, fy vad jag minns.

Även de goda minnena kan smärta, saknad och ånger är vad jag känner mest just nu...

Jag hade kunnat handlat så annorlunda efter att mamma gick bort, allt blev så fel.

 

Flera stora högar med bilder, massa bilder på min dåvarande familj... Mamma, morfar, mammas sambo, min foster syster... Och många fler. 

Allt är verkligen svunna minnen. Det är kul att se alla bilder, på gott och ont....

 

Till mammas sambo och morfar vill jag skrika ett enda stort FÖRLÅT!!! 

Jag vill kunna krama om alla, och säga att jag saknar dem. 

Jag vill kunna ge mamma en bamsekram och säga att hon fattas mig! 

 

 

 I sommras arbetade jag på akuten och trivdes väldigt bra.

Efter sommaren började jag på en vårdavdelning som sjuksköterska, fick ett vik på ett år. Men jag sa upp mig efter 5 månader och började åter på akuten.

 

Att arbeta på en vårdavdelning var inget för mig.. och jag beundrar alla som orkar med arbetet där eller andra avdelninger.  

Mitt psyke klarade inte av det, jag arbetade dygnet runt i mitt huvud.... jobbet tog aldrig slut...

Det spelade ingen roll att jag nästan alltid (vid dagpass) jobbade över, det fanns alltid saker som jag inte hunnit med som jag var tyvungen att försöka planera in dagen efter. 

Jag var konstant trött, ledsen, fustrerad och jag blev en sådan sjuksköterska som jag inte vill vara. En sjuksköterska som fick be patienterna vänta med att gå på toaletten för att jag inte hade tid att hjälpa dem med det mest basala. Mitt tålamod tröt så fort ingen gick som planerat... men jag försökte att inte visa det för patienterna. 

 

Jag hann sällan dokumentera det som var tvunget och satt ofta på övertid för att kunna dokumentera. 

Jag hade säkert kunna planera min dag bättre, men jag arbetar för patienterna och ville göra tiden på avdelningen så bra som möjligt för dem. 

 

Jag som person är väldigt hjälpsam och jag vill alla i min närhet väl. 

Som sjuksköterska vill jag kunna ge det där lilla extra. Jag vill kunna hålla någon i handen som mår dåligt, jag vill kunna trösta och allt vad det innebär. 

Jag vill oxå hjälpa min kollega så att denne inte behöver bära tunga lass själv men många gåner kunde jag inte hjälpa till då jag hade så mycket att göra som bara en sjuksköterska kan göra. Jag gick med konstant dåligt samvete, dels för att jag inte hann hjälpa och dels för att jag inte kunde ge bra vård till de patienterna jag hade hand om. 

 

De flesta dagarna innan jag började arbetet så kände jag sådan ångest, för att jag visste redan på förhand att jag inte kunde göra ett bra jobb. Jag kännde konstat stress och jag mådde riktigt dåligt.

Jag tror att jag var påväg att springa in i väggen igen, jag grät nästan varje morgon. 

Jag hade aldrig någon ork kvar när jag väl kom hem....

Tillslut sa mina nära och kära ifrån.... "säger inte du upp dig så gör jag det" 

 

Jag sa upp mig tillslut och för min egen del kändes detta helt underbart. 

Jag kännde en lättnad! Även när det körde ihop sig som tusan på jobbet, kunde jag behålla mitt lugn.

 

Nu arbetar jag åter på akuten, och jag älskar mitt jobb, men det bästa av allt är att jag har ork kvar när jag kommer hem. Jag är inte längre helt slutkörd.

 

Arbetet på akuten skiljer sig så ofantligt mycket från arbetet på en vårdavdelning. 

Även om jag ibland har hand om många patienter samtidigt, och ibland många svårt sjuka patienter, så upplever jag inte samma stress där. 

Och när jag väl slutar mitt pass behöver jag inte planera min morgondag utan jag kan släppa arbetet när jag tar på mig mina civila kläder. 

 

Att arbeta på en akutmottagning passar mitt psyke betydiligt bättre och jag är glad att jag är tillbaka på en arbetsplats där jag trivs och känner att jag gör ett bra jobb!

Jag är nöjd med mitt beslut att sluta på vårdavdelningen och istället börja på akuten.

 

 

Det var inte lätt för mamma att planera flykten från "pappa". Flykten från Spanien till Sverige och flykten från tortyr.

"Pappa" hade stenkoll på oss, vi fick inte ta ett steg utan hans tillåtelse. 
När vi flyttade till Spanien tog "pappa" våra pass och låste in det i kassaskåpet så att inte mamma skulle kunna få tag i dem.

Nån gång vid något gräl mamma och "pappa" hade tog pappa ur mammas pass och slängde det i öppna spisen så att det brann upp. 

Verkan som att "pappa" gillar att elda saker... leksaker, presenter och pass...

 

Jag tror inte det var många i vår bekanskapskrets som visste vad som försegick bakom våra stängda dörrar. Utåtsätt var "pappa" snäll, rolig och omtänksam. En kärleksfull och omtänksam man och far.

Jag hoppas att ingen visste, för om de visste och inget gjorde nåt kan jag inte förstå hur de kan leva med sig själva.

 

Tillslut tror jag i alla fall en familj började ana hur vi hade det. 

De hjälpte oss så gott de kunde. 

Mamma hade inte längre något pass och mitt var inlåst.

Denna familj hjälpte mamma så att hon kunde komma till svenska ambasaden för att ordna sina papper. Gissar att detta inte var helt lätt, Tror att det blev många besök dit, tillslut tror jag mamma fick ett tillfälligt pass... så att vi i alla fall kunde ta oss tillbaka. 

Mitt pass var inlåst i kassaskåpen som mamma inte kunde komma in i.

Även där hjälpte denna familj till så att de fick mitt pass. Jag vet inte hur de lyckades, men "pappa" litade på dem...

 

När dagen väl var kommen uppehöll familjen "pappa" så att han inte kunde stoppa oss. Jag tror att maken i familjen var med "pappa" och frun i familjen hjälpte mig och mamma in till stan så att vi kunde ta vår första buss.

 

Mamma hade bett mig packa en ryggsäck, en liten ryggsäck. Jag packade ner några Kalle Anka tidningar och något ombyte... mer fick inte plats...

Mamma hade inte heller någon stor väska. 

Vi fick inte med oss mycke grejer.... jag lämna kvar alla mina leksaker, alla mina gosedjur... allt. 

Men det gjorde inget för mig, för den glädje jag kände när mamma sa att jag bara skulle packa ner det viktigaste för att vi skulle lämna "pappa"... den glädjen är obeskrivlig. 

 

Både jag och mamma var rädda att detta inte skulle gå... och ibland kan jag undra hur "pappa" reagera när han förstog att inte vi kommer tillbaka hem till han... 

 

Resan hem till Sverige tog många dagar, vi fick åka många olika bussar.

 

 

Det tog knappt ett halvår innan "pappa" hittade oss igen. 

Precis sådär lagom lång tid så att vi började känna oss trygga. 

Vi var åter i hans våld....

 

 

 

Nu har jag levt i många år utan "pappa" och de senaste åren har varit helt underbara.

Jag har ett bra liv nu, jag mår bra och jag är inte längre rädd. 

 

Men jag har en känsla av att jag står inför något mer, någon mer "prövning"... något som inte kommer upplevas lätt, utan kanske till och med väldigt svårt. Jag vet ännu inte vad det är och jag hoppas innerligt att känslan jag har är fel. 

Jag kan dock inte få känslan att försvinna. En känsla om en kamp för livet åter igen...

Å gud vad jag hoppas att jag har fel!

 

 

 

Under en viss tid i mitt liv har jag haft skyddad identitet, jag och mamma.

Tillslut upptäckte vi att det inte var någon idé.

 

Ett tag efter vi blev av med "pappa" fick vi skyddad identitet... "ingen kunde ta reda på vart vi bodde, vilket telefonnummer vi hade eller var vi befann oss"... skitbra tänkte vi...

men så va inte riktigt fallet...

Man behöver bara förklara på rätt sätt så kan man få reda på allt, om det är "rätt" person som bedömer.

Jag vet inte hur många gånger vi har bytt telefonnummer, det ena hemlige efter det andra, och vart enda en har "pappa" lyckats ta reda på.

Skolan jag gick i "fanns jag inte", men ändå var han strax utanför skolgården och kallde mitt namn. 

"Pappa" visste alltid vart vi var någonstan, han var alltid där vi var...och ingen kunde hjälpa oss, ingen kunde försvara oss, ingen kunde döma honom

Det spelade ingen roll hur mycket vi flydde, för "pappa" hittade oss alltid.

Så denna "skyddade identiteten" gav oss en falsk trygghet. 

Tillslut beslöt mamma att det inte var någon idé... de var bättre att vi "fanns" och kämpade, trots de problem som medkom... ingen kunde hjälpa oss ändå... så det var bättre för oss att vi stanna och kämpade.

Vi var fortfarande livrädda, men vi kämpade! Mammas plan var att "pappa" en dag skulle tröttna... och efter en tid minskade besöken och telefonsamtalen, fast hotet fanns där ändå.

Vi kunde aldrig riktigt slapna av, mammas dödsannoser som brev, bröllopsvideo och foton från tiden tillsammans...

 

Efter en långtids kämpan och en flytt slutade hans förföljande... i alla fall märkte vi inte av det... vi kunde leva ett "normalt" liv...

 

Men när mamma dog, började hoten om... Jag fick brev hem, han hade sökt upp mig igen...

Jag tyckte mig se han överallt... jag var återigen livrädd!!!

 

Efter ett antal års indirekt hot, skickde jag tillslut tillbaka de senaste jag fick...sönderrivet! men en lapp "LÄMNA MIG IFRED"

 

Efter ytterliggare flera års bearbetning och kämpande är jag inte lika livrädd för "pappa"! 

Jag vet dock inte hur jag skulle reagera om jag skulle möta honom idag. 

Jag vet inte om jag skulle vända min klack och gå åt andra hållet...

Jag vet inte om jag skulle skrika åt honom, skrika ut om allt han har förstört... eller om jag skulle bli helt förlamad.

 

 

 

 

 

 

Idag råkade jag berätta för två arbetskamrater om min uppväxt, kortfattat. Behövde egentligen inte berätta så mycket innan de tyckte att min uppväxt varit bedrövlig.

Det var egentligen inte meningen att börja berätta. Jag ville bara berätta att jag träffade min ena kusin och hennes barn igår, som är i Sverige på besök, och min ena moster va med. Jag ville berätta hur glad jag var över att se dem, och jag upplever det som dessa personer, som jag träffa igår, är några av de väldigt få i min släkt som är bra människor (iaf så som jag upplever det). Det var väl kanske dumt att att uttrycka sig på det viset, för självklart kom det följdfrågor... och när folk frågar berättar jag. Jag berättade att vi i i släkten har missbrukproblem i generationer tillbaka och att livet för mamma och många av hennes syskon inte har varit lätt.... 
Då kom frågan om mamma var missbrukare, och jag berättade att mamma var alkolist, periodare. Fler frågor kom och tillslut kom det fram att jag bott på två barnhem.... Då kom juh frågan om det var pga mamma, vilket svaret blev nej och ytterligare frågor kom... Då berattade lite om "pappa" och att han var anledningen till varför jag har bott på barnhem... jag försökte skämta bort det, men de förstog nog inte... och jag vill inte heller säga att jag inte vill prata mer om det, jag vill inte skämmas för min uppväxt... för jag är stolt över att jag har kommit så långt som jag har kommit med mina förutsättningar. 

Fler frågor om "pappa" kom, och då fick jag berätta att jag har blivit utsatt för misshandel, tortyr och blivit sexuellt uttnyttjad... fler frågor kom och tillslut fick de reda på om "E" och tiden i gymnasiet... 

Allt berättades mycket kortfattat, såg deras oförstende blickar och de berättade hur hemskt liv de tycker jag har haft och hur otroligt de är att just jag blivit drabbad av allt detta... jag som är så snäll och duktig. De börja prata om att jag är ett maskrosbarn och hur fantastiskt det är att jag är den jag är.

 

Men jag har svårt att tro att jag är ett maskrosbarn, och jag har svårt att tro att jag är så bra som många säger att jag är... Jag vet att jag är snäll, ibland för snäll... nästan lite dumsnäll. 

 

Ett maskrosbarn ser jag som en person som har gått "helskinnad" från en svår situation...Jag menar inte att personen inte har upplevs svårigheter och inte tycker att livet är jobbigt ibland... Men detta är en person som har kunnat handskat med sina uppleveler och kunnat bearbeta dessa på ett adekvat sett... en person som inte har "problem" i vuxen ålder pga sin uppväxt.
Det har jag! Jag har svåra sömnproblem pga "pappa", jag är osäker, jag är otroligt rädd för att göra fel, jag har kontrollbehov, jag har en del (inte så jobbiga) tvångstackar, jag har ett katastroftänkande, jag kan inte alltid visa mina kännslor, jag kan inte gråta inför människor (knappt ens min sambo), jag vill göra alla tillags, jag har svårt att säga nej, jag har ett behov att försvara mig själv vid minsta missförstånd, jag klarar inte av att bli kallad korkad, jag använder humor för att underlätta svåra kännslor, jag känner mig lätt kränkt, jag klarar inte av när någon blir arg på mig, jag klarar inte av höga röster eller när någon skriker, jag har ångest, jag har flashbacks... och mycket mycket mer. Jag kanske inte alltid visar det, men dem som känner mig väl känner nog igen det jag beskriver om mig själv... 

Jag är mån om alla människor runt omkring mig, jag sätter sågott som alla människor framför mig själv, jag blir lätt orolig och jag är extremt konflikträdd! Jag tror alltid att det är mitt fel, även om det inte är det....

 

Jag har hela mitt liv kämpat för mina framtida barn, att jag ska göra allt jag kan för att mina framtida barn ska slippa uppleva det jag har upplevt.... Om jag inte hade haft det att kämpa för vet jag inte hur det hade gått för mig.... och jag kämpar fortfarande för mina framtida barn.

 

Så nej, jag kan inte kalla mig själv för ett maskrosbarn. Jag kämpar dagligen med mina problem och mina problem är inte bara jobbiga för mig utan även för många i min närhet. 

 

Jag tror att jag har tagit mig vatten över huvudet!!!!!!
Hur dum får man lov att vara egentligen.

Börja som nyexaminerad sjuksköterska på en helt ny akutavdelning!!!

Guud asså... Jag vet inte om jag kommer klara detta.

 

Igår efter jobbet kände jag nästan en hopplöshet.... jag kan juh ingenting!!!! INGENTING!!!!!

jag blir så impad av alla som jobbar där på hur mkt dem kan... till och med undersköterskorna är helt otroligt duktiga! de kan så ofantligt mkt!!! de kan till och med hur vissa läkemedel verkar å komplikationer till det!!!! Fantastiskt!!!!! 
Men där står jag som ett fån!!!! Känner mig helt lost!!!

 

Allt är så annorlunda från där jag tidigare har jobbat som undersköterska.... Helt nya system! å det system jag känner igen använder de sig jätte annorlunda av än vad jag är van vid. 

Rutiner, arbetessätt, apparater och system HELT NYTT!!!!! jag känner mig som ett ett barn som ska lära sig att gå....

 

 

Jag förstår inte hur jag ska klara av det här faktiskt!

Varför började jag inte som sjuksköterska på den akutmottagning som jag känner till, där jag har jobbat tidigare och jag känner till alla rutiner????? även om de oxå skulle kännas svårt....

Eller varför tog jag inte jobbet i hemsjukvården?????

Varför sätter jag mig sånna här situationer????

 

Jag lyckas inte ens med de allra enklaste sakerna där... klarar inte ens av att sätta en PKV (en såndär infart i kärlen där man kan ge vätska, läkemedel med mera).... jag har lyckats ta ETT blodprov....på flera försök...

 

Å även systemet med remisser och ettiketter på blodproven är helt annorlunda!!!! Även där känner jag mig helt lost!!!! 

 

 

Patienterna har frågat mig om jag är praktikant!!! iofs snällt.... men de ser juh på mig att jag känner mig helt förrvirrad.... jag kan juh inget där!!!!!

 

 

Personalen är iaf helt underbara... de frågar hela tiden hur det känns och lyssnar förstående...
De säger oxå att de är helt oki att känna sig helt lost... att de ibland sätter sig i bilen påväg hem å gråter för att allt har kännts så jobbigt... (de har ingen personal sagt på det tidigare stället jag arbetat på)

Det är en väldigt bra stämmning bland personalen på denna akutmottagning... de verkar ha en riktigt bra sammansvärjning och de verkar ta hand om varnandra!

De är jätte snälla, och tycker det är roligt med frågor... och de verkar förstå att det kan vara jobbigt att börja jobba där med allt vad det innebär.

Det känns skönt iaf!!!!

 

 

Jag känner juh ingen där (vilket är förståligt) och det gör det lite svårare för mig... tror jag...
Jag vill inte känna mig dum.... okunnig... främmande... ja allt vad jag känner just nu...

Jag får försöka tänka att jag bara har varit där två dagar... å min tredje dag ikväll... och att det inte är konstigt att jag känner som jag gör.... men det är ändå jobbigt...

Dessutom vet jag inte hur jag ska pressentera mig! Sjuksköterska???? Jag!!!! Jag har juh inte min legitimation än, jag är inte färdig än.... men jag ska jobba där som sjuksköterska i sommar...
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig i den rollen heller....

 

Jag är en duktig undersköterska, en roll som jag känner mig bekväm i... en roll jag kan, och har inga svårigheter att anpassa mig i....
Men nu... Sjuksköterska!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?! jag?!?!?!?!?!?!?!

Allt jag lärt mig har fallit bort.... jag kan det mest basic.... 

Jag kan förklara för mina vänner vad de ska göra om de har problem (sjukdom) jag vet (oftast) vilken instans de ska vända sig till om de har problem...

 

Men nu ska jag se och försöka förutsäga vad som kommer ske med en patient som kommer in... 

Usch! Vad har jag gett mig in i????!!!!!!

 

Jag hoppas att de kommer kännas bättre idag... att jag kan göra nåt, ge något läkemedel till nån patient.... känna mig bekväm med nåt....

åhh vad fan har jag gett mig in i????!!!!!!

shit asså... jag har nog verkligen tagit vatten över huvudet!!!!

 

fan oxå!!!!!

 

 

hoppas ni får en bra dag iaf!!!
kramar

 

Idag börjar min berevidgång på akuten som jag ska jobba på i sommar som sjuksköterska.

Shit vad nervös jag är!!!!! 

Tänk om jag inte klarar av det :S

Visst jag har jobbat som undersköterska på en annan akut tidigare.... å det är juh otroligt roligt. Men om det har varit problem med någon patient så har juh jag alltid kunnat gå till en sjuksköterska så har denna ordnat det. Nu är det jag som ska ordna det. :S NERVÖST!!!!!!!!!

 

Samtidigt kommer det bli väldigt roligt, och jag hoppas att jag kommer trivas där och att de trivs med mig. 

Denna akut är lite mindre än den andra akuten jag har arbetat på så forhoppningsvis blir det lite lugnare där... men man vet juh inte. 

 

Det kommer kännas konstigt att arbeta som sjuksköterska nu... visst att jag har haft praktiker, men då har jag juh alltid haft en handledare som stöd... nu kommer jag inte ha det stödet på samma sätt. Handledaren har alltid kontrollerat läkemedelen innan jag har givit dem till patienten så att allt är rätt... nu måste jag lite på mig själv att det är rätt. Nervöst!!!

 

nu får jag ta å äta lite innan jag ska åka iväg.... nervositeten stiger juh mer tiden närmar sig.

Det är så mkt som jag känner att jag inte kan....shit asså

 

 

kramar på er å ha en underbar dag

Jag har klarat alla tentor på första försöket under min utbildning.

Den 25 februari gjorde jag min sista tenta på sjuksköterskeutbildningen!!!! :D

 

Så nu är det bara C-uppsatsen och slutpraktiken kvar.... Weehooo...

 

Jag och en klasskamrat har börjat på C-uppsatsen och vi har kommit en bit men är långt ifrån klara! Det ganska så roligt än så länge, men jag gissar att jag kommer spy på den sen :P

 

 

 

Jag har även tagit tag i träningen... har iofs inte köpt nåt gym-kort utan sköter det själv.

Jag powerwalkar och yogar än så länge... mest blir det powerwalk.

Igår gick jag 8,2 km sammanlagt...

 

Tanken e la att jag ska försöka göra det även idag innan jag möter upp min väninna.

 

 

De e ganska så gött att ha börjat rör sig lite nu... dels för att jag känner mig lättare i kroppen, och dels för att jag faktiskt sover bättre och känner mig piggare :)

 

 

Nu ska jag göra mig i ordning, ville bara skriva en snabb uppdatering :)

 

 

Kramelikram