Otroheten mot mig
Jag skrev väldigt mycket när jag var liten... skrev av mig om hur jag mådde och kände.
Det har länge varit min enda ventil som har fått mig att gå frammåt när det var jobbigt.
Du sover och jag är vaken
Älskar du mig eller säger du de orden; Jag älskar dig, Utan mening? tomma ord?
Jag vet att du inte älskar mig, du säger bara så för att jag ska ha något att tro på.
Du köper saker till mig och tror du kan köpa dig fri..
Jag är ingen leksak...
Jag är en levande varelse som andas och går.
Jag vet att du har en annan som du älskar mer än mig.
Jag ser er varje dag.
Du tror du kan lura mig genom att ge mig blommor och smycken... men jag är inte blind.
Du tror att jag inte ser er när ni går på sta´n hand i hand, tillsammans, som kära gör.
Det ser ut som du bryr dig, alla tror vi har det så bra.
Alla säger: "Åh vad avundsjuk jag e, ni e så söta ihop... tänk om man hade sådan tur som du"
De är blinda, inte jag.
De vet inte verkligheten jag lever
och när jag till mina vänner säger att du inte bryr om mig så tror de mig ej.
Jag älskar dig mer än allt annat i hela världen mamma, och det vet du.
Men när du tar ett glas öl, vin, sprit...
Då kommer besvikelsen.
En känsla som inte går att beskriva
Det kan bara barn till alkoholister förstå.
När jag var 10 år fick mamma ett återfall i sin alkoholism. Då skrev jag denna.
Det var alltid lika jobbigt att höra hennes lovord, om att detta aldrig mer skulle hända... och varje gång blev jag så besviken, ledsen och sviken.
Mamma valde flaskan istället för mig... Hon älskade flaskan mer än mig.
Jag kommer hem från skolan och ser att mamma är full... hur hon gömmer sina flaskor, för att jag inte skulle märka nåt.
Det klassiska var ölburken bakom saltet i kryddskåpet.
Sedan hittade hon alltid saker hon var "tvungen" att göra i köket.
När jag var 10 år hörde jag skillnad på när en ölburk och läskburk öppnades.
Visste ni att det låter annorlunda?
Jag satt som på nålar hemma när hon var inne i sina perioder: "Pust, det var bara en läsk"
"åh nej! en öl! :("
Ofta när mamma var full ville hon få mig att gråta, så hon kunde säga elaka saker till mig, bara för att hon skulle få "trösta" mig.
Antagligen för att hon behövde känna sig behövd.
Dock var det inte bra för mig... hon slutade inte förrens jag grät.
Och då skulle jag sedan komma och sätta mig i mammas knä för att få tröst...
Detta är en, av alla, anledningar till att jag inte vill gråta inför folk.
När folk ser ska de trösta
Och ibland vill man bara få gråta av sig lite...
Jag lärde mig tidigt att inte gråta inför människor.
När jag känner att jag måste gråta så går jag undan, låser in mig nån stans... så jag får vara själv.
Jag har svårt än idag med detta...
Det har kommit några tårar hos min psykolog, men inte många.
Han frågar ofta om inte det jag säger gör mig ledsen...
och jo det gör dem... jag gråter i mitt hjärta istället... för där ser ingen.
Så länge det inte syns är allt bra.
Ett leende på läpparna och ett glatt humör. Men innuti är ledsamheten.
Innuti är tårarna, de förbjudna tårarna.
