karusellen snurrar!!!
Trycket över bröstet blir allt starkare,
får inte tillräckligt med luft in i mina lungor.
Känns som om någon tung människa sitter på mig och pressar mig ner mot marken.
Kan inta ta mig loss.
Försöker med all min kraft men kan inte hålla mig över ytan.
som en sten vill jag sjunka ner mot botten, kämpar för att hålla mig flytande.
får inte tillräckligt med luft in i mina lungor.
Känns som om någon tung människa sitter på mig och pressar mig ner mot marken.
Kan inta ta mig loss.
Försöker med all min kraft men kan inte hålla mig över ytan.
som en sten vill jag sjunka ner mot botten, kämpar för att hålla mig flytande.
God natt sov gott
in my fuking ass!!!!
nu e jag riktigt pist!
ska man behöva be om en god natt puss för att sin så kallade pojkvän glömmer av det?!
jag vet att jag antagligen överreagerar nu!
men det gjorde mig både ledsen och arg på samma gång....
Glömmer av att ge mig en godnatt puss!!
gör man det, är det normalt?
hur skulle han känna om jag glömde?!
Jag sover på soffan inatt för jag "glömde" gå och lägga mig!!!!
vill inte ligga brevid någon som glömmer av mig, då kan jag lika gärna sova själv!
När man glömmer en sådan sak, börjar man då ta den andra personen förgivet eller tycker man inte lika mycket om personen längre?
Det gjorde iaf jätte ont när han glömde av mig...
Blev riktigt sårad!
jag kommer överreagera pga sjukdomen, den gör iofs saken inte bättre...
Jag tvivlar ständigt på om folk tycker om mig... kan inte riktigt tro på det de säger...
för en olydig flicka som jag förtjänar inte att bli älskad!
och börjar jag tro på folk när de säger att de älskar mig blir jag bara ledsen när sådanna saker som idag händer... för i mig, i mitt huvud, blir det helt fel... min hjärna kopplar inte action verses feeling.
nu ska jag försöka somna här på soffan och försöka att släppa detta som har hänt i kväll...om jag kan!
nu har karusellen redan börjat snurra och det är svårt att få stopp på skiten!
nu e jag riktigt pist!
ska man behöva be om en god natt puss för att sin så kallade pojkvän glömmer av det?!
jag vet att jag antagligen överreagerar nu!
men det gjorde mig både ledsen och arg på samma gång....
Glömmer av att ge mig en godnatt puss!!
gör man det, är det normalt?
hur skulle han känna om jag glömde?!
Jag sover på soffan inatt för jag "glömde" gå och lägga mig!!!!
vill inte ligga brevid någon som glömmer av mig, då kan jag lika gärna sova själv!
När man glömmer en sådan sak, börjar man då ta den andra personen förgivet eller tycker man inte lika mycket om personen längre?
Det gjorde iaf jätte ont när han glömde av mig...
Blev riktigt sårad!
jag kommer överreagera pga sjukdomen, den gör iofs saken inte bättre...
Jag tvivlar ständigt på om folk tycker om mig... kan inte riktigt tro på det de säger...
för en olydig flicka som jag förtjänar inte att bli älskad!
och börjar jag tro på folk när de säger att de älskar mig blir jag bara ledsen när sådanna saker som idag händer... för i mig, i mitt huvud, blir det helt fel... min hjärna kopplar inte action verses feeling.
nu ska jag försöka somna här på soffan och försöka att släppa detta som har hänt i kväll...om jag kan!
nu har karusellen redan börjat snurra och det är svårt att få stopp på skiten!
fy bubblan
det är läskigt vad denna sjukdomen gör med en.
man får för sig en massa grejer och allt står inte riktigt till i huvudet på en.
dessutom överreagerar man ständigt... tappar förtroendet på folk....
om jag hade haft en vassare kniv idag hade jag skurit halsen av mig...
eftersom jag inte lyckades ta livet av mig igår, som var min dödsdom som jag så det, skulle idag vara första dagen på resten av mitt liv... men jag kunde inte få dödstankarna bort från mig...
jag ville inget hellre än att dö, och den största anledning var för att jag inte skulle få några barn av jim...
men jag hade missuppfattat - som vanligt - honom, för han vill tydligen vist ha barn med mig, men jag tjatar för mycket om det, säger han... så han sa att han inte vill ha barn istället... vilket blev väldigt fel i mitt huvud.
det sluta iaf med att jag inte alls ville leva längre, att jag inte fann nån mening med mitt liv, att inte hade nåt att se fram emot...
därför kunde jag inte få bort dödstankarna.
Det är svårt att förklara min längtan till barn, det finns många anledningar till att jag vill ha barn....
när jag hitta kniven i sovrummet, den kniv som jag tidigare haft som skydd, fick jag för mig att skulle skära halsen av mig... jag började med att skära mig i handleden, för att se hur hårt jag skulle behöva trycka för att komma tillräckligt djupt, kniven var väldigt slö, så jag fick försöka flera gånger... men jag hann aldrig så lång för jim kom in i sovrummet för att fråga om jag ville ha mat, vilket jag svara nej till... han förstog att nåt va galet, kommer fram till mig och upptäcker då kniven som vilat mot min handled...
först tror jag han blev arg samtidigt som han blev rädd... han kasta kniven ifrån mig och fråga vad jfan ag höll på med...jag svara då, att jag verkligen inte vill leva längre... då fråga han om jag ville bli inlaggd på psyket igen...vilket jag givetvis inte ville...
så nu om jag försöker igen kör han mig till psyket med en gång... sa han sedan till mig...
vi började prata och han fick läsa i min "dagbok" om längtan till barn och hur jag inte vill leva om jag inte får barn när jag blir frisk... då berättar han att han vist vill ha barn med mig... men inte nu... och absolut inte innan jag blivit frisk...
så nu har ja iaf nåt å se fram emot... om han menar det han säger
det finns så mkt som sägs utifrån sjukdomen... man kan inte tänka klart... och man blir lurad av sig själv...
tänk er att inte ens kunna lite på sig själv!
den enda man egentligen enbart kan lite på... när man ser sig själv som en galning som är kapabel till vad som hellst, och man kan inte hindra sig själv... även om man vill!
Alla ens negativa kännslor blir så mycket starkare, och tillslut är det enbart dem som finns... man kan inte bryta cirkeln... ... ...
Ni anar inte hur hemskt det är... man är bunden till sin glasbubbla där ingen kan komma åt en, inte ens en själv...
Jag vet att Jag finns där inne någonstans men jag e så vilsen att jag inte kan hitta mitt jag... jag är så förvirrat att jag har tappat mig själv nån stans... är så svårt att finna mitt jag... när mitt innersta trängs undan av sjukdomen.
detta är väldigt svårt att förklara... men just nu kan jag inte stå för de jag gör, för de är inte alltid jag som gör det utan sjukdommen får mig att göra det.
Detta är en hemsk sjukdom! önskar inte ens min värsta fiende denna skit som jag lyckats skaffa mig.
Vill inte ha detta! förstår inte hur jag ska kunna ta mig ur detta här... jag har tappat kontrollen!
man får för sig en massa grejer och allt står inte riktigt till i huvudet på en.
dessutom överreagerar man ständigt... tappar förtroendet på folk....
om jag hade haft en vassare kniv idag hade jag skurit halsen av mig...
eftersom jag inte lyckades ta livet av mig igår, som var min dödsdom som jag så det, skulle idag vara första dagen på resten av mitt liv... men jag kunde inte få dödstankarna bort från mig...
jag ville inget hellre än att dö, och den största anledning var för att jag inte skulle få några barn av jim...
men jag hade missuppfattat - som vanligt - honom, för han vill tydligen vist ha barn med mig, men jag tjatar för mycket om det, säger han... så han sa att han inte vill ha barn istället... vilket blev väldigt fel i mitt huvud.
det sluta iaf med att jag inte alls ville leva längre, att jag inte fann nån mening med mitt liv, att inte hade nåt att se fram emot...
därför kunde jag inte få bort dödstankarna.
Det är svårt att förklara min längtan till barn, det finns många anledningar till att jag vill ha barn....
när jag hitta kniven i sovrummet, den kniv som jag tidigare haft som skydd, fick jag för mig att skulle skära halsen av mig... jag började med att skära mig i handleden, för att se hur hårt jag skulle behöva trycka för att komma tillräckligt djupt, kniven var väldigt slö, så jag fick försöka flera gånger... men jag hann aldrig så lång för jim kom in i sovrummet för att fråga om jag ville ha mat, vilket jag svara nej till... han förstog att nåt va galet, kommer fram till mig och upptäcker då kniven som vilat mot min handled...
först tror jag han blev arg samtidigt som han blev rädd... han kasta kniven ifrån mig och fråga vad jfan ag höll på med...jag svara då, att jag verkligen inte vill leva längre... då fråga han om jag ville bli inlaggd på psyket igen...vilket jag givetvis inte ville...
så nu om jag försöker igen kör han mig till psyket med en gång... sa han sedan till mig...
vi började prata och han fick läsa i min "dagbok" om längtan till barn och hur jag inte vill leva om jag inte får barn när jag blir frisk... då berättar han att han vist vill ha barn med mig... men inte nu... och absolut inte innan jag blivit frisk...
så nu har ja iaf nåt å se fram emot... om han menar det han säger
det finns så mkt som sägs utifrån sjukdomen... man kan inte tänka klart... och man blir lurad av sig själv...
tänk er att inte ens kunna lite på sig själv!
den enda man egentligen enbart kan lite på... när man ser sig själv som en galning som är kapabel till vad som hellst, och man kan inte hindra sig själv... även om man vill!
Alla ens negativa kännslor blir så mycket starkare, och tillslut är det enbart dem som finns... man kan inte bryta cirkeln... ... ...
Ni anar inte hur hemskt det är... man är bunden till sin glasbubbla där ingen kan komma åt en, inte ens en själv...
Jag vet att Jag finns där inne någonstans men jag e så vilsen att jag inte kan hitta mitt jag... jag är så förvirrat att jag har tappat mig själv nån stans... är så svårt att finna mitt jag... när mitt innersta trängs undan av sjukdomen.
detta är väldigt svårt att förklara... men just nu kan jag inte stå för de jag gör, för de är inte alltid jag som gör det utan sjukdommen får mig att göra det.
Detta är en hemsk sjukdom! önskar inte ens min värsta fiende denna skit som jag lyckats skaffa mig.
Vill inte ha detta! förstår inte hur jag ska kunna ta mig ur detta här... jag har tappat kontrollen!
icke mera nu!
idag är dagen för min planerade död...
än så länge har jag inget gjort, men jag sitter med jim som "vaktar" mig...
Igår bestämde jag mig för att ta slut på helvetet så vi får se om jag lyckas idag
tror dock att jag inte har tillräckligt med tabletter för att klara mig tyvärr så antagligen får jag genom lida resten av mit liv... kommer få stå mitt kast... fy fan!
Vill inte mer nu, orkar inte mer nu... jag har ingen mening med mitt liv, och när man nu inte har de så ska man väl inte behöva leva om man inte vill?
Jag har tidigare levt för mina framtida barn, men kommer jag inte få några då jim inte vill ha några...
detta gör att mitt liv känns helt meningslöst!
inga barn- inget liv!
så nu, om jag inte får slut på skiten idag, kommer jag hoppas att jag slipper detta, att livet bestämmer sig för att ta slut av sig själv! det är det jag får hoppas på om jag överlever dagen.
Helvets jävla skit faaaan
än så länge har jag inget gjort, men jag sitter med jim som "vaktar" mig...
Igår bestämde jag mig för att ta slut på helvetet så vi får se om jag lyckas idag
tror dock att jag inte har tillräckligt med tabletter för att klara mig tyvärr så antagligen får jag genom lida resten av mit liv... kommer få stå mitt kast... fy fan!
Vill inte mer nu, orkar inte mer nu... jag har ingen mening med mitt liv, och när man nu inte har de så ska man väl inte behöva leva om man inte vill?
Jag har tidigare levt för mina framtida barn, men kommer jag inte få några då jim inte vill ha några...
detta gör att mitt liv känns helt meningslöst!
inga barn- inget liv!
så nu, om jag inte får slut på skiten idag, kommer jag hoppas att jag slipper detta, att livet bestämmer sig för att ta slut av sig själv! det är det jag får hoppas på om jag överlever dagen.
Helvets jävla skit faaaan
flashbaks
jag orkar inte mer, *jag orkar verkligen inte mer nu...
ångesten tar aldrig slut, igår va jag tvungen att äta 2 stesolid och 7 atarax och ändå blev jag inte kvitt ångesten helt. den kunde vara borta ett tag, som mest va jag ångestfri i en timma igår.
Å idag vaknade jag med ångest, så jim sa till mig att gå å ta en stesolid, sen åt vi frukost... och under frukosten kände jag att detta ändå kunde blir en rätt bra dag, asså en dag utan ångest... men tvi fick jag.... började få massa flashbaks istället och genast kom ångesten. flashbaksen håller fortfarande i sig... å ångesten bara stiger...
kände ett tag för att baka kanelbullar idag, så började jag fundera på varför jag hatar att baka... det va då flashbaksen började...
då kom jag att tänka på den dagen i spanien som jag och mamma bakade... skulle egentligen kunna vart en helt vanlig bakdag... men jag ville helt plöstligt göra ett konstverk av den degen som blev över, så jag gjorde en gubbe...
då det upptäcktes, vilket slöseri med deg jag hade ägnat mig åt fick jag genast mitt straff...
mamma sa till mig att vi inte kunde ha sådanna grejer här, så hon tvinga mig att äta upp mitt "konstverk" som va, för en liten tjej, väldigt stor.
Givet vis upptäckte även arne detta konstverk... vilket slutade med en färd rätt in i dörren genom ett hårt slag...
på något vis lyckades jag smita ut med min gubbe, som jag var tvungen att äta upp... jag gick till ängen, där brukade spendera min tid utanför hemmet.
Jag fortsatte att äta på denna stora bullen som jag bakat tills jag sprang på en död "vildhund" som låg i en buske, stanken av den stackars hunden och synen av alla likmaskar fick mig att spy...
(eftersom jag inte fick spy av arne, varje gång jag spydde fick jag stryck, för vaje hulkning fick jag stryk... och började jag dessutom att gråta fick jag ytterliggare slag, framförallt mot bakhuvudet och öven nacken.)
jag blev då tvungen att slänga bullen, och hoppas på att varken mamma eller arne skulle komma på mig.
jag grät för jag viste vad som väntade hemma... jag hade inte ätit upp bullen, jag hade dessutom spytt... och inte för att de skulle vara anledning nog att slå mig, hade jag även "rymt", som arne så fink kallade de för... och flickor som rymmer är olydiga flickor och skall straffas därefter.... ni kan juh bara ana vad som hände därefter...
Så idag kom jag på varför jag hatar att baka, och detta sitter långt in i ryggmärgen...
och det va där min ångest började idag... klockan är endast 13:13 för tillfället och jag känner att jag även idag kommer tampas med denna ångest liksom igår.
nu orkar jag inte ens skriva längre, så jag får väl sluta för den här gången och gå och ta en atarax å se om ångesten kan dämpas...
helvetes jävla skit fan för denna dag!!!!
ångesten tar aldrig slut, igår va jag tvungen att äta 2 stesolid och 7 atarax och ändå blev jag inte kvitt ångesten helt. den kunde vara borta ett tag, som mest va jag ångestfri i en timma igår.
Å idag vaknade jag med ångest, så jim sa till mig att gå å ta en stesolid, sen åt vi frukost... och under frukosten kände jag att detta ändå kunde blir en rätt bra dag, asså en dag utan ångest... men tvi fick jag.... började få massa flashbaks istället och genast kom ångesten. flashbaksen håller fortfarande i sig... å ångesten bara stiger...
kände ett tag för att baka kanelbullar idag, så började jag fundera på varför jag hatar att baka... det va då flashbaksen började...
då kom jag att tänka på den dagen i spanien som jag och mamma bakade... skulle egentligen kunna vart en helt vanlig bakdag... men jag ville helt plöstligt göra ett konstverk av den degen som blev över, så jag gjorde en gubbe...
då det upptäcktes, vilket slöseri med deg jag hade ägnat mig åt fick jag genast mitt straff...
mamma sa till mig att vi inte kunde ha sådanna grejer här, så hon tvinga mig att äta upp mitt "konstverk" som va, för en liten tjej, väldigt stor.
Givet vis upptäckte även arne detta konstverk... vilket slutade med en färd rätt in i dörren genom ett hårt slag...
på något vis lyckades jag smita ut med min gubbe, som jag var tvungen att äta upp... jag gick till ängen, där brukade spendera min tid utanför hemmet.
Jag fortsatte att äta på denna stora bullen som jag bakat tills jag sprang på en död "vildhund" som låg i en buske, stanken av den stackars hunden och synen av alla likmaskar fick mig att spy...
(eftersom jag inte fick spy av arne, varje gång jag spydde fick jag stryck, för vaje hulkning fick jag stryk... och började jag dessutom att gråta fick jag ytterliggare slag, framförallt mot bakhuvudet och öven nacken.)
jag blev då tvungen att slänga bullen, och hoppas på att varken mamma eller arne skulle komma på mig.
jag grät för jag viste vad som väntade hemma... jag hade inte ätit upp bullen, jag hade dessutom spytt... och inte för att de skulle vara anledning nog att slå mig, hade jag även "rymt", som arne så fink kallade de för... och flickor som rymmer är olydiga flickor och skall straffas därefter.... ni kan juh bara ana vad som hände därefter...
Så idag kom jag på varför jag hatar att baka, och detta sitter långt in i ryggmärgen...
och det va där min ångest började idag... klockan är endast 13:13 för tillfället och jag känner att jag även idag kommer tampas med denna ångest liksom igår.
nu orkar jag inte ens skriva längre, så jag får väl sluta för den här gången och gå och ta en atarax å se om ångesten kan dämpas...
helvetes jävla skit fan för denna dag!!!!
Garanti
Jag kan inte garantera att jag överlever det här...
Känns som jag håller på att bli sämre nu, min ångest har ökat...
börjar fundera på om de har nåt med datumet att göra, att det närmar sig...
jag är rädd för att jag kommer göra nåt dumt den dagen, vågar inte lita på mig själv.
känns också hemska när man upptäcker hur få människor de e som verkligen bryr sig... ibland e de bara jobbigt alltihop. vet varken in eller ut....
det är även jobbigt när man märker att man inte orkar nåt längre, man har ingen reserv energi, man vilar i flera dagar för att sedan under en dag lyckas ta slut på all energi...även om man inte gör något, som förr inte va, ansträngande
det sägs att personer med depression ska ta promenade, läsa böcker och lyssna på musik... och inte isolera sig... men va händer när man inte orkar gå promenader, kan inte läsa böcker för koncenrtationen är borta... musik är väl de enda jag kan lyssna på, men inte alltid...
och inte isolera sig? hur gör man det när man inte orkar gå ut orkar inte träffa människor.... orkar inte vara med människor som har energi, för jag blir bara arg på mig själv att inte jag har någon. hur ska man orka vara med andra när man knappt orkar vara med en själv?
ångesten blir även värre när man är bland människor som har energi... det blir för jobbigt för en...
ibland vill man bara fly från allt, man tar sitt pick å pack å drar, fast jag vet att de inte är en lösning på problemen, jag måste stanna och kämpa.... men man ska juh orka oxå... ... ... ...
nu vet jag inge mer...
fan fan fan...
vet att jag aldrig kommer vara där jag vill vara... man kan alltid drömma, men alla ens drömmar går sällan i uppfyllelse. jag är ändå kanske nöjd med livet, om man bortser från hur jag mår, skulle kunna leva med denna situation... kan tyvärr inte utveckla de mer nu för jag vet inte hur och vad jag ska skriva....
Känns ändå trist allting
Känns som jag håller på att bli sämre nu, min ångest har ökat...
börjar fundera på om de har nåt med datumet att göra, att det närmar sig...
jag är rädd för att jag kommer göra nåt dumt den dagen, vågar inte lita på mig själv.
känns också hemska när man upptäcker hur få människor de e som verkligen bryr sig... ibland e de bara jobbigt alltihop. vet varken in eller ut....
det är även jobbigt när man märker att man inte orkar nåt längre, man har ingen reserv energi, man vilar i flera dagar för att sedan under en dag lyckas ta slut på all energi...även om man inte gör något, som förr inte va, ansträngande
det sägs att personer med depression ska ta promenade, läsa böcker och lyssna på musik... och inte isolera sig... men va händer när man inte orkar gå promenader, kan inte läsa böcker för koncenrtationen är borta... musik är väl de enda jag kan lyssna på, men inte alltid...
och inte isolera sig? hur gör man det när man inte orkar gå ut orkar inte träffa människor.... orkar inte vara med människor som har energi, för jag blir bara arg på mig själv att inte jag har någon. hur ska man orka vara med andra när man knappt orkar vara med en själv?
ångesten blir även värre när man är bland människor som har energi... det blir för jobbigt för en...
ibland vill man bara fly från allt, man tar sitt pick å pack å drar, fast jag vet att de inte är en lösning på problemen, jag måste stanna och kämpa.... men man ska juh orka oxå... ... ... ...
nu vet jag inge mer...
fan fan fan...
vet att jag aldrig kommer vara där jag vill vara... man kan alltid drömma, men alla ens drömmar går sällan i uppfyllelse. jag är ändå kanske nöjd med livet, om man bortser från hur jag mår, skulle kunna leva med denna situation... kan tyvärr inte utveckla de mer nu för jag vet inte hur och vad jag ska skriva....
Känns ändå trist allting
utmattad
är helt utmattad.
förstår inte hur jag ska orka.
jag vill bli frisk!!!!!!
allt blir ju så jobbigt, kan inte vara med folk som har enegi för jag orkar inte göra nåt
blir så besiken på mig själv när jag inte klarar av att göra grejer.
detta gör att jag mår sämre.
kanske de e bäst att jag inte träffar nån just nu.
jag blir juh tråkig när jag inte orkar och på dåligt humör blir jag oxå.
ångesten ökar oxå vid dessa tillfällen.
hur länge ska jag behöva ha det såhär?
det har hållt på i tre månader nu
och min försteskötare på öppenvården tror att jag kommer behöva va sjukskriven i höst oxå.
hur lång tid ska de behöva ta?
tänk om de tar ett år? som i linas fall... ett år!
fy faaaan!
förstår inte hur jag ska orka.
jag vill bli frisk!!!!!!
allt blir ju så jobbigt, kan inte vara med folk som har enegi för jag orkar inte göra nåt
blir så besiken på mig själv när jag inte klarar av att göra grejer.
detta gör att jag mår sämre.
kanske de e bäst att jag inte träffar nån just nu.
jag blir juh tråkig när jag inte orkar och på dåligt humör blir jag oxå.
ångesten ökar oxå vid dessa tillfällen.
hur länge ska jag behöva ha det såhär?
det har hållt på i tre månader nu
och min försteskötare på öppenvården tror att jag kommer behöva va sjukskriven i höst oxå.
hur lång tid ska de behöva ta?
tänk om de tar ett år? som i linas fall... ett år!
fy faaaan!
fan fan fan
Nu e jag så jävla trött på denna sjukdommen!
Klarar fan ingenting längre... orkar ingenting!!!
e så jävla trött på den här skiten... varför varför varför?
Jag vill så mycket, men jag orkar fan inte!
E så utmattad....
Jag som vill börja plugga till hösten! med de kommer jag antagligen inte kunna, för att jag måste ta det ännu mer lugnt än vad jag redan gör! så då kommer jag bli längre sjukskriven å allt som jag vill rasar ner i helvetet!
helvetes jävla skit fan!!!!!!
Klarar fan ingenting längre... orkar ingenting!!!
e så jävla trött på den här skiten... varför varför varför?
Jag vill så mycket, men jag orkar fan inte!
E så utmattad....
Jag som vill börja plugga till hösten! med de kommer jag antagligen inte kunna, för att jag måste ta det ännu mer lugnt än vad jag redan gör! så då kommer jag bli längre sjukskriven å allt som jag vill rasar ner i helvetet!
helvetes jävla skit fan!!!!!!
