varför!
jag förtjänar inte att leva
jag belastar alla människor
jag kan inte klara mig själv
jag är varken trevlig eller snäll
jag vill sluta andas
jag vill att hjärtat slutar slå
jag vill tömma min kropp på blod
jag vill skära ut mina organ
jag vill krossa min skalle.
tar ett stryptag runt halsen hoppas på att syrkan finns...
det hjälper inte, för när jag svimmar släpper trycket och jag kan andas igen
stoppar huvudet in i en plastpåse hoppas att modet finns för att stanna däri tills luften tar slut
lägger kniven över halspulsådern... undrar om kniven e tillräckligt vass för att ta slut på skiten
jag förtjänar inte att leva, jag förstör andras liv...
jag har blivit nån form av ett välgörenhetsprojekt...
ge mig en slant så lättar ditt samvete...
ingen varken vill eller ser.
är trött på att alltid känna mig ivägen
är trött på att jag alltid måste vara tacksam
är trött på att tassa runt på tå och ursäkta världen att jag finns.
När jag nu är så trött... varför kan jag då inte få sova?
hjärtat slår hårt
men tyvärr tog det oerhört på krafterna så nu sitter ja här med destruktiva tankar åter igen..
jag som trodde att jag va nära friskheten...
har haft en bra helg, firade iza i fredags... å de va skit skoj...
lördagen va ja bara hemma å tog de lugnt... å på söndagen va jag å jim i affärer, bland annat ikea och hitta hatt- och skohylla...och dem dagarna mådde jag faktiskt bra.. å de va hur gött som helst...
men nu sitter jag här med skiten igen...
nu har ja bestämt mig för att inte äta mer...
det är nåt nytt jag börjat med... jag förtjänar ingen mat...
det är nåt konstigt med min hals, känns som där sitter en sten...
har svårt å andas och svälja... och jag försöker trycka bort den men då blir de bara värre
... kan lägga mina fingar inunder den, om man tänker att man sticker in fingrarna vid nyckelbenets slut, där själva halsen börjar/slutar...inget hjälper..
och i huvudet snurrar de som vanligt... snurrar så mkt att jag blir yr...
nu orkar jag inte skriva mer just nu...
ingen eld utan rök
säger en inte så mkt...
finns en massa att säga, vet dock inte vart jag ska börja...
jag tror att jag håller på att bli galen på riktigt... och det skrämmer mig mer en vad det tidigare har gjort.
Jag finns inte längre... i mitt huvud är det något annat som styr...
jag har inte valt det här, och jag vill absolut inte ha det.
det finns en viss risk att det är kört nu... kommer inte längre en så här...
ska jag fortsätta att kämpa emot mina demoner i huvet, eller ska jag ge upp?
Den ständiga kampen tär på krafterna, ibland orkar jag inte kämpa och ger då demonerna en chans att ta över...
som igår...
"jag förtjänar inte att äta för jag har vart olydig" mat är en lyx bara de värdiga får... och jag är inte värdig.
detta är bara en del av vad som försegår i mitt huvud...
Jag är en hemsk människa, olydig och elak...
jag är så otroligt trött, trött i kroppen och trött på alla de sätt och vis.
min kropp värker...
kan det bero på spänningarna?
varje led gör ont... jag undrar varför.
tröttheten hjälper mig inte... den gör det extra svårt att hålla demonerna borta
dem vinner mkt lättare då.. det är dem som gör att jag skadar mig själv... skadar jag mig inte fysiskt så skadar jag mig själv psykiskt...
jag kan stoppa det fysiska, men jag kan inte stoppa de psykiska... det är så otroligt svårt att stoppa sig själv....
när tankarna väl sätter igång är det näst intill omöjligt att stoppa dem...
handlar mkt om att jag måste straffas för att jag inte klarar att nå upp till målen...
detta är nästan jobbigare en vad som har vart tidigare....för
hur länge orkar man stå ut?
ett hjärta som klappar hårdare och fortare för varje slag... en hjärna som spinner runt och runt och runt... en kropp som kämpar för att vara stilla men vill springa för att aldrig sluta...
det är oerhört jobbigt att behöva sitta här och lyssna på allt som händer i min hjärna... jag vill fly, men jag orkar inte...
trycker över bröstet blir allt skarpare... och jag vet inte hur jag ska göra...
jag tänker mkt på jim i detta läget, vilken hemsk människa jag är som tvingar han att lida för min problem... han borde inte behöva ha det så här...
Han förtjänar bättre... mkt bättre.... förstår inte varför han står vid min sida... jag är hemsk och jag e elak mot honom... å ändå står han här...
jag är så rädd för att förlora honom och på något vis försöker jag stöta honom ifrån mig för jag kan inte förstå varför han skulle vilja ha mig... jag förstår inte hur han orkar
tänk sen när han lämnar mig...och då är det enbart mitt fel för jag stöter bort han och gör han illa genom att han ser allt som försegår med mig...
jag kan inte stoppa mig själv...
jag kan inte stoppa mig själv
hur skall det gå.. jag försöker men där finns inga krafter...
kommer jag någonsin överleva detta...
kommer jag hitta mitt jag. kommer mitt jag vinna?
eller kommer demonerna vinna och därmed förbli galen?
mitt huvud växer, ingen som ser... men det blir större och större för varje sekund...
och mitt hjärta sitter i halsgropen då jag fortfarande är rädd för mig själv....
stort hål
Helt plöstligt, utan någon anledning, kom saknaden efter mor....
Min mor som så plöstligt ryckes ifrån mig
Min mor som inte längre orka.
Kommer igår den 15 maj 2006 som om de va idag...
kommer ihåg att jag inte fick tag på henne när jag ringde hennes mobil...
då bestämde jag mig för att åka å jobba istället för att komma och hälsa på henne....
så jag åkte till Thoreb, för att jobba med kablarna...
Jag kommer ihåg hur jag fråga Elisabeth, Louise och Nettiz om det finns onda andar som kan skada en
Jag kommer ihåg vad som sas, och att jag trodde att jag hade en ond ande efter mig...
Sen började vi prata om min mamma och hur hon mådde...
Och jag säger: " hon kommer antagligen inte leva länge till... max 5- 6 år till"
Strax efter det ringer min mobil....
"det är mamma, det är nåt fel på henne, får inte kontakt med henne, hon e påväg till möndals sjukhus"
jag brister i gråt.... vet varken in eller ut... men jag vist redan när det samtalet kom att du var död....
Jag kände en sådan stor tomhet...
Bilfärden till sjukhuset tog en evighet... allt gick som i slow motion... de lyckliga stunderna jag och mamma hade for förbi framför mina ögon.
Under hela bilfärden håller jag mig samlad... Nettiz följer med mig till receptionen och där bruter jag ihop... min röst vill inte längre fungera... jag var så rädd att jag inte våga öppna munnen... för när jag öppna den kom de inte fram nåt...
Så nettiz fick förklara... ochd et ända jag fick fram var min mors namn...
Sköterskan i receptionen leder in mig och nettiz till ett rum... och jag förstog med en gång att detta är fel... hon har gått ifrån oss, hon finns inte mer.
Sköterskan sitter en stund hos oss... sen komemr en läkare och tittar in...
sköterskan kommer tillbaka.. och jag frågar om min mamma har haft hjärtstillestånd
Vilket hon hade.. åter igen blir jag säker på att hon har dött...
sköterskan går... och jag säger till nettiz " nu har la hon gått och dött"
"nej det får du inte tro, det kommer ordna sig" säger nettiz...
Läkaren kommer in...
Han säger att han har försökt få igång mammas hjärta i 35 minuter.... och att hon tyvärr inte gick å rädda....
läkaren går igen...
"jag vet inte va jag ska säga" säger nettiz
"ja vist e det svårt, när man sitter i en sådan här stituation, men vet inte vad man ska säga när man sitter där som vän"
nettiz kramar mig.
Efter ett tag ringer jag till lina...
" hej, mamma har dött"
"va?"
"mamma har dött"
"va säger du?"
"Mamma har dött"
"vems mamma?
"min mamma"
" Åh herre gud!"
lina bestämmer sig för att komma till sjukhuset...hon ringer till chefen och säger att hon inte kan jobba och tar spårvagnen till sjukhuset...
Erland, morfar, malin, lotta, kommer till rummet där jag och nettiz sitter...
Nettiz går.. hennes mamma och syster satt i bilen utanför och det var egentligen deras lunch, så jag sa till henne att hon kunde gå....
Sekuderna känndes som dagar... och den enda personen jag villa ha nära mig i denna stund var lina... mamma gick juh inte för de var juh som dött...
Läkaren kommer in igen och pratar med de övriga...
Till slut kommer lina.... hon kramar mig, sätter sig brevid mig
Vi får frågan om vi vill komma och titta på henne....
Min instikt vråla nej innom mig... men mitt hjärna sa till mig att jag var tvungen... annars hadejag kunnat lura mig själv, å säga att hon inte alls var död, utan att hon va på semster eller nåt likande...
Jag och lina går in tillsammans...
Och jag ser henne ligga där... ett lakan över kroppen, med hännerna knäppta på magen... det såg ut som att sov rofullt och hade en underbar dröm... man kunde se att hon smålog lite... och hon var så fruktansvärt vacker....
Jag och lina kännde hur tomt rummet var... det stog ett tänt ljus på ett bort...
Jag vill tro att vi kände mammas andre smyga ut genom dörrer...
Det var så fruktansvärt tomt i rummet... har aldrig upplevt ett rum så tomt!
Jag och lina går tillbaka till rummet, där vi beslutar att vi, jag och lina, skulle åka hem till oss... vi ville inte följa med erland å alla till kungsbacka!
när vi lämnade rummet allihoppa... tar erland mig åt sidan och sägar att han vill prata med mig...
Han börja fråga mig om han fick adoptera mig... Jag i mitt huvve kunde inte få ihop det...
kommer inte ihåg va jag svara där... det enda jag vill va där ifrån, så längt därifrån jag bara kunde komma...
Går till lina som står och väntar utanför... tänder var sin ciggarett och gick till spårvagnen...
Vå åkte till avenyn där vi gick till burgerking och käka mat som knappt fick i oss...
Sen gick vi till rosa pantern för att fika.. där sitter vi och pratar och gråter...
När vi e påväg att ta spårvagnen hem till oss, kommer lina på att vi kan ringa hennes mamma och att hon kan komma och hämta oss, så kunde vi sova där...
Hon kom så fort hon kunde!!!
Jag sitter i soffan, helt paralyserad.. mitt allt har rycks ifrån mig... min plattform var borta och jag såg framför mig hur jag föll djupare och djupare ner...
vi åker hem till elisabeth... där hon gör i ordning ett rum till oss där vi kunde sova.... jag och lina tar en promenad...
Sova... finns det nåt som heter så?
den natten gick det absolut inte att sova.... man vände och vred på sig och man hoppades att dagen som gått var en hemsk mardröm...
men det avr det inte... det var ingen dröm.. allt hade hänt... det hemskaste som kunde hända mig hade hänt... min älskade mamma hade dött och nu stog jag där ensam...
Den dagen var den hemskaste i mitt liv, hittills... jag vill inte mer ha hemska dagar...
Jag mins dagen som om den precis va...
ser fortfarande hur jag sitter på busshållsplatsen och försöker ringa till mamma... hur jag inte får tag på henne, började skriva ett sms... "hej mamma..." längre kom jag aldrig... fick heller aldrig skickat det...
fick aldrig sagt det jag ville ha sagt... att jag saknade henne å att jag skulle komma dan efter och spendera hela dan med henne....
Fick aldrig ge henne den sista kramen.. aldrig den sista pussen...
Fick aldrig säga till henne att jag älskar henne, fick ingen sista gång....
Om jag hade vetat skulle jag ha umgåss mer med henne.. jag skulle ha kramat henne hårdare sista gången jag träffa henne... jag skulle framför allt stannat längre och jag skulle sagt allt som jag inte fick sagt...
Idag e första gången jag riktigt gråter för att jag saknar henne...
Idag e första gången jag gråter för att hon e borta...
Idag e första gången jag tar till mig dem känslorna från den dagen, som jag så länge har försökt fly från...
Idag är jag fruktansvärt ledsen....Tårarna kommer fler å fler... men snart e dem slut...
men innanför skalet sitter den lilla flickan fortfarande och gråter... gråter sig förstörd...
suck
De sista nätterna har varit oerhört jobbiga... kan inte sova igen, trots sömnmedel
Mina tankar snurrar och flashbaksen blir bara fler å fler.
man kan säga att jag återigen upplever det... blir aldrig av med, det finns så mkt där inne som inte kommer nån stans...
jag har kommit fram till att arne e en psykopat.... om man läser om psykopati får man reda på hur han e...
han e den värre sorten, som torterar för egen vinning.. för att han inte förstår att de gör ont i andra, för att han inte har något som kallas empati och medkänsla
utåt sett ser allt bra ut, men innanför är det hemskt!
jag drömmer mardrömmar att han åter igen tvingar mig att liga naken i min säng och han sitter påkanten och bara stirrar på mig... ibland lossades jag sova för jag ville inte se hur han stirra, men oftast tvinga han mig att titta, blunda jag fick ja en smäll på kinden....
där låg jag helt naken och undra va han skulle göra denna gången mot mig... ibland kom han bara in för att stirra för att sedan gå igen,... ibland blev de mer en så... hans händer på min kropp, MIN kropp!!! överallt... fick inte ha nåt som va heligt, överallt va han, in i alla hål...
känner mig så äklad! min kropp är äcklig!
han lät mig sällan vara ifred, alltid va det nåt...
Han tvinga mig att duscha i iskallt vatten, och han skulle göra rent mig, han skulle skrubba mig ren... å när ja säger skrubba så menar jag verkligen skrubba, när ja va klar så va hela jag illröd för att han skrubbat så hårt...
han kunde använda allt möjligt, diskborstar å svampar, nagelborsten.... nagelborsten var väldigt populär.
- vi måste få bort all skit från dig, du är så äcklig och lortig, kommer från smutts, din lilla skitunge.
detta sa han med en positiv ton i rösten... ibland tvingades jag duscha flera gånger om dan, för att ja va så smutsig
... Ni kan tänka er hur kul de e att duscha nu när man e vuxen, med detta i bakhuvudet... ett smutsigt barn - en smutsig vuxen... kan aldrig bli ren!
jag försökte vara så mkt hemifrån jag bara kunde... så fort ja ätit frukost sprang ja ut., om jag fick,.. va dock tvungen att vara hemma klockan 5 igen, för då var de mat.
Min första klocka var en klocka utan siffror... jag skulle bara veta när klockan var fem.... jag hade knappt lärt mig klockan, kom jag de minsta försent hem fick jag antingen stryk eller så låste han in mig i mitt sovrum... då kunde man förvänta sig att man inte fick mer mat och man viste aldrig när man blev frisläppt igen... det hände en gång att han hade mig inlåst i två dagar, utan mat och utan vatten. förutom de vattnet jag hade på mitt rum... jag brukade ofta gömma vattenflaskor så att jag inte skulle behöva vara törstig.
Blev jag kissenödig fick jag kissa i min leksaksservisens kanna och hälla ut det genom fönstret,
.... bajsa kunde jag inte göra, för vart skulle jag lägga det nån stans? och vad skulle jag torka mig med?
det var bara att hålla sig tills han släppte ut mig.
eftersom han låste in mig har jag utvecklat lite klastrofobi, framför allt när jag vet att jag inte kan komma ut, då får jag panik... blir sittandes i ett hörn helt paralyserad....
det tar aldrig slut.. det kommer fram nya saker ständigt...
nu orkar jag inte skriva mer om detta, de blir för jobbigt för mig just nu...
kommer fortsätta nån annan dag... jag ska försöka skriva ner allt jag minns så jag en dag inte är lika lilla beröd av det. nu återupplever jag kännslorna... nu e det första gången jag får känna...
under tiden med arne fick man varken vara för glad eller ledsen, absolut inte gråta... då blev man genast straffad, har en i dag svårt för att gråta inför människor.
