ikkamedlitets

Samma dag som min mamma dog kom min kompis mamma och hämta mig och min vän, vi klarade inte av att vara själva så vi fick komma hem till min väns familj, körde vi in till en mataffär.
Där säg jag en tonåring som var så arg och irriterad på sina föräldrar och jag hade sådan lust att gå fram till henne och säga att hon kanske ska passa sig för vad hon säger... vem vet om hennes föräldrar bara rycks bort från henne helt plöstligt och hon kommer ångra de orden resten av sitt liv.


Det kändes så overkligt att sitta där i bilen, som en åskådare. Jag visste inte om allt bara var en hemsk mardröm... den hemskaste mardömen i mitt liv.
Jag kunde inte förstå varför detta händer mig... att allt var verkligt, samtidigt som jag var fullt medveten om att jag aldrig mera skulle se eller prata med min mamma.


När vi kom hem till min väns familjs hus satte jag mig bara... halvt chockad men fullt medveten.
Mitt liv gick från bra till hemskt. Min största rädsla hade hänt... det jag hela mitt liv varit rädd för; att förlora min mamma.


Min kompis och jag gick en promenad senare på kvällen, för att få oss lite gladare var vi tvungna att säga saker vi var glada för: " jag är glad att jag kan se... jag är glad att jag kan höra, gå... att jag har en lägenhet, glad för mina katter..." osv.
Men inne i mig var allt svart... hela mitt hjärta kändes tomt och värkte.


Den natten tror jag inte att jag sov någonting.
När klockan blev 5 morgonen efter gick jag ut på familjens altan, tände en cigarett och lyssnade på min mp3-spelare.
Denna låt kom och jag det kändes som att det var mig hon sjöng om.

När min kompis vaknat och vi ätit lite frukost ( försökte äta även om varje tugga växte i min mun)
Gick vi hem till Huset där mamma bodde, till hennes sambos, E, hus.
E och min morfar var helt förkrossade. Det var iofs jag med... men jag visade det inte.


Jag gick ner i källaren, där mamma dog, och jag såg alla tomma medicinburkar.
Jag fick bekräftat det jag trodde, min mamma tog sitt liv.
Då började jag leta efter ett brev till mig... ett brev från mamma. Jag kunde inte tro att hon inte skulle säga ett sista hejdå till mig.
Efter ett tags letande förstog jag att hon hade skrivit det på datan. Där skulle E aldrig hitta det.
Mamma hade till och med dragit ut strömkontakten till datan.


Jag hittade brevet... men jag ville inte läsa det där. Jag försökte skriva ut det, men skrivaren funkade inte.
Min kompis tog en skiva å så brände vi ner brevet på den.
Hon gick hem till sina föräldrars hus och skrev ut det. Sedan ringde hon mig.
Vi möttes upp, gick till en avlägsen lekplats, satte oss på en bänk och jag började läsa.

"HEJ MIN ÄLSKLING......
Nu sitter jag här för sista gången. Jag är ledsen att jag sviker dig nu men det går inte längre. Jag orkar bara inte.. Som tur är, är du stark och jag vet att du kommer klara dig bra...
...
...
Du gör som du vill men jag vill inte att du låter dig luras av någon. E får klara sig själv. Se till att du tar hand om dig nu och tar vara på ditt liv, Det blir vad du gör det till... Låt ingen annan styra eller ta över ditt liv... Utbilda dig... du kan göra mycket gott...
Du är det bästa som hänt mig. Du har varit glädjen och kärleken i mitt liv och jag är ledsen att jag inte orkar ens för din skull längre. Du har varit den som gjort livet värt att leva...
...
Jag vet att livet inte alltid varit lätt för dig och jag önskar att jag kunde få mina misstag ogjorda men det går tyvärr inte. Du har trots allt blivit en bra och stark liten människa...
...
TA NU ORDENTLIGT VARA PÅ DIG OCH GÖR NÅGOT AV DITT LIV
Om det finns någon fortsättning kommer jag alltid vara med dig. Jag tror i alla fall att det finns något mer...

DOM SISTA PUSSAR OCH KRAMARNA
MAMMA"

Bland annat skrev hon detta.
I början läste jag brevet så många gånger att jag tillslut kunde det utantill. För det var de enda stunderna som jag kände att hon var nära mig.
Jag ringde hennes mobil varje dag för att få höra hennes röst, när hennes mobilsvar tog över.
   Idag är hennes mobilsvar borta och jag kan inte höra hennes röst mer.
Jag har inte läst mammas brev till mig på ett år.
Har inte klarat det.


Jag har inte bearbetat klart sorgen.
Efter hon dog försökte jag fly från mina känslor genom att göra mig så upptagen det bara gick.
Jag började plugga till undersköterska 3 månader efter hennes dödsdag. Jag pluggade dygnet runt.
Jag ville inte sova för jag kunde inte sova.
Totalt per natt sov jag kanske 3 timmar om jag sov överhuvudtaget.
Ringde mitt jobb och fråga om jag kunde jobba natt gjorde jag detta. Så jag kunde gå så många dygn som möjligt vaken.. jag ville inte tänka... jag ville inte känna.
Tillslut gav min kropp upp... och även jag på ett sätt... Jag ville inte längre leva i det mörker som jag levde i, och jag satte ett datum.
Mina närmsta vänner räddade mig... och idag lever jag ett helt annat liv. Jag har blivit tvungen att jobba med mig själv... jag har blivit tvungen att bearbeta det som hänt... allt som hänt.


Nu när jag börjat trappa ner på mina antidepressiva börjar jag känna riktigt sorg över mammas bortgång, mammas liv och mitt tidigare liv... känna utan att få ångest.
Det är ovant... och ibland får jag panik för jag vill inte visa mig ledsen, jag vill inte visa mina tårar...


På söndag är det morsdag
Och jag vill på något sätt tacka min lilla mamma för allt hon gett mig. Det är hon som har gjordt mig till den jag är... Hon har lärt mig vad som är rätt och fel... och trotts allt så har hon älskat mig mer än livet självt.


Jag saknar dig så att det gör ont ibland... och idag är en sådan dag!


Många pussar och kramar till dig min älskade lilla mamma ♣