ikkamedlitets

Drömmar om att jag inte orkar mer.

Att jag är helt utmattat.. att jag måste ta mig i mål men faller ihop och kan inte ta mig upp...
Jag försöker krypa för att ta mig fram, men orkar inte det heller... då försöker jag åla, men det går inte heller... jag ligger på samma ställe och kan inte komma någon vart.... hur mycket jag än föröker så kommer jag inte någonstans. 
Jag har inte haft dessa drömmar på 2 år... men nu kommer de tillbaka.

Min ångest och mina flashbacks har komma oftare oxå.

Ångest som jag inte kan bekämpa utan måste ta lugnande och flashbacks som jag inte haft tidigare som jag inte heller kan göra nåt åt.

Igår var en riktig jobbig dag... hade så mycker flashbacks att jag inte viste vart jag själv skulle ta vägen. 
Jag vet inte om Jim märkte det... antagligen gjorde han det, men jag har försökt hålla skenet upp... att ingen ska märka hur det ligger till just nu.

I helgen sa Jim att mitt humör har svajat mycket under den senaste veckan... jag skylde på PMS.

Jag vill så gärna att det bara ska vara PMS... men jag tror inte att det bara är det.

Idag tog jag ett hårt beslut för min del.... jag ska höja mina antidepressiva och se om det hjälper... 
Jag vill inte bli sjukskriven igen, jag vill inte börja må så dåligt som jag har gjort.


Jag har fått tankarna om hur ska jag orka med allt igen. 
Och jag tackar för att jag ännu inte har fått några självmordstankar... dem vill jag inte ha... men så som det ser ut nu kanske det bara är en tidsfråga innan de kommer om jag inte gör nåt.

Jag tror att denna feber som jag har haft 2-3 ggr i månaden det senaste halvåret är för att min kropp säger ifrån... att min kropp försöker säga till mig att Nu får du FAN ta det lugnt.

Men jag har inte lyssnat... jag har kört på i samma takt, för att inte komma efter i skolan.
Nu har det kommit till en punkt att jag inte orkar vara motiverad...och när jag tänker på allt som ligger framför mig, förstår jag inte hur jag ska orka. 

Jag har min praktik nu, och jag har missat många dagar pga denna feber... en feber som gjort att jag blivit helt utslagen vissa dagar... 
Ju fler dagar jag missar på praktiken, destor fler måste jag göra om... så när denna praktiktid är slut måste jag ta igen dessa dagar som jag har missat. Vilket jag inte orkar just nu.
Dessutom har jag arbeten som jag ska göra, som jag inte heller har orkat med...
Igentligen borde jag sätta mig med ett av arbeten nu istället för att skriva här... 
Fast jag känner att jag måste rensa mina tankar lite oxå.


Jag känner igen symtomen, de liknar de jag hade sist.... och jag har inte velat erkänna det för mig själv.

Inte berätta för någon hur jag känner mig.... att jag fått mer mardrömmar, fler flashbacks och tillbaka en ångest som jag inte alltid kan handskass med.

Mina mardrömmar handlar om att jag kommer stå helt ensam igen... att jag inte har någon kvar... att alla lämnar mig.

Och de förgiftar mina tankar. 
Jag är nästan helt övertygad att folk inte tycker om mig... att de tycker att jag är jobbig... och att det bara är en tidsfråga innan Jim lämnar mig.

När jag började få fler flashbacks, för cirka två månader sen, tänkte jag att jag aldrig kommer bli av med dem...
antagligen kommer jag aldrig bli av med dem. "Pappa" kommer aldrig försvinna från mitt skinn... :S

Jag blir tvungen att leva med dem resten av mitt liv... även om jag inte vill det.

Jag är så nöjd med mitt liv... jag älskar mitt liv som det är... men när flashbacksen kommer tillbaka vill jag bara fly... fly från allt.
Bara lämna allt, och fly nån annanstans... men jag vet att det inte hjälper...
Som mamma sa efter vi flytt så många gånger och "pappa" alltid hitta oss: "Vi måste stanna och kämpa"

Det känns nästan som att han har hittat oss igen...

Fast han sitter bara i mitt huvud nu... och förgiftar mig igen.

Det är så jobbigt att behöva erkänna för sig själv att jag inte orkar... Att jag börjar bli utmattad igen... att jag håller på att springa in i väggen igen. Och inte ens det orkar jag med...

Jag har tänkt att jag måste komma iväg, kanske på en resa... en veckas semester... men frågan är om det hjälper... för när jag kommer tillbaka från "semestern" har jag ännu mer här hemma, i skolan, som ligger och väntar.

Det känns som att jag ska försöka klara av det viktigaste just nu... och det viktigaste är skolan... så jag blir klar med den.
Det är så typiskt om jag inte skulle klara det... jag har bara dryga året kvar... om jag klarar det kanske jag kan andas sen. 
Bara jag klarar hålla näsan över vattenytan, så kanske det går.

Jag tror att både ha praktik (på nästan heltid) och samtidigt skolan, med uppgifter och tentor.. är på gränsen vad jag klarar. 
Jag klarar att jobba, utan att ha skolan.... och jag klarar skolan utan att jobba.... men bägge samtidigt?

Känns som jag behöver en paus från något av dem... men så som det ser ut nu går det inte...
De sista terminerna som är kvar på utbildningen, är det mycket praktik samtidigt som man har skolan... 
så jag måste försöka bita ihop... fast jag förstår inte hur jag ska orka med det.

Hoppas det hjälper med att jag höjer min dos med antidepressiva.... jag hoppas så innerligt!!!

Jag orkar inte att inte orka med nåt igen.

kramar