stort hål
Helt plöstligt, utan någon anledning, brast jag i gråt när jag skulle hälla upp tet...
Helt plöstligt, utan någon anledning, kom saknaden efter mor....
Min mor som så plöstligt ryckes ifrån mig
Min mor som inte längre orka.
Kommer igår den 15 maj 2006 som om de va idag...
kommer ihåg att jag inte fick tag på henne när jag ringde hennes mobil...
då bestämde jag mig för att åka å jobba istället för att komma och hälsa på henne....
så jag åkte till Thoreb, för att jobba med kablarna...
Jag kommer ihåg hur jag fråga Elisabeth, Louise och Nettiz om det finns onda andar som kan skada en
Jag kommer ihåg vad som sas, och att jag trodde att jag hade en ond ande efter mig...
Sen började vi prata om min mamma och hur hon mådde...
Och jag säger: " hon kommer antagligen inte leva länge till... max 5- 6 år till"
Strax efter det ringer min mobil....
"det är mamma, det är nåt fel på henne, får inte kontakt med henne, hon e påväg till möndals sjukhus"
jag brister i gråt.... vet varken in eller ut... men jag vist redan när det samtalet kom att du var död....
Jag kände en sådan stor tomhet...
Bilfärden till sjukhuset tog en evighet... allt gick som i slow motion... de lyckliga stunderna jag och mamma hade for förbi framför mina ögon.
Under hela bilfärden håller jag mig samlad... Nettiz följer med mig till receptionen och där bruter jag ihop... min röst vill inte längre fungera... jag var så rädd att jag inte våga öppna munnen... för när jag öppna den kom de inte fram nåt...
Så nettiz fick förklara... ochd et ända jag fick fram var min mors namn...
Sköterskan i receptionen leder in mig och nettiz till ett rum... och jag förstog med en gång att detta är fel... hon har gått ifrån oss, hon finns inte mer.
Sköterskan sitter en stund hos oss... sen komemr en läkare och tittar in...
sköterskan kommer tillbaka.. och jag frågar om min mamma har haft hjärtstillestånd
Vilket hon hade.. åter igen blir jag säker på att hon har dött...
sköterskan går... och jag säger till nettiz " nu har la hon gått och dött"
"nej det får du inte tro, det kommer ordna sig" säger nettiz...
Läkaren kommer in...
Han säger att han har försökt få igång mammas hjärta i 35 minuter.... och att hon tyvärr inte gick å rädda....
läkaren går igen...
"jag vet inte va jag ska säga" säger nettiz
"ja vist e det svårt, när man sitter i en sådan här stituation, men vet inte vad man ska säga när man sitter där som vän"
nettiz kramar mig.
Efter ett tag ringer jag till lina...
" hej, mamma har dött"
"va?"
"mamma har dött"
"va säger du?"
"Mamma har dött"
"vems mamma?
"min mamma"
" Åh herre gud!"
lina bestämmer sig för att komma till sjukhuset...hon ringer till chefen och säger att hon inte kan jobba och tar spårvagnen till sjukhuset...
Erland, morfar, malin, lotta, kommer till rummet där jag och nettiz sitter...
Nettiz går.. hennes mamma och syster satt i bilen utanför och det var egentligen deras lunch, så jag sa till henne att hon kunde gå....
Sekuderna känndes som dagar... och den enda personen jag villa ha nära mig i denna stund var lina... mamma gick juh inte för de var juh som dött...
Läkaren kommer in igen och pratar med de övriga...
Till slut kommer lina.... hon kramar mig, sätter sig brevid mig
Vi får frågan om vi vill komma och titta på henne....
Min instikt vråla nej innom mig... men mitt hjärna sa till mig att jag var tvungen... annars hadejag kunnat lura mig själv, å säga att hon inte alls var död, utan att hon va på semster eller nåt likande...
Jag och lina går in tillsammans...
Och jag ser henne ligga där... ett lakan över kroppen, med hännerna knäppta på magen... det såg ut som att sov rofullt och hade en underbar dröm... man kunde se att hon smålog lite... och hon var så fruktansvärt vacker....
Jag och lina kännde hur tomt rummet var... det stog ett tänt ljus på ett bort...
Jag vill tro att vi kände mammas andre smyga ut genom dörrer...
Det var så fruktansvärt tomt i rummet... har aldrig upplevt ett rum så tomt!
Jag och lina går tillbaka till rummet, där vi beslutar att vi, jag och lina, skulle åka hem till oss... vi ville inte följa med erland å alla till kungsbacka!
när vi lämnade rummet allihoppa... tar erland mig åt sidan och sägar att han vill prata med mig...
Han börja fråga mig om han fick adoptera mig... Jag i mitt huvve kunde inte få ihop det...
kommer inte ihåg va jag svara där... det enda jag vill va där ifrån, så längt därifrån jag bara kunde komma...
Går till lina som står och väntar utanför... tänder var sin ciggarett och gick till spårvagnen...
Vå åkte till avenyn där vi gick till burgerking och käka mat som knappt fick i oss...
Sen gick vi till rosa pantern för att fika.. där sitter vi och pratar och gråter...
När vi e påväg att ta spårvagnen hem till oss, kommer lina på att vi kan ringa hennes mamma och att hon kan komma och hämta oss, så kunde vi sova där...
Hon kom så fort hon kunde!!!
Jag sitter i soffan, helt paralyserad.. mitt allt har rycks ifrån mig... min plattform var borta och jag såg framför mig hur jag föll djupare och djupare ner...
vi åker hem till elisabeth... där hon gör i ordning ett rum till oss där vi kunde sova.... jag och lina tar en promenad...
Sova... finns det nåt som heter så?
den natten gick det absolut inte att sova.... man vände och vred på sig och man hoppades att dagen som gått var en hemsk mardröm...
men det avr det inte... det var ingen dröm.. allt hade hänt... det hemskaste som kunde hända mig hade hänt... min älskade mamma hade dött och nu stog jag där ensam...
Den dagen var den hemskaste i mitt liv, hittills... jag vill inte mer ha hemska dagar...
Jag mins dagen som om den precis va...
ser fortfarande hur jag sitter på busshållsplatsen och försöker ringa till mamma... hur jag inte får tag på henne, började skriva ett sms... "hej mamma..." längre kom jag aldrig... fick heller aldrig skickat det...
fick aldrig sagt det jag ville ha sagt... att jag saknade henne å att jag skulle komma dan efter och spendera hela dan med henne....
Fick aldrig ge henne den sista kramen.. aldrig den sista pussen...
Fick aldrig säga till henne att jag älskar henne, fick ingen sista gång....
Om jag hade vetat skulle jag ha umgåss mer med henne.. jag skulle ha kramat henne hårdare sista gången jag träffa henne... jag skulle framför allt stannat längre och jag skulle sagt allt som jag inte fick sagt...
Idag e första gången jag riktigt gråter för att jag saknar henne...
Idag e första gången jag gråter för att hon e borta...
Idag e första gången jag tar till mig dem känslorna från den dagen, som jag så länge har försökt fly från...
Idag är jag fruktansvärt ledsen....Tårarna kommer fler å fler... men snart e dem slut...
men innanför skalet sitter den lilla flickan fortfarande och gråter... gråter sig förstörd...
Helt plöstligt, utan någon anledning, kom saknaden efter mor....
Min mor som så plöstligt ryckes ifrån mig
Min mor som inte längre orka.
Kommer igår den 15 maj 2006 som om de va idag...
kommer ihåg att jag inte fick tag på henne när jag ringde hennes mobil...
då bestämde jag mig för att åka å jobba istället för att komma och hälsa på henne....
så jag åkte till Thoreb, för att jobba med kablarna...
Jag kommer ihåg hur jag fråga Elisabeth, Louise och Nettiz om det finns onda andar som kan skada en
Jag kommer ihåg vad som sas, och att jag trodde att jag hade en ond ande efter mig...
Sen började vi prata om min mamma och hur hon mådde...
Och jag säger: " hon kommer antagligen inte leva länge till... max 5- 6 år till"
Strax efter det ringer min mobil....
"det är mamma, det är nåt fel på henne, får inte kontakt med henne, hon e påväg till möndals sjukhus"
jag brister i gråt.... vet varken in eller ut... men jag vist redan när det samtalet kom att du var död....
Jag kände en sådan stor tomhet...
Bilfärden till sjukhuset tog en evighet... allt gick som i slow motion... de lyckliga stunderna jag och mamma hade for förbi framför mina ögon.
Under hela bilfärden håller jag mig samlad... Nettiz följer med mig till receptionen och där bruter jag ihop... min röst vill inte längre fungera... jag var så rädd att jag inte våga öppna munnen... för när jag öppna den kom de inte fram nåt...
Så nettiz fick förklara... ochd et ända jag fick fram var min mors namn...
Sköterskan i receptionen leder in mig och nettiz till ett rum... och jag förstog med en gång att detta är fel... hon har gått ifrån oss, hon finns inte mer.
Sköterskan sitter en stund hos oss... sen komemr en läkare och tittar in...
sköterskan kommer tillbaka.. och jag frågar om min mamma har haft hjärtstillestånd
Vilket hon hade.. åter igen blir jag säker på att hon har dött...
sköterskan går... och jag säger till nettiz " nu har la hon gått och dött"
"nej det får du inte tro, det kommer ordna sig" säger nettiz...
Läkaren kommer in...
Han säger att han har försökt få igång mammas hjärta i 35 minuter.... och att hon tyvärr inte gick å rädda....
läkaren går igen...
"jag vet inte va jag ska säga" säger nettiz
"ja vist e det svårt, när man sitter i en sådan här stituation, men vet inte vad man ska säga när man sitter där som vän"
nettiz kramar mig.
Efter ett tag ringer jag till lina...
" hej, mamma har dött"
"va?"
"mamma har dött"
"va säger du?"
"Mamma har dött"
"vems mamma?
"min mamma"
" Åh herre gud!"
lina bestämmer sig för att komma till sjukhuset...hon ringer till chefen och säger att hon inte kan jobba och tar spårvagnen till sjukhuset...
Erland, morfar, malin, lotta, kommer till rummet där jag och nettiz sitter...
Nettiz går.. hennes mamma och syster satt i bilen utanför och det var egentligen deras lunch, så jag sa till henne att hon kunde gå....
Sekuderna känndes som dagar... och den enda personen jag villa ha nära mig i denna stund var lina... mamma gick juh inte för de var juh som dött...
Läkaren kommer in igen och pratar med de övriga...
Till slut kommer lina.... hon kramar mig, sätter sig brevid mig
Vi får frågan om vi vill komma och titta på henne....
Min instikt vråla nej innom mig... men mitt hjärna sa till mig att jag var tvungen... annars hadejag kunnat lura mig själv, å säga att hon inte alls var död, utan att hon va på semster eller nåt likande...
Jag och lina går in tillsammans...
Och jag ser henne ligga där... ett lakan över kroppen, med hännerna knäppta på magen... det såg ut som att sov rofullt och hade en underbar dröm... man kunde se att hon smålog lite... och hon var så fruktansvärt vacker....
Jag och lina kännde hur tomt rummet var... det stog ett tänt ljus på ett bort...
Jag vill tro att vi kände mammas andre smyga ut genom dörrer...
Det var så fruktansvärt tomt i rummet... har aldrig upplevt ett rum så tomt!
Jag och lina går tillbaka till rummet, där vi beslutar att vi, jag och lina, skulle åka hem till oss... vi ville inte följa med erland å alla till kungsbacka!
när vi lämnade rummet allihoppa... tar erland mig åt sidan och sägar att han vill prata med mig...
Han börja fråga mig om han fick adoptera mig... Jag i mitt huvve kunde inte få ihop det...
kommer inte ihåg va jag svara där... det enda jag vill va där ifrån, så längt därifrån jag bara kunde komma...
Går till lina som står och väntar utanför... tänder var sin ciggarett och gick till spårvagnen...
Vå åkte till avenyn där vi gick till burgerking och käka mat som knappt fick i oss...
Sen gick vi till rosa pantern för att fika.. där sitter vi och pratar och gråter...
När vi e påväg att ta spårvagnen hem till oss, kommer lina på att vi kan ringa hennes mamma och att hon kan komma och hämta oss, så kunde vi sova där...
Hon kom så fort hon kunde!!!
Jag sitter i soffan, helt paralyserad.. mitt allt har rycks ifrån mig... min plattform var borta och jag såg framför mig hur jag föll djupare och djupare ner...
vi åker hem till elisabeth... där hon gör i ordning ett rum till oss där vi kunde sova.... jag och lina tar en promenad...
Sova... finns det nåt som heter så?
den natten gick det absolut inte att sova.... man vände och vred på sig och man hoppades att dagen som gått var en hemsk mardröm...
men det avr det inte... det var ingen dröm.. allt hade hänt... det hemskaste som kunde hända mig hade hänt... min älskade mamma hade dött och nu stog jag där ensam...
Den dagen var den hemskaste i mitt liv, hittills... jag vill inte mer ha hemska dagar...
Jag mins dagen som om den precis va...
ser fortfarande hur jag sitter på busshållsplatsen och försöker ringa till mamma... hur jag inte får tag på henne, började skriva ett sms... "hej mamma..." längre kom jag aldrig... fick heller aldrig skickat det...
fick aldrig sagt det jag ville ha sagt... att jag saknade henne å att jag skulle komma dan efter och spendera hela dan med henne....
Fick aldrig ge henne den sista kramen.. aldrig den sista pussen...
Fick aldrig säga till henne att jag älskar henne, fick ingen sista gång....
Om jag hade vetat skulle jag ha umgåss mer med henne.. jag skulle ha kramat henne hårdare sista gången jag träffa henne... jag skulle framför allt stannat längre och jag skulle sagt allt som jag inte fick sagt...
Idag e första gången jag riktigt gråter för att jag saknar henne...
Idag e första gången jag gråter för att hon e borta...
Idag e första gången jag tar till mig dem känslorna från den dagen, som jag så länge har försökt fly från...
Idag är jag fruktansvärt ledsen....Tårarna kommer fler å fler... men snart e dem slut...
men innanför skalet sitter den lilla flickan fortfarande och gråter... gråter sig förstörd...
Mina kommentarer
Trackback
