Ångest!
Nu har jag fått ångest!
Och jag kan inte plugga... mina tankar bara snurrar å jag får inte in nåt.
Jag försöker verkligen läsa... men allt känns så ofantligt mkt!
Ju mer jag läser desto mer känns det som att jag inte kommer klara detta.
Jag trodde aldrig att det skulle vara såhär mycket och så svårt att gå i högskola.
Jag visste att de skulle vara jobbigt... men inte så här!
Jag måste försöka få uträtt mina läs- och skrivsvårigheter... men det känns så jobbigt att behöva ta tag i det oxå...
Min fritid har jag fått lägga på hyllan helt och hållet för att orka och, försöka, klara av skolan.
Mina kontrollbehov som jag har försökt att minska börjar komma tillbaka... och mina prestationskrav kommer oxå tillbaka.
Jag måste vara bäst... jag måste få alla rätt... och även om jag gör mitt bästa så kan jag alltid göra bättre.
I måndags hade vi en "hemtenta" i informationssökning... sökning av vetenskapliga artiklar.
Jag klara den, fick 8 av 10 rätt... men jag blev så besviken på att jag inte fick alla rätt...
och mina tankar i huvvet blev inte snälla.
Alla "röster" från förr kom... och de sitter i huvvet än idag.
Du kommer aldrig klara detta.
Du är för korkad.
Du kan aldrig klara nåt.
Och jag får flachbacks från när "pappa" slog mig för att jag inte kunde stava rätt...
Jag skulle kunna stava orden innan jag ens visste hur det stavades.
För varje felstavning fick jag ett slag i bakhuvudet!
Jag kommer aldrig bli tillräckligt bra för att duga
Jag försöker inte lyssna på mina tankar... men det är så svårt.
Och nu när det har satt igång kan jag inte få stopp på dem.
Flashbacks visar sig framför mina ögon...
Till tentan har jag ca 1000 sidor att läsa... så som det ser ut nu kommer jag inte klara att läsa alla sidor.
Så som det ser ut nu kommer jag kugga på tentan...
Tårarna bränner innanför mina ögon.
Inte nog med detta.
Förra veckan hade vi föreläsning om etik.
moral och etik...
Jätte intressant.... men birdrar till många tankar i mitt huvud även här.
Jag har fått höra att det är "moraliskt rätt att mammas sambo ska betala begravningen"
Även om lagen säger att så inte är fallet.
När min mamma dog fick jag gå till socialen och ansöka om begravningshjälp.
Där vägrade kvinnan att hjälpa mig, och hon sa hela tiden "det är moraliskt rätt att sambon ska betala begravningen"
Han vägra, och kvinnan vägra hjälpa mig.
Att det var sambon som gjorde att bägaren rann över och hon valde att ta sitt liv verkar ingen bry sig om.
Så där stog jag... utan pengar... utan hjälp.
Begravningsbyrån ville såklart ha sina pengar... jag prata med dem om att hitta en betalningsplan för att betala av min mammas begravning.
Tjejen som jag prata med var ganska så insatt i fallet, lr hur man ska uttrycka det.
Jag fick inga pengar någonstans ifrån.
Då mamma hade skulder på en halv miljon fanns det inga pengar att ta där heller.
Tjejen på begravningsbyrån sa att jag har rätt till begravningshjälp och tyckte jag skulle försöka igen.
Jag ringde till chefen på socialkontoret och berättade hur läget var. Att kvinnan vägrar hjälpa mig och jag vet inte vart jag ska få pengar ifrån.
Chefen ordnande ett möte tillsammans med mig och kvinnan.
Där får jag höra av kvinnan "Jag trodde inte att du tog din mammas död så hårt"
VA?!?!?!
bara för att jag inte gråter?
bara för att jag vägrar låta andra finna nöjet med att se mig gråta?
Tillslut blev jag beviljad begravningshjälp.
Min mamma hade sin begravning i maj.... i november fick begravningsbyrån sina pengar.
När jag skulle skriva på pappret om att få pengarna så frågar kvinnan hur mamma var begraven.
Jag berätta att hennes aska ligger i havet.
"Ah vad chekt, då skulle man kunna passa på att lägga ner askan av sin hund i hennes urna"
Hon pratar om etik och moral... och hon sitter och säger sådanna saker till mig.
Jag undrar om hon ens vet vad etik och moral är?
detta är tankar som bland annat snurrar i mitt huvud just nu.
vad är etisk och moraliskt rätt?
kommer jag någonsin klara av mina mål?
är jag så korkad som alla har sagt under min uppväxt?
Kommer jag någonsin försonas helt med mitt livslidande?
Min ångest blir inte bättre... jag får ta en lugnande.
Och jag kan inte plugga... mina tankar bara snurrar å jag får inte in nåt.
Jag försöker verkligen läsa... men allt känns så ofantligt mkt!
Ju mer jag läser desto mer känns det som att jag inte kommer klara detta.
Jag trodde aldrig att det skulle vara såhär mycket och så svårt att gå i högskola.
Jag visste att de skulle vara jobbigt... men inte så här!
Jag måste försöka få uträtt mina läs- och skrivsvårigheter... men det känns så jobbigt att behöva ta tag i det oxå...
Min fritid har jag fått lägga på hyllan helt och hållet för att orka och, försöka, klara av skolan.
Mina kontrollbehov som jag har försökt att minska börjar komma tillbaka... och mina prestationskrav kommer oxå tillbaka.
Jag måste vara bäst... jag måste få alla rätt... och även om jag gör mitt bästa så kan jag alltid göra bättre.
I måndags hade vi en "hemtenta" i informationssökning... sökning av vetenskapliga artiklar.
Jag klara den, fick 8 av 10 rätt... men jag blev så besviken på att jag inte fick alla rätt...
och mina tankar i huvvet blev inte snälla.
Alla "röster" från förr kom... och de sitter i huvvet än idag.
Du kommer aldrig klara detta.
Du är för korkad.
Du kan aldrig klara nåt.
Och jag får flachbacks från när "pappa" slog mig för att jag inte kunde stava rätt...
Jag skulle kunna stava orden innan jag ens visste hur det stavades.
För varje felstavning fick jag ett slag i bakhuvudet!
Jag kommer aldrig bli tillräckligt bra för att duga
Jag försöker inte lyssna på mina tankar... men det är så svårt.
Och nu när det har satt igång kan jag inte få stopp på dem.
Flashbacks visar sig framför mina ögon...
Till tentan har jag ca 1000 sidor att läsa... så som det ser ut nu kommer jag inte klara att läsa alla sidor.
Så som det ser ut nu kommer jag kugga på tentan...
Tårarna bränner innanför mina ögon.
Inte nog med detta.
Förra veckan hade vi föreläsning om etik.
moral och etik...
Jätte intressant.... men birdrar till många tankar i mitt huvud även här.
Jag har fått höra att det är "moraliskt rätt att mammas sambo ska betala begravningen"
Även om lagen säger att så inte är fallet.
När min mamma dog fick jag gå till socialen och ansöka om begravningshjälp.
Där vägrade kvinnan att hjälpa mig, och hon sa hela tiden "det är moraliskt rätt att sambon ska betala begravningen"
Han vägra, och kvinnan vägra hjälpa mig.
Att det var sambon som gjorde att bägaren rann över och hon valde att ta sitt liv verkar ingen bry sig om.
Så där stog jag... utan pengar... utan hjälp.
Begravningsbyrån ville såklart ha sina pengar... jag prata med dem om att hitta en betalningsplan för att betala av min mammas begravning.
Tjejen som jag prata med var ganska så insatt i fallet, lr hur man ska uttrycka det.
Jag fick inga pengar någonstans ifrån.
Då mamma hade skulder på en halv miljon fanns det inga pengar att ta där heller.
Tjejen på begravningsbyrån sa att jag har rätt till begravningshjälp och tyckte jag skulle försöka igen.
Jag ringde till chefen på socialkontoret och berättade hur läget var. Att kvinnan vägrar hjälpa mig och jag vet inte vart jag ska få pengar ifrån.
Chefen ordnande ett möte tillsammans med mig och kvinnan.
Där får jag höra av kvinnan "Jag trodde inte att du tog din mammas död så hårt"
VA?!?!?!
bara för att jag inte gråter?
bara för att jag vägrar låta andra finna nöjet med att se mig gråta?
Tillslut blev jag beviljad begravningshjälp.
Min mamma hade sin begravning i maj.... i november fick begravningsbyrån sina pengar.
När jag skulle skriva på pappret om att få pengarna så frågar kvinnan hur mamma var begraven.
Jag berätta att hennes aska ligger i havet.
"Ah vad chekt, då skulle man kunna passa på att lägga ner askan av sin hund i hennes urna"
Hon pratar om etik och moral... och hon sitter och säger sådanna saker till mig.
Jag undrar om hon ens vet vad etik och moral är?
detta är tankar som bland annat snurrar i mitt huvud just nu.
vad är etisk och moraliskt rätt?
kommer jag någonsin klara av mina mål?
är jag så korkad som alla har sagt under min uppväxt?
Kommer jag någonsin försonas helt med mitt livslidande?
Min ångest blir inte bättre... jag får ta en lugnande.
Mina kommentarer
Trackback
