Vi pratade
Jag drömde om dig inatt med mamma,
Vi var ute i trädgården utanför huset i Kungsbacka, jag hjälpte dig att plantera blommor.
I drömmen hade du försökt ta livet av dig men du hade inte lyckats...
Vi pratade om det... du sa till mig att det inte var mitt fel, att du helt enkelt inte orkade mer.
Jag sa till dig att du måste läsa det som jag skrev igår... jag sa att jag skrev de till dig den dagen, att jag då pratar om dig då du var död...
Jag sa att innan du dör måste du läsa detta... du måste få veta hur mycket du betyder till mig...
Du ville jätte gärna läsa det, vi var påväg in i huset då jag vakande...
Då jag vaknade och förstog att allt bara var en dröm... en dröm....
Jag hade önskat att som hänt sedan du dog endast var en hemsk dröm, egentligen önskar jag att hela mitt liv var en enda hemsk mardröm... Jag önskar att jag kunde vakna och upptäcka att allt bara var en dröm...
Att jag hade min mamma vid liv, min pappa vid min sida...kanske till och med något syskon
Jag hade vaknat och sprungit till mammas famn och berättat om den hemska drömmen, och hon skulle ha kramat mig och säga att allt bara var en dröm.
Allt känns så fruktansvärt overkligt, allt som jag och mamma har varit med om, vad jag har vart med om...
Det är för mycket för att kunna vara verkligt... känns så otroligt att en människa ska utsättas för allt,
Jag vet inte vem som är min biologiska far, jag har bara ett namn, Min mamma är borta, död, avliden... Jag har inga syskon som jag känner till. Den närmaste sfären är borta... familjen är borta...
Jag har i och för sig mostrar, morbröder och en massa kusiner... men jag har aldrig haft någon direkt kontakt med någon av dem under min livstid...
Det är först nu, sedan mamma gick bort, som jag fick kontakt med mamma lillasyster, som samtidigt är min gudmor, och vi träffas halvregelbundet. Sedan är det ett par kusiner som jag har fått kontakt med oxå.
Det känns juh bra det ialla fall, men det känns samtidigt fruktansvärt tomt!
Som tur är så har jag Jim vid min sida, utan han hade jag nog inte pallat mer. Han är ett oerhört stöd, men jag har samtidigt väldigt svårt att släppa in han... jag har svårt för att prata om detta som jag skriver här...
På något sätt känns det som han inte kan lyssna på allvar, även om jag vet att han gör det. De gånger jag har försökt prata har det kännts som att han bara har avfärdat det... det är nog därför det är så svårt för mig...
För det som skriver här det är oerhört viktiga saker för mig... inget som jag tycker att man bara avfärdar... det är inga bagateller för mig...
För mig är det oerhört tungt!
Nu ska jag käka frukost, som jag egentligen inte vill ha... Jag känner inte längre för att äta, anledningen till det får jag berätta om en annan gång.
Vi var ute i trädgården utanför huset i Kungsbacka, jag hjälpte dig att plantera blommor.
I drömmen hade du försökt ta livet av dig men du hade inte lyckats...
Vi pratade om det... du sa till mig att det inte var mitt fel, att du helt enkelt inte orkade mer.
Jag sa till dig att du måste läsa det som jag skrev igår... jag sa att jag skrev de till dig den dagen, att jag då pratar om dig då du var död...
Jag sa att innan du dör måste du läsa detta... du måste få veta hur mycket du betyder till mig...
Du ville jätte gärna läsa det, vi var påväg in i huset då jag vakande...
Då jag vaknade och förstog att allt bara var en dröm... en dröm....
Jag hade önskat att som hänt sedan du dog endast var en hemsk dröm, egentligen önskar jag att hela mitt liv var en enda hemsk mardröm... Jag önskar att jag kunde vakna och upptäcka att allt bara var en dröm...
Att jag hade min mamma vid liv, min pappa vid min sida...kanske till och med något syskon
Jag hade vaknat och sprungit till mammas famn och berättat om den hemska drömmen, och hon skulle ha kramat mig och säga att allt bara var en dröm.
Allt känns så fruktansvärt overkligt, allt som jag och mamma har varit med om, vad jag har vart med om...
Det är för mycket för att kunna vara verkligt... känns så otroligt att en människa ska utsättas för allt,
Jag vet inte vem som är min biologiska far, jag har bara ett namn, Min mamma är borta, död, avliden... Jag har inga syskon som jag känner till. Den närmaste sfären är borta... familjen är borta...
Jag har i och för sig mostrar, morbröder och en massa kusiner... men jag har aldrig haft någon direkt kontakt med någon av dem under min livstid...
Det är först nu, sedan mamma gick bort, som jag fick kontakt med mamma lillasyster, som samtidigt är min gudmor, och vi träffas halvregelbundet. Sedan är det ett par kusiner som jag har fått kontakt med oxå.
Det känns juh bra det ialla fall, men det känns samtidigt fruktansvärt tomt!
Som tur är så har jag Jim vid min sida, utan han hade jag nog inte pallat mer. Han är ett oerhört stöd, men jag har samtidigt väldigt svårt att släppa in han... jag har svårt för att prata om detta som jag skriver här...
På något sätt känns det som han inte kan lyssna på allvar, även om jag vet att han gör det. De gånger jag har försökt prata har det kännts som att han bara har avfärdat det... det är nog därför det är så svårt för mig...
För det som skriver här det är oerhört viktiga saker för mig... inget som jag tycker att man bara avfärdar... det är inga bagateller för mig...
För mig är det oerhört tungt!
Nu ska jag käka frukost, som jag egentligen inte vill ha... Jag känner inte längre för att äta, anledningen till det får jag berätta om en annan gång.
funderar
Jag har börjat tänka väldigt mycket på mamma nu den sista tiden...
Drömmer om henne nästan varje natt nu...
I natt drömmde jag att vi kom ifrån varanda på en marknad... innan hade vi vart inne i en affär som hade rea och grymt snygga kläder. jag och mor köpte en mängd olika toppar där, som hon och jag skulle dela på... därefter gick vi ut och fortsatte att kolla på alla stånden på gatan...av någon anledning kom vi ifrån varandra och jag kunde inte hitta henne igen... jag försökte ringa till henne, men det gick inte.... det tutade antingen upptaget eller så hörde hon inte mobilen.
Det var ioch för sig inte så konstigt efter som det var en konsert på torget, så det var nästan omöjligt att höra mobilen ringa...
Jag gick in i en smyckes affär för att jag lättare skulle höra mamma i telefonen om hon svarade.
Nu började jag bli irriterad, för detta var inte första gången vi kom ifrån varandra, Jag började bli trött på detta nu...
Jag sa till butiksbiträdet att om det kom en mor, som såg ut att leta efter någon, så skulle biträdet hälsa att jag letade efter henne och att hon skulle ringa mig.
Strax innan jag vaknade kunde jag se Mamma på andra sidan gatan, tillsammans med Linda.H. Jag försökte av all min kraft men jag kunde inte ta mig till dem eftersom det var så otroligt mycket folk som gick på gatan, hur mycket jag än försökte kunde jag inte ta mig igenom denna folkmassa.
Där efter vaknade jag.
Drömmen i sig var så verklig, jag hade önskat att den var sann, då hade hon levt och jag kunde krama henne. Jag hade kunnat ta tillvara på den tiden som fanns kvar... Jag hade kunnat säga till henne hur mycket jag älskar henne.
Jag tänker väldigt mycket på dig mamma, det går inte en dag utan att jag skänker dig minst en tanke... men just nu, denna perioden tänker jag extra mycket på dig.
De tankar som "plågar" mig mest är att jag aldrig fick sagt till dig hur mycket du betyder för mig... samt vad du tänkte på innan du gick bort... var du rädd? Kände du dig älskad? eller kände du dig väldigt ensam?
fanns där nåt jag kunde ha gjort för att förhindra detta? Var din sista tanke och känsla någonting hemsk?
Varför förstog jag inte den Lördagen, innan du dog, att någonting var fel... Varför lyssnade jag inte när du stog där och sorterade upp dina mediciner så att Erland kunde ta dem?
Jag funderar oxå mycket på om det hade spelat någon roll... och hur mycket måste en person klara av innan hon för bestämma själv när det får räcka. vem bestämmer det?
Jag pratade med en tjej för inte så längesen om självmord, och tydligen är det olagligt...
det tänker jag oxå en del på... att om man försöker ta livet av sig... då blir det juh egentligen mordförsök, och då åter igen kommer tanken om hur mycket måste man orka och vem bestämmer? Får regeringen bestämma att jag måste leva mitt liv, och dö en naturlig död eller inte?
Jag tänker mycket på min egen död... och vad som händer efter man har dött...
Många av mina drömmar nu det senaste har varit att jag sett mamma i ett sken av starkt ljus, jag har inte kunnat ta mig dit även om jag försöker av all min kraft.
Jag funderar på om andar finns, och om mamma försöker prata med mig via mina drömmar.
Funderar om jag träffar mamma igen när jag dör... Eller finns där absolut ingenting efter man dött, inget som lever vidare, inga andrar eller något åt det hållet... man är sten död och kommer inte vara nåt annat än stendöd.
Ja, det far runt en hel del tankar i mitt huvud nu för tiden... jag tänker så mycket att jag får ont i huvudet
Och jag känner att jag inte har någon att prata med... jag känner mig löjlig som har blitt så sentimental, men samtidigt är så otroligt rädd för att glömma mamma... glömma detaljer som är viktiga, som är henne.
Jag är rädd att jag ska glömma hur hennes röst låter, hur hon luktar och hennes mimik och rörelser när hon pratar eller går.
Jag är rädd att jag ska glömma allt som jag tycker så mycket om när det gäller henne, glömma hennes blick när hon gosar med katterna,
Glömma hur hon såg ut när hon skrattade, glömma hennes sanna glädje.
Jag vill känna hennes värme och närvaro igen.
Jag vill känna hennes hand mot min kind då hon torkar bort en tår.
Jag vill kunna krama henne och få säga till henne att jag saknar henne något fruktansvärt!!!
Jag kommer leva resten av mitt liv utan mamma, utan hennes råd... utan hennes visdom, Utan hennes värme.
Det kommer kännas tungt.
Nu får jag gå och lägga mig för jag tror sömntabletter na börjar verka nu.
så hej för denna gången!
Drömmer om henne nästan varje natt nu...
I natt drömmde jag att vi kom ifrån varanda på en marknad... innan hade vi vart inne i en affär som hade rea och grymt snygga kläder. jag och mor köpte en mängd olika toppar där, som hon och jag skulle dela på... därefter gick vi ut och fortsatte att kolla på alla stånden på gatan...av någon anledning kom vi ifrån varandra och jag kunde inte hitta henne igen... jag försökte ringa till henne, men det gick inte.... det tutade antingen upptaget eller så hörde hon inte mobilen.
Det var ioch för sig inte så konstigt efter som det var en konsert på torget, så det var nästan omöjligt att höra mobilen ringa...
Jag gick in i en smyckes affär för att jag lättare skulle höra mamma i telefonen om hon svarade.
Nu började jag bli irriterad, för detta var inte första gången vi kom ifrån varandra, Jag började bli trött på detta nu...
Jag sa till butiksbiträdet att om det kom en mor, som såg ut att leta efter någon, så skulle biträdet hälsa att jag letade efter henne och att hon skulle ringa mig.
Strax innan jag vaknade kunde jag se Mamma på andra sidan gatan, tillsammans med Linda.H. Jag försökte av all min kraft men jag kunde inte ta mig till dem eftersom det var så otroligt mycket folk som gick på gatan, hur mycket jag än försökte kunde jag inte ta mig igenom denna folkmassa.
Där efter vaknade jag.
Drömmen i sig var så verklig, jag hade önskat att den var sann, då hade hon levt och jag kunde krama henne. Jag hade kunnat ta tillvara på den tiden som fanns kvar... Jag hade kunnat säga till henne hur mycket jag älskar henne.
Jag tänker väldigt mycket på dig mamma, det går inte en dag utan att jag skänker dig minst en tanke... men just nu, denna perioden tänker jag extra mycket på dig.
De tankar som "plågar" mig mest är att jag aldrig fick sagt till dig hur mycket du betyder för mig... samt vad du tänkte på innan du gick bort... var du rädd? Kände du dig älskad? eller kände du dig väldigt ensam?
fanns där nåt jag kunde ha gjort för att förhindra detta? Var din sista tanke och känsla någonting hemsk?
Varför förstog jag inte den Lördagen, innan du dog, att någonting var fel... Varför lyssnade jag inte när du stog där och sorterade upp dina mediciner så att Erland kunde ta dem?
Jag funderar oxå mycket på om det hade spelat någon roll... och hur mycket måste en person klara av innan hon för bestämma själv när det får räcka. vem bestämmer det?
Jag pratade med en tjej för inte så längesen om självmord, och tydligen är det olagligt...
det tänker jag oxå en del på... att om man försöker ta livet av sig... då blir det juh egentligen mordförsök, och då åter igen kommer tanken om hur mycket måste man orka och vem bestämmer? Får regeringen bestämma att jag måste leva mitt liv, och dö en naturlig död eller inte?
Jag tänker mycket på min egen död... och vad som händer efter man har dött...
Många av mina drömmar nu det senaste har varit att jag sett mamma i ett sken av starkt ljus, jag har inte kunnat ta mig dit även om jag försöker av all min kraft.
Jag funderar på om andar finns, och om mamma försöker prata med mig via mina drömmar.
Funderar om jag träffar mamma igen när jag dör... Eller finns där absolut ingenting efter man dött, inget som lever vidare, inga andrar eller något åt det hållet... man är sten död och kommer inte vara nåt annat än stendöd.
Ja, det far runt en hel del tankar i mitt huvud nu för tiden... jag tänker så mycket att jag får ont i huvudet
Och jag känner att jag inte har någon att prata med... jag känner mig löjlig som har blitt så sentimental, men samtidigt är så otroligt rädd för att glömma mamma... glömma detaljer som är viktiga, som är henne.
Jag är rädd att jag ska glömma hur hennes röst låter, hur hon luktar och hennes mimik och rörelser när hon pratar eller går.
Jag är rädd att jag ska glömma allt som jag tycker så mycket om när det gäller henne, glömma hennes blick när hon gosar med katterna,
Glömma hur hon såg ut när hon skrattade, glömma hennes sanna glädje.
Jag vill känna hennes värme och närvaro igen.
Jag vill känna hennes hand mot min kind då hon torkar bort en tår.
Jag vill kunna krama henne och få säga till henne att jag saknar henne något fruktansvärt!!!
Jag kommer leva resten av mitt liv utan mamma, utan hennes råd... utan hennes visdom, Utan hennes värme.
Det kommer kännas tungt.
Nu får jag gå och lägga mig för jag tror sömntabletter na börjar verka nu.
så hej för denna gången!
