Inte så himla lätt
Ibland är allt inte så himla lätt...
För ett tag sedan så gick mammas sambo bort, nu äntligen har jag kunnat hämta hem lite grejer som är mitt, mammas och morfars.
Att gå igenom vissa grejer visade sig vara tuffare än vad jag trott.
Dels att åter gå in i huset där vi bodde, där både många glada och mindre glada minnen finns.
Dels att behöva gå igenom foton, brev och saker.
Idag läste jag ett brev som mamma skrev till morfar efter att vi flytt från spanien... Ett brev där mamma berätta om flykten, och lite lätt om tiden i spanien... Ett brev där även några foton hade skickats med, foton på mig och ett där "pappa" är med.
Jag började grina, sedan fick min sambo även läsa brevet... Och de e nog inte förrens nu som han förstod hur vi hade det... Även han bröt ihop... innan har han bara hört mig berätta om tiden, men nu fick han det svart på vitt.
Usch... Det kan verkligen inte vara lätt att vara närstående till mig!
Just nu är hela vardagsrummet fullt med grejer, fullt med minnen... Bra som dåliga minnen.
Och jag minns, fy vad jag minns.
Även de goda minnena kan smärta, saknad och ånger är vad jag känner mest just nu...
Jag hade kunnat handlat så annorlunda efter att mamma gick bort, allt blev så fel.
Flera stora högar med bilder, massa bilder på min dåvarande familj... Mamma, morfar, mammas sambo, min foster syster... Och många fler.
Allt är verkligen svunna minnen. Det är kul att se alla bilder, på gott och ont....
Till mammas sambo och morfar vill jag skrika ett enda stort FÖRLÅT!!!
Jag vill kunna krama om alla, och säga att jag saknar dem.
Jag vill kunna ge mamma en bamsekram och säga att hon fattas mig!
(Mammas sambo, morfar och mamma) Från en tid då vi alla var lyckliga, och denna tid fattas mig så otroligt mycket
känner mig nästan helt känslomässigt slut efter denna dag...
Antingen kommer jag somna av ren utmattning, eller så kommer tankarna snurra som bara den hela natten... Känner dock att jag inte orkar med det just nu.
Kommer säkert vara en tuffare tid framför mig, innan jag får ordning på allt. Dels ordning på mina tankar och känslor och dels få ordning alla grejer och foton.
Stackars min sambo som ska behöva tvingas in i allt det här igen. Tvingas in i ett liv med en disträ sambo som inte kan få rätt ut sina tankar och känslor ordentligt.
Jag tycker synd om dem som lever kring mig, jag är verkligen inte helt hundra med mitt förflutna och det finns fortfarande massor som jag inte har bearbetat eller kan handskas med... Och tyvärr gå de ut över dem som lever kring mig.
ibland är det inte så himla lätt allting! :(
