Mail...
Idag valde jag att stanna hemma istället för att träffa Tomas.
Anledningen är den att jag börjar känna förskylningssymtom... och jag vill verkligen inte bli sjuk just nu, så jag tar de säkra framför det osäkra och stannar hemma.
På lördag kommer mina tjejer hit och vi ska ha pjamasparty där vi bland annat ska frossa i massa godsaker, prata en massa skvaller ;) och planera våran Barcelonaresa som vi ska ha i början av oktober.
Barcelona, here we come
Ja, då kan man inte vara sjuk... så idag dricker jag detoxte och försöker ta det lugnt, även om jag känner att jag har en del energi.
Igår var jag och träffa min handläggare som har hand om mitt bostöd.. vi kom fram till att jag nu ska träffa Johan varannan vecka istället för varje vecka nu. Och det känns faktiskt som en liten seger för min del, att jag kan börja dra ner på bostödet... att jag börjar komma tillbaka till en normal vardag.
Det ger mig hopp om att snart kanske jag inte längre behöver vara sjukskriven och att jag då kan klara av de måsten som finns i vardagen... det känns skönt.
För trots mina flashbaks och mina psykiska motgångar så ser jag ljuset och jag vill ditt... Jag verkligen längtar till framtiden.
Jag har juh funderat mycket på vart jag vill arbetsträna någonstans, om jag får som jag vill.
Och jag har kommit fram till att jag vill verkligen arbetsträna på Hematologen på Sahlgrenska.
Dels för att jag trivdes jätte bra där, det va där jag gjorde min praktik strax innan jag blev så dålig (eller snarare innan det uppmärksammades att jag måde så dåligt, att jag var i en mycket svår och djup depression.)
Jag har funderat mycket på varför jag känner mig dragen till den avdelningan... och jag tror det är för att jag älskade de utmaningar som man ställdes inför där, man träffade väldigt svårt sjuk patienter och man fick se så otroligt mycket. Och i och med den resan jag har gjort med mig själv under dessa 2,5 åren, så tror jag att jag kan ge en väldigt massa till dem svårt sjuka som aldrig jag fick när jag var inlaggd.
Sedan var det oxå väldigt spännande att vara där, då det bara finns 4 sådanna avdelningar i hela Sverige, där den bland annat gör benmärgstransplantationer. Och det mina vänner, det är häftigt. Att se en så gott som döende människa bli frisk, även om det tar otroligt lång tid.
Och jag har ju alltid velat göra nåt annorlunda och spännande...
Det är oxå ovanliga sjukdomar man arbetar med så som leukemi, lymfom och MPD med mera.
Så otroligt spännande....
Så igår satte jag mig ner och letade upp vem jag ska ska prata med om min arbetsträning och jag hittade Vårdenhetschefen. Jag tänkte att jag faktiskt skulle skicka ett mail till henne och fråga om det finns möjlighet att få arbetsträna hos dem, eftersom att det är något som jag vill jobba med i framtiden.
Så nu sitter jag och filar lite på hur och vad man ska skriva...
Det är svårt, för även om jag skickar mailet och ändå försöker ställa mig in på att chansen att jag får vara där är nog ganska så liten, är detta något jag verkligen vill.
Jag får skriva ner varför jag vill vara där, och försöka berätta om mig själv utan att lämna ut för mycket men samtidigt inte för lite heller.
Jag hoppas att de kommer ihåg mig och mina ambitioner som jag hade då, och min vilja och längtan efter kunskap... och jag hoppas att det är avgörandet till att de låter mig vara där.
Ni får hålla tummarna för mig att de låter mig arbetsträna där!=)
Jag har kommit fram till att jag bör iaf arbetsträna inom vården, eftersom det är där jag vill arbeta. Det är där jag måste lära mig att sätt gränser om hur mycket jag kan ge av mig själv så att jag ändå klarar av en vardag... och det är där jag behöver lära mig att jag inte är en supermänniska som kan göra allt själv, utan det är faktiskt okey att ta hjälp eller säga nej.
Detta lär jag mig inte om jag sätter mig i kassan i en mataffär.
Vilket antagligen kommer hända om jag låter Hissingsslussen hjälpa mig med en plats.
Jag har redan suttit i kassan i några år, och det är inget för mig. Det kommer antagligen inte motivera mig att verkligen träna på att arbeta, träna på att se vad jag klarar eller inte klarar.
Jag filar på mitt mail angående arbetsträning på Hematologen
Igår fick jag även en rolig bild på Spisen, när han försöker ta sig upp till toppen av bokyllan.
Han är för söt, lataste, ickehoppande katten i stan ;)
Varför hoppa, när man kan dra sig upp
En rolig och bra låt som jag har lyssnat på nu ett tag e denna:
Väldigt bra budskap oxå ;)
"Det heter neegerboll" *sjönger med*
Glada pussar på er =)
Anledningen är den att jag börjar känna förskylningssymtom... och jag vill verkligen inte bli sjuk just nu, så jag tar de säkra framför det osäkra och stannar hemma.
På lördag kommer mina tjejer hit och vi ska ha pjamasparty där vi bland annat ska frossa i massa godsaker, prata en massa skvaller ;) och planera våran Barcelonaresa som vi ska ha i början av oktober.
Barcelona, here we come
Ja, då kan man inte vara sjuk... så idag dricker jag detoxte och försöker ta det lugnt, även om jag känner att jag har en del energi.
Igår var jag och träffa min handläggare som har hand om mitt bostöd.. vi kom fram till att jag nu ska träffa Johan varannan vecka istället för varje vecka nu. Och det känns faktiskt som en liten seger för min del, att jag kan börja dra ner på bostödet... att jag börjar komma tillbaka till en normal vardag.
Det ger mig hopp om att snart kanske jag inte längre behöver vara sjukskriven och att jag då kan klara av de måsten som finns i vardagen... det känns skönt.
För trots mina flashbaks och mina psykiska motgångar så ser jag ljuset och jag vill ditt... Jag verkligen längtar till framtiden.
Jag har juh funderat mycket på vart jag vill arbetsträna någonstans, om jag får som jag vill.
Och jag har kommit fram till att jag vill verkligen arbetsträna på Hematologen på Sahlgrenska.
Dels för att jag trivdes jätte bra där, det va där jag gjorde min praktik strax innan jag blev så dålig (eller snarare innan det uppmärksammades att jag måde så dåligt, att jag var i en mycket svår och djup depression.)
Jag har funderat mycket på varför jag känner mig dragen till den avdelningan... och jag tror det är för att jag älskade de utmaningar som man ställdes inför där, man träffade väldigt svårt sjuk patienter och man fick se så otroligt mycket. Och i och med den resan jag har gjort med mig själv under dessa 2,5 åren, så tror jag att jag kan ge en väldigt massa till dem svårt sjuka som aldrig jag fick när jag var inlaggd.
Sedan var det oxå väldigt spännande att vara där, då det bara finns 4 sådanna avdelningar i hela Sverige, där den bland annat gör benmärgstransplantationer. Och det mina vänner, det är häftigt. Att se en så gott som döende människa bli frisk, även om det tar otroligt lång tid.
Och jag har ju alltid velat göra nåt annorlunda och spännande...
Det är oxå ovanliga sjukdomar man arbetar med så som leukemi, lymfom och MPD med mera.
Så otroligt spännande....
Så igår satte jag mig ner och letade upp vem jag ska ska prata med om min arbetsträning och jag hittade Vårdenhetschefen. Jag tänkte att jag faktiskt skulle skicka ett mail till henne och fråga om det finns möjlighet att få arbetsträna hos dem, eftersom att det är något som jag vill jobba med i framtiden.
Så nu sitter jag och filar lite på hur och vad man ska skriva...
Det är svårt, för även om jag skickar mailet och ändå försöker ställa mig in på att chansen att jag får vara där är nog ganska så liten, är detta något jag verkligen vill.
Jag får skriva ner varför jag vill vara där, och försöka berätta om mig själv utan att lämna ut för mycket men samtidigt inte för lite heller.
Jag hoppas att de kommer ihåg mig och mina ambitioner som jag hade då, och min vilja och längtan efter kunskap... och jag hoppas att det är avgörandet till att de låter mig vara där.
Ni får hålla tummarna för mig att de låter mig arbetsträna där!=)
Jag har kommit fram till att jag bör iaf arbetsträna inom vården, eftersom det är där jag vill arbeta. Det är där jag måste lära mig att sätt gränser om hur mycket jag kan ge av mig själv så att jag ändå klarar av en vardag... och det är där jag behöver lära mig att jag inte är en supermänniska som kan göra allt själv, utan det är faktiskt okey att ta hjälp eller säga nej.
Detta lär jag mig inte om jag sätter mig i kassan i en mataffär.
Vilket antagligen kommer hända om jag låter Hissingsslussen hjälpa mig med en plats.
Jag har redan suttit i kassan i några år, och det är inget för mig. Det kommer antagligen inte motivera mig att verkligen träna på att arbeta, träna på att se vad jag klarar eller inte klarar.
Jag filar på mitt mail angående arbetsträning på Hematologen
Igår fick jag även en rolig bild på Spisen, när han försöker ta sig upp till toppen av bokyllan.
Han är för söt, lataste, ickehoppande katten i stan ;)
Varför hoppa, när man kan dra sig upp
En rolig och bra låt som jag har lyssnat på nu ett tag e denna:
Väldigt bra budskap oxå ;)
"Det heter neegerboll" *sjönger med*
Glada pussar på er =)
Mina kommentarer
Trackback
