ikkamedlitets

Det är två veckor sedan jag träffade min Psykolog, Tomas.
När jag gick dit tänkte jag att det inte alls skulle vara så jobbigt... jag hade juh massor med braigheter att berätta..
Jag har Börjat Arbetsträna!
Och jag ville bara berätta hur duktig jag tycker jag har varit genom att fixa detta själv.
Hur bra min första dag gick (enligt mig själv)
Hur jag längtar till måndag så jag kan få "jobba" igen.

Visst, jag prata om detta oxå
Jag berätta hur bra denna Ägaren verkar... hur sympatisk han verkar vara.
Att han verkar vilja mig väl.

Men vi kom in på de flashbacks jag haft den sista tiden 
Han ville att jag skulle berätta i känslor hur jag kände när "pappa" hitta oss på Hönö.
Vilket är väldigt svårt..
det är förtok mycket känslor jag har tryckt undan... och försöka berätta hur jag kände då är fruktansvärt svårt.
Jag som inte fått känna nåt.. hur förklarar man något man har försökt fly från?
mina känslor, de jobbiga känslorna?

Min psykolog, han är den bästa jag någonsin haft... jag har ändå haft ett par stycken.
Han lyssnar på mig och tror på min berättelse, min historia. (det är det inte många som gör)
Han klandrar mig inte för att ha försökt fly från mina känslor... och han kan dra slutsater från det jag berättar.
Han vill verkligen hjälpa mig...
Har inte varit med om detta innan...
Många psykologer jag haft innan har inte trott på mig, eller så har de skyllt allt på min mamma. Varför lämnade hon inte honom innan?
Hur kan man lämna någon när ens barns liv är i fara?
De har inte förstått hur det har varit... hur rädda vi har varit.

Det är först nu, efter min mammas död, som jag vågar berätta hur det egentligen har varit.
Jag har förklarat för vissa att vi har haft det tufft... men inte hur tufft!
Jag är inte rädd för att "pappa" ska döda min vackra mamma... hon finns inte mer, han kan inte skada henne mer!

Det är väl oxå därför jag har startat denna blogg... för jag vill inte skämmas för det "pappa" har gjort mot oss!
Och framför allt jag vill inte hålla det hemligt mera!
 
Även om många kan tycka att min mamma inte varit en bra mamma till mig, så är hon varit så bra hon har kunnat... Hon har inte heller haft det lätt!
Hon har haft det värre än mig... och utifrån det har hon varit den bästa mamman man kan få, trots sina problem.
Hon har inte slutat kämpa förrens jag kunde stå på mina egna ben...
Hon har gjort allt hon orkat för barn i svåra positioner...
Hon har aldrig varit mer än människa... och människor mår dåligt ibland.
Men hon är den enda som har älskat mig... hon har varit den enda som har varit tvungen till det!
Hon har gjorde det hon har kunnat för att hjälpa mig, oss....

Jag saknar verkligen henne! Jag saknar henne så att det gör ont! Min vackra, starka mamma.






Denna är till mamma... som jag valde till hennes begravning.
Hon försökte alltid sitt bästa... och det är få människor som har älskat henne för den hon var/är.
min enda längtan nu och här, älska mig för den jag är

Mamma, du är värd den bästa utav kärlek man kan få! Hoppas du får känna den där du är nu, i himlen...
Låt den få grönska i dig! Du är värd detta!

Jag älskar dig mamma... och jag saknar dig som bara tusan!♥