ikkamedlitets

Det var inte lätt för mamma att planera flykten från "pappa". Flykten från Spanien till Sverige och flykten från tortyr.

"Pappa" hade stenkoll på oss, vi fick inte ta ett steg utan hans tillåtelse. 
När vi flyttade till Spanien tog "pappa" våra pass och låste in det i kassaskåpet så att inte mamma skulle kunna få tag i dem.

Nån gång vid något gräl mamma och "pappa" hade tog pappa ur mammas pass och slängde det i öppna spisen så att det brann upp. 

Verkan som att "pappa" gillar att elda saker... leksaker, presenter och pass...

 

Jag tror inte det var många i vår bekanskapskrets som visste vad som försegick bakom våra stängda dörrar. Utåtsätt var "pappa" snäll, rolig och omtänksam. En kärleksfull och omtänksam man och far.

Jag hoppas att ingen visste, för om de visste och inget gjorde nåt kan jag inte förstå hur de kan leva med sig själva.

 

Tillslut tror jag i alla fall en familj började ana hur vi hade det. 

De hjälpte oss så gott de kunde. 

Mamma hade inte längre något pass och mitt var inlåst.

Denna familj hjälpte mamma så att hon kunde komma till svenska ambasaden för att ordna sina papper. Gissar att detta inte var helt lätt, Tror att det blev många besök dit, tillslut tror jag mamma fick ett tillfälligt pass... så att vi i alla fall kunde ta oss tillbaka. 

Mitt pass var inlåst i kassaskåpen som mamma inte kunde komma in i.

Även där hjälpte denna familj till så att de fick mitt pass. Jag vet inte hur de lyckades, men "pappa" litade på dem...

 

När dagen väl var kommen uppehöll familjen "pappa" så att han inte kunde stoppa oss. Jag tror att maken i familjen var med "pappa" och frun i familjen hjälpte mig och mamma in till stan så att vi kunde ta vår första buss.

 

Mamma hade bett mig packa en ryggsäck, en liten ryggsäck. Jag packade ner några Kalle Anka tidningar och något ombyte... mer fick inte plats...

Mamma hade inte heller någon stor väska. 

Vi fick inte med oss mycke grejer.... jag lämna kvar alla mina leksaker, alla mina gosedjur... allt. 

Men det gjorde inget för mig, för den glädje jag kände när mamma sa att jag bara skulle packa ner det viktigaste för att vi skulle lämna "pappa"... den glädjen är obeskrivlig. 

 

Både jag och mamma var rädda att detta inte skulle gå... och ibland kan jag undra hur "pappa" reagera när han förstog att inte vi kommer tillbaka hem till han... 

 

Resan hem till Sverige tog många dagar, vi fick åka många olika bussar.

 

 

Det tog knappt ett halvår innan "pappa" hittade oss igen. 

Precis sådär lagom lång tid så att vi började känna oss trygga. 

Vi var åter i hans våld....

 

 

 

Nu har jag levt i många år utan "pappa" och de senaste åren har varit helt underbara.

Jag har ett bra liv nu, jag mår bra och jag är inte längre rädd. 

 

Men jag har en känsla av att jag står inför något mer, någon mer "prövning"... något som inte kommer upplevas lätt, utan kanske till och med väldigt svårt. Jag vet ännu inte vad det är och jag hoppas innerligt att känslan jag har är fel. 

Jag kan dock inte få känslan att försvinna. En känsla om en kamp för livet åter igen...

Å gud vad jag hoppas att jag har fel!