ikkamedlitets

Igår var det mammas årsdag. Tänk att det har gått sex år sedan hon dog! Vad tiden går fort.

Tror att jag börjar vänja mig att leva utan henne nu. Gårdagen var inte så jobbig som jag trodde att den skulle vara. Hade en "bara-jag-dag" där jag gjorde grejer som jag velat länge. Började måla på en tavla som ska symbolisera livet. Jim tycker att den e cool, han vill ha den i husvagnen. :-)  han är för söt.

Nu har jag min pratik inom psykiatrin... Vet inte vad jag tycker om det. Personalen är betydligt bättre där än när jag låg inne. Skulle jag behöva läggas in igen, ska jag be om att få ligga i borås. Men förhoppningsvis kommer det aldrig behövas.

Jag vill inte utsätta mina blivande barn för att jag skulle må så dåligt att jag inte vill leva längre och att jag blir inlaggd på grund av det. Jag hoppas innerligt att de inte ska behöva gå så långt igen, att jag hinner stoppa det innan.

Jag vill inte heller utsätta mina blivande barn för något så hemskt som jag fick uppleva när jag var 10. När jag kommer hem från skolan och jag hittar min mamma på badrums golvet för att hon hade tagit tabletter för att dö på. Att höra det att "nu dör jag snart." och jag fick inte hämta hjälp. Mamma ville att jag skulle ligga där med henne tills det hade skett. Jag gick och hämta täcke och kuddar för att vi inte skule frysa medan vi vänta. Hela tiden fick jag höra att nu dör hon snart och jag sa hela tiden att jag inte ville att hon skulle dö. Jag bad henne att inte dö, men hon sa att hon inte orkade leva längre, att hon inte ville leva längre... Men hon ville inte dö ensam.

Vi låg där på golvet länge. Hon somnade av och till och varje gång hon somnade var jag livrädd för att hon skulle dö. Vad skulle hända med mig om hon dog?

Våran telefon hemma var avstäng för att räkningen inte hade betalas... Så jag kunde inte ringa efter hjälp. När klockan blev runt 22 sa jag till min mamma att jag måste lägga mig för att jag skulle till skolan dagen efter.

Jag gick inte och lade mig. Jag gick ut i trappuppgången och ringde på hos grannen där jag frågade om jag kunde låna telefonen. Vilket jag fick. Jag tror de förstog att allt inte stog rätt till. Vilken 10 åringen ringer på sent på kvällen och frågar om de får låna telefonen?

Det ända numret jag kunde komma på var hem till min dåvarnde bästis. Hennes föräldrar svarade och jag började gråta. "mamma dör....mamma ligger på badrumsgolvet och säger att hon ska dö"

De kommer på stört. När de kommer hem till oss hjälper de mamma upp från golvet och sätter henne i sin säng i sovrummet. Någonav dem ringer en ambulans, någon var hos mig. Ambulanspersonalen kommer och de försöker få ur mamma vad för tabletter hon tagit och hur mycket.

Min bästis föräldrar tar med mig hem till dem. Mamma följer med ambulanspersonalen.

Mamma hamnade då på en psykiatrisk avdelning.

Idag kan jag förstå mamma, men då var det jätte hemskt!

Mamma låg inte ett långt tag, i alla fall kändes det så för mig.

Jag bodde ett tag hos min bästis. Delade rum med henne. I början var det kul...men juh längre tiden gick desto mer påfrästande blev det för mig och min bästist familj.

De köpte gummistövlar till mig på B&V. För jag hade inga, dessa blev jag jätte glada för.

Efter en vecka pratade jag med min socialsekreterare och vi kom överrens om att jag istället skulle bo hos min kontaktfamilj tills mamma kom hem.

Tror att de blev en befrielse för både mig och min bästists familj. Men min bästist blev ledsen, hon tyckte det var jätte roligt att jag bodde där...i alla fall som hon sa. Hon ville inte att jag skulle flytta.

Jag besökte mamma ett par gånger på psykiatri avdelningen. Jag kom ihåg att jag inte vågade vara nära henne. Jag var så otroligt rädd för att förlora henne så jag höll mig på avstånd. Jag försökte vara den glada flicka alla trodde jag var. Jag skojade och innerst inne var jag livrädd.

Mamma hade sparat de små burkar, i olika färger där man lägger medicinerna i, till mig. För jag tyckte de var fina och man kunde juh leka med dem. Inte förstog jag då att de var till för mediciner.

Min kontaktfamilj bodde inte nära min skola, så jag fick åka taxi till och från skolan.

Jag kännde mig trygg hos dem. De var jätte snälla mot mig....men jag tror inte situationen var lätt för dem heller.

Jag kommer inte ihåg om jag visade hur ledsen jag var till dem... Eller om vi pratade om vad som hade hänt den hemska dagen när jag hittade mamma på badrumsgolvet.

Jag har funderat på att söka upp de människor som har hjälpt mig när jag var liten och fråga hur de uppfattade mig och situationerna som var.

Jag känner att jag behöver veta hur jag var på den tiden och hur jag uppfattades. Om jag hela tiden spelade den roll som jag var expert på eller om jag någon gång kunde släppa på den.

Jag vill inte på något vis utsätta mina blivande barn för något som jag har tvingats göra.

Jag vet hur tungt det är att behöva bära på allt som har hänt.

Och ibland undrar jag om jag någonsin kommer lära mig leva med mina upplevelser?!

Och jag undrar om jag någonsin kommer hinna bearbeta allt... Och om jag kommer orka det?

Jag minns såväl hur jobbigt det var den tiden efter mamma hade dött.

Hur rädd och orkaslös jag var.

Jag förstog inte att jag var sjuk där innan jag blev inlaggd. Jag förstog inte att jag var djupt depremerad.

Jag hade juh aldrig i mitt liv mått bra. Visst jag då mådde sämre än jag någonsin gjort... Jag kände då att jag inte orkade bearbeta allt, att jag inte orkade må så dåligt.

Idag vet jag att jag var sjuk då. Och idag är jag frisk och mår bättre än vad jag någonsin gjort. Jag viste inte att man kunde må så bra som jag gör idag!

Att livet faktiskt gick att få bra.

Idag älskar jag livet mer än någonsin. Även om vissa dagar är jobbiga.