ikkamedlitets

Dem senaste två nätter har jag sovit så in i bombens dåligt.
Har inte fått någon ro till att sova alls.
Jag har vaknat ungefär varje timma och mina tankar har snurrat värre än på riktigt länge.
Det har varit två riktigt jobba nätter.
Så nu är jag så fruktansvärt trött, men det är ingen idé att försöka sova nåt mera nu.
Gick upp klickan 8 idag, trött som bara den... men jag tröttna på att försöka att sova.

Det jobbiga med att vara så här trött, jag har juh skrivit om tidigare...jag får ingen bra dag.
Jag är så nära till tårar hela tiden... och flashback flyger hela tiden förbi.

Just nu ser jag min mammas döda kropp framför mig, när hon ligger på sjukhuset död...
Vacker som aldrig förr, hon fått frid... hon har lyckats ta sitt liv.
Men det var efter denna dagen mitt liv blev ett helvete igen.
Min plattform som jag stog på rycktes bort och jag hängde på en skör tråd.

Nu ser jag framför mig när pappa låser in mig i mitt rum i Spanien... där jag fick sitta i många timmar...
Morgon blev till morgon igen innan jag fick komma ut.
Jag fick kissa i min leksakskanna och hälla ut det genom fönstret.
Jag fick varken mat eller vatten... och gjorde jag oväsen visste jag att jag bara skulle vara inlåst längre.
Tack vare pappa har jag klaustrofobi (hur de nu stavas) Blir jag inlåst någonstans får jag panik och jag fryser som till is. Sätter mig i ett hörn, vågar inte göra ett väsen, och gråter min tysta gråt.
Tackvare detta klarar jag inte av att känna törst, jag är tvungen att ha en vattenflaska med mig överallt.
När jag var liten gömde jag vattenflaskor i mitt rum, för jag visste aldrig när jag skulle bli inlåst igen.
Jag visste att mat kan man klara sig länge utan, men inte vätska...

Hatar dessa dagarna, de är för psykiskt påfrästande...
Spelar ingen roll vad jag gör, flashbacksen försvinner inte...
Jag försöker göra andra grejer... jag försöker tänka på annat.

Jag förstår varför mamma var Alkolist... man vill bara döva allt, och man vill ta till alla medel.
Det känns som befrielse om man bara fick ta något som man fick glömma allt.
Ett magiskt piller... slippa allt detta.

Det är faktiskt inte rättvist att vissa råkar så illa ut att de vet inte om de orkar mer...

Inte nog med att jag och mamma blev torterade när vi bodde med "pappa"
Det tar aldrig slut... för minnerna finns kvar, och ibland är det som att komma tillbaka till den tiden, att få uppleva det igen och igen och igen.

Jag kanske behöver gråta de förbjudna tårarna?
tårar som jag önskar att jag inte hade.

Me duele el corazón; mitt hjärta värker