Jag sitter nu och funderar vad jag vill ha ut med mitt liv.
Vissa saker kanske aldrig kommer ske som jag så gärna önskar, och hur ska jag då förhålla mig till det då?
Just nu är det mycket funderingar kring detta med denna förbannande ledvärken.
Även om den har blivit betydligt bättre än vad den har varit de senaste veckorna så finns den ändå kvar. Jag klarar mer och mer, men jag har fortfarande svårigheter med mycket.
Jag kan fortfarande inte hålla samma tempo, svårt att gå i trappor... även om det är mycket bättre.
Jag har svårt att knyta händerna utan att det gör ont, vilket gör att det är svårt att öppna saker med lock exemeplvis burkar.
Man kanske inte ska fundera så mycket än innan man har mer svar, om ca en vecka ska jag till reumatologen och förhoppningsvis får jag mer svar då.
Men tänk om jag behöver leva med denna värk resten av mitt liv, vad ska jag då göra och vad kommer jag klara av?
Jag ser framför mig hur mamma blev sjukpenssionär vid 40 årsålder pga sin värk och även om hon försökte hitta arbeten som hon försökte klara av gick inte det.
Är det min framtid? Sjukpensionär? Svårt att hitta arbeten som jag klarar av?
När jag har hittat ett arbete som jag älskar, sjuksköterska på en akutmottagning.
Kommer jag klara av det?
Ska jag utbilda mig till något helt annant?
Kommer jag klara av att nå min dröm, att arbeta som läkare en dag? Eller kommer jag behöva kompromissa även där?
Ska man utbilda sig till nåt som inte har med vården att göra? Men vad ska jag göra då?
Många tankar som far runt i mitt huvud.
Mitt jobb som jag har nu ger mig stimulans, både socialt och när det kommer till utmaningar... men jag kanske inte klarar av det så mycket längre... kroppen kanske inte klarar av det?
Finns det andra jobb som man kan ha med en sjuksköterskeexamen?
Skulle jag nöja med att sitta på ett kontor någonstans och syssla med pappersarbete?
Jag har sedan en tid, innan detta med ledvärken började, funderat på om jag har valt rätt yrkesval....
Vad skulle jag vilja göra som inte har med vården att göra?
Att arbeta inom vården är slitsamt, både psykiskt och fysiskt. Som sjuksköterska har man ett otroligt ansvar.
Jag älskar det jag jobbar med och jag älskar att arbeta med människor men är det värt det? Är det värt allt slit?
Tungt arbete, dåligt med uppskattning, personalbrist, dålig arbetsmiljön, extrapass, ge 100% på arbetet hela tiden, svårt att hinna återhämta sig, lite tid över till annat som fritridsintressen, vänner, familj, obekväma arbetstider, mindre bra lön och dålig löneutveckling.
Men samtidigt arbetar man med underbara människor, man får dagligen utmaningar, man får hjälpa människor i svåra livssituationer, man får bokstavligt talat möjlighet att rädda liv och den känslan när man faktiskt har räddat ett liv är helt fantastikt och man utvecklas dagligen i både sin profession och i sin person. Hur många yrken ger det?
Just nu sitter jag och kollar på olika utbildningar:
- Läkare? 5,5 år + 1,5 års AT-tjänstgöring innan man kan få en läkarlegitimation för att sedan göra sin ST för att kunna bli spicialistläkare inom nåt område... och jag kanske vill bli akutläkare
- Biomedicin? 3år med eventuellt ytterliggare 1-2 års vidareutbildning för att kunna forska inom området, men denna utbildning finns inte i närheten av där jag bor
- Läkemedelskemist? 3 år med ytterliggare 1-2 års vidareutbildning för forskningmöjligheter
- Molekylärbiologi? 3år med ytterliggare 1-2 års vidareutbildning för forskningmöjligheter
- Bioteknik? 5 år
- Apotekare? 5år
- Olika vidareutbildningar på sjuksköterska? Akutsjuksköterska - 1år, Narkossjuksköterska - 1år,
Enligt CSN har jag bara rätt till ytterligare 120 veckor studiemedel....
så om jag läser de längre programen har jag inte rätt till studiemedel under hela studietiden, och kommer jag klara av att arbeta samtidigt som jag studera, och då kommer eventuellt mycket av kurslitteraturen vara på engelska.... jag som inte kan engelska.
Fast man kan juh alltid söka å sedan se om man kommer in för att sedan ta ett beslut hur man vill göra... och om det är detta jag vill göra.
Eller så väntar man och ser vart livet för en?
funderingar och åter funderingar...
tack å hej leverpastej
Min kropp har blivit så otroligt känslig när det kommer till det mesta. Vid minsta ansträngning här hemma så får jag mer ont på eftermiddag/kväll och ibland även dagen efter. Det räcker med att jag försöker laga mat. Jag blir samtidiigt så less och besviken, känns som att jag inte klarar någonting alls just nu.
Försöker jag ta en promenad (för jag blir galen av att bara sitta här hemma) så går jag så långsamt. Att gå från punkt A till punkt B som normalt tar 15 minuter för mig förr tar idag 30-35 minuter - alltså dubbelt så lång tid!!!! Jag som normalt har ett ganska högt tempo klarar inte det idag. Jag brukar normalt gå om de flesta människor när jag är ute och går, idag blir jag omgången av alla andra, till å med pensionärer med rollatorer går om mig i dagsläget!!!
Nu kanske alla tänkter, a men vadå då... Men detta är väligt frusterande för mig att inte klara saker som normalt kan. Jag kan inte gå, jag kan inte öppna korkar, jag kan inte tvätta mig, jag kan inte borsta håret, jag kan inte gå upp för trappor, jag kan inte lyfta katterna, jag kan inte bära saker, vissa dagar kan jag inte ta kaffemuggen till munnen, jag kan inte gosa med katterna, jag kan inte gå på toa, jag kan inte plocka i och ur diskmaskinen, jag kan inte dammsuga, jag kan inte städa, jag kan inte handla, jag har svårt att köra bilen- för jag kan inte vrida mig för att kolla döda vinkeln, jag kan inte sitta för länge, jag kan inte sova, jag kan inte torka mig när jag varit på toa, jag kan inte skriva, Allt detta gör ont att göra och allt detta är en process i sig när jag försöker mig på det och tar så mycket längre tid allting! Att öppna oöppnade korkar på tex flaskor går inte, jag har inte den kraften och det gör alldeleles för ont i händerna.
Jag är less på detta nu! Jag vill veta vad är! Vad det beror på? Vad jag kan göra för att det ska bli bättre?
Ska jag röra på mig? Ska jag vila? Ska jag kombinera rörelse och vila? Vad ska jag göra???? För inget som jag gör nu verkar göra att det blir bättre.
Jag kan vila en hel dag, bara plöja det ena serieavsnittet efter det andra, kolla facebook tills mobilens batteri är slut av ren tristest. På kvällen kanske jag inte har så ont som jag brukar när jag har "ansträngt" mig, men jag kan ha desto ondare dagen efter ändå... så det verkar inte heller vara en bra plan.
Jag kan ta en promenad, försöka plocka i och ur diskmaskinen, plocka lite här hemma, plugga. Då har jag väldigt ont på kvällen och har ännu svårare att röra mig, natten kan vara ett helvete men dagen efter så gör det lika ont som när jag vaknade föregående dag.
SÅ VAD SKA JAG GÖRA?????
Jag har haft flera allergiska reaktioner de senaste veckorna. Troligtvis tål jag inte nötter, för det är efter att jag har fått i mig någon form av nöt som jag har reagerat.
För några veckor sedan fick vi åka in till jourcentralen för att få läkemedel utskrivet, egentligen kanske jag skulle behövt åka till akuten för tungan hade svullnat upp så mycket att jag drägglade å la jag mig på rygg så föll tungan ner i halsen å gjorde att jag inte kunde andas. Men till akuten vill jag inte, så jag väntade så snällt till jourcentralen öppnade... och så länge jag inte låg på rygg så höll jag fria luftväger, så så akut va det inte ;)
På jourcentralen fick jag utskrivet betapred (kortison) och en antihistamin (allergitablett) som jag ska ta när jag får dessa reaktioner. Jag har haft 3 reaktioner efter där, med svullen tunga (inte så illa som då), där jag har blivit tvungen att ta betapred och antihistamin. Senast igårkväll faktiskt.
Det ENDA som är possitivt när jag får dessa allergiska reaktioner och jag tagit betapred så är smärtorna i kroppen nästan helt borta, bara lite lite kvar - så jag kan röra mig utan att det gör ont, kanske inte lika fort som normalt men ändå.
Men är det värt att riskera ofrialuftvägar för en dag med nästan inte smärta?
Inte nog med detta, jag har börjat få brännade smärta i mag och stupområdet av och till, som kommer oftare och oftare. Och inatt vaknade av smärtor i övre delen i magen som kom och gick.
Jag tror att detta beror på alla smärtstillande jag äter. Jag har de senaste 6 veckorna ätit NSAID-preparat (voltaren, ipren, naproxen) dagligen. Dessa prepparat ökar risken för magsår om man äter dem under en längre tid, vilket jag nu har gjort. Så, med min tur , har jag väll dragit på mig ett magsår också :/
Jag får helt enkelt inte äta dessa smärtlindrande på ett tag och se om det blir bättre, men då vet jag oxå att jag kommer ha mer ont. Men så får det väl vara då?
Jag hoppas fortfande på att något magiskt ska hända och att jag imorn vaknar upp å all smärta och stelhet är borta! Och att denna skiten aldrig mer kommer tillbaka å så lever jag lycklig i alla mina dagar.
Men nu har jag iaf en tid till reumatologen om 3 veckor, så har inte smärtorna lagt sig tills dess så tror jag att jag helt enkelt får stå ut. Förhoppningsvis hittar det felet och åtgärdar det med någon form av behandling så att jag kan återgå till ett normalt liv!
Så då har jag fått spy ut mig lite galla här på bloggen, känns lite skönt faktiskt....
Nu ska jag sätta mig och plugga lite (läser en kurs på högskolan via jobbet) så att jag förhoppningsvis klarar tentan när den kommer.
Tack å hej leverpastej.
Den senaste tiden har jag kännt mig dålig.
Jag har trott att jag varit påväg in i väggen igen, dels för att jag har känt en onormal trötthet både fysiskt och psykiskt. Den tröttheten har iofs blivit bättre, känner mig piggare nu efter lite vila.
Men för några veckor sedan fick jag ont i ryggen, som jag själv tolkade som en muskelinflammation i ryggmuskelaturen. Jag forstatte att arbeta och smärtorna blev bara värre. Jag åt antiflammatorisk för jag tänkte att det skulle bli bättre, vilket det inte blev.
För två veckor sedan började jag även få ont i lederna och blev tvungen att sjukskriva mig från jobbet för att det gjorde så ont. Vissa dagar hade jag sådanna smärtor att jag grät så fort jag rörde mig och fick ringa vårdcentralen för att få starkare smärtlindring.
Jag var på vårdcentralen för en vecka sedan och då tog man lite prover för att se om det är nåt reumatiskt som orsakar detta. I släkten har vi reumatiska sjukdomar samt att min mamma hade flera reumatiska sjukdomar som besvärade henne med svåra smärtor.
Jag har alltid varit rädd för att jag också ska få en reumatisk sjukdom, för jag har sett hur det påverkade mamma med de smärtor som kommer med dessa sjukdomar.
I måndags var jag på vårdcentralen igen, för att få en sjukskrivning då smärtorna i lederna gör att jag inte klara av att arbeta. Då fick jag lite svar på några av proverna som man tog sist jag var där. Man kan se på dessa prover att jag har någon form av inflammatorisk process i kroppen, Jag har en förhöjd sänka samt snabbsäänka.
Man hade tagit ett prov som visar hur länge denna inflammatoriska processen har pågått, detta prov kallas elfores, som också var förhöjd. Men man hade också hittat något som kallas för M-komponent i detta prov. Vad det står för vet man inte än då man ej fått svar på de reumatiska proverna än.
Ytterliggare prover togs.
Nu har jag gjort det man absolut INTE ska göra…. Jag har googlat vad detta kan stå för. Varför gör man sånt egentligen, för man blir bara mer orolig då…. Dumma mig.
Det är svårt att veta vad det står för när man inte har hela bilden, men en M-komponent i blodet kan medföra en blodsjukdom,cancer, myelom, morbus wallenström, MGUS, eller något reumatiskt. Ingen av dem akuta utan är mer kroniska och man får behandling om man har symtom. Oftast brukar man få det sent i åldrarna, vid 70-årsålder är det mer vanligt.
Min fasa är att det skulle vara något såndan, eller nåt reumatiskt… jag hoppas bara att detta är ett bifynd som inte betyder något och att jag kommer bli bra snart igen.
Men jag och mitt katastroftänkande bidrar till många tankar som snurrar runt. Och jag ska egentligen inte måla fan på väggen. Men jag vet också hur vården fungerar, man säger inget till patienten innan man har alla svar… och det är iofs bra i vissa fall för att inte skapa onödig oro. Man utsätter patieneten för massa provtagningar och man ger inget svar innan man har hela bilden…. Man förklarar inte vad man tänker eller vad man vill utesluta genom att göra dessa undersökningar. Jag är lite tvärt om, jag vill ha svar… jag vill veta vad de utesluter… jag hatar att bli förd bakom ljuset, utan jag vill kunna förbereda mig…
Nu försöker jag utesluta saker själv genom google, men det är också svårt när man inte har hela bilden vad gäller prover och andra undersökningar.
Jag får försöka att tänka att läkaren gör vad han kan, och jag har faktiskt förtroende för honom. Och jag tror att han kommer göra allt för att det kommer bli bra igen. Han vet att jag arbetar som sjuksköterska och verkar ha en dialog med mig när det kommer till proverna, och jag upplever han som ärlig när jag ställer mina frågot.
Det känns skönt att de utreder vidare vad detta kan stå för, och jag ska inte försöka måla fan på väggen… lättare sagt än gjort :/
Förhoppningsvis för vi svar på resterande av proverna i veckan och då vet vi mer.
Men alla där ute…. GOOGLA INTE sjukdomar… då blir man bara mer orolig! Tips från coachen!
Tack och hej Leverpastej
