ikkamedlitets

Den 5 juni tar jag examen!!!! :D :D :D ialla fall är så tanken, om jag klarar sista terminen.

Det känns ändå lite skummt faktiskt... vad fort tiden har gått!
Jag kommer såväl ihåg första dagen då jag tänkte att "hur sjutton ska jag lära mig allt det här på bara tre år!"
Men nu tänker jag istället " ska jag verkligen ha hand om människors liv, med den bristande kunskap jag kommer gå ut med"

Jag vet iofs att ingen utbildning (sjuksköterskeutbildning) kan ge tillräkligt med kunskap innan man kommer ut i arbetslivet, och den högskolan jag går i anses vara en av sveriges tre bästa sjuksköterskeutbildning. Så förhoppningsvis har jag kanske lite mer kunskap än andra, dock ingen garanti. 

Men jag är ändå orolig.

Kommer jag verkligen klara detta?

 

Det känns främmande att nu söka jobb som sjuksköterska, och jag börjar tvivla på om jag kommer få jobb inom det. 

Som undersköterka känner jag mig bekväm, jag kan arbetsuppgifterna och jag urför dem bra.

Men nu kommer en helt ny era i mitt liv, en ny proffession inom vården. Ett arbete som kräver mer ansvar, mer noggranhet och mer tillförlitlighet. Jag har fler lagar som styr mitt arbete, jag ska arbeta utefter vetenskapliga metoder och jag ska vara mer medveten i det jag gör. Det finns en slaggs ram för min egen påhittighet. Dessutom ska jag hela tiden hålla mig ajour med vetenskapen, ny vetenskap inom hälso- och sjukvård. 

 

Idag har jag suttit och sökt lite framtida jobb.

Jag känner dock att jag inte kan ha krav på vart jag kan få jobb någonstans, jag kan inte kräva en speciell avdelning, utan jag får ta det jag får. Men samtidigt vill vara på en avdelning där jag får stimmulans och kan utveckla mig själv på. Men samtidigt är jag lite rädd för att söka till de avdelningar som jag faktiskt vill vara på, akuten, medicinska akutvårdsavdelningar, avdelningar inom vård av barn och ungdomar. 

Fast om jag tänker vidare vet jag inte om jag vågar vara på någon avdelning... jag kommer liksom ha hand om folks liv, minska misstag kan få förödande konsekvenser. 

Jag vet att jag har fått otroligt bra kritik från mina praktiker, där de anser att jag är noggran, har bra bemötande och är lätt att sammarbeta med. De tror att jag kommer bli en bra sköterska. 

Jag borde lita på deras ord.

Men under praktikerna har jag alltid haft någon som står bakom mig i allt jag utför. Nu kommer jag bli själv. det känns lite skrämmande faktiskt. 

 

Andra har juh klarar det iofs, så varför borde inte jag klara det?

 

Jag vet att jag kanske inte borde ha det, men jag börjar få lite panik.... tänk om jag inte får nåt jobb i sommar??? 

och om jag får jobb... kommer jag passa in i arbetsteamet? 

När jag har varit på praktik har arbetsgrupperna har de oftast haft en sammansvättsning, lr hur jag ska uttrycka det. En god sammanhållning även på fritiden (hos vissa).

 

Jag får väl helt enkelt tiden ge svar.... jag får hoppas att jag får nåt jobb och jag får hoppas att jag platsar in där

 

Nu ska jag försöka släppa dessa tanker

 

Ha en go dag