ikkamedlitets

Jag har försökt sitta och rita lite om hur jag känner...
Jag försöker få fram ett öga som gråter...
de e svårt som faen....
Men så här ser de ut just nu iaf



Vet inte hur de kommer se ut se... eller om jag ens gör klart det.
Känns som att det spelar ingen roll vad jag gör just nu... för inget jag gör kommer bli bra.

Just nu skulle jag vilja ringa min mamma, min älskade lilla mamma.
Min mamma som hade svar på det mesta.
Som visste vad man skulle gör om man fick flashbacks.
Hon visste hur man skulle ta mig då.

Jag tror att alla som förlorar sina föräldrar saknar dem, saknar att prata med dem
Och vem är jag som vill berätta om min sorg och saknad, för alla gör det...
varför ska jag då sitta här och gräma mig över att min älskade lilla mamma inte finns mer?

Det som jag hatar mest av detta är att jag aldrig fick förbereda mig på ett förväl...
Allt kom som i chock.

Dagen då hon dog minns jag som igår...
det är väl så med traumatiska händelser... så varför skulle jag vara annorlund?

Har jag berättat det att min mamma bad om förlåtelse några veckor innan hon bestämde sig för att ta sitt liv?
Hon bad om förlåtelse för allt jag varit med om... om "pappa!, Arne, sitt missbruk och för att vi hamna hos Erland.
Hon bad om förlåtelse för att hon inte var en bättre människa och allt som har gått fel.

Ett par tårar har rullat ner för min kind.
Smärtsamma tårar.
Jag hatar att gråta... vet ni? det gör så fruktansvärt ont... hela kroppen värker, framförallt mitt hjärta.
Mitt hjärta känns som ett tomrum. Ihåligt. Borta.

Skärp dig Veronica, ta tag i ett leende och låssas som ingenting!
Sluta grina och börja skratta...
Livet är bara ett stort skämt... du kan skratta dig igenom det...
Du kommer aldrig må bättre, du kommer aldrig finna den sanna lyckan...
SÅ! Skratta nu din lilla satmara... Skratta sa jag!!!

Tårarna som rullar ner... dem smakar ondskans salt...
Hemska tårar, tårar som inte borde finnas...