ikkamedlitets

Jag har stött på många människor som inte tror på min historia.
Många som tror att detta kan inte hända i Sverige.

När jag läste boken Gömda av Lisa Marklund första gången tänkte jag att äntligen kommer detta uppmärksammas. Att även detta kan hända i Sverige.
Jag känner igen mig så mycket i denna bok... men nu när man hör att denna bok är bara ett påhitt.. detta har inte hänt. Utan det är en förorts kvinna som bara hittat på allt. Detta gör mig fruktansvärt ledsen.
Denna kvinnar har utgett denna historia som sann... och nu visar det sig att den inte är detta...
Inte konstigt att folk inte tror mig när jag berättar min historia, min och mammas.
kommer folk forsätta att inte tro mig?
Kommer folk tro att min, blivande, bok kommer vara påhittad?
Kommer folk fortsätta att ifråga sätta mig?

Jag kan många gånger förstå, i nu läget, varför folk tror att jag ljuger... min historia är för otrolig för att vara sann...
men varje gång jag stöter på människor som inte tror mitt ord blir jag ledsen inom mig...
för detta har hänt! detta är inget som jag hittar på!

Jag hittar inte på att min "pappa" har misshandlat mig,
Jag har inte hittat på att han har skickat hot till både mig och mamma
Jag hittar inte på att han hota att död oss om vi berättade.
Jag hittar inte på att han har förstört min barndom, min ungdom och mitt liv.

Jag har bott på två barnhem
Min mamma har varit på otaliga behandlingshem och har förstökt ta sitt liv ett par gånger innan hon lyckades.
Jag och min mamma har flytt många gånger från våran förövare!
Vi har varit livrädda!!!

När Vi hade blivit "av" med "pappa" och efter att vårat besöksförbud gick ut skickade han ett brev till oss... ett brev med min mammas dödsannons.
Vi kunde inte bevisa att det var han, han va smart...  men vi vet att det var han.
Det dröjde ett bra tag innan vi vågde gå ut.
Som tur var hade vi säkerhetsdörr.. så han kunde inte ta sig in.

Anledningen till att vårat besöksförbud inte blev beviljat ett år till var för att han sa: dom är inte rädda för mig längre.
Det spelade ingen roll att han satt i buskar, när jag gick hem från min kompis när det var mörk, och sa mitt namn... tillräckligt lång bort för att inte överskrida besöksförbudet men ändå så att jag skulle kunna höra.
Det spelade ingen roll att han fick tag på vårat hemliga telefonnummer ett otal gånger och ringde oss.
Eftersom vi svarade så räknas inte besöksförbudet... men vi hade inge nummerpresentatör.
Rätten trodde mer på han än min mamma.

Jag och mamma blev livrädda.
Mamma packade våra väskor och vi flydde till Hönö.
Länkarna, som är typ som AA... en organisation för nyktra alkolister, hade ett sommar ställer där... typ pensionat, där medlemmar kunde hyra ett rum under sommaren.
Vi fick bo där... mamma fick jobba i köket och ta hand om stället som tack.
Vi flytta dit i mars. Vilket innebar att jag inte kunde gå i skolan.
"Pappa" hitta oss inte förrens slutet av juni.
Han fick inte komma inom länkarnas område... dem skyddade oss.
Mamma hade berättat lite lätt för vissa personer där som hjälpte oss... som skydda oss.
Men jag fick inte gå utanför området utan en vuxen... för "pappa" bevaka oss så gott han kunde.
När mina kompisar vill gå till "centrum" så fick jag stanna på området.
Det var här mamma sa till mig: Vi kan inte fly längre... han kommer bara hitta oss... vi måste stanna och kämpa, vi kan inte låta han vinna!

Detta var dagen vi sluta fly. Vi stannade kvar i våran lägenhet i Göteborg.
Jag vågade inte gå utanför dörren utan någon annan var med mig.
Mamma fick följa mig till skolan, jag fick inte vara ute på rasterna och när jag skulle hem hade jag en annan vuxen med mig som följde mig hem ända till dörren.
Jag kunde inte leka med kompisar efter skolan om jag inte hade någon vuxen med mig som följde med mig hem till min kompis och hem. Vi kunde inte leka annat än innomhus.

Vi var redan rädda för våra liv innan mamma fick sin dödsannons skickad till sig.
Efter det var vi ännu mera rädda!
Jag visste inte att man kunde vara så rädd...

Dem få personerna som trodde på oss då är mina hjältar!
Min lärare i trean som rädda oss, dåvarnade skolsköterska och våran socialsekreterare.
Utöver dem var det få människor som trodde på oss, och om de trodde oss så trodde dem att vi överdrev.

När jag gick i fyran kom det en polis till skolan som pratade om våld. Hur hennes son hade blivit nerslagen och kastad i delsjön och därmed dog.
Hon visade bilder och berättade allt hon visste om vad som hänt med hennes son.
Undertiden hon berättade såg jag som i en film mitt liv framför mina ögon.
När hon hade berättat klart så sa hon att man kunde gå och prata med henne efteråt om man själv hade upplevt våld.
Jag gick till henne, jag berättade lite om hur vi hade det och hur rädda vi var... men hon säger: Vad vill du att jag ska göra åt det?

När jag väl tog mig mod till att berätta så trodde hon mig inte. Jag trodde vi skulle få hjälp... att "pappa" kanske skulle få ett till besöksförbud, eller som jag hoppades på fängelse.... Men hon gjorde ingenting.
Hon var polisen som sa att om man har varit med om våld så skulle man berätta det, att det går att få hjälp... att polisen hjälper en.. att det inte är okey med våld...
Men mig trodde hon inte.

Även idag stöter jag på människor som inte tror min historia... och jag kan tänka mig att många av er som läser min blogg kanske inte tror mig... att jag överdriver.. att detta kan inte hända i Sverige!
Jag har bara mitt ord och jag säger att detta är sant! att jag snarare underdriver! och Att detta händer även i Sverige!