frågan
Blev så glad igår.
Ewa (jims mamma) ringde till mig och undrade om jag ville följa med henne å kolla i affärer idag.
Blev så glad när hon frågade.
Så nu sitter jag här hemma och väntar på att hon ska hämta mig för att gå och kolla i affärer.
ser änna fram emot det
tänk att hon vill umgås med mig, att hon vill ha med mig!
Ewa (jims mamma) ringde till mig och undrade om jag ville följa med henne å kolla i affärer idag.
Blev så glad när hon frågade.
Så nu sitter jag här hemma och väntar på att hon ska hämta mig för att gå och kolla i affärer.
ser änna fram emot det
tänk att hon vill umgås med mig, att hon vill ha med mig!
det var längesedan nu...
nu var det ett tag sedan jag skrev här och det är mycket som har förändrats.
Har tänk många gånger att jag skulle skriva i blogg nu när jag äntligen mår bra... mina dåliga dagar kommer relativt sällan nu. Min kropsliga ångest kan i stort bemästra, det är ytterst sällan jag får den numera.
Håller dock fortfarande på att bemästra den psykiska ångesten, vilken även den kommer mer sällan...
Idag har jag varit och besökt min läkare, av henne fick jag beröm över hur långt jag har kommit.
Hon ser en stor förändrig från första gången jag träffade henne.
Även jag känner en otroligt skillnad... kommer ihåg första gången jag träffade henne,
Jag skulle ta mig till PMH (psykiskt mottagning hissingen) själv den dagen,
jag hade inte bostöd då, och jim kunde inte följa med.. han var tvungen att jobba.
Så jag tog spårvagnen till friskvärderastorget... jag satte på Walle ( min mp3spelare) för att jag inte skulle höra alla ljud utomhus, vilket då gjorde mig oerhört förvirrad.
klockan var ungefär halv nio på morgonen, och jag skulle träffa läkaren och min försteskötare, Rolf, klockan 9.
min färd dit hade jag i mitt huvud innan byggt upp till ett gigantiskt problem, jag tänkte på alla stegen...
jag skulle behöva öppna min ytterdörr, stänga den för att sedan låsa den, gå ner för trappan och ut genom porten...
Jag hade klarat det första momentet... nu återstod resten.
Jag började gå mot spårvagnen, började känna mig orolig över om jag skulle hinna i tid... tänk om inte spårvagnen kommer, om den kommer kanske den inte stannar för att släppa på mig.. och gud förbjude, tänk om det är mycket folk på spårvagnen, vad skulle jag göra då?
spårvagnen kom som den skulle, och jag gick på, satte mig nära dörrarna så att jag skulle hinna gå av på hållplatsen. som tur va var det inte alls mycket folk på spårvagnen och resan gick relativt bra... nu återstod den allra jobbigaste biten... jag skulle ta mig från spårvagnen och in till PMH. då var jag tvungen att gå över torget.
Över det torg som kryllar av invandrare, en väldigt otrygg miljö för mig. jag fick alltid för mig att alla stirrade på mig, att jag såg konstig och sjuk ut, att de kunde se på mig att jag hade svårt för att gå där... att de kunde se att jag egentligen är ganska liten och tafatt, att jag är helt total förvirrad, och om någon skulle vilja ha kontakt med mig hade min koncentration försvunnit och min ångest skulle komma flygandes utan att jag skulle kunna hindra den.
När jag väl kom in till läkaren kände jag mig helt slut, jag förstog inte alls hur jag skulle orka hålla den lilla konsentration som jag hade kvar vid liv. Läkaren började ställa en massa frågor, jag försökte svara så gott jag kunnde, men det känndes ändå fel. jag var tvungen att vara skärpt.
Det läkaren sa gick in genom ena örat och ut genom det andra, spelade inte någon roll hur mycket jag än försökte att hålla kvar det i huvudet. Jag kände mig så maktlös... Trots detta ansog jag att mötet gick rätt bra....
Idag när jag kom dit med mitt Bostöd, Johan, sa läkaren att jag hade fått en helt ny energi. Detta känner även jag, Jag kännde att jag var med på allt hon sa, jag kunde svara på hennes frågor utan att vara rädd för att svara fel eller att hon skulle missförstå mig. Jag var med i huvudet, jag förstog vad hon sa och jag kunde till och med skoja med henne!
Hon gav mig beröm över att jag har kommit så långt, hon poängterade att det trots allt inte var längesedan jag hade mitt datum... och idag satt jag där och berättade om min livsglädje, den livsglädje som även hon kunde se.
Det känns så oerhört skönt att det är längesedan jag mådde riktigt dåligt!
Att jag numera mår betydligt bättre ... jag kan nog påstå att jag mår bättre än vad jag någonsin har gjort!
Min livsglädje har kommit tillbaka!
det var längesedan jag hade denna livsglädje=)!!!
Har tänk många gånger att jag skulle skriva i blogg nu när jag äntligen mår bra... mina dåliga dagar kommer relativt sällan nu. Min kropsliga ångest kan i stort bemästra, det är ytterst sällan jag får den numera.
Håller dock fortfarande på att bemästra den psykiska ångesten, vilken även den kommer mer sällan...
Idag har jag varit och besökt min läkare, av henne fick jag beröm över hur långt jag har kommit.
Hon ser en stor förändrig från första gången jag träffade henne.
Även jag känner en otroligt skillnad... kommer ihåg första gången jag träffade henne,
Jag skulle ta mig till PMH (psykiskt mottagning hissingen) själv den dagen,
jag hade inte bostöd då, och jim kunde inte följa med.. han var tvungen att jobba.
Så jag tog spårvagnen till friskvärderastorget... jag satte på Walle ( min mp3spelare) för att jag inte skulle höra alla ljud utomhus, vilket då gjorde mig oerhört förvirrad.
klockan var ungefär halv nio på morgonen, och jag skulle träffa läkaren och min försteskötare, Rolf, klockan 9.
min färd dit hade jag i mitt huvud innan byggt upp till ett gigantiskt problem, jag tänkte på alla stegen...
jag skulle behöva öppna min ytterdörr, stänga den för att sedan låsa den, gå ner för trappan och ut genom porten...
Jag hade klarat det första momentet... nu återstod resten.
Jag började gå mot spårvagnen, började känna mig orolig över om jag skulle hinna i tid... tänk om inte spårvagnen kommer, om den kommer kanske den inte stannar för att släppa på mig.. och gud förbjude, tänk om det är mycket folk på spårvagnen, vad skulle jag göra då?
spårvagnen kom som den skulle, och jag gick på, satte mig nära dörrarna så att jag skulle hinna gå av på hållplatsen. som tur va var det inte alls mycket folk på spårvagnen och resan gick relativt bra... nu återstod den allra jobbigaste biten... jag skulle ta mig från spårvagnen och in till PMH. då var jag tvungen att gå över torget.
Över det torg som kryllar av invandrare, en väldigt otrygg miljö för mig. jag fick alltid för mig att alla stirrade på mig, att jag såg konstig och sjuk ut, att de kunde se på mig att jag hade svårt för att gå där... att de kunde se att jag egentligen är ganska liten och tafatt, att jag är helt total förvirrad, och om någon skulle vilja ha kontakt med mig hade min koncentration försvunnit och min ångest skulle komma flygandes utan att jag skulle kunna hindra den.
När jag väl kom in till läkaren kände jag mig helt slut, jag förstog inte alls hur jag skulle orka hålla den lilla konsentration som jag hade kvar vid liv. Läkaren började ställa en massa frågor, jag försökte svara så gott jag kunnde, men det känndes ändå fel. jag var tvungen att vara skärpt.
Det läkaren sa gick in genom ena örat och ut genom det andra, spelade inte någon roll hur mycket jag än försökte att hålla kvar det i huvudet. Jag kände mig så maktlös... Trots detta ansog jag att mötet gick rätt bra....
Idag när jag kom dit med mitt Bostöd, Johan, sa läkaren att jag hade fått en helt ny energi. Detta känner även jag, Jag kännde att jag var med på allt hon sa, jag kunde svara på hennes frågor utan att vara rädd för att svara fel eller att hon skulle missförstå mig. Jag var med i huvudet, jag förstog vad hon sa och jag kunde till och med skoja med henne!
Hon gav mig beröm över att jag har kommit så långt, hon poängterade att det trots allt inte var längesedan jag hade mitt datum... och idag satt jag där och berättade om min livsglädje, den livsglädje som även hon kunde se.
Det känns så oerhört skönt att det är längesedan jag mådde riktigt dåligt!
Att jag numera mår betydligt bättre ... jag kan nog påstå att jag mår bättre än vad jag någonsin har gjort!
Min livsglädje har kommit tillbaka!
det var längesedan jag hade denna livsglädje=)!!!
