ikkamedlitets

jag är verkligen jätte trött, men jag kan inte somna.
Tog mina sömntabletter kl 21... och de brukar alltid verka inom en timme...
Men när jag gick å la mig fick jag en massa flashbacks, vilket ledde till minnesångest som i sin tur ledde till att jag inte kunde somna.
Det snurrade en massa tankar, som jag inte orkar skriva nu... även om jag borde, för min egen skull.
Jag hade tänkt ut precis hur jag skulle skriva... men jag skulle ha gjort det mitt under ångesten.
Jag kan säga som såhär, jag grät tyst brevid Jim... utan att väcka honom... jag grät i en timme, under den timmen som allt varade innan jag va tvungen att ta två stecolid.
Under denna timmen funderade jag mycket på om jag är älskvärd... och att dem personerna som måste älska mig är nu döda... och den tomhet de har lämnat efter sig... de två stora hålen i mitt hjärta...
Ibland, eller ganska så ofta, känner jag mig ensam mitt i detta... även om jag vet att jag stöd från många i min omgivning. Men det är svårt för andra att förstå.. tror jag iaf...
Jag önskar så att jag kom från en "normal" familj... där det varken funnits misshandel, tortyr eller missbruk.
Samtidigt som jag bara vill skrika, skrika för mina fulla lungors kraft... skrika ut all den vrede och ensamhet jag känner...
Vad jag kan minnas har jag aldrig skrikit... inte ens när Arne gjorde allt han har gjort...
Och jag tror att även om jag skulle skrika så kommer det inte vara någon som hör mig.
När jag var mindre, och ibland även idag, kunde jag låsa in mig i badrumet och lossas skrika... skrika ett ljudlöst skrik... ett skrik som bara jag kan höra... dessa skrik där alla smärta och vrede finns... skriken som jag inte vågar skrika.
Det jag vet att jag behöver, det är en tröstande axel att gråta mot, en tröstande axel som kramar mig hårt men pratar inte... utan bara håller om mig och bara låter mig gråta...
för det är i dessa lägen jag behöver det som mest... jag behöver närheten och tryggheten som visar att jag är älskvärd...
Men detta är inget jag ber om... snarare tvärt om, jag drar mig undan... rädd för konsekvenserna om jag visar mina tårar... jag sluter mig till mig själv, vilket samtidigt gör att jag känner mig ännu mera ensam i det.
Antagligen kommer jag aldrig be någon bara krama mig, utan att säga nåt till mig... utan bara kramar mig, hårt!
gärna så hårt att jag knappt kan andas.
Detta är heller inget som jag kommer berätta för någon att jag behöver... för jag är rädd för att bli ratad, och i min värld är det bättre att bara hålla det för sig själv.

Och när jag väl har börjat sluta mig... vilket jag har börjat göra nu, är det väldigt svårt för mig att hitta tillbaka...
Jag ser hur väggarna runt mig byggs högre och fler... även om jag egentligen inte vill det.
Men det är så svårt detta med minnena, och jag kan inte berätta när jag väl får dem...
och mina känslor som jag hade när jag va liten, när var i spanien och sprang på gatorna helt själv, kommer över mig mer och mer nu... för jag hade ingen trygghet, jag hade ingen axel att gråta mot... och jag kände mig så fruktansvärt ensam. Jag hade ju ingen där... och inte ens efter spanien...
man kan säga att jag aldrig har varit något annat än ensam... och det känns helt horibelt.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva mera, även om mina tankar snurra... inte lika mycket som innan jag tog dem lugnande... men de snurrar ändå... och jag vill inte behöva ta mer lugnande...även om jag känner att paniken inom mig stiger mer och mer, fast ändå långsamt... om det nu är begripligt.
Men jag saknar verkligen all den närhet och ömhet som jag aldrig har fått... för även jag behöver det...

om jag inte somnar nu snart kommer jag nog komma tillbaka å skriva mera... bara skriva det som jag tänker på just då... även om det verkar obegripligt för er... men jag behöver få ut det...
Jag tror att jag måste få ut det om jag en dag ska bli någolunda hel!

Sov gott alla