Vi pratade
Jag drömde om dig inatt med mamma,
Vi var ute i trädgården utanför huset i Kungsbacka, jag hjälpte dig att plantera blommor.
I drömmen hade du försökt ta livet av dig men du hade inte lyckats...
Vi pratade om det... du sa till mig att det inte var mitt fel, att du helt enkelt inte orkade mer.
Jag sa till dig att du måste läsa det som jag skrev igår... jag sa att jag skrev de till dig den dagen, att jag då pratar om dig då du var död...
Jag sa att innan du dör måste du läsa detta... du måste få veta hur mycket du betyder till mig...
Du ville jätte gärna läsa det, vi var påväg in i huset då jag vakande...
Då jag vaknade och förstog att allt bara var en dröm... en dröm....
Jag hade önskat att som hänt sedan du dog endast var en hemsk dröm, egentligen önskar jag att hela mitt liv var en enda hemsk mardröm... Jag önskar att jag kunde vakna och upptäcka att allt bara var en dröm...
Att jag hade min mamma vid liv, min pappa vid min sida...kanske till och med något syskon
Jag hade vaknat och sprungit till mammas famn och berättat om den hemska drömmen, och hon skulle ha kramat mig och säga att allt bara var en dröm.
Allt känns så fruktansvärt overkligt, allt som jag och mamma har varit med om, vad jag har vart med om...
Det är för mycket för att kunna vara verkligt... känns så otroligt att en människa ska utsättas för allt,
Jag vet inte vem som är min biologiska far, jag har bara ett namn, Min mamma är borta, död, avliden... Jag har inga syskon som jag känner till. Den närmaste sfären är borta... familjen är borta...
Jag har i och för sig mostrar, morbröder och en massa kusiner... men jag har aldrig haft någon direkt kontakt med någon av dem under min livstid...
Det är först nu, sedan mamma gick bort, som jag fick kontakt med mamma lillasyster, som samtidigt är min gudmor, och vi träffas halvregelbundet. Sedan är det ett par kusiner som jag har fått kontakt med oxå.
Det känns juh bra det ialla fall, men det känns samtidigt fruktansvärt tomt!
Som tur är så har jag Jim vid min sida, utan han hade jag nog inte pallat mer. Han är ett oerhört stöd, men jag har samtidigt väldigt svårt att släppa in han... jag har svårt för att prata om detta som jag skriver här...
På något sätt känns det som han inte kan lyssna på allvar, även om jag vet att han gör det. De gånger jag har försökt prata har det kännts som att han bara har avfärdat det... det är nog därför det är så svårt för mig...
För det som skriver här det är oerhört viktiga saker för mig... inget som jag tycker att man bara avfärdar... det är inga bagateller för mig...
För mig är det oerhört tungt!
Nu ska jag käka frukost, som jag egentligen inte vill ha... Jag känner inte längre för att äta, anledningen till det får jag berätta om en annan gång.
Vi var ute i trädgården utanför huset i Kungsbacka, jag hjälpte dig att plantera blommor.
I drömmen hade du försökt ta livet av dig men du hade inte lyckats...
Vi pratade om det... du sa till mig att det inte var mitt fel, att du helt enkelt inte orkade mer.
Jag sa till dig att du måste läsa det som jag skrev igår... jag sa att jag skrev de till dig den dagen, att jag då pratar om dig då du var död...
Jag sa att innan du dör måste du läsa detta... du måste få veta hur mycket du betyder till mig...
Du ville jätte gärna läsa det, vi var påväg in i huset då jag vakande...
Då jag vaknade och förstog att allt bara var en dröm... en dröm....
Jag hade önskat att som hänt sedan du dog endast var en hemsk dröm, egentligen önskar jag att hela mitt liv var en enda hemsk mardröm... Jag önskar att jag kunde vakna och upptäcka att allt bara var en dröm...
Att jag hade min mamma vid liv, min pappa vid min sida...kanske till och med något syskon
Jag hade vaknat och sprungit till mammas famn och berättat om den hemska drömmen, och hon skulle ha kramat mig och säga att allt bara var en dröm.
Allt känns så fruktansvärt overkligt, allt som jag och mamma har varit med om, vad jag har vart med om...
Det är för mycket för att kunna vara verkligt... känns så otroligt att en människa ska utsättas för allt,
Jag vet inte vem som är min biologiska far, jag har bara ett namn, Min mamma är borta, död, avliden... Jag har inga syskon som jag känner till. Den närmaste sfären är borta... familjen är borta...
Jag har i och för sig mostrar, morbröder och en massa kusiner... men jag har aldrig haft någon direkt kontakt med någon av dem under min livstid...
Det är först nu, sedan mamma gick bort, som jag fick kontakt med mamma lillasyster, som samtidigt är min gudmor, och vi träffas halvregelbundet. Sedan är det ett par kusiner som jag har fått kontakt med oxå.
Det känns juh bra det ialla fall, men det känns samtidigt fruktansvärt tomt!
Som tur är så har jag Jim vid min sida, utan han hade jag nog inte pallat mer. Han är ett oerhört stöd, men jag har samtidigt väldigt svårt att släppa in han... jag har svårt för att prata om detta som jag skriver här...
På något sätt känns det som han inte kan lyssna på allvar, även om jag vet att han gör det. De gånger jag har försökt prata har det kännts som att han bara har avfärdat det... det är nog därför det är så svårt för mig...
För det som skriver här det är oerhört viktiga saker för mig... inget som jag tycker att man bara avfärdar... det är inga bagateller för mig...
För mig är det oerhört tungt!
Nu ska jag käka frukost, som jag egentligen inte vill ha... Jag känner inte längre för att äta, anledningen till det får jag berätta om en annan gång.
funderar
Jag har börjat tänka väldigt mycket på mamma nu den sista tiden...
Drömmer om henne nästan varje natt nu...
I natt drömmde jag att vi kom ifrån varanda på en marknad... innan hade vi vart inne i en affär som hade rea och grymt snygga kläder. jag och mor köpte en mängd olika toppar där, som hon och jag skulle dela på... därefter gick vi ut och fortsatte att kolla på alla stånden på gatan...av någon anledning kom vi ifrån varandra och jag kunde inte hitta henne igen... jag försökte ringa till henne, men det gick inte.... det tutade antingen upptaget eller så hörde hon inte mobilen.
Det var ioch för sig inte så konstigt efter som det var en konsert på torget, så det var nästan omöjligt att höra mobilen ringa...
Jag gick in i en smyckes affär för att jag lättare skulle höra mamma i telefonen om hon svarade.
Nu började jag bli irriterad, för detta var inte första gången vi kom ifrån varandra, Jag började bli trött på detta nu...
Jag sa till butiksbiträdet att om det kom en mor, som såg ut att leta efter någon, så skulle biträdet hälsa att jag letade efter henne och att hon skulle ringa mig.
Strax innan jag vaknade kunde jag se Mamma på andra sidan gatan, tillsammans med Linda.H. Jag försökte av all min kraft men jag kunde inte ta mig till dem eftersom det var så otroligt mycket folk som gick på gatan, hur mycket jag än försökte kunde jag inte ta mig igenom denna folkmassa.
Där efter vaknade jag.
Drömmen i sig var så verklig, jag hade önskat att den var sann, då hade hon levt och jag kunde krama henne. Jag hade kunnat ta tillvara på den tiden som fanns kvar... Jag hade kunnat säga till henne hur mycket jag älskar henne.
Jag tänker väldigt mycket på dig mamma, det går inte en dag utan att jag skänker dig minst en tanke... men just nu, denna perioden tänker jag extra mycket på dig.
De tankar som "plågar" mig mest är att jag aldrig fick sagt till dig hur mycket du betyder för mig... samt vad du tänkte på innan du gick bort... var du rädd? Kände du dig älskad? eller kände du dig väldigt ensam?
fanns där nåt jag kunde ha gjort för att förhindra detta? Var din sista tanke och känsla någonting hemsk?
Varför förstog jag inte den Lördagen, innan du dog, att någonting var fel... Varför lyssnade jag inte när du stog där och sorterade upp dina mediciner så att Erland kunde ta dem?
Jag funderar oxå mycket på om det hade spelat någon roll... och hur mycket måste en person klara av innan hon för bestämma själv när det får räcka. vem bestämmer det?
Jag pratade med en tjej för inte så längesen om självmord, och tydligen är det olagligt...
det tänker jag oxå en del på... att om man försöker ta livet av sig... då blir det juh egentligen mordförsök, och då åter igen kommer tanken om hur mycket måste man orka och vem bestämmer? Får regeringen bestämma att jag måste leva mitt liv, och dö en naturlig död eller inte?
Jag tänker mycket på min egen död... och vad som händer efter man har dött...
Många av mina drömmar nu det senaste har varit att jag sett mamma i ett sken av starkt ljus, jag har inte kunnat ta mig dit även om jag försöker av all min kraft.
Jag funderar på om andar finns, och om mamma försöker prata med mig via mina drömmar.
Funderar om jag träffar mamma igen när jag dör... Eller finns där absolut ingenting efter man dött, inget som lever vidare, inga andrar eller något åt det hållet... man är sten död och kommer inte vara nåt annat än stendöd.
Ja, det far runt en hel del tankar i mitt huvud nu för tiden... jag tänker så mycket att jag får ont i huvudet
Och jag känner att jag inte har någon att prata med... jag känner mig löjlig som har blitt så sentimental, men samtidigt är så otroligt rädd för att glömma mamma... glömma detaljer som är viktiga, som är henne.
Jag är rädd att jag ska glömma hur hennes röst låter, hur hon luktar och hennes mimik och rörelser när hon pratar eller går.
Jag är rädd att jag ska glömma allt som jag tycker så mycket om när det gäller henne, glömma hennes blick när hon gosar med katterna,
Glömma hur hon såg ut när hon skrattade, glömma hennes sanna glädje.
Jag vill känna hennes värme och närvaro igen.
Jag vill känna hennes hand mot min kind då hon torkar bort en tår.
Jag vill kunna krama henne och få säga till henne att jag saknar henne något fruktansvärt!!!
Jag kommer leva resten av mitt liv utan mamma, utan hennes råd... utan hennes visdom, Utan hennes värme.
Det kommer kännas tungt.
Nu får jag gå och lägga mig för jag tror sömntabletter na börjar verka nu.
så hej för denna gången!
Drömmer om henne nästan varje natt nu...
I natt drömmde jag att vi kom ifrån varanda på en marknad... innan hade vi vart inne i en affär som hade rea och grymt snygga kläder. jag och mor köpte en mängd olika toppar där, som hon och jag skulle dela på... därefter gick vi ut och fortsatte att kolla på alla stånden på gatan...av någon anledning kom vi ifrån varandra och jag kunde inte hitta henne igen... jag försökte ringa till henne, men det gick inte.... det tutade antingen upptaget eller så hörde hon inte mobilen.
Det var ioch för sig inte så konstigt efter som det var en konsert på torget, så det var nästan omöjligt att höra mobilen ringa...
Jag gick in i en smyckes affär för att jag lättare skulle höra mamma i telefonen om hon svarade.
Nu började jag bli irriterad, för detta var inte första gången vi kom ifrån varandra, Jag började bli trött på detta nu...
Jag sa till butiksbiträdet att om det kom en mor, som såg ut att leta efter någon, så skulle biträdet hälsa att jag letade efter henne och att hon skulle ringa mig.
Strax innan jag vaknade kunde jag se Mamma på andra sidan gatan, tillsammans med Linda.H. Jag försökte av all min kraft men jag kunde inte ta mig till dem eftersom det var så otroligt mycket folk som gick på gatan, hur mycket jag än försökte kunde jag inte ta mig igenom denna folkmassa.
Där efter vaknade jag.
Drömmen i sig var så verklig, jag hade önskat att den var sann, då hade hon levt och jag kunde krama henne. Jag hade kunnat ta tillvara på den tiden som fanns kvar... Jag hade kunnat säga till henne hur mycket jag älskar henne.
Jag tänker väldigt mycket på dig mamma, det går inte en dag utan att jag skänker dig minst en tanke... men just nu, denna perioden tänker jag extra mycket på dig.
De tankar som "plågar" mig mest är att jag aldrig fick sagt till dig hur mycket du betyder för mig... samt vad du tänkte på innan du gick bort... var du rädd? Kände du dig älskad? eller kände du dig väldigt ensam?
fanns där nåt jag kunde ha gjort för att förhindra detta? Var din sista tanke och känsla någonting hemsk?
Varför förstog jag inte den Lördagen, innan du dog, att någonting var fel... Varför lyssnade jag inte när du stog där och sorterade upp dina mediciner så att Erland kunde ta dem?
Jag funderar oxå mycket på om det hade spelat någon roll... och hur mycket måste en person klara av innan hon för bestämma själv när det får räcka. vem bestämmer det?
Jag pratade med en tjej för inte så längesen om självmord, och tydligen är det olagligt...
det tänker jag oxå en del på... att om man försöker ta livet av sig... då blir det juh egentligen mordförsök, och då åter igen kommer tanken om hur mycket måste man orka och vem bestämmer? Får regeringen bestämma att jag måste leva mitt liv, och dö en naturlig död eller inte?
Jag tänker mycket på min egen död... och vad som händer efter man har dött...
Många av mina drömmar nu det senaste har varit att jag sett mamma i ett sken av starkt ljus, jag har inte kunnat ta mig dit även om jag försöker av all min kraft.
Jag funderar på om andar finns, och om mamma försöker prata med mig via mina drömmar.
Funderar om jag träffar mamma igen när jag dör... Eller finns där absolut ingenting efter man dött, inget som lever vidare, inga andrar eller något åt det hållet... man är sten död och kommer inte vara nåt annat än stendöd.
Ja, det far runt en hel del tankar i mitt huvud nu för tiden... jag tänker så mycket att jag får ont i huvudet
Och jag känner att jag inte har någon att prata med... jag känner mig löjlig som har blitt så sentimental, men samtidigt är så otroligt rädd för att glömma mamma... glömma detaljer som är viktiga, som är henne.
Jag är rädd att jag ska glömma hur hennes röst låter, hur hon luktar och hennes mimik och rörelser när hon pratar eller går.
Jag är rädd att jag ska glömma allt som jag tycker så mycket om när det gäller henne, glömma hennes blick när hon gosar med katterna,
Glömma hur hon såg ut när hon skrattade, glömma hennes sanna glädje.
Jag vill känna hennes värme och närvaro igen.
Jag vill känna hennes hand mot min kind då hon torkar bort en tår.
Jag vill kunna krama henne och få säga till henne att jag saknar henne något fruktansvärt!!!
Jag kommer leva resten av mitt liv utan mamma, utan hennes råd... utan hennes visdom, Utan hennes värme.
Det kommer kännas tungt.
Nu får jag gå och lägga mig för jag tror sömntabletter na börjar verka nu.
så hej för denna gången!
hmmm
det finns människor som tror att de har rätten att lägga sig i andra människors liv.
de tror de har rätten att kränka dessa personer för egen vinning...
så att dessa personer gör som dem vill.
Tyvärr går detta inte å bevisa... å därför kan man inte heller anmäla dem...
Vi kan ta Erland som ett exempel...
alla dessa år som han har psykiskt misshandlat min mamma, kan jag inte sätta dit han för...
Hur illa han fick min mor att må..
Erland har till och med försökt putta min mor ner för trappan vid ett tillfälle... vid det tillfället fick han med mig att göra... och jag bestämde mig för att han ska få lida...
tyvärr sluta han trakasera min mamma framför mig, eftersom jag alltid försvarade henne...
sen har han alltid försökt få mig att vända ryggen mot mamma...
genom att säga att hon ljuger!!!
Att det är hennes fel... att hon får skylla sig själv!
Hur kan hon skylla sig själv???
är det hennes fel att hon har blitt misshandlad hela sitt liv?
från det hon föddes tills dess hon dog?
När har någon person tänkt på mamma och hur svårt hon har haft det?
Hon gjorde allt för mig!
hon stanna hos erland för min skull, så att jag skulle få ha det någålunda bra under gymnasietiden...
så jag skulle slippa tänka på ekonomi, så att jag skulle kunna umgås med mina vänner och ha skoj...
Ser ni vilken uppoffring hon gjorde?
för mig.... hon valde att leva i en hemskt tillvaro bara för att jag skulle få några års frid...
tillslut orkade hon inte mer... så hon tog sitt liv...
Tack vare erland!
han var droppen som fick bägaren att rinna över!
Arne va visserligen väldigt hemsk... men han e sjuk.. han e en psykopat... han visste inte bättre.. så mycket av hans grejer kan jag ta... som han har gjort...
Men Erland.... han fick min mamma att välja döden... han fick mamma att må så dåligt att hon inte ville leva längre!!!
han fick henne att missa sina barnbarn... han fick henna att missa mitt eventuella bröllop... han fick henne att missa allt detta som hon har längtat efter!
åååh jävlar vad jag vill han ont!
Han fick henne att missa den resan jag lovade henne.. som jag vet att hon behövde... den resan som hon bara skulle tänka på sig själv...
Det finns människor som bara vill andra ont... erland är en av dem... och han drar med sig en massa människor i skiten...
Tyvärr har jag inte krafter nog att hjälpa morfar därifrån...
så erland har nog dratt med sig morfar.. så sitter säkert min älskade morfar och hatar mig för att jag inte tar hand om honom... att jag aldrig kommer och hälsar på...
(jag vill att ni ska tänka på... att morfar bor i det huset min mor har lidigt, det huset mor tog sitt liv i...det huset som erland äger.. och byggt upp genom att fiffla med skatte pengar... )
jag kan inte gå in i det huset...
Jag kan verkligen inte gå in i det huset... varje gång jag har gått in där ser jag bara hur mamma har lidigt...
jag ser hennes saker.. som erland har smutsat ner...
det jag skall göra.. å försöka det är att ta bort alla min mammas saker därifrån...
Erland försökte ta mig fan muta mig när jag skulle begrava MIN mamma... han erbjöd mig 50 000 kr för att begrava henne på fjäråskyrkogård!
sikket jävla svin!
fy nu kan jag inte skriva mer.. min psykolog kommer strax... å ja får sätta på lite kaffe...
Men snart kommer resten... hoppas jag om jag orkar skriva!
de tror de har rätten att kränka dessa personer för egen vinning...
så att dessa personer gör som dem vill.
Tyvärr går detta inte å bevisa... å därför kan man inte heller anmäla dem...
Vi kan ta Erland som ett exempel...
alla dessa år som han har psykiskt misshandlat min mamma, kan jag inte sätta dit han för...
Hur illa han fick min mor att må..
Erland har till och med försökt putta min mor ner för trappan vid ett tillfälle... vid det tillfället fick han med mig att göra... och jag bestämde mig för att han ska få lida...
tyvärr sluta han trakasera min mamma framför mig, eftersom jag alltid försvarade henne...
sen har han alltid försökt få mig att vända ryggen mot mamma...
genom att säga att hon ljuger!!!
Att det är hennes fel... att hon får skylla sig själv!
Hur kan hon skylla sig själv???
är det hennes fel att hon har blitt misshandlad hela sitt liv?
från det hon föddes tills dess hon dog?
När har någon person tänkt på mamma och hur svårt hon har haft det?
Hon gjorde allt för mig!
hon stanna hos erland för min skull, så att jag skulle få ha det någålunda bra under gymnasietiden...
så jag skulle slippa tänka på ekonomi, så att jag skulle kunna umgås med mina vänner och ha skoj...
Ser ni vilken uppoffring hon gjorde?
för mig.... hon valde att leva i en hemskt tillvaro bara för att jag skulle få några års frid...
tillslut orkade hon inte mer... så hon tog sitt liv...
Tack vare erland!
han var droppen som fick bägaren att rinna över!
Arne va visserligen väldigt hemsk... men han e sjuk.. han e en psykopat... han visste inte bättre.. så mycket av hans grejer kan jag ta... som han har gjort...
Men Erland.... han fick min mamma att välja döden... han fick mamma att må så dåligt att hon inte ville leva längre!!!
han fick henne att missa sina barnbarn... han fick henna att missa mitt eventuella bröllop... han fick henne att missa allt detta som hon har längtat efter!
åååh jävlar vad jag vill han ont!
Han fick henne att missa den resan jag lovade henne.. som jag vet att hon behövde... den resan som hon bara skulle tänka på sig själv...
Det finns människor som bara vill andra ont... erland är en av dem... och han drar med sig en massa människor i skiten...
Tyvärr har jag inte krafter nog att hjälpa morfar därifrån...
så erland har nog dratt med sig morfar.. så sitter säkert min älskade morfar och hatar mig för att jag inte tar hand om honom... att jag aldrig kommer och hälsar på...
(jag vill att ni ska tänka på... att morfar bor i det huset min mor har lidigt, det huset mor tog sitt liv i...det huset som erland äger.. och byggt upp genom att fiffla med skatte pengar... )
jag kan inte gå in i det huset...
Jag kan verkligen inte gå in i det huset... varje gång jag har gått in där ser jag bara hur mamma har lidigt...
jag ser hennes saker.. som erland har smutsat ner...
det jag skall göra.. å försöka det är att ta bort alla min mammas saker därifrån...
Erland försökte ta mig fan muta mig när jag skulle begrava MIN mamma... han erbjöd mig 50 000 kr för att begrava henne på fjäråskyrkogård!
sikket jävla svin!
fy nu kan jag inte skriva mer.. min psykolog kommer strax... å ja får sätta på lite kaffe...
Men snart kommer resten... hoppas jag om jag orkar skriva!
stort hål
Helt plöstligt, utan någon anledning, brast jag i gråt när jag skulle hälla upp tet...
Helt plöstligt, utan någon anledning, kom saknaden efter mor....
Min mor som så plöstligt ryckes ifrån mig
Min mor som inte längre orka.
Kommer igår den 15 maj 2006 som om de va idag...
kommer ihåg att jag inte fick tag på henne när jag ringde hennes mobil...
då bestämde jag mig för att åka å jobba istället för att komma och hälsa på henne....
så jag åkte till Thoreb, för att jobba med kablarna...
Jag kommer ihåg hur jag fråga Elisabeth, Louise och Nettiz om det finns onda andar som kan skada en
Jag kommer ihåg vad som sas, och att jag trodde att jag hade en ond ande efter mig...
Sen började vi prata om min mamma och hur hon mådde...
Och jag säger: " hon kommer antagligen inte leva länge till... max 5- 6 år till"
Strax efter det ringer min mobil....
"det är mamma, det är nåt fel på henne, får inte kontakt med henne, hon e påväg till möndals sjukhus"
jag brister i gråt.... vet varken in eller ut... men jag vist redan när det samtalet kom att du var död....
Jag kände en sådan stor tomhet...
Bilfärden till sjukhuset tog en evighet... allt gick som i slow motion... de lyckliga stunderna jag och mamma hade for förbi framför mina ögon.
Under hela bilfärden håller jag mig samlad... Nettiz följer med mig till receptionen och där bruter jag ihop... min röst vill inte längre fungera... jag var så rädd att jag inte våga öppna munnen... för när jag öppna den kom de inte fram nåt...
Så nettiz fick förklara... ochd et ända jag fick fram var min mors namn...
Sköterskan i receptionen leder in mig och nettiz till ett rum... och jag förstog med en gång att detta är fel... hon har gått ifrån oss, hon finns inte mer.
Sköterskan sitter en stund hos oss... sen komemr en läkare och tittar in...
sköterskan kommer tillbaka.. och jag frågar om min mamma har haft hjärtstillestånd
Vilket hon hade.. åter igen blir jag säker på att hon har dött...
sköterskan går... och jag säger till nettiz " nu har la hon gått och dött"
"nej det får du inte tro, det kommer ordna sig" säger nettiz...
Läkaren kommer in...
Han säger att han har försökt få igång mammas hjärta i 35 minuter.... och att hon tyvärr inte gick å rädda....
läkaren går igen...
"jag vet inte va jag ska säga" säger nettiz
"ja vist e det svårt, när man sitter i en sådan här stituation, men vet inte vad man ska säga när man sitter där som vän"
nettiz kramar mig.
Efter ett tag ringer jag till lina...
" hej, mamma har dött"
"va?"
"mamma har dött"
"va säger du?"
"Mamma har dött"
"vems mamma?
"min mamma"
" Åh herre gud!"
lina bestämmer sig för att komma till sjukhuset...hon ringer till chefen och säger att hon inte kan jobba och tar spårvagnen till sjukhuset...
Erland, morfar, malin, lotta, kommer till rummet där jag och nettiz sitter...
Nettiz går.. hennes mamma och syster satt i bilen utanför och det var egentligen deras lunch, så jag sa till henne att hon kunde gå....
Sekuderna känndes som dagar... och den enda personen jag villa ha nära mig i denna stund var lina... mamma gick juh inte för de var juh som dött...
Läkaren kommer in igen och pratar med de övriga...
Till slut kommer lina.... hon kramar mig, sätter sig brevid mig
Vi får frågan om vi vill komma och titta på henne....
Min instikt vråla nej innom mig... men mitt hjärna sa till mig att jag var tvungen... annars hadejag kunnat lura mig själv, å säga att hon inte alls var död, utan att hon va på semster eller nåt likande...
Jag och lina går in tillsammans...
Och jag ser henne ligga där... ett lakan över kroppen, med hännerna knäppta på magen... det såg ut som att sov rofullt och hade en underbar dröm... man kunde se att hon smålog lite... och hon var så fruktansvärt vacker....
Jag och lina kännde hur tomt rummet var... det stog ett tänt ljus på ett bort...
Jag vill tro att vi kände mammas andre smyga ut genom dörrer...
Det var så fruktansvärt tomt i rummet... har aldrig upplevt ett rum så tomt!
Jag och lina går tillbaka till rummet, där vi beslutar att vi, jag och lina, skulle åka hem till oss... vi ville inte följa med erland å alla till kungsbacka!
när vi lämnade rummet allihoppa... tar erland mig åt sidan och sägar att han vill prata med mig...
Han börja fråga mig om han fick adoptera mig... Jag i mitt huvve kunde inte få ihop det...
kommer inte ihåg va jag svara där... det enda jag vill va där ifrån, så längt därifrån jag bara kunde komma...
Går till lina som står och väntar utanför... tänder var sin ciggarett och gick till spårvagnen...
Vå åkte till avenyn där vi gick till burgerking och käka mat som knappt fick i oss...
Sen gick vi till rosa pantern för att fika.. där sitter vi och pratar och gråter...
När vi e påväg att ta spårvagnen hem till oss, kommer lina på att vi kan ringa hennes mamma och att hon kan komma och hämta oss, så kunde vi sova där...
Hon kom så fort hon kunde!!!
Jag sitter i soffan, helt paralyserad.. mitt allt har rycks ifrån mig... min plattform var borta och jag såg framför mig hur jag föll djupare och djupare ner...
vi åker hem till elisabeth... där hon gör i ordning ett rum till oss där vi kunde sova.... jag och lina tar en promenad...
Sova... finns det nåt som heter så?
den natten gick det absolut inte att sova.... man vände och vred på sig och man hoppades att dagen som gått var en hemsk mardröm...
men det avr det inte... det var ingen dröm.. allt hade hänt... det hemskaste som kunde hända mig hade hänt... min älskade mamma hade dött och nu stog jag där ensam...
Den dagen var den hemskaste i mitt liv, hittills... jag vill inte mer ha hemska dagar...
Jag mins dagen som om den precis va...
ser fortfarande hur jag sitter på busshållsplatsen och försöker ringa till mamma... hur jag inte får tag på henne, började skriva ett sms... "hej mamma..." längre kom jag aldrig... fick heller aldrig skickat det...
fick aldrig sagt det jag ville ha sagt... att jag saknade henne å att jag skulle komma dan efter och spendera hela dan med henne....
Fick aldrig ge henne den sista kramen.. aldrig den sista pussen...
Fick aldrig säga till henne att jag älskar henne, fick ingen sista gång....
Om jag hade vetat skulle jag ha umgåss mer med henne.. jag skulle ha kramat henne hårdare sista gången jag träffa henne... jag skulle framför allt stannat längre och jag skulle sagt allt som jag inte fick sagt...
Idag e första gången jag riktigt gråter för att jag saknar henne...
Idag e första gången jag gråter för att hon e borta...
Idag e första gången jag tar till mig dem känslorna från den dagen, som jag så länge har försökt fly från...
Idag är jag fruktansvärt ledsen....Tårarna kommer fler å fler... men snart e dem slut...
men innanför skalet sitter den lilla flickan fortfarande och gråter... gråter sig förstörd...
Helt plöstligt, utan någon anledning, kom saknaden efter mor....
Min mor som så plöstligt ryckes ifrån mig
Min mor som inte längre orka.
Kommer igår den 15 maj 2006 som om de va idag...
kommer ihåg att jag inte fick tag på henne när jag ringde hennes mobil...
då bestämde jag mig för att åka å jobba istället för att komma och hälsa på henne....
så jag åkte till Thoreb, för att jobba med kablarna...
Jag kommer ihåg hur jag fråga Elisabeth, Louise och Nettiz om det finns onda andar som kan skada en
Jag kommer ihåg vad som sas, och att jag trodde att jag hade en ond ande efter mig...
Sen började vi prata om min mamma och hur hon mådde...
Och jag säger: " hon kommer antagligen inte leva länge till... max 5- 6 år till"
Strax efter det ringer min mobil....
"det är mamma, det är nåt fel på henne, får inte kontakt med henne, hon e påväg till möndals sjukhus"
jag brister i gråt.... vet varken in eller ut... men jag vist redan när det samtalet kom att du var död....
Jag kände en sådan stor tomhet...
Bilfärden till sjukhuset tog en evighet... allt gick som i slow motion... de lyckliga stunderna jag och mamma hade for förbi framför mina ögon.
Under hela bilfärden håller jag mig samlad... Nettiz följer med mig till receptionen och där bruter jag ihop... min röst vill inte längre fungera... jag var så rädd att jag inte våga öppna munnen... för när jag öppna den kom de inte fram nåt...
Så nettiz fick förklara... ochd et ända jag fick fram var min mors namn...
Sköterskan i receptionen leder in mig och nettiz till ett rum... och jag förstog med en gång att detta är fel... hon har gått ifrån oss, hon finns inte mer.
Sköterskan sitter en stund hos oss... sen komemr en läkare och tittar in...
sköterskan kommer tillbaka.. och jag frågar om min mamma har haft hjärtstillestånd
Vilket hon hade.. åter igen blir jag säker på att hon har dött...
sköterskan går... och jag säger till nettiz " nu har la hon gått och dött"
"nej det får du inte tro, det kommer ordna sig" säger nettiz...
Läkaren kommer in...
Han säger att han har försökt få igång mammas hjärta i 35 minuter.... och att hon tyvärr inte gick å rädda....
läkaren går igen...
"jag vet inte va jag ska säga" säger nettiz
"ja vist e det svårt, när man sitter i en sådan här stituation, men vet inte vad man ska säga när man sitter där som vän"
nettiz kramar mig.
Efter ett tag ringer jag till lina...
" hej, mamma har dött"
"va?"
"mamma har dött"
"va säger du?"
"Mamma har dött"
"vems mamma?
"min mamma"
" Åh herre gud!"
lina bestämmer sig för att komma till sjukhuset...hon ringer till chefen och säger att hon inte kan jobba och tar spårvagnen till sjukhuset...
Erland, morfar, malin, lotta, kommer till rummet där jag och nettiz sitter...
Nettiz går.. hennes mamma och syster satt i bilen utanför och det var egentligen deras lunch, så jag sa till henne att hon kunde gå....
Sekuderna känndes som dagar... och den enda personen jag villa ha nära mig i denna stund var lina... mamma gick juh inte för de var juh som dött...
Läkaren kommer in igen och pratar med de övriga...
Till slut kommer lina.... hon kramar mig, sätter sig brevid mig
Vi får frågan om vi vill komma och titta på henne....
Min instikt vråla nej innom mig... men mitt hjärna sa till mig att jag var tvungen... annars hadejag kunnat lura mig själv, å säga att hon inte alls var död, utan att hon va på semster eller nåt likande...
Jag och lina går in tillsammans...
Och jag ser henne ligga där... ett lakan över kroppen, med hännerna knäppta på magen... det såg ut som att sov rofullt och hade en underbar dröm... man kunde se att hon smålog lite... och hon var så fruktansvärt vacker....
Jag och lina kännde hur tomt rummet var... det stog ett tänt ljus på ett bort...
Jag vill tro att vi kände mammas andre smyga ut genom dörrer...
Det var så fruktansvärt tomt i rummet... har aldrig upplevt ett rum så tomt!
Jag och lina går tillbaka till rummet, där vi beslutar att vi, jag och lina, skulle åka hem till oss... vi ville inte följa med erland å alla till kungsbacka!
när vi lämnade rummet allihoppa... tar erland mig åt sidan och sägar att han vill prata med mig...
Han börja fråga mig om han fick adoptera mig... Jag i mitt huvve kunde inte få ihop det...
kommer inte ihåg va jag svara där... det enda jag vill va där ifrån, så längt därifrån jag bara kunde komma...
Går till lina som står och väntar utanför... tänder var sin ciggarett och gick till spårvagnen...
Vå åkte till avenyn där vi gick till burgerking och käka mat som knappt fick i oss...
Sen gick vi till rosa pantern för att fika.. där sitter vi och pratar och gråter...
När vi e påväg att ta spårvagnen hem till oss, kommer lina på att vi kan ringa hennes mamma och att hon kan komma och hämta oss, så kunde vi sova där...
Hon kom så fort hon kunde!!!
Jag sitter i soffan, helt paralyserad.. mitt allt har rycks ifrån mig... min plattform var borta och jag såg framför mig hur jag föll djupare och djupare ner...
vi åker hem till elisabeth... där hon gör i ordning ett rum till oss där vi kunde sova.... jag och lina tar en promenad...
Sova... finns det nåt som heter så?
den natten gick det absolut inte att sova.... man vände och vred på sig och man hoppades att dagen som gått var en hemsk mardröm...
men det avr det inte... det var ingen dröm.. allt hade hänt... det hemskaste som kunde hända mig hade hänt... min älskade mamma hade dött och nu stog jag där ensam...
Den dagen var den hemskaste i mitt liv, hittills... jag vill inte mer ha hemska dagar...
Jag mins dagen som om den precis va...
ser fortfarande hur jag sitter på busshållsplatsen och försöker ringa till mamma... hur jag inte får tag på henne, började skriva ett sms... "hej mamma..." längre kom jag aldrig... fick heller aldrig skickat det...
fick aldrig sagt det jag ville ha sagt... att jag saknade henne å att jag skulle komma dan efter och spendera hela dan med henne....
Fick aldrig ge henne den sista kramen.. aldrig den sista pussen...
Fick aldrig säga till henne att jag älskar henne, fick ingen sista gång....
Om jag hade vetat skulle jag ha umgåss mer med henne.. jag skulle ha kramat henne hårdare sista gången jag träffa henne... jag skulle framför allt stannat längre och jag skulle sagt allt som jag inte fick sagt...
Idag e första gången jag riktigt gråter för att jag saknar henne...
Idag e första gången jag gråter för att hon e borta...
Idag e första gången jag tar till mig dem känslorna från den dagen, som jag så länge har försökt fly från...
Idag är jag fruktansvärt ledsen....Tårarna kommer fler å fler... men snart e dem slut...
men innanför skalet sitter den lilla flickan fortfarande och gråter... gråter sig förstörd...
fan fan fan
Nu e jag så jävla trött på denna sjukdommen!
Klarar fan ingenting längre... orkar ingenting!!!
e så jävla trött på den här skiten... varför varför varför?
Jag vill så mycket, men jag orkar fan inte!
E så utmattad....
Jag som vill börja plugga till hösten! med de kommer jag antagligen inte kunna, för att jag måste ta det ännu mer lugnt än vad jag redan gör! så då kommer jag bli längre sjukskriven å allt som jag vill rasar ner i helvetet!
helvetes jävla skit fan!!!!!!
Klarar fan ingenting längre... orkar ingenting!!!
e så jävla trött på den här skiten... varför varför varför?
Jag vill så mycket, men jag orkar fan inte!
E så utmattad....
Jag som vill börja plugga till hösten! med de kommer jag antagligen inte kunna, för att jag måste ta det ännu mer lugnt än vad jag redan gör! så då kommer jag bli längre sjukskriven å allt som jag vill rasar ner i helvetet!
helvetes jävla skit fan!!!!!!
inte nu igen!
då sitter man här igen... ilsken som en geting!
skulle åka till "citronmannen" för att förnya min sjukskrivning. han sa i fredags att jag skulle komma innan 12.
hade lyckats bygga upp en massa ångest igår för besöket idag, eftersom jag skulle åka buss och skit dit, resan till sjukhuset tar 35 minuter. jag som redan är förvirrad och har hanterbar ångest i vanliga fall skulle sätta mig på en knökad buss för att åka dit för att få en sjukskrivning, vilket skulle göra mig mer förvirrad och mer ångestlaggd så jag viste inte om jag skulle klara det.
Men då va jim jätte snäll och rinde imorse och sa att han kunde köra mig. vilket jag tackar han jätte mycket för de innebad mindre ångest, och den outhärdliga ångesten är jag rädd för.
Men när jag väl kom till läkaren runt 10 då vägrar han träffa mig före 12 för att de hade så mycket å göra... sen säger han att han sa klockan 12 till mig vilket han inte gjorde. så åter igen ljuger han för mig!!! jävla sat gubbe!!!
så jag åkte dit helt i onödan, och jim som va så snäll och körde mig tog ledigt i onödan... och jag tvingades ta en lugnande för jag brusa upp och sa att det är förjävligt att detta sker och att jag tycker det är en dålig stil att göra på detta viset! jag som redan mår dåligt... behöver mer skit nu!
det är ju det här som jag pratat mycket om, man blir bara runt slussad och ingen vill hjälpa än, eller har tid till än.
Jag bad om 5 minuter, men fick inte det!!! dessa 5 minuterna som jag inte fick har förstört min dag!
tack så mycket "citronmannen" du har förstört denna dagen för mig, så nu kommer jag pendla mellan uthärdlig och outhärdlig ångest hela dan... och jag är helt jävla slut just nu och orkar ingenting. och dagen är inte i närheten slut än! 14.25 är den, och jag vet inte hur jag ska orka med denna dagen...
Orkar inte med mer skit! Orkar inte bli mer runt skickad! Jag ber om hjälp här, men vem fan är villig å ställa upp?
(och då menar jag inte mina vänner, för dem är de bästa i hela världen utan systemet, socila myndigheter och komunalanställda!)
Hade jag fått dessa 5 minuter hade jag känt mig bra, känt att jag är värd att lägga dessa 5 minuter på, känna mig viktig och värdig....
nu känner jag bara mig ivägen och orkar inte mer. de är i dessa lägen jag kommer välja döden...
Fy fan för vårt svenska system! Ingenting fungerar, det låter jätt fint utåt sätt men egentligen är det bara skit!
Fy fan asså! Hatar det här!
skulle åka till "citronmannen" för att förnya min sjukskrivning. han sa i fredags att jag skulle komma innan 12.
hade lyckats bygga upp en massa ångest igår för besöket idag, eftersom jag skulle åka buss och skit dit, resan till sjukhuset tar 35 minuter. jag som redan är förvirrad och har hanterbar ångest i vanliga fall skulle sätta mig på en knökad buss för att åka dit för att få en sjukskrivning, vilket skulle göra mig mer förvirrad och mer ångestlaggd så jag viste inte om jag skulle klara det.
Men då va jim jätte snäll och rinde imorse och sa att han kunde köra mig. vilket jag tackar han jätte mycket för de innebad mindre ångest, och den outhärdliga ångesten är jag rädd för.
Men när jag väl kom till läkaren runt 10 då vägrar han träffa mig före 12 för att de hade så mycket å göra... sen säger han att han sa klockan 12 till mig vilket han inte gjorde. så åter igen ljuger han för mig!!! jävla sat gubbe!!!
så jag åkte dit helt i onödan, och jim som va så snäll och körde mig tog ledigt i onödan... och jag tvingades ta en lugnande för jag brusa upp och sa att det är förjävligt att detta sker och att jag tycker det är en dålig stil att göra på detta viset! jag som redan mår dåligt... behöver mer skit nu!
det är ju det här som jag pratat mycket om, man blir bara runt slussad och ingen vill hjälpa än, eller har tid till än.
Jag bad om 5 minuter, men fick inte det!!! dessa 5 minuterna som jag inte fick har förstört min dag!
tack så mycket "citronmannen" du har förstört denna dagen för mig, så nu kommer jag pendla mellan uthärdlig och outhärdlig ångest hela dan... och jag är helt jävla slut just nu och orkar ingenting. och dagen är inte i närheten slut än! 14.25 är den, och jag vet inte hur jag ska orka med denna dagen...
Orkar inte med mer skit! Orkar inte bli mer runt skickad! Jag ber om hjälp här, men vem fan är villig å ställa upp?
(och då menar jag inte mina vänner, för dem är de bästa i hela världen utan systemet, socila myndigheter och komunalanställda!)
Hade jag fått dessa 5 minuter hade jag känt mig bra, känt att jag är värd att lägga dessa 5 minuter på, känna mig viktig och värdig....
nu känner jag bara mig ivägen och orkar inte mer. de är i dessa lägen jag kommer välja döden...
Fy fan för vårt svenska system! Ingenting fungerar, det låter jätt fint utåt sätt men egentligen är det bara skit!
Fy fan asså! Hatar det här!
Hemkomst
Nu är det över sex veckor sedan jag hamna på psyket, pk-huset på östrasjukhuset,
blivit diagnotiserad med en svår djup depression som jag nu behandlas för.
Detta är första natten jag sover själv, har inte vart själv på sju veckor. det känns så konstigt allt... jag, depremerad?
är helt förvirrad, inget är som det har varit
jag lider av en ständigt ångest som inte tycks försvinna, ibland är den uthärdlig men för det mesta är den outhärdlig.
Tankar som jag hade om att begå självmord blir bara värre i dessa stunder. och jag är rädd för mig själv, då jag inte vet vad jag gör i de situationerna. Innan jag hamna på psyket hade jag varit påväg två gånger att ta mitt liv, dessutom har jag satt ett datum. den 24 juli 2007, har de inte blivit bättre tills dess så ger jag upp.
för jag orkar inte må så här dåligt mer. Har haft det så här i hela mitt liv.
fast det som blir så konstigt är att jag inerst inne inte vill dö, jag vill leva. Jag Älskar juh livet och anser det vara en gåva som man ska ta vara på och njuta av varje sekund man är vid liv.
Jag brukade ändå kunna vara sån, även om jag har en trasig själ och mått dåligt.
Det blir så svårt när man känner att man inte orkar mer.
hur mycket orkar egentligen en människa?
När ger han eller hon upp?
Jag har ingen familj, mor tog sitt liv 15 maj förra året, och sen dess har det bara varit jag.
Min biologiska far har aldrig funnits där, han lämna mamma när hon blev gravid. Hon träffade då en annan man som verkade snäll och bra, men som sedan visade sig vara djävulen själv.
Tvinga mor till prostitution... och misshandeln som pågick kan jag knappt beskriva med ord.
Jag tvingades inte bara att se detta utan blev oxå utsatt, jag slapp iaf bli prostituerad - det betyder dock inte att jag fick vara ifred, han var på mig likt förbannat.
När folk pratar om när de förlorade sin oskuld, skrytandes säger folk vilken ålder, vem var först vem var yngst?
Jag förlorade min vid fem års ålder. inget jag vill skryta över eller äns nämna. har aldrig sagt detta till någon, för jag skäms så. vad jag än gjorde blev det fel. visade jag vad jag kände fick jag stryk, eller min mor. ofta fick min mor stryk på grund av mig. jag var ett olydigt barn trots att jag gjort allt han bad mig om, försökte förutspå hans nästa drag för att slippa få stryk.
Men det är inte slagen som är det mest förnedrande, utan det andra han gjortde.
allt han gjort mot mamma, som han sa va mitt fel. allt som han gjorde mot mig som oxå var mitt fel... och skulle jag någon gång berätta vad som har hänt skulle han ta livet av min mor. hade mitt liv vart på spel hade jag sagt något mycket tidigare, men när mors liv står på spel, hur kan jag tvingas se min mamma dö. hur orkar man det? när det är ens fel att det sker?
Nu när hon redan är död kan jag berätta min och mammas historia, för han kan inte döda henne. Mors aska ligger spridd i havet och hon har det bra där hon är nu. ingen kan göra henne illa mer!
och mitt liv spelar ingen roll, vill han död mig får han göra det... jag skiter i vilket. jag vill inte dö, men jag vill inte leva heller. jag är inte rädd för döden, skulle tycka att det va skönt och befriande, men jag är ändå nyfiken på livet.
ska skriva en bok har jag kommit fram till. en bok där allt står, allt som hänt, allt han har gjort så att alla vet vilket svin han är och hur han har förstört våra liv.
på nåt sätt måste han få stå för vad han har gjort, och på nåt sätt måste han få ett straff, ett förevigat straff!
Varför är det jag som ska behöva lida när det är han som har gjort fel!?
jag har kämpat hela mitt liv, hur mycket mer orkar jag? och är det ens värt det?
vet varken in eller ut längre....
det ända jag vet är att jag inte orkar mer. cirkeln tar aldrig slut, jag försöker hela tiden komma ur den, men på något sett verkar det omöjligt. när jag tror att jag är säker börjar det om på nytt!
vart börjar man, och vart tar det slut?
När är nog NOG?
Är så vilsen och jag vet inte om jag kan hitta hem igen.
blivit diagnotiserad med en svår djup depression som jag nu behandlas för.
Detta är första natten jag sover själv, har inte vart själv på sju veckor. det känns så konstigt allt... jag, depremerad?
är helt förvirrad, inget är som det har varit
jag lider av en ständigt ångest som inte tycks försvinna, ibland är den uthärdlig men för det mesta är den outhärdlig.
Tankar som jag hade om att begå självmord blir bara värre i dessa stunder. och jag är rädd för mig själv, då jag inte vet vad jag gör i de situationerna. Innan jag hamna på psyket hade jag varit påväg två gånger att ta mitt liv, dessutom har jag satt ett datum. den 24 juli 2007, har de inte blivit bättre tills dess så ger jag upp.
för jag orkar inte må så här dåligt mer. Har haft det så här i hela mitt liv.
fast det som blir så konstigt är att jag inerst inne inte vill dö, jag vill leva. Jag Älskar juh livet och anser det vara en gåva som man ska ta vara på och njuta av varje sekund man är vid liv.
Jag brukade ändå kunna vara sån, även om jag har en trasig själ och mått dåligt.
Det blir så svårt när man känner att man inte orkar mer.
hur mycket orkar egentligen en människa?
När ger han eller hon upp?
Jag har ingen familj, mor tog sitt liv 15 maj förra året, och sen dess har det bara varit jag.
Min biologiska far har aldrig funnits där, han lämna mamma när hon blev gravid. Hon träffade då en annan man som verkade snäll och bra, men som sedan visade sig vara djävulen själv.
Tvinga mor till prostitution... och misshandeln som pågick kan jag knappt beskriva med ord.
Jag tvingades inte bara att se detta utan blev oxå utsatt, jag slapp iaf bli prostituerad - det betyder dock inte att jag fick vara ifred, han var på mig likt förbannat.
När folk pratar om när de förlorade sin oskuld, skrytandes säger folk vilken ålder, vem var först vem var yngst?
Jag förlorade min vid fem års ålder. inget jag vill skryta över eller äns nämna. har aldrig sagt detta till någon, för jag skäms så. vad jag än gjorde blev det fel. visade jag vad jag kände fick jag stryk, eller min mor. ofta fick min mor stryk på grund av mig. jag var ett olydigt barn trots att jag gjort allt han bad mig om, försökte förutspå hans nästa drag för att slippa få stryk.
Men det är inte slagen som är det mest förnedrande, utan det andra han gjortde.
allt han gjort mot mamma, som han sa va mitt fel. allt som han gjorde mot mig som oxå var mitt fel... och skulle jag någon gång berätta vad som har hänt skulle han ta livet av min mor. hade mitt liv vart på spel hade jag sagt något mycket tidigare, men när mors liv står på spel, hur kan jag tvingas se min mamma dö. hur orkar man det? när det är ens fel att det sker?
Nu när hon redan är död kan jag berätta min och mammas historia, för han kan inte döda henne. Mors aska ligger spridd i havet och hon har det bra där hon är nu. ingen kan göra henne illa mer!
och mitt liv spelar ingen roll, vill han död mig får han göra det... jag skiter i vilket. jag vill inte dö, men jag vill inte leva heller. jag är inte rädd för döden, skulle tycka att det va skönt och befriande, men jag är ändå nyfiken på livet.
ska skriva en bok har jag kommit fram till. en bok där allt står, allt som hänt, allt han har gjort så att alla vet vilket svin han är och hur han har förstört våra liv.
på nåt sätt måste han få stå för vad han har gjort, och på nåt sätt måste han få ett straff, ett förevigat straff!
Varför är det jag som ska behöva lida när det är han som har gjort fel!?
jag har kämpat hela mitt liv, hur mycket mer orkar jag? och är det ens värt det?
vet varken in eller ut längre....
det ända jag vet är att jag inte orkar mer. cirkeln tar aldrig slut, jag försöker hela tiden komma ur den, men på något sett verkar det omöjligt. när jag tror att jag är säker börjar det om på nytt!
vart börjar man, och vart tar det slut?
När är nog NOG?
Är så vilsen och jag vet inte om jag kan hitta hem igen.
Trött
Har aldrig i mitt liv varit så här trött.
Jag är helt slut, orkar inte göra något
Folk säger till mig att jag e depremerad för jag har tydligen alla symtomen
men jag kan tycka att de är konstigt för så har jag kännt hela mitt liv, förutom tröttheten då.
Nu ska de beställa tid hos läkare för mig och de tycker att jag ska överväga att lägga in mig...
de vill att jag ska käka massa piller och mer lr mindre droga ner mig.
men jag vill inte, jag vägrar. de får trycka ner pillerna i halsen på mig.
Jag får inte låta de vinna över mig. Blir jag sjuk då har juh han vunnit.
faller jag så har han vunnit,
gråter jag så har han vunnit
hur jag mår kan han inte se,
fast om tittar på det så har han redan vunnit, han har förstört mitt liv
kommer aldrig kunna ha ett normalt liv.
de e sjukd de här.
jag vet att nåt är fel på mig, men jag vill inte inse det.
det är så mycket lättare att bli fysiskt sjuk för då synns det
men när man e psykiskt sjuk så syns de inte... och det som inte synd de är inte okey.
jag vet inte hur länge jag ska orka. men jag måste även om jag inte orkar.
måste jag springa igenom en vägg till klarar jag inte mer
funder redan på om jag har sprungit igenom alldeles för många redan.
för nu orkar jag inget mer!
Jag är helt slut, orkar inte göra något
Folk säger till mig att jag e depremerad för jag har tydligen alla symtomen
men jag kan tycka att de är konstigt för så har jag kännt hela mitt liv, förutom tröttheten då.
Nu ska de beställa tid hos läkare för mig och de tycker att jag ska överväga att lägga in mig...
de vill att jag ska käka massa piller och mer lr mindre droga ner mig.
men jag vill inte, jag vägrar. de får trycka ner pillerna i halsen på mig.
Jag får inte låta de vinna över mig. Blir jag sjuk då har juh han vunnit.
faller jag så har han vunnit,
gråter jag så har han vunnit
hur jag mår kan han inte se,
fast om tittar på det så har han redan vunnit, han har förstört mitt liv
kommer aldrig kunna ha ett normalt liv.
de e sjukd de här.
jag vet att nåt är fel på mig, men jag vill inte inse det.
det är så mycket lättare att bli fysiskt sjuk för då synns det
men när man e psykiskt sjuk så syns de inte... och det som inte synd de är inte okey.
jag vet inte hur länge jag ska orka. men jag måste även om jag inte orkar.
måste jag springa igenom en vägg till klarar jag inte mer
funder redan på om jag har sprungit igenom alldeles för många redan.
för nu orkar jag inget mer!
