kortslutning
Denna vecka har jag provat på att jobba 17h totalt... och jag har klarat detta :D
känner jätte stolt över mig själv faktiskt... såhär "mycket" har jag inte jobbat på över 3 år.
Jag har pratat med hisingsslussen om en annan form av anställning på cafét.
Ägaren vill anställa mig... men eftersom jag fortfarande är 100% sjukskriven så har vi pratat om de går att fixa så att han betalar 25% av min lön och dem andra 75%.
Detta hade vart guld för lilla mig. :)
Imorn är det mammas fyra årsdag. Känns på nåt vis väldigt konstigt... fast på ett sätt känns det oxå som att jag börjar vänja mig vid att min lilla mamma inte längre finns i mitt liv.
Kanske börjar acceptera det nu... även om de vissa dagar är väldigt svårt.
Jag har nu börjat minnas mera vad min lilla mamma har gjort mot mig... kanske för att jag har tagit tag i det mest akuta, om "pappa".
Jag fightas hela tiden, just nu, över tiden från förr och tiden idag.
Det är så obegripligt att jag kan ha det så bra som jag har det nu...
Är det så här skönt livet ska vara?
Är det så här man mår när allt är bra?
Kan man verkligen må så här bra som jag mår idag?
Är lilla jag verkligen värd att ha det såhär bra?
Detta är tankar som springer runt dagligen...
Det är så stor skillnad från hur jag har det nu och från hur jag har haft det som liten.
Inte bara det att jag mår så fruktansvärt bra... jag känner mig trygg, stabil och älskad.
Något som jag har fått tampas med hela mitt liv... Jag har aldrig trott att det har gått att älska mig.
Att folk kan tycka om mig för den jag är... att jag inte måste vara så som alla andra vill.
Jag har aldrig kännt mig trygg eller stabil.
Jag börjar vänja mig vid att det går att ha det såhär bra. även om det många gånger gör att jag får kortslutning i hjärnan.
Jag tampas idag med alla de känslor som jag har varit tvungen att trycka undan...
Dem kommer idag istället... och detta ger kortslutningen.
När flashisarna kommer och jag sitter här i min braighet med känslor från min barndom.
Ett väldigt rädd och otryggt barns känslor.
Jag längtar tills den dagen jag kan bygga en egen familj... och jag kommer göra allt jag kan för att mina blivande barn ska känna sig älskade för dem de är. Jag ska kämpa för att de ska få känna trygghet och jag ska göra allt jag kan för att de ska slippa uppleva något som jag har gjort.
De ska inte bli slagna av sin far... de ska inte behöva vara rädd för att pappa ska komma in och ta på dem på nätterna. De ska inte heller behöva växa upp i en missbrukar familj... inte vara rädda för att komma hem pga av missbruket... och de ska inte behöva vara rädda för att deras mamma ska ta sitt liv.
Skillnaden mellan mitt liv nu och mitt liv förr är så otroligt stora. Jag tror att det är därför jag får dessa kortslutningar i min hjärna...
Jag är glad över detta... jag har hellre de såhär än som när jag var liten.
känner jätte stolt över mig själv faktiskt... såhär "mycket" har jag inte jobbat på över 3 år.
Jag har pratat med hisingsslussen om en annan form av anställning på cafét.
Ägaren vill anställa mig... men eftersom jag fortfarande är 100% sjukskriven så har vi pratat om de går att fixa så att han betalar 25% av min lön och dem andra 75%.
Detta hade vart guld för lilla mig. :)
Imorn är det mammas fyra årsdag. Känns på nåt vis väldigt konstigt... fast på ett sätt känns det oxå som att jag börjar vänja mig vid att min lilla mamma inte längre finns i mitt liv.
Kanske börjar acceptera det nu... även om de vissa dagar är väldigt svårt.
Jag har nu börjat minnas mera vad min lilla mamma har gjort mot mig... kanske för att jag har tagit tag i det mest akuta, om "pappa".
Jag fightas hela tiden, just nu, över tiden från förr och tiden idag.
Det är så obegripligt att jag kan ha det så bra som jag har det nu...
Är det så här skönt livet ska vara?
Är det så här man mår när allt är bra?
Kan man verkligen må så här bra som jag mår idag?
Är lilla jag verkligen värd att ha det såhär bra?
Detta är tankar som springer runt dagligen...
Det är så stor skillnad från hur jag har det nu och från hur jag har haft det som liten.
Inte bara det att jag mår så fruktansvärt bra... jag känner mig trygg, stabil och älskad.
Något som jag har fått tampas med hela mitt liv... Jag har aldrig trott att det har gått att älska mig.
Att folk kan tycka om mig för den jag är... att jag inte måste vara så som alla andra vill.
Jag har aldrig kännt mig trygg eller stabil.
Jag börjar vänja mig vid att det går att ha det såhär bra. även om det många gånger gör att jag får kortslutning i hjärnan.
Jag tampas idag med alla de känslor som jag har varit tvungen att trycka undan...
Dem kommer idag istället... och detta ger kortslutningen.
När flashisarna kommer och jag sitter här i min braighet med känslor från min barndom.
Ett väldigt rädd och otryggt barns känslor.
Jag längtar tills den dagen jag kan bygga en egen familj... och jag kommer göra allt jag kan för att mina blivande barn ska känna sig älskade för dem de är. Jag ska kämpa för att de ska få känna trygghet och jag ska göra allt jag kan för att de ska slippa uppleva något som jag har gjort.
De ska inte bli slagna av sin far... de ska inte behöva vara rädd för att pappa ska komma in och ta på dem på nätterna. De ska inte heller behöva växa upp i en missbrukar familj... inte vara rädda för att komma hem pga av missbruket... och de ska inte behöva vara rädda för att deras mamma ska ta sitt liv.
Skillnaden mellan mitt liv nu och mitt liv förr är så otroligt stora. Jag tror att det är därför jag får dessa kortslutningar i min hjärna...
Jag är glad över detta... jag har hellre de såhär än som när jag var liten.
Mina kommentarer
Trackback
