ikkamedlitets

Det är verkligen en massa som har hänt sedan jag skrev här sist.
Helgen blev en väldig häktisk sådan.

På Fredag natt, klockan 1, tog vi, Jim och jag, ner morfars aska i bilen.
Jag hade packa med oss varsin filt och kudde till oss, för vi hade en lång resa framför oss.
Jim började köra, det sluta med att han körde hela vägen upp till Södertälje.
Efter några powernaps var vi framma vid kyrkogården strax innan kl 7 på morgonen.
Vi bestämde oss för att kolla på en film som vi hade med oss och hoppades på att få sova lite innan gravsättningen ägde rum kl 9.
Klockan 8 kom det en bil till som parkerade precis bervid oss, Jim hade somnat och kanske sovit en halvtimme lr nåt.
Jag tänkte med en gång "fan, varför måste bilen just parkera bervid oss när det finns en massa parkeringar runt om" mer lr mindre irriterad...
Tills jag såg vem det var som hoppa ur bilen... Det var Hasse!
En av de få människor som jag verkligen tycker om, och som aldrig har varit annat än en underbar, positiv och glad själ. Alla minnen jag har från honom så har han alltid haft ett leende på läpparna och skäkt glädje.

morfar, Hasse och jag

Hasse och Monica hade kommit för att få säga sitt hejdå till morfar.
Så fort jag såg att det var Hasse så hoppade jag ur våran bil och gav honom en kram.
Det va så skönt att se honom... även om han inte vet historien så kändes det skönt att ha han där. Även om vi har träffats så många gånger heller.
Men det känns som att, om han skulle få reda på allt, han skulle kunna vara ett fint stöd att ha. och jag tror att han skulle finnas där för mig.
Jag fick även chansen att träffa Monica, morfars systerdotter. Och hon verkar oxå vara en vettig mäniska.
Har aldrig träffat henne innan, men det kändes som att vi fick en form av kontakt. Tror även att jag kanske till och med har hennes stöd.
Träffade även Bosse, monicas bror, för första gången. Prata inte så mkt med honom... men det verkar som även han är en jordnära och vettig människa.
Efter jag har skrivit klart här, tänkte jag att jag skulle skriva ett sms till Monica så att hon får mitt nr... så kanske det uppdagas en kontakt där. Det hade varit kul, eftersom jag inte riktigt vet så mycket om morfars liv. Jag vet att han tidigt blev adopterad av den familjen.
Fick även höra av Monica att hennes mamma, morfars syster, alltid hade önskat sig en lille bror... och hon fick en lillebror tillslut, Morfar.

Erland, Gunnar och Bibbi kom oxå för att säga sitt sista förväl...
Det va änna lite halvjobbigt att träffa Erland. Se hans självbelåtenhet...
Jag försökte att inte vara så mycket runt han.
När han ville ha hjälp med att få in bilen på kyrkogården, till graven, för att Bibbi har svårt för att gå, så passade jag på att gå därifrån.
Allt detta med att försöka fixa bilen in till graven blev en oerhört ångestladdad situation för mig.
Tankar, om att om jag inte fixar detta så får jag skulden, kom...
För så har det alltid varit... fixar jag det inte perfekt så får jag höra det på omvägar sedan.
Och jag orkar faktiskt inte höra på hur mycket fel jag gör hela tiden! för jag vet att jag gör en massa fel... framförallt då jag försöker sätta mig själv i första hand...

Tillslut blev iaf detta med bilen löst, det va Hasse som hade löst det... och jag tackar han för detta.
Jag och Jim gick för att möta vaktmästaren, en underlig man men han verkade ha lite av den dolda humor som både jag och morfar har... så det kändes skönt att han var sådan, kändes rätt på nåt vis.
Han följde med till graven där jag tog upp urnan, med morfars aska, ur kartongen som den stog i.
Jag visade urnan för alla, och jag lät alla få "klappa" urnan så att de fick säga sina "sista" ord till morfar innan han hamnar i graven.
Det blev faktiskt en jätte fin stund tillsamans.
Strax därefter satte jag ner morfar i sin grav. Så nu ligger han tillsammans med mormor och hennes släktingar.




                           Vila i frid Morfar!!!!!

Efter allt vill alla, utom Jim och jag, fika. Jag sa ifrån från första början att jag har inte fixa något ställe där alla kunde träffas å ta en kaffe och att jag inte orkade vara med på den eventuella fikan.
Monica frågade mig om jag vill följa med, men jag avböjde och hon verkade förstå. Monica gav mig en klapp på ryggen och kramade om mig. Det kändes skönt att få den kramen. Det var en välbehövlig kram.
På sätt och vis känns det väldigt tomt i mitt hjärta nu, som att det finns två stora hål där i. Ett hål för mamma och ett hål för morfar.

När vi hade sagt hejdå till alla och alla hade gått, stannade Jim och jag kvar vid kyrkogården.
Jag ville se om jag kunde hitta mammas kompis som ligger begravd där, men jag fann inte hennes gravplats... det va kanske inte så konstigt eftersom jag inte kommer ihåg vad hon hette.
Därefter gick vi tillbaka till graven och jag fick säga mitt sista förväl till morfar innan vi åkte hem igen.
Jag tackade honom för all den värme och glädje han skänkt mig och mamma... Tacka han för att han faktiskt tog mamma från sin biologiska familj. Tacka han för den snällhet han hade, han var snällheten själv! Tacka för att jag fick ha han i mitt liv, att jag fick se att det finns goda människor här i världen.
Det sista jag gjorde strax innan jag gick var att slänga en "slängkyss" till han, som sista pussen på kinden, mitt sista förväl.

Jim och jag satte oss i bilen och började köra hemåt. Nu var klockan halv 11 ungefär och vi båda var väldigt hungriga. Vi tänkte att vi ville hitta Max, den svenska hamburgekedian, för att mumsa i oss friscoburgan.
Vi hittade en på vägen, då var klockan närmare 1, men vi käkade våran "frukost" då... och vi njöt!
Jim körde tills han kände att han inte kunde hålla ögonen öppna längre... Jag är iofs väldigt glad över att han började köra efter begravningen, även om vi hade "bestämt" att jag skulle köra påvägen hem. Men då jag kände mig både ledsen och ångestfylld va det väldigt skönt att Jim körde.
Jag tog över då han kände att han behövde sova.
Jim somnade ganska så snart efter att vi hade bytt...
Jag körde in i ett störttskurs regn som varande ganska så länge, där all min koncentration gick åt för att se vart vägen var. Jag vågade knappt köra fortare än 50... Jag lyckades även, under denna tiden, få punktering på vänster framhjul. Jag märkde det knappt, dels för regnet och dels för att vi har tunna däck (lr hur man ska förklara det) Det lät lite halvkonstigt när jag körde, först trodde jag det va vägen som va skumpig som gjorde det, men när Jim vaknade så forstog han att det avr punktering.
Han bytte hjul och sedan körde han resten av vägen hem.
Vi var fem strax efter 5 på eftermiddagen.

På kvällen hemma drack vi rosévin och jag började berätta lite om min barndom. Det är en av de få gånger som jag faktiskt grät inför Jim. Han fick hör en massa historier, bland annat hur vi blev av med Arne, hur min lärare förstod att något var fel hemma.
Jag är så tacksam för den hjälp jag fick av henne, hon kom till och med och hälsa på mig på barnhemmet.
Jag ska försöka se om jag kan hitta henne igen, så att jag kan få tacka henne ordentligt...

På Lördagen skulle vi hjälpa Jims mammas sambos, Lennarts, mamma. Birgit (har jag för mig att hon hette) hon fylde 80 år och hade en stor 80 årsfest. Där serverade Jim och jag. Dem hade ordnat en stor bufé, så jag och Jim serverade dricka till alla och såg till att dem toma faten togs bort. Vi dukade undan maten, serverade mera dricka, ställde fram tårta och kaffe med mera, med mera.
Vi kom dit klockan 17 och vi var hemma igen strax innan 23.
Jag tyckte det var kul att få jobba lite... Jag har inte jobbat på 2,5 år nu, och jag blev riktigt impad över min egen prestation under denna middagen. Jag tycker själv att jag var duktig och hade koll på det mesta och jag kände efter allt jobb att jag känner mig verkligen redo att börja arbetsträna nu.
Jag vill verkligen komma igång igen nu.

Söndagen gick ut på att hjälpa Ewa, jims mor, och Lennert att flytta.
Jim åkte till dem så att han var där kl 10, han var så snäll mot mig och lät mig sova tills de skulle till det nya huset. Detta tycker jag var jätte snällt då jag var hur trött som helst när klockan ringde kl 9.
Efter att han hämtade mig åkte vill deras nya hem, ett Jätte mysigt litet hus utanför Älvängen.
Jag hjälpt till så gott jag kunde och orkade... men min kropp va ganska så trött fram emot eftermiddagen så då satt jag mest å lekte med Nelly, Jonas och Malins hund. De har även skaffat sig en till liten hundvalp som är hur söööt som helst. Så nu har de helan och halvan ;)  hihi
De e så himla söta vovvarna! Helt underbara, och de kunde inte få bättre "föräldrar".

Nelly och Freja. (lånat bilden från Malins facebook)

Jag gossade och lekte med Nelly och Freja.
Jag träffade även Ewas och Lennarts katter, de har skaffat sig två små kattungar,
har tyvärr ingen bild på dem, men så otroligt vackra i teckningen och helt underbart goa. De fick genast en plats i mitt hjärta, Esset och Blues (hur det nu stavas)
Jag tycker dock att de är lite väl smala, tydligen har de vart betydligt smalare så det är bra att de har gått upp lite iaf. Men jag skulle allt vilja ha dem lite mera, för katternas skull.
Jag tipsade Ewa om att hon skulle ge de små livet laktosfri grädde så att de kan lägga på sig lite iaf.
Vi får la se hur det går för dem.
Jag hoppas på de bästa! =)

Vi åt middag hemma hos dem i deras nya hus. Det var mysigt =)
Väl hemma tog vi varsitt glas rosévin och bara tog det lugnt, sedan gick vi å lade oss.

På måndagen vaknade jag upp med feber... =(
det va inte roligt!!
Fast hade jag åkt till sjukhuset räknas det inte som feber... de räknar 37,5 och över som feber och då spelar det ingen roll vad man har för normaltemp.
Jag har normalt mellan 35,5 - 35,9 i temp... så när jag har 37 grader, då har jag feber... jag har ont i kroppen och blir sådär febergrinig -som ni kanske känner igen.
Jag tycker faktiskt att det är fel av sjukvården att inte ta hänsyn till den temp man har normalt, när man e frisk. För skulle jag komma in till sjukhuset med 37 grader, skulle de anse att jag minsann inte hade feber trots att jag känner att jag har det. Det tycker jag e fel... för när jag har 38 graders feber skulle man kunna översätta det i att jag egentligen har över 39 graders feber, så inom sjukvården blir det en form av missförstånd.

På tisdagen hade jag till och med lite mer feber än måndagen, så den dagen blev istort sängliggandes hela dagen. Kollade på avsitt ur "Mord i sinnet".
Sedan gick jag och la mig strax innan 19 och sov fram till ungefär 9 tiden idag.

Idag har jag nästan ingen feber, bara pytte lite... så imorn e jag nog frisk =)
känns skönt!

Imorn ska jag träffa Tomas, det ska bli skönt.. har en massa att berätta för han som ni kanske märker.. hihi
skriver en hel roman här nästan ;)


Jag har även en sak till att berätta om.
Min underbara svägerska, Malin, vann en tävligt i juli. Där vann hon en ny bloggdesigne, men eftersom hon redan har en jätte fin designe så gav hon sitt pris till mig.. Tack min underbara svägerska <3
Jag mailade denna kvinnan som skulle fixa min blogg och jag fick svar att hon skulle ha fixat den innan slutet av v. 32.
Men när v. 33 kom och jag fortfarande inte hade fått min blogg designad mailade jag henne igen och frågade om något hade hänt och fråga om allt var bra å så...
Jag fick inget svar och ytterligare en vecka efter skickade jag ett mail igen där jag frågade hur de gick med bloggdesignen och att jag hoppas att inget har hänt med henne, och hennes familj.
Fick inget svar på detta mailet heller...
Så tre veckor efter hon sagt att min blogg egentligen skulle vart klar så mailade jag detta:
"Hej.
När hade du tänk fixa min blogg egentligen???
för nu har det gått JÄTTE lång tid sen du sa att du skulle fixa den innan slutet på vecka 32...
och om jag ska vara ärlig så börjar jag bli riktigt irriterad...
dels för att detta är 3dje mailen jag skriver till dig... och jag har inte fått svar på nåt av dem
och dels för att det va faktiskt min svägerska Malin som hade vunnit en tävlig.. å även om hon valde att ge priset till mig tycker jag inte det är något du bara kan skita i så!
Nu vill jag ha ett svar!!!
Tänker du strunta i att fixa min blogg... lr tänker du ta tag i skiten??? 
hälsningar
Veronica // ikkamedlitets"

som ni förstår va jag lite irriterad... jag kanske va lite otrevlig i mailet, men samtidigt va det detta som krävdes, för denna gången fick jag faktiskt svar (!!!)
detta:
"För det första har jag ingen vidare lust att hjälpa dig när du nu uttryckt dig på det viset du gjort, så nej det tänker jag inte! För det andra fick jag barn för nio dagar sedan och hon legat på sjuhus sedan dess och dottern är fortfarande inte utskriven så jag prioriterar det innan din design! Vissa saker kan man inte göra något åt!!"

Detta läste jag olyckligt i Fredags då vi hade kommit hem efter gravsättningen för morfar.
Och flög ju givetvis i taket...
Det va liksom droppen den dagen, som fick bägaren att rinna över...
Jag fick god lust att skriva ner hela min historia till henne och att jag minsan är värd att veta redan från början om det kommer bli av eller inte... Jag hade oxå god lust att förklara för henne att jag hade skickat 2 mail till henne innan där jag hade försökt få fram om något hade hänt henne och hennes familj.. att jag försökte vara förstående... för jag, om nån, förstår... och dessutom är jag van att bli besviken...
 men jag tog mitt förnuft till fånga
och skrev ist:
"Jag ber så hemskt mycket om ursäkt,
....blev bara lite irriterad när jag inte fick nåt svar av dig...
Jag hoppas att det går bra för å att eran dotter snart kommer hem till er...
kan iofs tycka att du kanske kunde hört av dig innan, så att jag hade vetat att det inte skulle bli av. kanske nåt att tänka på i framtiden.
mvh
Veronica"

Jag vill absolut inte på någotvis hänga ut henne, lr hennes familj... därför kommer jag inte skriva hennes bloggadress här.
för jag förstår att det är självklart att hennes familj kommer i första hand...
Men jag blev så besviken.. framförallt för att det va fakitskt Malin som hade vunnit ett pris och blir man tilldelat ett pris borde man få det oxå... sedan spelar det ingen roll om hon väljer att ge bort sitt pris eller inte. Hon har fortafarande vunnit det.
Sedan vet jag att det kan hända saker i ens liv... jag vet det... men man har en "skyldighet" att medela den parten... man behöver inte skriva varför, men medela att pga vissa omständigheter kan man tyvärr inte göra det man har "lovat"...

Eller har jag helt fel i frågan??

Jag tycker iaf att man förtjänar respekt av andra människor...
Lika mycket som andra förtjänar min respekt vill jag ha respekt tillbaka...
och detta är något som är oerhört viktigt för mig, framförallt efter min bakgrund blir det extra viktigt.
Jag vill tro att jag ger människor, runt om mig, respekt.
och när folk behandlar mig respektlöst blir jag rent ut sagt ledsen... för jag vill tro att jag förtjänar bättre.

Så nu har jag lättat mitt hjärta...

Snart kommer Jim hem, och vi ska faktiskt synda idag...
Det blir hamburgare till middag idag.
Vilket ska bli gott, för jag har inte ätit speciellt mycket under dessa dagar med feber.. så jag e vrååål hungrig =)
mat, mat, mat e, nästan, det enda som snurrar i mitt huvud nu... hihi

Hungriga Pussar på er alla ;)
haha