ikkamedlitets

Detta var till en början tänkt att bli en sång.
Jag skrev den när jag fortfarande jobbade på Ica kvantum i Kungsbacka. (så det är kanske fem år sedan)
Men jag har inte hittat nån som kan tonsätta den, eller vill sjunga den... så nu är det "bara" en dikt.
Jag skrev den om en kille som jag då var kär i... men samtidigt om en känsla av otillräcklighet. .. att ibland är saker inte så lätta.
Här kommer den:

Där sitter han, påväg bort.
Han har precis varit hemma för att sedan vända.
Nu är han på stationen, väntar på sitt tåg.
Ångrar att han aldrig vågade.
Han kunde vara med henne nu
Hon kunde ha suttit där brevid honom.
Om han hade varit modigare
Om han hade sagt allt han velat
Om han hade gett det tid.

Hon kan se han från fönstret.
Med kaffekoppen i handen ser hon ett lugn.
En tillsynes rogiven person utan bekymmer.
Hon vill så gärna gå fram, men vet att de kommer bli svårt.
Hon vill ha han där, vill ha han nära.
Har alltid tänkt på honom
Har alltid undrat vad han gör.

För ett ögonblick möts deras blick.
Han ler, hennes ögon tåras.
De vet vad som komma skall, att det är nu eller aldrig, att allt kommer hänga här.

Hon tar sitt mod till fånga, reser sig upp.
Lämnar sitt kaffe
Tar stegen mot honom.
Än finns det tid, än finns det hopp.

Han tar hennes hand, ber att hon ska sätta sig.
De pratar om allt som varit, om allt som kommer.
De skrattar
De är lyckliga
Men tiden är knapp, snart kommer tåget och än har allt inte sagts.

Han ser på henne, Hon är vacker.
Vet vad han måste, en orolig själ som han.
Han sväljer skräcken
Vänder sig mot henne, smeker bort håret från hennes ansikte
Lutar sig fram.
Den ömma kyssen väcker allt.

Tåget kommer sakta närmare.
Hon ber om mer tid, vet att han vill men inte kan.
Med gråten i halsen tar han sin väska, kliver på tåget
Hon bönar och ber
Han vänder sig bort, tåren rinner stilla ner för hans kind.
I ögonvrån ser han hur hon försvinner än en gång
Ångrar att han stack från början, att han inte stanna och kämpade.