Vi pratade
Jag drömde om dig inatt med mamma,
Vi var ute i trädgården utanför huset i Kungsbacka, jag hjälpte dig att plantera blommor.
I drömmen hade du försökt ta livet av dig men du hade inte lyckats...
Vi pratade om det... du sa till mig att det inte var mitt fel, att du helt enkelt inte orkade mer.
Jag sa till dig att du måste läsa det som jag skrev igår... jag sa att jag skrev de till dig den dagen, att jag då pratar om dig då du var död...
Jag sa att innan du dör måste du läsa detta... du måste få veta hur mycket du betyder till mig...
Du ville jätte gärna läsa det, vi var påväg in i huset då jag vakande...
Då jag vaknade och förstog att allt bara var en dröm... en dröm....
Jag hade önskat att som hänt sedan du dog endast var en hemsk dröm, egentligen önskar jag att hela mitt liv var en enda hemsk mardröm... Jag önskar att jag kunde vakna och upptäcka att allt bara var en dröm...
Att jag hade min mamma vid liv, min pappa vid min sida...kanske till och med något syskon
Jag hade vaknat och sprungit till mammas famn och berättat om den hemska drömmen, och hon skulle ha kramat mig och säga att allt bara var en dröm.
Allt känns så fruktansvärt overkligt, allt som jag och mamma har varit med om, vad jag har vart med om...
Det är för mycket för att kunna vara verkligt... känns så otroligt att en människa ska utsättas för allt,
Jag vet inte vem som är min biologiska far, jag har bara ett namn, Min mamma är borta, död, avliden... Jag har inga syskon som jag känner till. Den närmaste sfären är borta... familjen är borta...
Jag har i och för sig mostrar, morbröder och en massa kusiner... men jag har aldrig haft någon direkt kontakt med någon av dem under min livstid...
Det är först nu, sedan mamma gick bort, som jag fick kontakt med mamma lillasyster, som samtidigt är min gudmor, och vi träffas halvregelbundet. Sedan är det ett par kusiner som jag har fått kontakt med oxå.
Det känns juh bra det ialla fall, men det känns samtidigt fruktansvärt tomt!
Som tur är så har jag Jim vid min sida, utan han hade jag nog inte pallat mer. Han är ett oerhört stöd, men jag har samtidigt väldigt svårt att släppa in han... jag har svårt för att prata om detta som jag skriver här...
På något sätt känns det som han inte kan lyssna på allvar, även om jag vet att han gör det. De gånger jag har försökt prata har det kännts som att han bara har avfärdat det... det är nog därför det är så svårt för mig...
För det som skriver här det är oerhört viktiga saker för mig... inget som jag tycker att man bara avfärdar... det är inga bagateller för mig...
För mig är det oerhört tungt!
Nu ska jag käka frukost, som jag egentligen inte vill ha... Jag känner inte längre för att äta, anledningen till det får jag berätta om en annan gång.
Vi var ute i trädgården utanför huset i Kungsbacka, jag hjälpte dig att plantera blommor.
I drömmen hade du försökt ta livet av dig men du hade inte lyckats...
Vi pratade om det... du sa till mig att det inte var mitt fel, att du helt enkelt inte orkade mer.
Jag sa till dig att du måste läsa det som jag skrev igår... jag sa att jag skrev de till dig den dagen, att jag då pratar om dig då du var död...
Jag sa att innan du dör måste du läsa detta... du måste få veta hur mycket du betyder till mig...
Du ville jätte gärna läsa det, vi var påväg in i huset då jag vakande...
Då jag vaknade och förstog att allt bara var en dröm... en dröm....
Jag hade önskat att som hänt sedan du dog endast var en hemsk dröm, egentligen önskar jag att hela mitt liv var en enda hemsk mardröm... Jag önskar att jag kunde vakna och upptäcka att allt bara var en dröm...
Att jag hade min mamma vid liv, min pappa vid min sida...kanske till och med något syskon
Jag hade vaknat och sprungit till mammas famn och berättat om den hemska drömmen, och hon skulle ha kramat mig och säga att allt bara var en dröm.
Allt känns så fruktansvärt overkligt, allt som jag och mamma har varit med om, vad jag har vart med om...
Det är för mycket för att kunna vara verkligt... känns så otroligt att en människa ska utsättas för allt,
Jag vet inte vem som är min biologiska far, jag har bara ett namn, Min mamma är borta, död, avliden... Jag har inga syskon som jag känner till. Den närmaste sfären är borta... familjen är borta...
Jag har i och för sig mostrar, morbröder och en massa kusiner... men jag har aldrig haft någon direkt kontakt med någon av dem under min livstid...
Det är först nu, sedan mamma gick bort, som jag fick kontakt med mamma lillasyster, som samtidigt är min gudmor, och vi träffas halvregelbundet. Sedan är det ett par kusiner som jag har fått kontakt med oxå.
Det känns juh bra det ialla fall, men det känns samtidigt fruktansvärt tomt!
Som tur är så har jag Jim vid min sida, utan han hade jag nog inte pallat mer. Han är ett oerhört stöd, men jag har samtidigt väldigt svårt att släppa in han... jag har svårt för att prata om detta som jag skriver här...
På något sätt känns det som han inte kan lyssna på allvar, även om jag vet att han gör det. De gånger jag har försökt prata har det kännts som att han bara har avfärdat det... det är nog därför det är så svårt för mig...
För det som skriver här det är oerhört viktiga saker för mig... inget som jag tycker att man bara avfärdar... det är inga bagateller för mig...
För mig är det oerhört tungt!
Nu ska jag käka frukost, som jag egentligen inte vill ha... Jag känner inte längre för att äta, anledningen till det får jag berätta om en annan gång.
Mina kommentarer
Trackback
