Första Mötet

Jag ska börja med att säga att jag mår betydligt bättre nu sen jag ökade min medicinering. Inga mardrömmar och ångesten som jag hade är nästan helt borta. Nu känner jag igen mig själv :-)

 

Igår var en ganska så omtumlande dag som resultera i många tankar.

 

Jag träffade min biologiska far för första gången, på en fika i stan.

 

Om jag ska vara ärlig, trodde jag aldrig att denna dagskulle komma. När jag skickade brevet till honom förväntade jag mig inget svar. När jag då fick ett mail från honom som svar, blev jag väldigt förvånad. Han besvarade några frågor och skrev att han inte visste om han ville ha en kontakt, men att han förstår om jag vill det så han föreslog att vi skulle träffas den 1 april då han hade ett ärende i närheten.

 

Jag svarade på det mailet och skrev att jag inte har några förväntningar på en kontakt men att jag gärna vill träffa han en gång, Men att jag inte har några krav på nåt sätt men gav lite förslag om vart och när vi skulle träffas och att de skulle vara en neutral platts för oss bägge.

 

När jag inte fick svar på det mailet, trodde jag att vi inte skulle träffas.

 

Men i lördags skickade han ett sms och fråga om vi skulle träffa.

 

Och så blev fallet.

 

Vi bestämde ett fik och en tid.

 

Det blev inte mkt sömn den natten, antagligen pga nervositet, mkt tankar som snurrade... bland annat tankar om vad vi ska prata om... vi har inget annat än gener gemensamt. Han har sitt liv och jag har mitt. Det känndes lite som att gå till en anställningsintervjuv, om ni förstår hur jag menar?

 

Men på morgonen bestämde jag mig för att sluta vara nervös, det får gå som det går... jag har inget att förlora på detta.

 

Jag kom tidigare till fiket och beställde en latte och en loka. Strax efter att jag satt mig vid ett bord såg jag han komma in till fiken.... jag reste mig upp för att hälsa, skaka han... men, oväntat ger han mig en kram... och säger att du va juh jätte söt. Han går fram till disken och beställer en kaffe och en macka och frågar om jag oxå ville ha en macka...vilket jag tacka nej till. Jag hade ätit mkt vattenmelon till frukost.

 

Allt känns så overkligt... och idag känns det nästan som en overklig dröm...

 

Vi prata lite allmänt, han fråga hur länge sedann det var mor gick bort... I år blir de 6 årsen. Han fråga oxå om vad hon gick bort i. Vilket jag inte svara hela sanningen på, utan berätta att hon varit sjuk länge... 5 reumatiska sjukdomar, problem med blodet,magen och andningen... och att hon tillslut inte orka längre.

 

Han fråga även om jag tycker att jag haft en bra barndom... och inte heller här kunde jag med att säga sanningen. Han fråga den frågan flera gånger under samtalet. ( jag tror han har lite dåligt samvete och vill på något sätt försäkra sig om att jag haft det bra) Jag vill verkligen inte ge han dåligt samvete, han kan inte hjälpa det som hänt. Jag vill inte att han ska må dåligt över det...

 

På frågan svara jag att jag haft en okey barndom...inte hela sanningen, stundtals har ändå barndomen varit okey.

 

Han berättade att sist han pratade med mor var innan vi flyttade till Spanien, och att tanken var att jag och mor skulle flytta dit permanent. Men jag berättade att vi flytta tillbaka till Sverige efter 4 år, jag sa inget om varför lr hur vi "flytta"tillbaka.

 

Vi satt och prata i en och halvtimme, och jag tycker ändå att de va en och havtimme av trevlighet. Vi prata mest allmänt om allt. Jag berätta lite om mina planer i framtiden, när det gäller studier och sånt. Jag berätta oxå om våran husvagn som vi använder frekvensiellt. Jag berättade även om resan till Grekland, och han berätta om några resor han och hans familj har gjort.

 

Han berätta att jag har två syskon... lite om vart han har bott och vad han och hans fru jobbar med.

 

Han berätta ändå att, sedan sista samtalet som han hade med mamma, undrat lite av och till hur de har gått för mig.

 

Han visste att jag inte alltid har hetet de jag kallas för idag, och han undra lite varför... inte heller där berättade jag hela sanningen utan bara delar.

 

Jag fråga han om det kom som en chock när han fick brevet jag skickade... och det gjorde det. Inte konstigt egentligen...

 

Jag vet inte hur de kommer bli i framtiden... om vi kommer träffas igen, om vi kommer ha kontakt.

 

Han sa att om jag har frågor lr undrar nåt så kan jag höra av mig....men jag vet inte hur de kommer bli.... och jag vet inte själv hur jag vill ha det heller.

 

Det känns lite konstigt att för första gången träffa sin biologiska far när man är 27 år... En främmande person som ändå är ganska så lik en själv utseende mässigt.

 

Det skulle kännas väldigt främmande att helt plöstligt få en fader-dotter relation. Tror visserligen inte att detta kommer bli aktuellt....

 

En vidare relation/kontakt vet jag inte ens om det kommer bli.... klart att jag har en massa frågor, frågor som jag säkert ha haft innan men när han fråga om jag hade frågor, va alla som bortblåsta.... men när jag var påväg hem kom de massa frågor som jag gick och tänkte på... bland annat frågor om hans barn vet om att jag finns? Hur reageade hans fru när brevet kom? de e väll mest de frågor jag har... men jag vet inte hur jag ska göra med dessa...ska jag ställa dem? Om mina halvsyskon vet om att jag finns, vill de då träffa mig? Vill jag egentligen träffa dem? Jag är ändå 10-15 år äldre än dem...vad ska jag prata med dom om?

 

... ... ...

 

När jag kom hem så fråga Jim mig om jag var arg på honom... arg för att han inte tagit del i min uppväxt... Och nej, de e jag faktiskt inte... de har jag aldrig varit...(fast man vet aldrig)... men så de ser ut nu har jag ändå ingen anledning att bli det.

 

Mamma ville till varje pris ha mig... hon ville föda mig. Och framförallt när jag vet hur många missfall och döfödda barn som hon har haft, så förstår jag längtan. Hon hade inga som helst krav från honom... han ville absolut inte har barn i det tillfället, och detta måste man ändå respektera.

Jag har heller inga krav från honom, och jag kan inte vara arg på...även om min uppväxt inte är nåt att "hurra" för. Men det är ändå tack vare den är jag den jag är idag, på både gott och ont...

jag har blivit tvungen att jobba mkt med mig själv, och jag fortsätter att jobba med mig själv.

 

Jag är ändå glad att han ville träffa mig...att jag har fått ett ansikte på min biologiska far, även om allt känns väldigt overkligt.

 

Jag är verkligen glad att jag har skrivit brevet, fått se hur han ser ut... fått prata en gång med han... Jag slipper undra i framtiden hur han ser ut... om jag har syskon... med mera. Nu vet jag..., även om jag aldrig kommer träffa "mina" små syskon.

 

Nu kan bara framtiden "veta" hur de blir... Både jag och min biologiska far är på helt olika plan i livet, och att försöka fläta samman våra liv nu (efter 27 år) känns väldigt konstigt.... Och väldigt främmande.

 

Nu blir de strax sängen för mig.... de har, som sagt, varit ett par dagar här som varit väldigt omtumlande, iaf tankemässigt... men även "verklighets" mässigt. Det känns väldigt overkligt, något som verkar vara en liten "era" i mitt liv.

 

Idag känns ändå min uppväxt "overklig"... Iaf när jag tänker tillbaka. Rädsla, hot, leva gömd, tvingas fly... inte våga... inte vilja se men ändå tvingas... tvingas umgås med människor som jag aldrig skulle välja att umgås med själv, iaf inte i nu läget.

 

Livet har förändrats väldigt mycket... och väldigt mycket till det bra hållet....

 

Ja nä, nu får de vara slutbloggat för idag.

 

Kram