ikkamedlitets

Att skriva har alltid varit viktigt för mig...
Att få ut de känslor som jag har, och har haft. Om man inte får visa känslor måste man ändå få ut det på någotvis.
Min första dikt skrev jag när jag var 9 år, precis då vi hade blivit  "av med" Arne. När jag kom tillbaka till skolan efter barnhemen.
skolan hade en aktivitetsdag, och jag kommer ihåg hur osäker och rädd jag kände mig...
detta va en av de första dagarna som jag var tillbaka.
Jag hamnade i skrivarverkstaden, man skulle skriva nåt.
Jag valde skriva en dikt... min första dikt:

1.
" Det är ensamt
Det är konstigt
Det är mörkt
Mörkret är man rädd för
Det svävar så konstigt
Hjälp, jag är rädd"


Jag har skrivit en massa dikter i mitt liv.
Men jag lägger ut ett urval...
Mina starkaste dikter, anser jag, har jag skrivit efter mammas självmord...
skrivit om saknaden och ensamheten...

2.
" Älska din näste så som du älskar dig själv,
ty kärlek är inget man förtjänar.
Se först till höger, sedan till vänster då
bilar rusar förbi i all sin hast.
Ta det långa benet framför det korta
för annars kommer du ingen vart.
Rusa gärna, men inte för fort
kan hända att du missar nåt.
Lägg dig till sängs och försök somna nu ditt svin.
Rensa tankarna innan
Försök gömma dig, försök göra dig osynlig,
finns ingen som hittar eller ser dig, även om de stampar på din kropp.
Lyckan kommer, lyckan går...
Nu förblöder fader vår!"

3.
" Önska jag kunde känna tårens salta rinna ner från min kind.
Istället slippa knivarna i mitt bröst.
Kunna skratta utan att veta att det strax tar slut.
Veta att allt har sitt utan att kunna.
Kanske det skulle vara en äng utan blommor och bin,
fast inte tiden vill vara med.
Sådan kan vara skadligt men vill ändå fortsätta
kunna gå utan att snubbla fram.
Finns kanske en mening med allt,
Vill ändå hoppas fast hoppet rinner sakta ut."

4.
" Sitter här, ser ut genom fönstret.
Regnet hänger i luften.
Är påväg bort...
Att träffa alla dem är svårt.
Se deras ögon ilsket stirra.
Varför kan man undra?
Kanske de vill ha en slav?
Försöker kämpa emot.
Det är inte någons fel om man inte orkar.
Lättare att skylla på någon.
Fast var människa gör sina egna val
Kanske det fanns en räddning?
Omstädnigheterna är svåra att acceptera
Ett liv utan någon.
Missbruk är en lätt utväg.
Hade önskat regn då slipps tårar
Himlen för min talan.
En stor svart avgrund med en tunn silkestråd
Vill då inte falla, rädd att aldrig komma upp."

5.
"Gud som skrattar åt barnen här
Se till mig som konstig är
Vart jag mig i skämten vänder
Ser jag bara skrattande tänder
Skämten kommer, skämten går
Nu går skiten upp på tår."

6.
"är inte rädd längre
Har inget att vara rädd för
bara skönt om allt tog slut."

7.
"Det viktigaste är inte att aldrig falla,
utan att resa sig efter varje fall.
Men vad händer om man inte hinner resa sig?
Om man har brutit vartenda ben?
När man hänger på en skör tråd?
Vad händer då, vad är det som är viktigast?
Hänga kvar eller falla för att aldrig mer resas?"

8.
" Mitt hjärta gråter
En ständig sorg, utan slut
Mitt huvud sprängs
av en oändlig ilska
Ett par ben som fort springer
En värld som snabbt hinner fatt
Svart avgrund
Kilen håller mig fast"

Dessa dikter, som står ovan, är skrivna innan jag hamnade i min mycket svåra, djupa depression.
Den depression som nästan tog mitt liv.

Först hade jag tänkt låta er välja en som ni gillar, lr ogillar, och beskriva era tankar kring den...
men ni får göra som ni vill....
Mitt sätt för att överleva har varit mitt skrivande...
ni kommer säkert få läsa mera dikter en annan dag...
Just nu kände jag att dessa stämde in på den känslan jag hade när jag kom hem från Tomas.
En liten förklaring hur jag kände och mådde efter min mors självmord...

puss på er