jobbigt
Idag har vi haft två jobbiga föreläsningar.
på förmidagen hade vi om hur man gör iordning en avliden person,
Vad som gäller och framförallt hur närstående ska tas om hand om.
På eftermidagen hade vi föreläsning av en begravningsantrepenör.
Detta var extra jobbigt, då jag tänker väldigt mycket på mamma och morfar. Hur mycket jag saknar dem...
minnerna från deras begravningar och hur svårt det var att bestämma allt.... valde jag rätt, fick de sina sista önskningar uppfyllda... ordnande jag en begravning som dem ville ha?
Mina tankar snurrar extra mycket kring detta just nu...
Får dåligt samvete, framförallt när det gäller morfar.
Han förlorade inte bara sitt barn när mamma dog... utan oxå, på mindre ett år så "förlorade" han även sitt barnbarn... mig.
Jag känner dåligt samvete för att jag inte orkade hälsa på honom...
att jag inte fann orken att äns prata med honom.
Att det skulle kräva att han hamnade på sjukhus för att jag skulle hälsa på honom, prata med honom...
Sen avled han dagen efter!
Så fort jag är ensam... eller inte har nåt att göra, kommer tankarna...
om morfar, om mamma... ja om allt som gör mig ledsen.
Rent allmänt är jag ledsen hela tiden... mer eller mindre.
Jag märker oxå att jag börjar hitta min mask... och min roll, som "alltid" glad...
För det är jobbigt att gå runt å vara ledsen hela tiden... att inte le... att inte skratta.
Dessutom är det jobbigt att få frågorna... varför?
Jag är även rädd att folk ska säga till mig att det faktiskt är 5 årsen mamma dog... att jag borde inte vara ledsen mer... att jag borde ha bearbetat min sorg... att jag borde lärt mig leva med den.
Idag är det internationella kvinnodagen och jag gick till kyrkan... tände ett ljus för mamma, för mammas tuffa liv.
Sen tände jag ett ljus för morfar, för att han försökte rädda henne...
För att han tog mamma från sin biologiska familj, att han adopterade henne... att han inte gav sig.
Jag är så tacksam för att det finns människor som han.
För en snällare människa får man leta efter.
Jag hatar att jag lät min känslor inför mammas sambo gå ut över morfar...
Han förtjänade bättre... Jag borde ha gjort hans sista tid i livet bättre genom att han hade mig... hade kontakt!
på förmidagen hade vi om hur man gör iordning en avliden person,
Vad som gäller och framförallt hur närstående ska tas om hand om.
På eftermidagen hade vi föreläsning av en begravningsantrepenör.
Detta var extra jobbigt, då jag tänker väldigt mycket på mamma och morfar. Hur mycket jag saknar dem...
minnerna från deras begravningar och hur svårt det var att bestämma allt.... valde jag rätt, fick de sina sista önskningar uppfyllda... ordnande jag en begravning som dem ville ha?
Mina tankar snurrar extra mycket kring detta just nu...
Får dåligt samvete, framförallt när det gäller morfar.
Han förlorade inte bara sitt barn när mamma dog... utan oxå, på mindre ett år så "förlorade" han även sitt barnbarn... mig.
Jag känner dåligt samvete för att jag inte orkade hälsa på honom...
att jag inte fann orken att äns prata med honom.
Att det skulle kräva att han hamnade på sjukhus för att jag skulle hälsa på honom, prata med honom...
Sen avled han dagen efter!
Så fort jag är ensam... eller inte har nåt att göra, kommer tankarna...
om morfar, om mamma... ja om allt som gör mig ledsen.
Rent allmänt är jag ledsen hela tiden... mer eller mindre.
Jag märker oxå att jag börjar hitta min mask... och min roll, som "alltid" glad...
För det är jobbigt att gå runt å vara ledsen hela tiden... att inte le... att inte skratta.
Dessutom är det jobbigt att få frågorna... varför?
Jag är även rädd att folk ska säga till mig att det faktiskt är 5 årsen mamma dog... att jag borde inte vara ledsen mer... att jag borde ha bearbetat min sorg... att jag borde lärt mig leva med den.
Idag är det internationella kvinnodagen och jag gick till kyrkan... tände ett ljus för mamma, för mammas tuffa liv.
Sen tände jag ett ljus för morfar, för att han försökte rädda henne...
För att han tog mamma från sin biologiska familj, att han adopterade henne... att han inte gav sig.
Jag är så tacksam för att det finns människor som han.
För en snällare människa får man leta efter.
Jag hatar att jag lät min känslor inför mammas sambo gå ut över morfar...
Han förtjänade bättre... Jag borde ha gjort hans sista tid i livet bättre genom att han hade mig... hade kontakt!
Mina kommentarer
Trackback
