ikkamedlitets

 

Under en viss tid i mitt liv har jag haft skyddad identitet, jag och mamma.

Tillslut upptäckte vi att det inte var någon idé.

 

Ett tag efter vi blev av med "pappa" fick vi skyddad identitet... "ingen kunde ta reda på vart vi bodde, vilket telefonnummer vi hade eller var vi befann oss"... skitbra tänkte vi...

men så va inte riktigt fallet...

Man behöver bara förklara på rätt sätt så kan man få reda på allt, om det är "rätt" person som bedömer.

Jag vet inte hur många gånger vi har bytt telefonnummer, det ena hemlige efter det andra, och vart enda en har "pappa" lyckats ta reda på.

Skolan jag gick i "fanns jag inte", men ändå var han strax utanför skolgården och kallde mitt namn. 

"Pappa" visste alltid vart vi var någonstan, han var alltid där vi var...och ingen kunde hjälpa oss, ingen kunde försvara oss, ingen kunde döma honom

Det spelade ingen roll hur mycket vi flydde, för "pappa" hittade oss alltid.

Så denna "skyddade identiteten" gav oss en falsk trygghet. 

Tillslut beslöt mamma att det inte var någon idé... de var bättre att vi "fanns" och kämpade, trots de problem som medkom... ingen kunde hjälpa oss ändå... så det var bättre för oss att vi stanna och kämpade.

Vi var fortfarande livrädda, men vi kämpade! Mammas plan var att "pappa" en dag skulle tröttna... och efter en tid minskade besöken och telefonsamtalen, fast hotet fanns där ändå.

Vi kunde aldrig riktigt slapna av, mammas dödsannoser som brev, bröllopsvideo och foton från tiden tillsammans...

 

Efter en långtids kämpan och en flytt slutade hans förföljande... i alla fall märkte vi inte av det... vi kunde leva ett "normalt" liv...

 

Men när mamma dog, började hoten om... Jag fick brev hem, han hade sökt upp mig igen...

Jag tyckte mig se han överallt... jag var återigen livrädd!!!

 

Efter ett antal års indirekt hot, skickde jag tillslut tillbaka de senaste jag fick...sönderrivet! men en lapp "LÄMNA MIG IFRED"

 

Efter ytterliggare flera års bearbetning och kämpande är jag inte lika livrädd för "pappa"! 

Jag vet dock inte hur jag skulle reagera om jag skulle möta honom idag. 

Jag vet inte om jag skulle vända min klack och gå åt andra hållet...

Jag vet inte om jag skulle skrika åt honom, skrika ut om allt han har förstört... eller om jag skulle bli helt förlamad.