krav
Vet inte riktigt vart jag ska börja... har en massa tankar i huvudet,
vissa jag får rätta i, andra som jag inte kan rätta ut alls.
Min skola går bra, än så länge iaf.
Jag har 37,5 högskolepoäng. Känns bra.
Men det som känns helt fantastiskt är att jag har VG i samtliga avslutade kurser.
Så skolan har gått bra hittills. :)
Det som känns jobbigt är att skolan tar all must ur mig.
Jag har inte ork att umgås med mina vänner, vilket känns jobbigt.
Dagarna efter skolan är jag helt slut... Jag går och lägger mig runt 20 varje kväll.
Jag tycker det är jätte kul i skolan och intressant. Tycker dock att det är synd att skolan går ut över mina älskade vänner.
Vet inte riktigt hur jag ska få en balans i detta... vill träffa mina vänner oxå.
Och många dagar har jag en saknad efter dem,
Har även dåligt samvete för att jag inte hinner med dem. :(
Jag får hoppas på att jag har mer tid i sommar för dem.
Till sommaren har jag sökt jobb som undersköterska på Sahlgrenska, Möndal, Östra sjukhuset, Borås lassaret och Varbergssjukhus.
Så jag hoppas jag får nåt jobb nånstans.
Annars blir det en jävligt taight sommar utan pengar. Dessutom vill jag ha något att göra oxå, vill inte sitta hemma hela dagarna som ett fån.
Hoppas även jag får ett bra schema, så jag hinner vila, umgås och ha roligt.
Får passa på under sommaren...
Om några veckor går jag på min första pratik... känns kul, vet ännu inte vart jag hamnar.
mindre kul att behöva gå med en undersköterska.... för att lära sig grunderna, och vad som görs...
Är redan utbildad undersköterska och kan det... men men.
Många i klassen har ingen vårderfarenhet alls, så skolan tänker väll att alla ska få denna erfarenheten innan man kan praktisera som sjuksköterska.
Det som känns lite jobbigt under praktisken är att samtidigt som jag ska jobba 35 timmar i veckan, ska jag plugga till en tenta och göra en del arbeten som skall lämnas in när praktiken är slut.
Fick panik när jag hörde detta första gången. tänkte: hur fan ska jag klara det här?!?!?!?!?!
Fattar fortfarande inte hur jag ska klara det... men får försöka ta en dag i taget.
Tydligen ska nästa termin vara ännu tuffare.... :S
Den sista tiden har jag varit jätte trött... snarare helt död.
Svårigheten att sova, bidrar säkert till detta.
Tror även mina tankar förstör lite oxå, både sömnen och piggheten.
Så fort jag får en liten stund för mig själv börjar hjärnspökerna sätta igång.
många mardrömmar.
Det värsta just nu är nog mitt samvete gällande morfar.
Att jag lät min sjukdom gå ut över honom... att han blev helt ensam.
Dessutom va han den enda nära släktingen vid liv.... och jag tog inte vara på det.
Jag önskar oxå att jag kunde få prata lite med mamma...
Tänk att det 5 årsen nu (15 maj) hon dog.
Jag tror att då jag mår bra och trappat ner så mycket på mina mediciner kommer jag mer i kontakt med mina känslor... min ledsamhet.... och allt jag försökt fly från genom livet.
Det är ofta jag känner för att gråta.... tårarna bränner i mina ögon.
Har fortfarande stora problem att gråta framför folk... vill helst vara ensam.
Tiden med "pappa" kommer och påminner mig oxå.
Jag är inte rädd på samma sätt för han som för 4 årsen.
Men han sitter fortfarande innanför mitt skinn.
Jag drömmer om honom och tiden med honom, han finns med i allt jag gör... i många av mina tankar.
även om jag försöker jobba emot mina tankar så är det svårt.
Kunskap ger makt, där kan ingan slå på mina fingrar
Det har jag tänkt som liten... så länge jag vet och kan allt så kan ingen slå mig där... då är jag inte korkad,
som jag har fått höra hela mitt liv att jag är...
Mina krav på mig själv är höga... högre än vad jag tror många andra tror.
ändå försöker jag jobba emot dem... men klarar jag inte mina krav känner jag mig dålig eller får dåligt samvete.
Jag önskar så att jag orkade så mycket mer!
Men även jag måste försöka inse mina begränsningar.... vilket är sjukt svårt. Men jag vill verkligen inte hamna där jag va igen!
Jag fortsätter att jobba med mig själv.
Nu får jag ta å gå och lägga mig.
Annars skulle jag nog inte kunna sluta skriva här :P
ska försöka bättra mig med att skriva här oxå...
ska försöka iaf :P
kramen
vissa jag får rätta i, andra som jag inte kan rätta ut alls.
Min skola går bra, än så länge iaf.
Jag har 37,5 högskolepoäng. Känns bra.
Men det som känns helt fantastiskt är att jag har VG i samtliga avslutade kurser.
Så skolan har gått bra hittills. :)
Det som känns jobbigt är att skolan tar all must ur mig.
Jag har inte ork att umgås med mina vänner, vilket känns jobbigt.
Dagarna efter skolan är jag helt slut... Jag går och lägger mig runt 20 varje kväll.
Jag tycker det är jätte kul i skolan och intressant. Tycker dock att det är synd att skolan går ut över mina älskade vänner.
Vet inte riktigt hur jag ska få en balans i detta... vill träffa mina vänner oxå.
Och många dagar har jag en saknad efter dem,
Har även dåligt samvete för att jag inte hinner med dem. :(
Jag får hoppas på att jag har mer tid i sommar för dem.
Till sommaren har jag sökt jobb som undersköterska på Sahlgrenska, Möndal, Östra sjukhuset, Borås lassaret och Varbergssjukhus.
Så jag hoppas jag får nåt jobb nånstans.
Annars blir det en jävligt taight sommar utan pengar. Dessutom vill jag ha något att göra oxå, vill inte sitta hemma hela dagarna som ett fån.
Hoppas även jag får ett bra schema, så jag hinner vila, umgås och ha roligt.
Får passa på under sommaren...
Om några veckor går jag på min första pratik... känns kul, vet ännu inte vart jag hamnar.
mindre kul att behöva gå med en undersköterska.... för att lära sig grunderna, och vad som görs...
Är redan utbildad undersköterska och kan det... men men.
Många i klassen har ingen vårderfarenhet alls, så skolan tänker väll att alla ska få denna erfarenheten innan man kan praktisera som sjuksköterska.
Det som känns lite jobbigt under praktisken är att samtidigt som jag ska jobba 35 timmar i veckan, ska jag plugga till en tenta och göra en del arbeten som skall lämnas in när praktiken är slut.
Fick panik när jag hörde detta första gången. tänkte: hur fan ska jag klara det här?!?!?!?!?!
Fattar fortfarande inte hur jag ska klara det... men får försöka ta en dag i taget.
Tydligen ska nästa termin vara ännu tuffare.... :S
Den sista tiden har jag varit jätte trött... snarare helt död.
Svårigheten att sova, bidrar säkert till detta.
Tror även mina tankar förstör lite oxå, både sömnen och piggheten.
Så fort jag får en liten stund för mig själv börjar hjärnspökerna sätta igång.
många mardrömmar.
Det värsta just nu är nog mitt samvete gällande morfar.
Att jag lät min sjukdom gå ut över honom... att han blev helt ensam.
Dessutom va han den enda nära släktingen vid liv.... och jag tog inte vara på det.
Jag önskar oxå att jag kunde få prata lite med mamma...
Tänk att det 5 årsen nu (15 maj) hon dog.
Jag tror att då jag mår bra och trappat ner så mycket på mina mediciner kommer jag mer i kontakt med mina känslor... min ledsamhet.... och allt jag försökt fly från genom livet.
Det är ofta jag känner för att gråta.... tårarna bränner i mina ögon.
Har fortfarande stora problem att gråta framför folk... vill helst vara ensam.
Tiden med "pappa" kommer och påminner mig oxå.
Jag är inte rädd på samma sätt för han som för 4 årsen.
Men han sitter fortfarande innanför mitt skinn.
Jag drömmer om honom och tiden med honom, han finns med i allt jag gör... i många av mina tankar.
även om jag försöker jobba emot mina tankar så är det svårt.
Kunskap ger makt, där kan ingan slå på mina fingrar
Det har jag tänkt som liten... så länge jag vet och kan allt så kan ingen slå mig där... då är jag inte korkad,
som jag har fått höra hela mitt liv att jag är...
Mina krav på mig själv är höga... högre än vad jag tror många andra tror.
ändå försöker jag jobba emot dem... men klarar jag inte mina krav känner jag mig dålig eller får dåligt samvete.
Jag önskar så att jag orkade så mycket mer!
Men även jag måste försöka inse mina begränsningar.... vilket är sjukt svårt. Men jag vill verkligen inte hamna där jag va igen!
Jag fortsätter att jobba med mig själv.
Nu får jag ta å gå och lägga mig.
Annars skulle jag nog inte kunna sluta skriva här :P
ska försöka bättra mig med att skriva här oxå...
ska försöka iaf :P
kramen
jobbigt
Idag har vi haft två jobbiga föreläsningar.
på förmidagen hade vi om hur man gör iordning en avliden person,
Vad som gäller och framförallt hur närstående ska tas om hand om.
På eftermidagen hade vi föreläsning av en begravningsantrepenör.
Detta var extra jobbigt, då jag tänker väldigt mycket på mamma och morfar. Hur mycket jag saknar dem...
minnerna från deras begravningar och hur svårt det var att bestämma allt.... valde jag rätt, fick de sina sista önskningar uppfyllda... ordnande jag en begravning som dem ville ha?
Mina tankar snurrar extra mycket kring detta just nu...
Får dåligt samvete, framförallt när det gäller morfar.
Han förlorade inte bara sitt barn när mamma dog... utan oxå, på mindre ett år så "förlorade" han även sitt barnbarn... mig.
Jag känner dåligt samvete för att jag inte orkade hälsa på honom...
att jag inte fann orken att äns prata med honom.
Att det skulle kräva att han hamnade på sjukhus för att jag skulle hälsa på honom, prata med honom...
Sen avled han dagen efter!
Så fort jag är ensam... eller inte har nåt att göra, kommer tankarna...
om morfar, om mamma... ja om allt som gör mig ledsen.
Rent allmänt är jag ledsen hela tiden... mer eller mindre.
Jag märker oxå att jag börjar hitta min mask... och min roll, som "alltid" glad...
För det är jobbigt att gå runt å vara ledsen hela tiden... att inte le... att inte skratta.
Dessutom är det jobbigt att få frågorna... varför?
Jag är även rädd att folk ska säga till mig att det faktiskt är 5 årsen mamma dog... att jag borde inte vara ledsen mer... att jag borde ha bearbetat min sorg... att jag borde lärt mig leva med den.
Idag är det internationella kvinnodagen och jag gick till kyrkan... tände ett ljus för mamma, för mammas tuffa liv.
Sen tände jag ett ljus för morfar, för att han försökte rädda henne...
För att han tog mamma från sin biologiska familj, att han adopterade henne... att han inte gav sig.
Jag är så tacksam för att det finns människor som han.
För en snällare människa får man leta efter.
Jag hatar att jag lät min känslor inför mammas sambo gå ut över morfar...
Han förtjänade bättre... Jag borde ha gjort hans sista tid i livet bättre genom att han hade mig... hade kontakt!
på förmidagen hade vi om hur man gör iordning en avliden person,
Vad som gäller och framförallt hur närstående ska tas om hand om.
På eftermidagen hade vi föreläsning av en begravningsantrepenör.
Detta var extra jobbigt, då jag tänker väldigt mycket på mamma och morfar. Hur mycket jag saknar dem...
minnerna från deras begravningar och hur svårt det var att bestämma allt.... valde jag rätt, fick de sina sista önskningar uppfyllda... ordnande jag en begravning som dem ville ha?
Mina tankar snurrar extra mycket kring detta just nu...
Får dåligt samvete, framförallt när det gäller morfar.
Han förlorade inte bara sitt barn när mamma dog... utan oxå, på mindre ett år så "förlorade" han även sitt barnbarn... mig.
Jag känner dåligt samvete för att jag inte orkade hälsa på honom...
att jag inte fann orken att äns prata med honom.
Att det skulle kräva att han hamnade på sjukhus för att jag skulle hälsa på honom, prata med honom...
Sen avled han dagen efter!
Så fort jag är ensam... eller inte har nåt att göra, kommer tankarna...
om morfar, om mamma... ja om allt som gör mig ledsen.
Rent allmänt är jag ledsen hela tiden... mer eller mindre.
Jag märker oxå att jag börjar hitta min mask... och min roll, som "alltid" glad...
För det är jobbigt att gå runt å vara ledsen hela tiden... att inte le... att inte skratta.
Dessutom är det jobbigt att få frågorna... varför?
Jag är även rädd att folk ska säga till mig att det faktiskt är 5 årsen mamma dog... att jag borde inte vara ledsen mer... att jag borde ha bearbetat min sorg... att jag borde lärt mig leva med den.
Idag är det internationella kvinnodagen och jag gick till kyrkan... tände ett ljus för mamma, för mammas tuffa liv.
Sen tände jag ett ljus för morfar, för att han försökte rädda henne...
För att han tog mamma från sin biologiska familj, att han adopterade henne... att han inte gav sig.
Jag är så tacksam för att det finns människor som han.
För en snällare människa får man leta efter.
Jag hatar att jag lät min känslor inför mammas sambo gå ut över morfar...
Han förtjänade bättre... Jag borde ha gjort hans sista tid i livet bättre genom att han hade mig... hade kontakt!
saknad
Många gånger känner jag mig som världens värsta kompis.
De vänner jag verkligen älskar sviker jag alltid på något sätt... även om jag aldrig medvetet velat det.
En av de bästa vänner man kan ha, har jag svikit nåt så in i bomben.
Och vi har glidit ifrån varandra tack vare detta...
Vet inte heller hur jag ska lösa detta... Jag saknar henne nåt så fruktansvärt.
Hon är som en syster för mig...
Det gör så ont i mig att jag har gjort henne så illa... och att vi har glidit ifrån varandra.
Och jag hatar att jag inte finner orken i mig själv att försöka lösa det...
Hon har sitt liv... och jag har mitt
Hon har inte alltid tid... och jag vet inte om jag ska tränga mig på.... vet inte heller om jag vågar,
Jag känner mig rädd och feg.
Rädd: för jag är så rädd för att förlora henne... vilket jag egentligen redan har gjort (men kanske inte helt vill inse det)
Feg: jag vågar inte tränga mig på... jag vågar inte vara jobbig... jag vågar inte bli mer ledsen än vad jag redan är...
Jag vet hur jag funkar när jag är rädd... jag sticker huvudet i sanden.
Jag är så rädd är för att bli lämnad...
hellre fly än illa fäktas
Det värsta är att jag tror hon "tänker" lika dant.... hon vill oxå skydda sig... hon vill inte bli mer sårad än vad hon redan blivit...
Hon har oxå sin skyddsmekanism
Jag vet att jag saknar henne nåt så fruktansvärt och jag vet inte hur jag ska handskas med det... och jag vet inte heller hur jag ska lösa det...
Jag kände innan jag fick reda på att jag sårat henne, att vi hade glidit ifrån varandra...
jag kunde inte för mitt liv förstå varför...
Jag vågade inte tränga mig på heller... tänk om hon inte tycker om mig längre...
Och jag saknade henne...
Jag är glad att hon berättade för mig... vad jag hade gjort...
Önska så att jag hade tänkt! så detta aldrig hade hänt...
Att jag fortfarande hade kvar henne.. att vi aldrig glidit ifrån varandra...
Det värsta är att jag inte vet hur jag ska lösa detta...
Jag vet inte hur vi ska bli nära vänner igen...
Jag vet inte om hon ens vill så nära vänner igen
Jag pratar inte om det...
problemen är mellan oss....
och jag vill inte blanda in nån annan...
Känner mig dum som skriver om mina tankar här...
Dock måste jag få räta nån stans, räta i mina tankar... min saknad, min rädsla och min feghet.
De vänner jag verkligen älskar sviker jag alltid på något sätt... även om jag aldrig medvetet velat det.
En av de bästa vänner man kan ha, har jag svikit nåt så in i bomben.
Och vi har glidit ifrån varandra tack vare detta...
Vet inte heller hur jag ska lösa detta... Jag saknar henne nåt så fruktansvärt.
Hon är som en syster för mig...
Det gör så ont i mig att jag har gjort henne så illa... och att vi har glidit ifrån varandra.
Och jag hatar att jag inte finner orken i mig själv att försöka lösa det...
Hon har sitt liv... och jag har mitt
Hon har inte alltid tid... och jag vet inte om jag ska tränga mig på.... vet inte heller om jag vågar,
Jag känner mig rädd och feg.
Rädd: för jag är så rädd för att förlora henne... vilket jag egentligen redan har gjort (men kanske inte helt vill inse det)
Feg: jag vågar inte tränga mig på... jag vågar inte vara jobbig... jag vågar inte bli mer ledsen än vad jag redan är...
Jag vet hur jag funkar när jag är rädd... jag sticker huvudet i sanden.
Jag är så rädd är för att bli lämnad...
hellre fly än illa fäktas
Det värsta är att jag tror hon "tänker" lika dant.... hon vill oxå skydda sig... hon vill inte bli mer sårad än vad hon redan blivit...
Hon har oxå sin skyddsmekanism
Jag vet att jag saknar henne nåt så fruktansvärt och jag vet inte hur jag ska handskas med det... och jag vet inte heller hur jag ska lösa det...
Jag kände innan jag fick reda på att jag sårat henne, att vi hade glidit ifrån varandra...
jag kunde inte för mitt liv förstå varför...
Jag vågade inte tränga mig på heller... tänk om hon inte tycker om mig längre...
Och jag saknade henne...
Jag är glad att hon berättade för mig... vad jag hade gjort...
Önska så att jag hade tänkt! så detta aldrig hade hänt...
Att jag fortfarande hade kvar henne.. att vi aldrig glidit ifrån varandra...
Det värsta är att jag inte vet hur jag ska lösa detta...
Jag vet inte hur vi ska bli nära vänner igen...
Jag vet inte om hon ens vill så nära vänner igen
Jag pratar inte om det...
problemen är mellan oss....
och jag vill inte blanda in nån annan...
Känner mig dum som skriver om mina tankar här...
Dock måste jag få räta nån stans, räta i mina tankar... min saknad, min rädsla och min feghet.
