Orolig
Vet inte riktigt vad jag har för känsla i min kropp just nu.
En slags oro som liknar den jag hade som liten... något som komma skall som kommer sätta fnurr på allt, och inte på ett bra sätt.
Som när jag var glad och mådde "bra", som liten, men så känner jag i mig att nåt är fel...
Orolig, inte veta vart jag ska ta vägen.
En gång när jag kände såhär, var jag 10 år,
När jag kom hem från skolan hitta jag min mamma i badrummet... liggandes på golvet.
Hon säger till mig att lägga mig ner brevid henne för hon ville inte dö ensam.
Sedan säger hon då och då: "Nu dör jag snart, nu dör jag snart"
Jag var tvungen att ligga där tills hon dog, sa hon... "Jag vill inte dö själv... jag dör snart"
Efter några timmar fick jag lov att hämta täcke och kudde... så jag skulle slippa frysa. Hon förklarade för mig att hennes kropp kommer bli kall när hon är död, så med täcket skulle inte jag behöva bli kall.
"Jag dör snart"
Jag gråter, "Snälla mamma, dö inte... lämna mig inte"
Snälla mamma, lämna mig inte...
Ja, för vart skulle jag ta vägen i denna världen... ett litet barn? Utan familj?
Våran hemtelefon hade stängts av... mamma kunde inte betala räkningen.
Så jag kunde inte ringa efter hjälp... Och min mamma ligger där och dör.
Det sista jag kunde göra var att lämna henne.
Men vad gör ett barn när ens mamma dör? Och inte har nån?
Det blev kvällen, och det blev sent... och min mamma hade ännu inte dött.
Jag hade en plan. Jag sa till mamma att jag måste lägga mig i min egen säng, för jag skulle juh till skolan imorn.
Men istället för att gå och lägga mig ringde jag på hos grannen och ber att få låna telefonen.
Det enda nr som kom upp i mitt huvud var min, dåvarande, bästa kompis.
Jag rinde henne... när hennes föräldrar svara började jag gråta: "mamma dör, min mamma håller på att dö"
När de kommer finner de min mamma på golvet i badrummet. De frågar hur det är med henne... De ser i köket att alla hennes pillerbrukar är tomma...
De lånar grannens telefon och ringer efter en ambulans.
Ambulansen kommer... min mamma går "frivilligt" med ner till den.
Jag följer med min bästist föräldrar hem.
Jag fick sova i min bästist rum i en extra säng...
Vad som händer med min mamma visste jag inte... jag fick inte höra nåt på ett par dagar. A förutom att hon levde.
Jag bodde hos min kompis i över en vecka.
Efter där fick jag flytta till min kontaktfamilj som jag hade då.
Där bodde jag, vad som kändes för mig, i månader... fast de var nog inte mer än dryga månaden
När jag fick flytta hem igen var jag ständigt rädd för att finna henne på badrumsgolvet... finna henne död.
Jag har varit rädd för detta sedan den dagen, tills den dagen hon var död...
Tills den dagen hon lyckades.
När jag fick samtalet, den 15 maj 2006, visste jag med en gång att hon var död... att hon hade tagit sitt liv.
Och inte helt oväntat hade jag haft denna känsla i min kropp... denna oro för något, men inte veta vad.
Så idag är jag orolig.... orolig för vad som kan luras härnäst.
Vad händer denna gången?
Kommer det hända nåt? Eller är det bara nåt som kommer och påminner mig om det förflutna?
Jag är rädd för att, hela, min värld ska raseras en en gång.
