ikkamedlitets

det är läskigt vad denna sjukdomen gör med en.
man får för sig en massa grejer och allt står inte riktigt till i huvudet på en.
dessutom överreagerar man ständigt... tappar förtroendet på folk....
om jag hade haft en vassare kniv idag hade jag skurit halsen av mig...
eftersom jag inte lyckades ta livet av mig igår, som var min dödsdom som jag så det, skulle idag vara första dagen på resten av mitt liv... men jag kunde inte få dödstankarna bort från mig...
jag ville inget hellre än att dö, och den största anledning var för att jag inte skulle få några barn av jim...
men jag hade missuppfattat - som vanligt - honom, för han vill tydligen vist ha barn med mig, men jag tjatar för mycket om det, säger han... så han sa att han inte vill ha barn istället... vilket blev väldigt fel i mitt huvud.
det sluta iaf med att jag inte alls ville leva längre, att jag inte fann nån mening med mitt liv, att inte hade nåt att se fram emot...
därför kunde jag inte få bort dödstankarna.
Det är svårt att förklara min längtan till barn, det finns många anledningar till att jag vill ha barn....
när jag hitta kniven i sovrummet, den kniv som jag tidigare haft som skydd, fick jag för mig att skulle skära halsen av mig... jag började med att skära mig i handleden, för att se hur hårt jag skulle behöva trycka för att komma tillräckligt djupt, kniven var väldigt slö, så jag fick försöka flera gånger... men jag hann aldrig så lång för jim kom in i sovrummet för att fråga om jag ville ha mat, vilket jag svara nej till... han förstog att nåt va galet, kommer fram till mig och upptäcker då kniven som vilat mot min handled...
först tror jag han blev arg samtidigt som han blev rädd... han kasta kniven ifrån mig och fråga vad jfan ag höll på med...jag svara då, att jag verkligen inte vill leva längre... då fråga han om jag ville bli inlaggd på psyket igen...vilket jag givetvis inte ville...
så nu om jag försöker igen kör han mig till psyket med en gång... sa han sedan till mig...
vi började prata och han fick läsa i min "dagbok" om längtan till barn och hur jag inte vill leva om jag inte får barn när jag blir frisk... då berättar han att han vist vill ha barn med mig... men inte nu... och absolut inte innan jag blivit frisk...
så nu har ja iaf nåt å se fram emot... om han menar det han säger

det finns så mkt som sägs utifrån sjukdomen... man kan inte tänka klart... och man blir lurad av sig själv...
tänk er att inte ens kunna lite på sig själv!
den enda man egentligen enbart kan lite på... när man ser sig själv som en galning som är kapabel till vad som hellst, och man kan inte hindra sig själv... även om man vill!
Alla ens negativa kännslor blir så mycket starkare, och tillslut är det enbart dem som finns... man kan inte bryta cirkeln... ... ...
Ni anar inte hur hemskt det är... man är bunden till sin glasbubbla där ingen kan komma åt en, inte ens en själv...
Jag vet att Jag finns där inne någonstans men jag e så vilsen att jag inte kan hitta mitt jag... jag är så förvirrat att jag har tappat mig själv nån stans... är så svårt att finna mitt jag... när mitt innersta trängs undan av sjukdomen.
detta är väldigt svårt att förklara... men just nu kan jag inte stå för de jag gör, för de är inte alltid jag som gör det utan sjukdommen får mig att göra det.

Detta är en hemsk sjukdom! önskar inte ens min värsta fiende denna skit som jag lyckats skaffa mig.
Vill inte ha detta! förstår inte hur jag ska kunna ta mig ur detta här... jag har tappat kontrollen!