ikkamedlitets

Min dag började bra iaf, jag mådde rätt bra... men nu efter jag varit hos soc, så har jag fått ett antal flashbacks och jag är inte det minsta glad...
Jag försöker göra det som min psykolog säger till mig... att gråta!
men det kommer inga tårar. spelar ingen roll hur ledsen jag är... hur mkt jag än vill gråta...
Det kommer inga.

i min kropp ligger 20 år gråt å bara väntar på att få komma ut... men de kommer inte...
det är förstrerande!!

Jag fick tidigt lära mig att jag inte fick gråta... jag va tvungen att alltid vara glad... men gud förbjude; jag fick inte vara för glad... utan bara sådär "lagom" glad.

Ni ska sluta läsa här... om ni inte vill veta!


Om jag grät då jag såg Arne slå min mamma, så fortsatte han att slå henne tills jag sluta gråta...
och ju mer jag grät och bad han sluta desto värre slog han henne.
Även när han slog mig så fick jag inte gråta... grät jag, blev det bara värre.

Det var bara att ta det...
Jag fick sluta gråta, och jag svalde det ist.
många gånger fick jag sitta i trappan, medan mamma fick slag, och le...
för det va det han ville ha!

Framför mig just nu, ser jag hur mamma står i köket i Spanien, med sitt glas med dricka i (antagligen en grogg blandat med nån apelsinläsk) Arne går upp från vardagsrummet till henne.....
Han ser att jag kommer ner från övervåningen. han säger till mig att sätta mig på sista trappsteget, och sitta stilla och kolla på vad som händer om man på något sätt trotsar honom.
Denna gången var det mitt fel, jag hade målat på fasaden med mina kritor som hämd mot han, bakom darttavlan.
Han hade givetvis hittat detta och han skulle visa mig vad som händer om man gör sådana grejer, trotsat honom på någon vis.
Han börjar att gå mot mamma, och jag viste med en gång vad som skulle hända. Jag får en klump i magen!
Han ger mamma en käftsmäll, puttar henne mot kylskåpet... samtidigt som han tittar på mig.
Han fäller mamma så att hon ligger på golvet, hon tittar mot mig när hon får första sparken i magen.
Jag skriker. SLUUUTA!!!
men det blir bara värre... jag skriker: FÖRLÅT, med tårarna flödades...
Försöker slita han bort från mamma, hjälpa henne upp...
jag flyger in i ytterdörren, medan han drar ner mamma från den lilla trappan för att slänga henne på matsalsgolvet.
"Jag dödar henne nästa gång du gör något sånt här igen.... "
Han stirrar på mig, "vill du att hon ska dö?" och han sattsar med en ny spark...

Detta är vad jag ser framför mig, som i en film... jag känner klumpen i magen, och rädslan för att han denna gång tar livet av henne...
När han var "klar" med henne fick jag inte gå fram till min mamma.
jag fick åter sitta på trappsteget, medan mamma går in i köket framåtböjd pga smärtan han gett henne.
Jag tittar mot mamma och säger i en viskning "förlåt"

Detta är vad min flashback handlar om just nu...
den går åter och åter igen framför mina ögon.. och jag känner nu har jag snart drabbas av panik, för jag vill inte se det mer!!!
räcker det inte med att jag redan har sett det? varför måste jag se det om och om igen?

Detta är det som är jobbigt med flashbacksen... precis som då, kan jag inte göra nåt åt dem.
Börjar snart skaka... för jag vet inte vart jag ska ta vägen nu!
måste innan det blir värre försöka ta en lugnande och hoppas på att det försvinner!

usch!