ikkamedlitets

Idag råkade jag berätta för två arbetskamrater om min uppväxt, kortfattat. Behövde egentligen inte berätta så mycket innan de tyckte att min uppväxt varit bedrövlig.

Det var egentligen inte meningen att börja berätta. Jag ville bara berätta att jag träffade min ena kusin och hennes barn igår, som är i Sverige på besök, och min ena moster va med. Jag ville berätta hur glad jag var över att se dem, och jag upplever det som dessa personer, som jag träffa igår, är några av de väldigt få i min släkt som är bra människor (iaf så som jag upplever det). Det var väl kanske dumt att att uttrycka sig på det viset, för självklart kom det följdfrågor... och när folk frågar berättar jag. Jag berättade att vi i i släkten har missbrukproblem i generationer tillbaka och att livet för mamma och många av hennes syskon inte har varit lätt.... 
Då kom frågan om mamma var missbrukare, och jag berättade att mamma var alkolist, periodare. Fler frågor kom och tillslut kom det fram att jag bott på två barnhem.... Då kom juh frågan om det var pga mamma, vilket svaret blev nej och ytterligare frågor kom... Då berattade lite om "pappa" och att han var anledningen till varför jag har bott på barnhem... jag försökte skämta bort det, men de förstog nog inte... och jag vill inte heller säga att jag inte vill prata mer om det, jag vill inte skämmas för min uppväxt... för jag är stolt över att jag har kommit så långt som jag har kommit med mina förutsättningar. 

Fler frågor om "pappa" kom, och då fick jag berätta att jag har blivit utsatt för misshandel, tortyr och blivit sexuellt uttnyttjad... fler frågor kom och tillslut fick de reda på om "E" och tiden i gymnasiet... 

Allt berättades mycket kortfattat, såg deras oförstende blickar och de berättade hur hemskt liv de tycker jag har haft och hur otroligt de är att just jag blivit drabbad av allt detta... jag som är så snäll och duktig. De börja prata om att jag är ett maskrosbarn och hur fantastiskt det är att jag är den jag är.

 

Men jag har svårt att tro att jag är ett maskrosbarn, och jag har svårt att tro att jag är så bra som många säger att jag är... Jag vet att jag är snäll, ibland för snäll... nästan lite dumsnäll. 

 

Ett maskrosbarn ser jag som en person som har gått "helskinnad" från en svår situation...Jag menar inte att personen inte har upplevs svårigheter och inte tycker att livet är jobbigt ibland... Men detta är en person som har kunnat handskat med sina uppleveler och kunnat bearbeta dessa på ett adekvat sett... en person som inte har "problem" i vuxen ålder pga sin uppväxt.
Det har jag! Jag har svåra sömnproblem pga "pappa", jag är osäker, jag är otroligt rädd för att göra fel, jag har kontrollbehov, jag har en del (inte så jobbiga) tvångstackar, jag har ett katastroftänkande, jag kan inte alltid visa mina kännslor, jag kan inte gråta inför människor (knappt ens min sambo), jag vill göra alla tillags, jag har svårt att säga nej, jag har ett behov att försvara mig själv vid minsta missförstånd, jag klarar inte av att bli kallad korkad, jag använder humor för att underlätta svåra kännslor, jag känner mig lätt kränkt, jag klarar inte av när någon blir arg på mig, jag klarar inte av höga röster eller när någon skriker, jag har ångest, jag har flashbacks... och mycket mycket mer. Jag kanske inte alltid visar det, men dem som känner mig väl känner nog igen det jag beskriver om mig själv... 

Jag är mån om alla människor runt omkring mig, jag sätter sågott som alla människor framför mig själv, jag blir lätt orolig och jag är extremt konflikträdd! Jag tror alltid att det är mitt fel, även om det inte är det....

 

Jag har hela mitt liv kämpat för mina framtida barn, att jag ska göra allt jag kan för att mina framtida barn ska slippa uppleva det jag har upplevt.... Om jag inte hade haft det att kämpa för vet jag inte hur det hade gått för mig.... och jag kämpar fortfarande för mina framtida barn.

 

Så nej, jag kan inte kalla mig själv för ett maskrosbarn. Jag kämpar dagligen med mina problem och mina problem är inte bara jobbiga för mig utan även för många i min närhet.