ikkamedlitets

igår var jag hos läkaren... en ny läkare även denna gången (min ordinare är inte där av nån anledning, vet inte om hon e sjukskriven lr tjänstledig) (va hos en annan läkare den 10 oktober, och detta gick mot all förväntan bra, han tog mig tid och jag fylde i en massa papper med frågor på...)

Jag skulle vara hos iraj (läkaren heter så tydligen) klocka 14.
Jag kommer dit kvart i och anmäler mig i receptionen och satte mig och väntade... ju närmar klockan blir 14 desto mer nervös blev jag... tankar om hur han är å om jag skulle förstå vad han säga ,och dyligt ,dyker upp.
Klockan blir 5 över... och jag tänker " okey, han e lite sen men han kommer nog snart"
klockan blir 10 över... och jag tänker " nu e han sen, han måste komma nu snart annars går jag" och jag kämpar mot lite ångest som börjar komma upp i huvvet... börjar givetvis fundera varför han e så sen...
klockan blir 15 över... och jag tänker " nu går jag!"... så jag knackar på i receptionen och så e det ingen där inne... så då sätter jag mig återigen i väntrummet och väntar in recetionisten... (så att jag ska kunna medela min gång)
Klockan tickar... och helt plöstligt är klockan halv 3... och nu e jag arg. va fan, ingen som medelar varför han inte kommer och tänker att han säkert har glömt mig... börjar grabba tag efter min väska och ska precis gå när en tjock halvkort liten man rusar fram till receptionen och säger till receptionisten att han hon ska säga till hans patient att han är sen...
Jag förstår juh med en gång att detta e den läkaren jag ska träffa... han rusar iväg igen helt förvirrad och börjar fråga folk vart hans patient är nånstans....
men jag säger inget... jag e juh arg och tycker han e en stropp som inte ens vet vem han ska träffa...
Han går runt och frågar alla folk inne i väntrummet om det är han/hon som ska träffa honom... Då blir jag juh ännu mera irriterad, och jag känner mig som en liten myra som inte är vatten värd.
När han kommer med frågan till mig så svarar jag juh att de e antagligen mig han ska träffa, men jag vet inte....
han presenterar sig iaf och ber om ursäkt för att jag fått vänta så länge, men att han faktiskt hade andra viktiga saker att lösa och att han ville ge det den tiden det behövdes.
Visst tänker jag, de e juh bra... han kommer ju oxå ge mig den tiden som behövs... Jag försöker vara positiv till han...
Vi kommer upp på han rum... och det visar sig att han inte har någon aning om vem jag e... han har altså inte läst journalen, han vet inte ett skvatt om mig...
Vet ni vad han börjar göra då?...
Jo han sätter sig och börjar läsa högt vad den förra läkaren, hans "kollega" som han så fint sa, hade skrivit.
Han frågar mig vad för medicin jag äter, och börjar givetvis förklara vad jag käkar och hur jag äter dem.
"jag äter anafranil"... han avbryter mig... börjar rulla upp och ner i journalen för att hitta om det står där i... han hittar inte de såklart... så jag fortsätter... " ... retard.. en på morgon en på kvällen"
nu har han hittar vad det står någonstans...
Läkaren: " aa 75 mg... aa retard... aaa bra... (han le mot mig) ... hur mycket äter du sa du?"
Jag börjar igen...." en på morgon och  en på kvällen"
Läkaren " aha... du tar bara en...
Jag: "Nej två"
Läkaren: "två?"...
Efter mkt om å men läsar han högt åter igen ur journalen... och sedan säger han "aa, här står det att du äter två tabletter...stämmer detta"
Jag... " ja" ... och jag börjar funder på om han e en idiot lr inte....
Sen fortsätter vi men medicinerna... jag berättar att jag käkar sömntabletter varje kväll och att jag har insomningstablett vid behov... sen har jag även atarax och stesolid vid behov mot ångest.
Han börjar fråga frågor, som han inte riktigt låter mig svara på...
"Har du haft självmordfösök?" frågar han...
Jag svarar att vist har jag haft det...
Och så skriver han i sitt block ... att jag haft självmordsförsök, men att jag inte är benägen fortfarande.. å säger han till mig " allt bra nu, visst?"
och nickar...
sen så kommer självaste smällen.... det blir värre...
han börjar prata om min sjukskrivning... å att han kommer bara skriva en sådan om jag går med på ett vilkor... nämligen att sluta med stesolide och insomningstablettera (som jag för övrigt knappt äter... jag har dem bara i nödfall)
Å om jag inte går med på detta så sjukskriver han mig inte...
"aha" tänker jag...  jag får väl gå med på detta, annars så får jag inte några pengar av sos... då de kommer tycka att jag kan börja jobba istället.... och jag vill juh egentligen inte äta dessa tabletter... vill ju inte ha dem... om jag hade fått välja att jag vart frisk och kry nu och utan piller...
läkaren försätter att berätta för mig att jag är ung och ska egentligen inte behöva äta piller, och att han gillar inte att skriva ut dessa vanebildstabletter (asså, att man akn bli beroende av dem) så det kommer han inte göra...
aja vist tänker jag då... detta fixar jag... jag behöver egentligen inte pillrerna utan jag har haft i värstafall bara...
då kommer tredje smällen... mina sömntabletter ska jag bara ta vid behov...  mina sömntabletter som gör att jag kan sova en hel natt utan avbrott... och jag tänker " va fan nu då... okey..."
Jag e helt paff och vill bara hem, vill bara därifrån...
så han skriver ett recept på mina sömntabletter... och så börjar han avsluta vårat möte....
han tycker att han har vart jätte bra och snäll, å att han e allsmäktig.. lr nåt sånt...
För han pratar med mig som om jag borde vara jätte tacksam för att han har tagit tiden till mig nu... och för att han hjälper mig...
Okey... visst... jag säger tack... å vill bara därifrån ännu mera...
Gissa hur lång tid detta har tat....

Ja.. allt detta tog ungefär 20 minuter... och han anser att han e klar med mig och säger hejdå... och jag går...

Ser ni... han tog sig verkligen tid till mig och lyssnade på mig... NOT!!!!!!

så jag kommer hem, helt slut... och vill bara kolla på tv för att glömma han... jim kommer hen och jag berättar vad som hänt... och jim blir arg... å jag blir arg igen...
sen blir jag helt slut och klockan 20 går jag å lägger mig... försöker somna.. men kan inte...
Jag ligger vaken fram till 24... och är hur trött som helst men kan inte somna... tankarna spinner loss som bara den... och jag tänker att jag inte skall ta en insomningstablett... klock börjar närma sig 1 och jag ger upp... jag tar en insomningstablett och så somnar jag tillslut...

Så idag e jag asatrött...  tack för den!!!

Nu måste jag slute... för jag ska gå till tomas och berätta om detta...
Fy fan... känner mig ännu mindre värd tackvare denna läkaren nu när jag har fått tänka igenom vad som hände igår!
Det behöver juh jag... känns ju fint! tackar vi för!

måste rusa!
bye bye