ikkamedlitets

 I sommras arbetade jag på akuten och trivdes väldigt bra.

Efter sommaren började jag på en vårdavdelning som sjuksköterska, fick ett vik på ett år. Men jag sa upp mig efter 5 månader och började åter på akuten.

 

Att arbeta på en vårdavdelning var inget för mig.. och jag beundrar alla som orkar med arbetet där eller andra avdelninger.  

Mitt psyke klarade inte av det, jag arbetade dygnet runt i mitt huvud.... jobbet tog aldrig slut...

Det spelade ingen roll att jag nästan alltid (vid dagpass) jobbade över, det fanns alltid saker som jag inte hunnit med som jag var tyvungen att försöka planera in dagen efter. 

Jag var konstant trött, ledsen, fustrerad och jag blev en sådan sjuksköterska som jag inte vill vara. En sjuksköterska som fick be patienterna vänta med att gå på toaletten för att jag inte hade tid att hjälpa dem med det mest basala. Mitt tålamod tröt så fort ingen gick som planerat... men jag försökte att inte visa det för patienterna. 

 

Jag hann sällan dokumentera det som var tvunget och satt ofta på övertid för att kunna dokumentera. 

Jag hade säkert kunna planera min dag bättre, men jag arbetar för patienterna och ville göra tiden på avdelningen så bra som möjligt för dem. 

 

Jag som person är väldigt hjälpsam och jag vill alla i min närhet väl. 

Som sjuksköterska vill jag kunna ge det där lilla extra. Jag vill kunna hålla någon i handen som mår dåligt, jag vill kunna trösta och allt vad det innebär. 

Jag vill oxå hjälpa min kollega så att denne inte behöver bära tunga lass själv men många gåner kunde jag inte hjälpa till då jag hade så mycket att göra som bara en sjuksköterska kan göra. Jag gick med konstant dåligt samvete, dels för att jag inte hann hjälpa och dels för att jag inte kunde ge bra vård till de patienterna jag hade hand om. 

 

De flesta dagarna innan jag började arbetet så kände jag sådan ångest, för att jag visste redan på förhand att jag inte kunde göra ett bra jobb. Jag kännde konstat stress och jag mådde riktigt dåligt.

Jag tror att jag var påväg att springa in i väggen igen, jag grät nästan varje morgon. 

Jag hade aldrig någon ork kvar när jag väl kom hem....

Tillslut sa mina nära och kära ifrån.... "säger inte du upp dig så gör jag det" 

 

Jag sa upp mig tillslut och för min egen del kändes detta helt underbart. 

Jag kännde en lättnad! Även när det körde ihop sig som tusan på jobbet, kunde jag behålla mitt lugn.

 

Nu arbetar jag åter på akuten, och jag älskar mitt jobb, men det bästa av allt är att jag har ork kvar när jag kommer hem. Jag är inte längre helt slutkörd.

 

Arbetet på akuten skiljer sig så ofantligt mycket från arbetet på en vårdavdelning. 

Även om jag ibland har hand om många patienter samtidigt, och ibland många svårt sjuka patienter, så upplever jag inte samma stress där. 

Och när jag väl slutar mitt pass behöver jag inte planera min morgondag utan jag kan släppa arbetet när jag tar på mig mina civila kläder. 

 

Att arbeta på en akutmottagning passar mitt psyke betydiligt bättre och jag är glad att jag är tillbaka på en arbetsplats där jag trivs och känner att jag gör ett bra jobb!

Jag är nöjd med mitt beslut att sluta på vårdavdelningen och istället börja på akuten.