mitt =)
mkt praktisk, får platts med massor: kamera, lins, bok, vattenflaska, plånbok... ja allt man kan tänka sig :)
den har även en egen regnkape :)
min nya lins med "hållare" till :)
Ja ni kan kanske ana hur glad jag blev =)
denna bild är tagen med den nya linsen på långt avstånd med macro inställning
Visst blir de bra?!
Jim testade även att försöka ta kort på grannen när hon rökte genom sitt badrumsfönster
Ja det är den perfekta presenten=)
Jag kommer ha jätte nytta av detta i Barcelona =)
tänk när man e innne i La sagrada família och tar kort, gissa hur fina kort de kommer bli... om de inte är för mörk vill säga.
Det ska bli skoj att åka dit
Även om jag har lite av ett "katastroftänkande" över det:
* planet kanske störtar
* vi blir kanske rånade
* hotellet kanske har tappat bort vår bokning
* vi kommer, fett, vilse
* vi missar planet
Med mera, med mera....
Men de kommer säkert gå bra... vi får hoppas på det bästa =)
Tur e det att jag har min tjejer med mig ;)
så de kan hålla min hand... hihi
Puss på er
uppdatis
Vi börjar med pjamasparyt =)
den obligatoriska dansen ;)
Vi fick planerat litegranna till resan, vi fick sagt våra önskemål.
Sedan blev de snabbt dans och musiklyssning. Vi fick även pratat om en del skvaller oxå...
ett perfekt pjamasparty helt enkelt =)
Ja, under veckan efter partyt så kommer jag inte helt ihåg vad som hänt... har mått lite halv dåligt vissa dagar.
Försökt ta kort på en tår, för att visa att ibland gråter även jag. Även om det inte är så ofta.
Jag önskar faktiskt att jag kunde gråta mera än vad jag faktiskt gör, för även om tårarna är fruktansvärt smärtsamma så vet jag att de hjälper.
På fredagen var det möte med Rolf (min försteskötare) och Elisabeth (min handläggare från soc) för att det inte så gå för fort med min arbetsträning. Rolf vil poängtera det att det är viktigt att hitta bromsen och att det ska finnas tydliga ramar för vad jag ska göra å inte göra, när det gäller min arbetsträning.
Dem vet att jag har tendenser till att ta på mig för mycket, och göra mer än vad jag egentligen orkar... därför va detta mötet så viktigt så att de inte blir press från soc om att jag ska klara mera, arbeta mer timmar med mera.
På fredag kväll har jag och Jim en date.
Vi drack lite vin här hemma, för att sedan ta spårvangen till Bergakungen, där vi såg Flickan som lekte med elden på vip salongen.
Filmen var riktigt bra. =)
Sedan va tanken att vi skulle gå ut och äta.. men då jag tog på mig ett par skor som jag inte användt på riktigt länge, vilken resulterade i att jag fick blåsor på lilltårna varav den ena blåsan sprack när vi gick från bion.
Varje steg gjorde ont. Så vi bestämde oss för att köpa "lyx"pizza och ta en taxi hem. Vi hade det riktigt mysigt! det är skönt att ha en kväll där man bara ägnar sig för varnadra. Det är tyvärr allt för sällan man gör det.
Det är viktgt att vårda sin realation... gör grejer tillsammans, annat än vardagen.
ja, ni förstår säkert hur jag menar =)
Sedan på lördagen var vi bjudna på middag hos Jonas och Malin.
Det blev riktigt god mat! Fläskfilé med fetaost och örter, kantarellsås och potatis. mmmmums
Vi käka så det stog härliga till.
Till efterrätt hade de gjort en god äpplepaj, även där åt vi mycket.
Jim åt till och med så mycket att han spydde, så hans teorier om när man e mätt måste iaf förklarat sig för honom... man är mätt när man inte får plats med mer i magen och inte när maten är slut ;)
Efter maten satte vi oss och spelade maxi yatzy... som sedan gick över till finns i sjön.
Vi hade det otroligt roligt och mysigt.
Det är alltid lika mysigt att umgås med dem. Härliga människor...=)
Så underbart med skratt
Jag fick även ett paket i förskott från Jim. Ett stort paket, som innehöll en stor kameraväska till min systemkamera och dessutom en lins till, som man kan ta kort på långa avstånd.
Gissa om jag blev glad... va nära till tårar.
Kan knappast få en bättre present. perfekt att ha med sig till Barcelona.
Kommer ta så mkt kort där nu. =)
Tack min Älskling!!!! du är bäst!!!!
Nelly
Freja
Jag har svårt att förstå hur man inte kan älska dessa hundarna!
De är helt underbara!
Jag vet att de finns dem som är rädda för stora hundar, det kan jag väl iofs förstå ibland... Men Nelly är inte som alla stora hundar, hon är så genom snäll.
Hennes psyke är helt underbart, så mycket kärlek som man får från henne.
Jag kan inget annat än bara älska denna underbara vovve =)
Man kan inte motstå henne när hon kommer med bollen och vill leka =)
Även Freja är en go liten vovve.
Hon tror att hon är mycket större än vad hon är, och det är så härligt att se...
Och att se henne springa är bara en fröjd, då hon verkligen kutar fram med öronen bakåt.
Och så söt när hon ligger i sin lilla säng med ett gossedjur intill sig
Svårt att hitta nåt gulligare
På söndagen träffade jag min underbara Lina, vi tog en fika och prata om allt gammalt och nytt.
Vi hade det väldigt trevligt =)
I måndags va jag hos Hissingslussen och hade ett möte med Kerstin Näsman angående arbetsträning.
Mötet gick mycket bättre än jag hade förväntat mig.
Hade mer lr mindre legat sömnlös den natten för jag var så orolig för att det inte skulle gå bra.
Det är lustigt hur jag har börjat oroa mig så mycket för saker nu efter depressionen. Allt som avviker från vardagen oroar jag mig för, och det är faktiskt jobbigt.
Fast innan hade jag inte tid till att oroa mig, jag var upptagen hela tiden... hade knappt tid att sova.
Så då hann man inte oroa sig innan man väl va inne i det som skulle hända.
Mötet gick som sagt otroligt bra. Hon Kerstin verkar vara en bra, vettig person. En jordnära, lite bohemisk människa... precis min stil, hihi =)
Vi prata mycket om min problematik. Att jag "alltid" ställer upp för människor i min omgivning, och att jag gärna gör mer än vad jag ska. "det är ingen fara, jag fixar det..." är en av mina standard fraser.
Jag är för ambitioös för mitt eget bästa, och jag har för hårda krav på mig själv för mitt eget bästa. Det pratade vi mycket om, även om detta med strama tyglar och tydliga ramar för vad jag ska och inte ska göra.
Hon tyckte att 2 ggr i veckan, 2 timmar om dagen verkar vara en bra början för mig.
Vilken även jag har tänkt verkar vara en sund start.
Det käns väldigt skönt nu.
Känns som att jag är ett steg närmare mina mål. Ett steg närmare att komme tillbaka till arbetslivet.
Känns lite som en seger.
Det har ändå tagit två och ett halvt år för att komma hit... och ändå är jag inte klar.
Jag trodde i början när jag insjuknade att detta skulle gå fort. Att jag skulle vara tillbaka igen inom några månader. Men så blev det inte... och jag klandade mig själv väldigt mycket.
Idag ser jag det annorlunda, för om man ska dra det hårdt så vad jag döende under den första tiden.
Nästan hela det första året var en kamp för att överleva.
Men idag sitter jag här, och jag är verkligen glad över dettta... att jag faktiskt lever.
Jag kommer klara detta och jag kommer kliva ut med en annan syn på livet, en starkare syn på livet.
Och att jag är värd all den kärlek jag får från dem i min omgivning... att det går till och med att älska mig...
Det känns underbart, även om jag ibland, även idag, tvivlar på min värdhet att bli älskad.
Många pussar till alla er jag Älskar!
Mail...
Anledningen är den att jag börjar känna förskylningssymtom... och jag vill verkligen inte bli sjuk just nu, så jag tar de säkra framför det osäkra och stannar hemma.
På lördag kommer mina tjejer hit och vi ska ha pjamasparty där vi bland annat ska frossa i massa godsaker, prata en massa skvaller ;) och planera våran Barcelonaresa som vi ska ha i början av oktober.
Barcelona, here we come
Ja, då kan man inte vara sjuk... så idag dricker jag detoxte och försöker ta det lugnt, även om jag känner att jag har en del energi.
Igår var jag och träffa min handläggare som har hand om mitt bostöd.. vi kom fram till att jag nu ska träffa Johan varannan vecka istället för varje vecka nu. Och det känns faktiskt som en liten seger för min del, att jag kan börja dra ner på bostödet... att jag börjar komma tillbaka till en normal vardag.
Det ger mig hopp om att snart kanske jag inte längre behöver vara sjukskriven och att jag då kan klara av de måsten som finns i vardagen... det känns skönt.
För trots mina flashbaks och mina psykiska motgångar så ser jag ljuset och jag vill ditt... Jag verkligen längtar till framtiden.
Jag har juh funderat mycket på vart jag vill arbetsträna någonstans, om jag får som jag vill.
Och jag har kommit fram till att jag vill verkligen arbetsträna på Hematologen på Sahlgrenska.
Dels för att jag trivdes jätte bra där, det va där jag gjorde min praktik strax innan jag blev så dålig (eller snarare innan det uppmärksammades att jag måde så dåligt, att jag var i en mycket svår och djup depression.)
Jag har funderat mycket på varför jag känner mig dragen till den avdelningan... och jag tror det är för att jag älskade de utmaningar som man ställdes inför där, man träffade väldigt svårt sjuk patienter och man fick se så otroligt mycket. Och i och med den resan jag har gjort med mig själv under dessa 2,5 åren, så tror jag att jag kan ge en väldigt massa till dem svårt sjuka som aldrig jag fick när jag var inlaggd.
Sedan var det oxå väldigt spännande att vara där, då det bara finns 4 sådanna avdelningar i hela Sverige, där den bland annat gör benmärgstransplantationer. Och det mina vänner, det är häftigt. Att se en så gott som döende människa bli frisk, även om det tar otroligt lång tid.
Och jag har ju alltid velat göra nåt annorlunda och spännande...
Det är oxå ovanliga sjukdomar man arbetar med så som leukemi, lymfom och MPD med mera.
Så otroligt spännande....
Så igår satte jag mig ner och letade upp vem jag ska ska prata med om min arbetsträning och jag hittade Vårdenhetschefen. Jag tänkte att jag faktiskt skulle skicka ett mail till henne och fråga om det finns möjlighet att få arbetsträna hos dem, eftersom att det är något som jag vill jobba med i framtiden.
Så nu sitter jag och filar lite på hur och vad man ska skriva...
Det är svårt, för även om jag skickar mailet och ändå försöker ställa mig in på att chansen att jag får vara där är nog ganska så liten, är detta något jag verkligen vill.
Jag får skriva ner varför jag vill vara där, och försöka berätta om mig själv utan att lämna ut för mycket men samtidigt inte för lite heller.
Jag hoppas att de kommer ihåg mig och mina ambitioner som jag hade då, och min vilja och längtan efter kunskap... och jag hoppas att det är avgörandet till att de låter mig vara där.
Ni får hålla tummarna för mig att de låter mig arbetsträna där!=)
Jag har kommit fram till att jag bör iaf arbetsträna inom vården, eftersom det är där jag vill arbeta. Det är där jag måste lära mig att sätt gränser om hur mycket jag kan ge av mig själv så att jag ändå klarar av en vardag... och det är där jag behöver lära mig att jag inte är en supermänniska som kan göra allt själv, utan det är faktiskt okey att ta hjälp eller säga nej.
Detta lär jag mig inte om jag sätter mig i kassan i en mataffär.
Vilket antagligen kommer hända om jag låter Hissingsslussen hjälpa mig med en plats.
Jag har redan suttit i kassan i några år, och det är inget för mig. Det kommer antagligen inte motivera mig att verkligen träna på att arbeta, träna på att se vad jag klarar eller inte klarar.
Jag filar på mitt mail angående arbetsträning på Hematologen
Igår fick jag även en rolig bild på Spisen, när han försöker ta sig upp till toppen av bokyllan.
Han är för söt, lataste, ickehoppande katten i stan ;)
Varför hoppa, när man kan dra sig upp
En rolig och bra låt som jag har lyssnat på nu ett tag e denna:
Väldigt bra budskap oxå ;)
"Det heter neegerboll" *sjönger med*
Glada pussar på er =)
Blommor och kärlek
Jag har under en tid nu längtat efter lite romantik.
Att visa uppskattning för varandra när man nästan har börjat ta varandra förgivet.
Så för ungefär en vecka sedan köpte jag en present till Jim... för att visa hur mycket han betyder för mig och hur mycket jag älskar honom.
Jag köpte två ljus, grus, ett fat och en sten...
detta blev resultatet
Jim blev verkligen jätte glad =)
Har även tagit lite bilder på mina "bebisar", katterna:
Bulten på lekhumör
Spisen i närbild =)
Ljuset som brann för mamma i fredags
Jag tände ljuset, som brann för mamma i fredags, så fort jag steg upp ur sängen.
När Jim slutade jobbet så bad jag honom köpa mat som vi kunde äta, och lite vin.
Och när han kom hem igen efter handlingen, kom han med denna otroligt vackra blomma.
"Grattis på din mammas födelsedag" Sa han.
Ljus och Blomma till mamma
Det blev svårt för mig att hålla undan tårarna där. Jag blev så otroligt glad och ledsen på samma gång.
Glad för att Jim köpte en sådan fin blomma till min lilla mamma, och ledsen för att hon inte kunde få den personligen.
Det betydde verkligen jätte mycket att hon fick den blomman av han...
Och alla de Grattis hon har fått, från olika personer såväl kända som okända, har betytt så otroligt mycket. Jag vill verkligen tacka er för att ni orka sända henne en tanke i fredags. 
Visst är buketten vacker!?
I går, va Jim hemma för han kände att han hade feber i Söndags.
När åkte och köpte frukost kom han även hem med en ros till mig.
"Du är mitt allt. Älskar dig"
Stog det på kortet.
Jag blev så fruktansvärt glad för denna ros.
Jag är så otroligt glad över att jag har han i mitt liv. Att jag har fått den turen att bli älskad och dela resten av mitt liv, förhoppningsvis, av/med honom.
Han är det Bästa som har hänt mig.
Det är svårt att sätta ord på den kärlek jag känner för Jim. Tror inte jag någonsin kan sätta ord på den... alla ord är för små,
Ibland har jag svårt att förstå vilken tur jag har haft i mitt liv ändå...
Jag har de mest underbaraste vänner... det går inte att få bättre personer än så... och jag har en kille som älskar mig för den jag är, och står ut med minna minnen.
Det är underbart att känna all den kärlek jag får från Jim och såväl mina vänner.
Ibland tvivlar jag på om jag är värd allt detta... men just nu sitter jag här och bara njuter av att de finns i mitt liv.
Att jag får äran att vara i deras liv.
Just i detta nu, känner jag mig extremt Lycklig!
Fäller tårar inom mig över lyckan jag känner, Lyckotårar!
För första gången i mitt liv, känner jag bara ren och skär lycka! och jag njuter...
Det är en underbar känsla!
Jag älskar Jim, och jag älskar mina vänner!!!
stora lyckliga pussar på er!
Grattis
Idag skulle du ha fyllt 56 år!
Jag vet att du har det mycket bättre än va jag kan tänka mig där du är nu... men jag saknar dig så fruktansvärt mycket ändå...
saknar det där lilla i vardagen som man bara kunde prata med dig om.
och jag saknar att hjälpa dig hemma...
jag saknar att få krama dig...
jag saknar dig...
Jag till och med saknar när du e irriterad på mig... saknar spydigheten vi kunde ha till varanadra...
och det känns hemskt att behöva sakna även det...
Som jag försökt berätta här tidigare så känns det väldigt tomt utan dig.
Jag har tänt ett ljus här för dig idag!
ljuset står i den där glasstjärnliknande ljusstaken.
Tyvärr hade jag inte ett lila ljus till dig så det fick bli ett mörktrött istället.
Fast jag hade juh hellre träffat dig, bjudigt dig på middag och göra denna dag till den bästa dagen i ditt liv...
Jag hade kunnat ta med dig på teater eller bio... vi kanske hade kunnat se den nya beck filmen.
Jag hade köpt fina kläder till dig, på sisters kanske? Kanske ett par bekväma snygga skor...
Jag hade gjort allt du ville...
Framför allt nu när jag vet hur mycket jag saknar dig...
Om jag bara kunde få träffa dig en sista gång! En sista gång så att jag hade kunnat säga allt jag vill ha sagt till dig... framförallt berätta hur mycket jag älskar dig och jag vill tacka dig för allt du har gjort för mig.
Utan dig och ditt mod hade jag nog inte levt idag! Arne hade dödat oss... både dig och mig!
Jag drömde om dig inatt. Du berätta för mig att du inte alls gillar att jag skriver om vårat liv här på bloggen... du tror att de kommer skada mig på nåt sätt i framtiden...
Men jag förklara att det alltid kommer finnas människor som inte kommer tro oss... som inte kan förstå att det finns så hemska människor här i världen... som alltid kommer blunda för hemskheter.
Jag förklara oxå att det som har hänt oss är inte vårat fel...
Du vill att jag ska skriva boken istället... den bok som jag alltid pratat om, den om våran historia.
Du vill att jag sparar allt till boken...
Jag vet att du bara vill skydda oss...
Men även i drömmen var du död... så jag förklara att jag är inte rädd för Arne längre... jag är inte rädd för att han ska skada dig längre! Och med allt det fina stöd jag har runt om mig nu, alla de fina människorna, så kan han inte skada mig heller... för jag vet att det är det du är rädd för.
Du förstog... och berätta att jag ska försöka att inte ta åt mig av de människor som kommer säga eller göra elaka grejer till mig...om mig... mot mig...
Du förstog att detta är nåt jag måste göra... för mig, för oss...
och jag vill inte att våran historia ska glömmas... för det finns dem som har det som vi hade det...
det finns många kvinnor och barn som far illa på samma sätt som vi gjorde... och jag vill inte att det ska glömmas. jag vill att det uppmärkssammas!
Det får bli våran upprättelse! Våran hämd!
Jag Älskar dig mamma.
Önska så att jag kunde säga det till dig idag... krama dig!
Jag hoppas du får en underbar födelsedag i himlen!
Ljuset här nera på jorden, för dig, brinner så fint!
Grattis på födelsedagen min älskade lilla mamma!!!
Puss
jobbigt
Jag ska både till soc och träffa Tomas.
Om en timma ungeför ska jag lämna mitt hem för att gå till soc för dels söka pengar och dels för att jag skulle ha bestämt var jag ska arbetsträna nån stans.
Jag tycker det ska extra jobbigt att gå till henne idag, eftersom att jag skulle ha fixat detta med arbetsträningen... men jag har inte gjort nåt, jag har inte ringt och pratat med de personer som jag skulle ha gjort... och jag har inte hört med ställen om jag kan träna där.
Så jag skäms mer än vanligt över att gå dit.
Känner mig inte alls bra.
egentligen vill jag bara avboka det, för just nu har jag hamnat i en cirkel där jag inte orkar ta tag i det... har liksom skjutit upp det så länge nu...
Men det handlar inte om att jag inte vill arbetsträna, utan det är något jag faktiskt längtar efter...
Men jag kan inte med att fråga dem på mina gamla arbetsplatser för jag vill inte bli en belastning för någon... och det känns som att jag kommer bli det...
Om jag fick välja helt vart jag skulle vilja vara någonstans utan att behöva vara en belastning, så skulle jag välja Hematoligen på Sahlgrenska... där jag gjorde min praktik innan jag insjukna... För där trivdes jag jätte mycket och jag älskade det jag arbetade med...
Men jag känner att jag inte kan ringa dit och fråga... "hej, veronica här... jag som praktiserade hos er för två o halft år sedan... tänkte att jag skulle arbetsträna hos er..."
ja jag kan inte med... dels för att jag inte vågar, för jag e lite rädd för svaret och dels för jag vill inte bli någon belastning...
Så antagligen ska jag be soc kontakta "hisingsslussen" så att kanske dem kan fixa det åt mig ist.
för jag vill ändå göra nåt meningsfullt... jag vill inte sitta i kassa på willys eller nån annan stans... för det är inget jag vill jobba med.
Mitt kall e inom vården... och det är även där jag måste lära mig att sätta gränser... att jag inte ger för mkt av mig och tar på mig allt för mkt... vilket är mitt problem.
jag tar gärna på mig mer än vad jag egentligen klarar...
Det känns iaf jätte jobbigt just nu innan jag ska till soc... kommer må päck när jag kommer hem sedan...
Sedan ska jag till Tomas... och det kommer oxå bli jobbigt... har inte träffat han på två veckor nu... och vi har väl mycket att prata om... hellst av allt vill jag skita i även detta...
För jag vill inte må dåligt... helst vill jag glömma allt... men jag vet att det går inte och det är inte bra om jag gör så, för jag vill bli så hel som möjligt... och jag behöver bearbeta skiten.
Men något som faktiskt stör mig det är att folk säger bla att de typ är synd om Arne... att han har gjort mig och mamma illa för att nån har gjort honom illa.. å att det egentligen inte e hans fel.
men alla har vi ett val! Jag har blivit slagen, misshandlad, taffsad på och inte fan går jag runt och gör det på andra människor... för Jag Väljer en annan väg för mitt liv!
Den bästa repliken i Män som hatar kvinnor är: "Håll käften med detta offersnacket... han mördar och våltar för att han tycker om det... Han har precis samma chans som oss andra. Man väljer vem man ska vara. Han var inget offer, han var ett jävla svin som hatar kvinnor"
Det är första gången jag hör att någon annan än jag som säger så... Alla männsikor har ett val, man väljer hur sitt liv ska bli!
Inte fan är det okey att misshandla någon bara för att den människan har levt under misshandel...
Det är ingen ursäkt! Det är inte okey!
Jag skiter fullständigt i om Arne hade det tufft som liten... det är fortfarande HAN som har gjort allt detta hemska mot mig och mamma... inte hans barndom.. det är Han som har valt det!
Det är ingen som har tvingat honom att slå, tortera och tvinga mig och mamma! Det är han som har valt det!!!!
Och det finns människor där ute som tycker att jag ska glömma och förlåta.
Glömma och förlåta????
Varför i helvete ska jag förlåta den idiotiska djävul som har förstört så mycket i mitt liv??!!
Varför i helvete ska jag glömma allt han har gjort mot mig och mamma??!!
Glömma och förlåta?!
In i helvete heller!!
Kommer aldrig kunna förlåta honom... finns ingen anledning... det är INTE okey det han har gjort!
Det är Inte okey!
Jag måste kämpa för mitt välbefinnande, min överlevnad... Det är jag som ska Leva med dessa minnena i hela mitt liv... det är jag som måste bearbeta det... det är JAG!
Inte han!!!
Så allt snack om att han är offret, att han haft det dåligt som liten... det är bullshit!
Det är inte synd om han någonstans!!!
Nu måste jag sluta skriva här och göra mig iordning för att gå till soc.
kan inte sova...
Tog mina sömntabletter kl 21... och de brukar alltid verka inom en timme...
Men när jag gick å la mig fick jag en massa flashbacks, vilket ledde till minnesångest som i sin tur ledde till att jag inte kunde somna.
Det snurrade en massa tankar, som jag inte orkar skriva nu... även om jag borde, för min egen skull.
Jag hade tänkt ut precis hur jag skulle skriva... men jag skulle ha gjort det mitt under ångesten.
Jag kan säga som såhär, jag grät tyst brevid Jim... utan att väcka honom... jag grät i en timme, under den timmen som allt varade innan jag va tvungen att ta två stecolid.
Under denna timmen funderade jag mycket på om jag är älskvärd... och att dem personerna som måste älska mig är nu döda... och den tomhet de har lämnat efter sig... de två stora hålen i mitt hjärta...
Ibland, eller ganska så ofta, känner jag mig ensam mitt i detta... även om jag vet att jag stöd från många i min omgivning. Men det är svårt för andra att förstå.. tror jag iaf...
Jag önskar så att jag kom från en "normal" familj... där det varken funnits misshandel, tortyr eller missbruk.
Samtidigt som jag bara vill skrika, skrika för mina fulla lungors kraft... skrika ut all den vrede och ensamhet jag känner...
Vad jag kan minnas har jag aldrig skrikit... inte ens när Arne gjorde allt han har gjort...
Och jag tror att även om jag skulle skrika så kommer det inte vara någon som hör mig.
När jag var mindre, och ibland även idag, kunde jag låsa in mig i badrumet och lossas skrika... skrika ett ljudlöst skrik... ett skrik som bara jag kan höra... dessa skrik där alla smärta och vrede finns... skriken som jag inte vågar skrika.
Det jag vet att jag behöver, det är en tröstande axel att gråta mot, en tröstande axel som kramar mig hårt men pratar inte... utan bara håller om mig och bara låter mig gråta...
för det är i dessa lägen jag behöver det som mest... jag behöver närheten och tryggheten som visar att jag är älskvärd...
Men detta är inget jag ber om... snarare tvärt om, jag drar mig undan... rädd för konsekvenserna om jag visar mina tårar... jag sluter mig till mig själv, vilket samtidigt gör att jag känner mig ännu mera ensam i det.
Antagligen kommer jag aldrig be någon bara krama mig, utan att säga nåt till mig... utan bara kramar mig, hårt!
gärna så hårt att jag knappt kan andas.
Detta är heller inget som jag kommer berätta för någon att jag behöver... för jag är rädd för att bli ratad, och i min värld är det bättre att bara hålla det för sig själv.
Och när jag väl har börjat sluta mig... vilket jag har börjat göra nu, är det väldigt svårt för mig att hitta tillbaka...
Jag ser hur väggarna runt mig byggs högre och fler... även om jag egentligen inte vill det.
Men det är så svårt detta med minnena, och jag kan inte berätta när jag väl får dem...
och mina känslor som jag hade när jag va liten, när var i spanien och sprang på gatorna helt själv, kommer över mig mer och mer nu... för jag hade ingen trygghet, jag hade ingen axel att gråta mot... och jag kände mig så fruktansvärt ensam. Jag hade ju ingen där... och inte ens efter spanien...
man kan säga att jag aldrig har varit något annat än ensam... och det känns helt horibelt.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva mera, även om mina tankar snurra... inte lika mycket som innan jag tog dem lugnande... men de snurrar ändå... och jag vill inte behöva ta mer lugnande...även om jag känner att paniken inom mig stiger mer och mer, fast ändå långsamt... om det nu är begripligt.
Men jag saknar verkligen all den närhet och ömhet som jag aldrig har fått... för även jag behöver det...
om jag inte somnar nu snart kommer jag nog komma tillbaka å skriva mera... bara skriva det som jag tänker på just då... även om det verkar obegripligt för er... men jag behöver få ut det...
Jag tror att jag måste få ut det om jag en dag ska bli någolunda hel!
Sov gott alla
en välbehövlig uppdatering
Det är verkligen en massa som har hänt sedan jag skrev här sist.
Helgen blev en väldig häktisk sådan.
På Fredag natt, klockan 1, tog vi, Jim och jag, ner morfars aska i bilen.
Jag hade packa med oss varsin filt och kudde till oss, för vi hade en lång resa framför oss.
Jim började köra, det sluta med att han körde hela vägen upp till Södertälje.
Efter några powernaps var vi framma vid kyrkogården strax innan kl 7 på morgonen.
Vi bestämde oss för att kolla på en film som vi hade med oss och hoppades på att få sova lite innan gravsättningen ägde rum kl 9.
Klockan 8 kom det en bil till som parkerade precis bervid oss, Jim hade somnat och kanske sovit en halvtimme lr nåt.
Jag tänkte med en gång "fan, varför måste bilen just parkera bervid oss när det finns en massa parkeringar runt om" mer lr mindre irriterad...
Tills jag såg vem det var som hoppa ur bilen... Det var Hasse!
En av de få människor som jag verkligen tycker om, och som aldrig har varit annat än en underbar, positiv och glad själ. Alla minnen jag har från honom så har han alltid haft ett leende på läpparna och skäkt glädje.
morfar, Hasse och jag
Hasse och Monica hade kommit för att få säga sitt hejdå till morfar.
Så fort jag såg att det var Hasse så hoppade jag ur våran bil och gav honom en kram.
Det va så skönt att se honom... även om han inte vet historien så kändes det skönt att ha han där. Även om vi har träffats så många gånger heller.
Men det känns som att, om han skulle få reda på allt, han skulle kunna vara ett fint stöd att ha. och jag tror att han skulle finnas där för mig.
Jag fick även chansen att träffa Monica, morfars systerdotter. Och hon verkar oxå vara en vettig mäniska.
Har aldrig träffat henne innan, men det kändes som att vi fick en form av kontakt. Tror även att jag kanske till och med har hennes stöd.
Träffade även Bosse, monicas bror, för första gången. Prata inte så mkt med honom... men det verkar som även han är en jordnära och vettig människa.
Efter jag har skrivit klart här, tänkte jag att jag skulle skriva ett sms till Monica så att hon får mitt nr... så kanske det uppdagas en kontakt där. Det hade varit kul, eftersom jag inte riktigt vet så mycket om morfars liv. Jag vet att han tidigt blev adopterad av den familjen.
Fick även höra av Monica att hennes mamma, morfars syster, alltid hade önskat sig en lille bror... och hon fick en lillebror tillslut, Morfar.
Erland, Gunnar och Bibbi kom oxå för att säga sitt sista förväl...
Det va änna lite halvjobbigt att träffa Erland. Se hans självbelåtenhet...
Jag försökte att inte vara så mycket runt han.
När han ville ha hjälp med att få in bilen på kyrkogården, till graven, för att Bibbi har svårt för att gå, så passade jag på att gå därifrån.
Allt detta med att försöka fixa bilen in till graven blev en oerhört ångestladdad situation för mig.
Tankar, om att om jag inte fixar detta så får jag skulden, kom...
För så har det alltid varit... fixar jag det inte perfekt så får jag höra det på omvägar sedan.
Och jag orkar faktiskt inte höra på hur mycket fel jag gör hela tiden! för jag vet att jag gör en massa fel... framförallt då jag försöker sätta mig själv i första hand...
Tillslut blev iaf detta med bilen löst, det va Hasse som hade löst det... och jag tackar han för detta.
Jag och Jim gick för att möta vaktmästaren, en underlig man men han verkade ha lite av den dolda humor som både jag och morfar har... så det kändes skönt att han var sådan, kändes rätt på nåt vis.
Han följde med till graven där jag tog upp urnan, med morfars aska, ur kartongen som den stog i.
Jag visade urnan för alla, och jag lät alla få "klappa" urnan så att de fick säga sina "sista" ord till morfar innan han hamnar i graven.
Det blev faktiskt en jätte fin stund tillsamans.
Strax därefter satte jag ner morfar i sin grav. Så nu ligger han tillsammans med mormor och hennes släktingar.
Vila i frid Morfar!!!!!
Efter allt vill alla, utom Jim och jag, fika. Jag sa ifrån från första början att jag har inte fixa något ställe där alla kunde träffas å ta en kaffe och att jag inte orkade vara med på den eventuella fikan.
Monica frågade mig om jag vill följa med, men jag avböjde och hon verkade förstå. Monica gav mig en klapp på ryggen och kramade om mig. Det kändes skönt att få den kramen. Det var en välbehövlig kram.
På sätt och vis känns det väldigt tomt i mitt hjärta nu, som att det finns två stora hål där i. Ett hål för mamma och ett hål för morfar.
När vi hade sagt hejdå till alla och alla hade gått, stannade Jim och jag kvar vid kyrkogården.
Jag ville se om jag kunde hitta mammas kompis som ligger begravd där, men jag fann inte hennes gravplats... det va kanske inte så konstigt eftersom jag inte kommer ihåg vad hon hette.
Därefter gick vi tillbaka till graven och jag fick säga mitt sista förväl till morfar innan vi åkte hem igen.
Jag tackade honom för all den värme och glädje han skänkt mig och mamma... Tacka han för att han faktiskt tog mamma från sin biologiska familj. Tacka han för den snällhet han hade, han var snällheten själv! Tacka för att jag fick ha han i mitt liv, att jag fick se att det finns goda människor här i världen.
Det sista jag gjorde strax innan jag gick var att slänga en "slängkyss" till han, som sista pussen på kinden, mitt sista förväl.
Jim och jag satte oss i bilen och började köra hemåt. Nu var klockan halv 11 ungefär och vi båda var väldigt hungriga. Vi tänkte att vi ville hitta Max, den svenska hamburgekedian, för att mumsa i oss friscoburgan.
Vi hittade en på vägen, då var klockan närmare 1, men vi käkade våran "frukost" då... och vi njöt!
Jim körde tills han kände att han inte kunde hålla ögonen öppna längre... Jag är iofs väldigt glad över att han började köra efter begravningen, även om vi hade "bestämt" att jag skulle köra påvägen hem. Men då jag kände mig både ledsen och ångestfylld va det väldigt skönt att Jim körde.
Jag tog över då han kände att han behövde sova.
Jim somnade ganska så snart efter att vi hade bytt...
Jag körde in i ett störttskurs regn som varande ganska så länge, där all min koncentration gick åt för att se vart vägen var. Jag vågade knappt köra fortare än 50... Jag lyckades även, under denna tiden, få punktering på vänster framhjul. Jag märkde det knappt, dels för regnet och dels för att vi har tunna däck (lr hur man ska förklara det) Det lät lite halvkonstigt när jag körde, först trodde jag det va vägen som va skumpig som gjorde det, men när Jim vaknade så forstog han att det avr punktering.
Han bytte hjul och sedan körde han resten av vägen hem.
Vi var fem strax efter 5 på eftermiddagen.
På kvällen hemma drack vi rosévin och jag började berätta lite om min barndom. Det är en av de få gånger som jag faktiskt grät inför Jim. Han fick hör en massa historier, bland annat hur vi blev av med Arne, hur min lärare förstod att något var fel hemma.
Jag är så tacksam för den hjälp jag fick av henne, hon kom till och med och hälsa på mig på barnhemmet.
Jag ska försöka se om jag kan hitta henne igen, så att jag kan få tacka henne ordentligt...
På Lördagen skulle vi hjälpa Jims mammas sambos, Lennarts, mamma. Birgit (har jag för mig att hon hette) hon fylde 80 år och hade en stor 80 årsfest. Där serverade Jim och jag. Dem hade ordnat en stor bufé, så jag och Jim serverade dricka till alla och såg till att dem toma faten togs bort. Vi dukade undan maten, serverade mera dricka, ställde fram tårta och kaffe med mera, med mera.
Vi kom dit klockan 17 och vi var hemma igen strax innan 23.
Jag tyckte det var kul att få jobba lite... Jag har inte jobbat på 2,5 år nu, och jag blev riktigt impad över min egen prestation under denna middagen. Jag tycker själv att jag var duktig och hade koll på det mesta och jag kände efter allt jobb att jag känner mig verkligen redo att börja arbetsträna nu.
Jag vill verkligen komma igång igen nu.
Söndagen gick ut på att hjälpa Ewa, jims mor, och Lennert att flytta.
Jim åkte till dem så att han var där kl 10, han var så snäll mot mig och lät mig sova tills de skulle till det nya huset. Detta tycker jag var jätte snällt då jag var hur trött som helst när klockan ringde kl 9.
Efter att han hämtade mig åkte vill deras nya hem, ett Jätte mysigt litet hus utanför Älvängen.
Jag hjälpt till så gott jag kunde och orkade... men min kropp va ganska så trött fram emot eftermiddagen så då satt jag mest å lekte med Nelly, Jonas och Malins hund. De har även skaffat sig en till liten hundvalp som är hur söööt som helst. Så nu har de helan och halvan ;) hihi
De e så himla söta vovvarna! Helt underbara, och de kunde inte få bättre "föräldrar".
Nelly och Freja. (lånat bilden från Malins facebook)
Jag gossade och lekte med Nelly och Freja.
Jag träffade även Ewas och Lennarts katter, de har skaffat sig två små kattungar,
har tyvärr ingen bild på dem, men så otroligt vackra i teckningen och helt underbart goa. De fick genast en plats i mitt hjärta, Esset och Blues (hur det nu stavas)
Jag tycker dock att de är lite väl smala, tydligen har de vart betydligt smalare så det är bra att de har gått upp lite iaf. Men jag skulle allt vilja ha dem lite mera, för katternas skull.
Jag tipsade Ewa om att hon skulle ge de små livet laktosfri grädde så att de kan lägga på sig lite iaf.
Vi får la se hur det går för dem.
Jag hoppas på de bästa! =)
Vi åt middag hemma hos dem i deras nya hus. Det var mysigt =)
Väl hemma tog vi varsitt glas rosévin och bara tog det lugnt, sedan gick vi å lade oss.
På måndagen vaknade jag upp med feber... =(
det va inte roligt!!
Fast hade jag åkt till sjukhuset räknas det inte som feber... de räknar 37,5 och över som feber och då spelar det ingen roll vad man har för normaltemp.
Jag har normalt mellan 35,5 - 35,9 i temp... så när jag har 37 grader, då har jag feber... jag har ont i kroppen och blir sådär febergrinig -som ni kanske känner igen.
Jag tycker faktiskt att det är fel av sjukvården att inte ta hänsyn till den temp man har normalt, när man e frisk. För skulle jag komma in till sjukhuset med 37 grader, skulle de anse att jag minsann inte hade feber trots att jag känner att jag har det. Det tycker jag e fel... för när jag har 38 graders feber skulle man kunna översätta det i att jag egentligen har över 39 graders feber, så inom sjukvården blir det en form av missförstånd.
På tisdagen hade jag till och med lite mer feber än måndagen, så den dagen blev istort sängliggandes hela dagen. Kollade på avsitt ur "Mord i sinnet".
Sedan gick jag och la mig strax innan 19 och sov fram till ungefär 9 tiden idag.
Idag har jag nästan ingen feber, bara pytte lite... så imorn e jag nog frisk =)
känns skönt!
Imorn ska jag träffa Tomas, det ska bli skönt.. har en massa att berätta för han som ni kanske märker.. hihi
skriver en hel roman här nästan ;)
Jag har även en sak till att berätta om.
Min underbara svägerska, Malin, vann en tävligt i juli. Där vann hon en ny bloggdesigne, men eftersom hon redan har en jätte fin designe så gav hon sitt pris till mig.. Tack min underbara svägerska <3
Jag mailade denna kvinnan som skulle fixa min blogg och jag fick svar att hon skulle ha fixat den innan slutet av v. 32.
Men när v. 33 kom och jag fortfarande inte hade fått min blogg designad mailade jag henne igen och frågade om något hade hänt och fråga om allt var bra å så...
Jag fick inget svar och ytterligare en vecka efter skickade jag ett mail igen där jag frågade hur de gick med bloggdesignen och att jag hoppas att inget har hänt med henne, och hennes familj.
Fick inget svar på detta mailet heller...
Så tre veckor efter hon sagt att min blogg egentligen skulle vart klar så mailade jag detta:
"Hej.
När hade du tänk fixa min blogg egentligen???
för nu har det gått JÄTTE lång tid sen du sa att du skulle fixa den innan slutet på vecka 32...
och om jag ska vara ärlig så börjar jag bli riktigt irriterad...
dels för att detta är 3dje mailen jag skriver till dig... och jag har inte fått svar på nåt av dem
och dels för att det va faktiskt min svägerska Malin som hade vunnit en tävlig.. å även om hon valde att ge priset till mig tycker jag inte det är något du bara kan skita i så!
Nu vill jag ha ett svar!!!
Tänker du strunta i att fixa min blogg... lr tänker du ta tag i skiten???
hälsningar
Veronica // ikkamedlitets"
som ni förstår va jag lite irriterad... jag kanske va lite otrevlig i mailet, men samtidigt va det detta som krävdes, för denna gången fick jag faktiskt svar (!!!)
detta:
"För det första har jag ingen vidare lust att hjälpa dig när du nu uttryckt dig på det viset du gjort, så nej det tänker jag inte! För det andra fick jag barn för nio dagar sedan och hon legat på sjuhus sedan dess och dottern är fortfarande inte utskriven så jag prioriterar det innan din design! Vissa saker kan man inte göra något åt!!"
Detta läste jag olyckligt i Fredags då vi hade kommit hem efter gravsättningen för morfar.
Och flög ju givetvis i taket...
Det va liksom droppen den dagen, som fick bägaren att rinna över...
Jag fick god lust att skriva ner hela min historia till henne och att jag minsan är värd att veta redan från början om det kommer bli av eller inte... Jag hade oxå god lust att förklara för henne att jag hade skickat 2 mail till henne innan där jag hade försökt få fram om något hade hänt henne och hennes familj.. att jag försökte vara förstående... för jag, om nån, förstår... och dessutom är jag van att bli besviken...
men jag tog mitt förnuft till fånga
och skrev ist:
"Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, 
....blev bara lite irriterad när jag inte fick nåt svar av dig...
Jag hoppas att det går bra för å att eran dotter snart kommer hem till er...
kan iofs tycka att du kanske kunde hört av dig innan, så att jag hade vetat att det inte skulle bli av. kanske nåt att tänka på i framtiden.
mvh
Veronica"
Jag vill absolut inte på någotvis hänga ut henne, lr hennes familj... därför kommer jag inte skriva hennes bloggadress här.
för jag förstår att det är självklart att hennes familj kommer i första hand...
Men jag blev så besviken.. framförallt för att det va fakitskt Malin som hade vunnit ett pris och blir man tilldelat ett pris borde man få det oxå... sedan spelar det ingen roll om hon väljer att ge bort sitt pris eller inte. Hon har fortafarande vunnit det.
Sedan vet jag att det kan hända saker i ens liv... jag vet det... men man har en "skyldighet" att medela den parten... man behöver inte skriva varför, men medela att pga vissa omständigheter kan man tyvärr inte göra det man har "lovat"...
Eller har jag helt fel i frågan??
Jag tycker iaf att man förtjänar respekt av andra människor...
Lika mycket som andra förtjänar min respekt vill jag ha respekt tillbaka...
och detta är något som är oerhört viktigt för mig, framförallt efter min bakgrund blir det extra viktigt.
Jag vill tro att jag ger människor, runt om mig, respekt.
och när folk behandlar mig respektlöst blir jag rent ut sagt ledsen... för jag vill tro att jag förtjänar bättre.
Så nu har jag lättat mitt hjärta...
Snart kommer Jim hem, och vi ska faktiskt synda idag...
Det blir hamburgare till middag idag.
Vilket ska bli gott, för jag har inte ätit speciellt mycket under dessa dagar med feber.. så jag e vrååål hungrig =)
mat, mat, mat e, nästan, det enda som snurrar i mitt huvud nu... hihi
Hungriga Pussar på er alla ;)
haha
