Varför?
Varför?
Varför...har jag ingen, som ingår i min släkt/familj, som bryr sig om mig?
Varför vill inte min biologiska far ha kontakt med mig eller ens veta av mig?
Varför känns det som att min döda mamma är arg på mig?
Varför känns det som att hon är arg på mig för att jag inte gjort som hon sagt i brevet?
Varför känns det som att jag inte längre får lov att sörja och sakna henne, trotts att det har gått (snart) sju år?
Varför kan jag inte prata om minnen gällande mamma med någon?
Varför känns det som att jag har glömt hur mamma ser ut?
Varför känns det som att ingen vill höra när jag pratar om mamma?
Varför gör det så ONT att tänka på mamma, skriva mamma eller ens säga ordet mamma?
Varför känns det så orättvist ibland, att jag har ingen, varken mamma, pappa eller syskon och medan andra inte ens uppskattar det de har, som är vid liv?
Varför känner jag mig så fånig när jag gråter?
Varför kan jag inte tillåta mig själv att gråta / vara ledsen?
Varför måste allt som hänt mig vara sant?
Varför kan det inte vara en stor jävla mardröm?
Varför stänger jag in mig själv när jag är ledsen?
Varför kan jag inte tillåta någon trösta mig, när det enda jag vill är att gråta vid någons axel?
Varför måste jag leka stark, när det enda jag vill är att tillåta mig själv vara svag?
Varför känner jag mig så hemsk när jag tycker synd om mig själv?
Varför fick jag aldrig chansen att få säga ett ordentligt adjö?
Varför var jag så ego att jag aldrig tog hand om morfar?
Varför måste jag leva med flashback, när folk säger att det inte är mitt fel?
Varför känns det som att allt som hänt är mitt fel?
Varför känns det som att jag får skylla mig själv?
Varför? VARFÖR????????????????
Jag vill bara skrika varför!?!?!?
