Allt!
Efter jag var på "jobbet" gick jag och köpte sista delen av Steig Lassonfimerna.
Älskar verkligen dem filmerna... på nåt sätt känns det som att även jag får upprättelse genom dessa.
Efter jag hade köpt den så gick jag till Tomas, min psykolog.
Idag prata vi om riktigt jobbiga grejer och jag har haft flashbacks som bara den... framförallt påvägen hem.
Det kändes som jag inte var i min kropp utan som jag svävade utanför den...
Det förklarade jag även för Tomas när jag satt där... och denna gången fick jag verkligen kämpa mot tårarna..
Usch det var riktigt jobbigt... massa jobbiga minnen.
Som Tomas sa: Han har verkligen varit haft ett finger med i allt du gjort,
Och ja... vad ska jag säga... Han har varit och pillat på allt i mitt liv... allt från sömn till mat till toa till; ja Allt...
Du kan försöka nämna nåt han inte har varit med i spelet på, men jag tror inte du kan finna nåt.
Kvällen kommer bli jobbig.. men jag ska försöka sätta in mig i filmen och hoppas att det är jag som sitter där och "Pappa" sitter inför rätten... och får sitt straff, mitt efterlängtade upprättelse!
Älskar verkligen dem filmerna... på nåt sätt känns det som att även jag får upprättelse genom dessa.
Efter jag hade köpt den så gick jag till Tomas, min psykolog.
Idag prata vi om riktigt jobbiga grejer och jag har haft flashbacks som bara den... framförallt påvägen hem.
Det kändes som jag inte var i min kropp utan som jag svävade utanför den...
Det förklarade jag även för Tomas när jag satt där... och denna gången fick jag verkligen kämpa mot tårarna..
Usch det var riktigt jobbigt... massa jobbiga minnen.
Som Tomas sa: Han har verkligen varit haft ett finger med i allt du gjort,
Och ja... vad ska jag säga... Han har varit och pillat på allt i mitt liv... allt från sömn till mat till toa till; ja Allt...
Du kan försöka nämna nåt han inte har varit med i spelet på, men jag tror inte du kan finna nåt.
Kvällen kommer bli jobbig.. men jag ska försöka sätta in mig i filmen och hoppas att det är jag som sitter där och "Pappa" sitter inför rätten... och får sitt straff, mitt efterlängtade upprättelse!
Design på gång?
Drömde om dig i natt mamma.
Det är så underbart att jag iaf kan träffa dig i mina drömmar...
Nu har jag till och med bra drömmar om dig... inte drömmar där du är arg på mig och vi bråkar eller att jag letar efter dig när du hela tiden försvinner ifrån mig.
Denna drömmen kunde vart en "vanlig" dag...
Vi var i en mataffär och skulle handla tillsammans.
Det var skönt att få drömma om dig mamma, du mådde bättre än någonsin och var glad.
Påtal om nåt helt annat:
Jag har fått den stora äran att designa min kära Emmis blogg.
Det ska bli väldigt roligt att få försöka mig på detta igen.
Jag lyckades få min blogg riktigt fin (om jag får säga det själv
)
Så nu får vi se om jag kan lyckas med detta igen... jag är så mkt amatör, man bara kan bli, när det gäller detta.
Jag får leka mig fram tills jag blir nöjd... och med hjälp av vissa hjälpsidor på nätet kommer detta nog gå ganska så skapligt.
Nu har jag börjat med att göra en heading (om de heter så?) En framsida helt enkelt...
Det blir inte mkt ritande denna veckan, för jag vill försöka få klart den medan jag har en bild i mitt huvud... vill inte glömma den... för själv tycker jag att den e riktigt bra. Vi får bara hoppas att Emmi och tycker det sen.
(Jag har dessutom fått en bild i huvudet om en bild jag vill rita... men det får bli nästa vecka.)
Imorgon ska jag till "jobbet" igen, det ska bli kul. Det blir min tredje dag... och jag hoppas det går bättre än igår.
Igår var ingen bra dag what so ever.
Dessutom ska jag till min psykolog imorn strax därefter... så dagen i slutändan kanske inte blir så bra. Men då har jag iaf Emmis blogg att distrahera mig, så jag tänker på något annat. Tackar vi för
Nu ska jag strax äta, Jim lagar maten idag med... hihi.
Han gjorde en så fruktansvärt god tomatsås igår, så denna har jag beställt även idag
Ha en fortsatt bra dag mina kära läsare!
Kramar på er.
Det är så underbart att jag iaf kan träffa dig i mina drömmar...
Nu har jag till och med bra drömmar om dig... inte drömmar där du är arg på mig och vi bråkar eller att jag letar efter dig när du hela tiden försvinner ifrån mig.
Denna drömmen kunde vart en "vanlig" dag...
Vi var i en mataffär och skulle handla tillsammans.
Det var skönt att få drömma om dig mamma, du mådde bättre än någonsin och var glad.
Påtal om nåt helt annat:
Jag har fått den stora äran att designa min kära Emmis blogg.
Det ska bli väldigt roligt att få försöka mig på detta igen.
Jag lyckades få min blogg riktigt fin (om jag får säga det själv
)Så nu får vi se om jag kan lyckas med detta igen... jag är så mkt amatör, man bara kan bli, när det gäller detta.
Jag får leka mig fram tills jag blir nöjd... och med hjälp av vissa hjälpsidor på nätet kommer detta nog gå ganska så skapligt.
Nu har jag börjat med att göra en heading (om de heter så?) En framsida helt enkelt...
Det blir inte mkt ritande denna veckan, för jag vill försöka få klart den medan jag har en bild i mitt huvud... vill inte glömma den... för själv tycker jag att den e riktigt bra. Vi får bara hoppas att Emmi och tycker det sen.
(Jag har dessutom fått en bild i huvudet om en bild jag vill rita... men det får bli nästa vecka.)
Imorgon ska jag till "jobbet" igen, det ska bli kul. Det blir min tredje dag... och jag hoppas det går bättre än igår.
Igår var ingen bra dag what so ever.
Dessutom ska jag till min psykolog imorn strax därefter... så dagen i slutändan kanske inte blir så bra. Men då har jag iaf Emmis blogg att distrahera mig, så jag tänker på något annat. Tackar vi för
Nu ska jag strax äta, Jim lagar maten idag med... hihi.
Han gjorde en så fruktansvärt god tomatsås igår, så denna har jag beställt även idag
Ha en fortsatt bra dag mina kära läsare!
Kramar på er.
Not a good day
Jag har varit på "jobbet" idag... det gick ganska så skapligt... framförallt då jag har haft flashback sedan långt innan i natt.
Sedan har jag varit på soc och träffat min nya handläggare, den fjärde på två år och 10 månader.
Därefter gick jag upp till Carro och drack en kaffe... under den tiden avtog flashbacksen för en stund...
Men nu är de pågång igen... hela tiden, fyfan vad jobbigt.
Allt började i natt efter jag hade min mardröm... min mardröm om"pappa"...
I drömmen hade jag åkt ner till Spanien... och av någon anledning hamna jag i Torrevieja (där jag bodde i fyra år)
Där träffade jag min döda mamma, hennes nya kille och deras gemensamma barn... en jätte söt liten flicka.
Mamma hade oxå hamnat där av en slump... så vi tänkte att vi kunde visa mammas nya det första huset som vi bodde i i Spanien.
Jag hade gått i förväg och frågade kvinnan som nu bodde i huset om jag fick gå in och kolla... Just när jag går in där är Jim med (Vart han kom in i bilden vet jag inte... drömmar kan vara lite ologiska ibland)
Jag får ju ångest när jag går in där... jag visade Jim vart jag sov... i den soffan som jag fick sova i när jag var liten... den blåa soffan, som jag en natt spydde ner... då "pappa" upptäckte detta fick jag inte nådigt med stryk... han kasta in mig i badrummet, och för varje gång jag spydde desto mer smällar fick jag.
Sedan visade jag köket, badrummet och det enda sovrummet.
Det sovrum som en barnvakt låste in mig och henne när "pappa" av nån anledning fick ett frispel på mig, då mamma var i Sverige för att sälja sin blomsteraffär.
Sedan förklarade jag för Jim, i drömmen, hur våran stora altan såg ut. Hur vi hade gröna vinrankor som hängde ner på långsidan. Igentligen var det en riktig stor och fin altan som var runt framsidan och långsidan... (om ni kan få en bild)
Sedan gick vi till mamma, som just satt och förklara hur hemsk "pappa" hade varit mot oss... hur han tvinga mamma till prostituion med mera.
Sedan ville mamma oxå visa sin nya kille hur vi hade det i vårt första hus där...
Men när vi skulle knacka på så förstog jag att det var nåt som inte stämde, kvinnan öppnade inte dörren... utan det var pappa, nu med vitt halvkort hår...
Jag försökte gömma mamma, så att han inte skulle se henne... men han hann se henne.
Både jag och mamma blev livrädda.
Pappa gick och hämtade sin hagelbössa för han skulle skjuta min mamma, som straff för att jag har min blogg och skriver ner vad som har hänt oss...
Men på något sätt lyckades jag brotta ner pappa, fråga mig inte hur, för att skydda mamma. På nåt sätt hade jag hagelbössan i min famn... och jag siktar den mot pappa.
Han stirrar med sina svarta ögon mot mig, jag ser inte en uns av rädsla däri...
Jag ser allt vad han har gjort mot oss och tillsut trycker på avtryckaren och jag skjuter honom.
Detta drömde jag i natt! Och känslan av att få skjuta honom var helt underbar måste jag få erkänna... jag önskar jag kunde göra det och låta han ligga där och förblöda långsamt samtidigt som jag berättar för honom vilken hemsk, ond människa han är och att han har förstört mitt liv.
Sedan den drömmen har jag haft flashbacks... och jag känner av hur rädda jag och mamma har varit...
Jag kan inte riktigt förklara vad jag ser... men filmen går där...
Har varit tvungen att lugnande idag... för jag orkar inte med dem just nu!
Nu har de avtagit lite igen... men de kommer titt som tätt ändå, men inte hela tiden... och det är skönt iaf.
Det är svårt att beskriva det rena och skära hatet jag känner för "Pappa". Jag önskar honom allt ont i livet och jag vill se han lida... så som jag lider och mamma har lidit.
Många gånger tycker jag det är fruktansvärt orättvist att han inte fått ett kännbart straff... inget fängelsestraff.
Jag är fortfarande livrädd för honom, och jag väntar på den dagen då han söker upp mig personligt... vilket jag inte betvivlar att han kommer göra. Jag vet inte hur jag kommer reagera då, vad jag kommer göra...
Antagligen kommer jag bara frysa till is... det har jag gjort de andra gånger han "besökte" mig och mamma när vi var och handlade...
Den rädslan kan jag inte beskriva med ord... livrädd är ett förlitet ord, det är värre än så!
Det hemskaste var inte rädslan av att dö... utan rädslan om vad som kommer härnäst, vem av oss han skulle ge sig på och vad han skulle göra.
Jag har gått dagar utan mat, jag har blivit tvingad att äta så mycket mat så att jag spydde... spydde jag fick jag stryk.
Han har tvingat mig äta lever till frukost, lunch, middag i en vecka... inget annat än lever...
Jag var tvungen att äta upp allt på tallriken... som han sa: Det är fint att lämna mat, bara fina människor får göra så... du är ingen fin människa...
Han bestämde allt... vad jag skulle ha på mig och vad jag inte fick ha på mig.
Under kjolar och klänningar fick jag inte ha trosor under...
När vi var på stranden fick jag inte ha något annat än tajta badbyxor, pojkbadbyxor... gärna försmå.
Alla andra flickor fick ha baddräkt eller barnbikini... men inte jag.
Man kunde aldrig beräkna vad han skulle hitta på... man visste aldrig vad han skulle flippa på...
Det kunde va att man stälde glaset på "fel", enligt han, ställe... att man stog på fel ställa... att man tog ett steg för mycket... sa något, eller inte sa något alls...
Man visste aldrig nåt... han kunde flippa på vad som helst!
Ingen dag var den andra lik.
Man fick passa på att njuta dem dagarna han var snäll... de ytterst få dagarna. För man visste aldrig vad som skulle hända!
Livet var ett rent helvete!
och ibland är det så även idag... dem dagarna jag minns, dem dagar jag har flashbacks... dem är rena helveten!
Min psykolig säger att "pappa" utsatte mig och mamma för ren tortyr... och det är den närmaste beskrivningen man kan få...
Idag har jag ingen bra dag... it´s not a good day... en ren helvetesdag!
Kalas
Idag har vi minnsan hunnit med två kalas!!!
Har ätit så mycket "socker" så det känns som jag svettas socker... klibbit värre.
Först var vi hemma hos svärmor och fira hennes sambo som fyller år idag.
Han fick i present en bok som handlar om Mao, som var diktator i Kina under en tid... Verkar himla spännande men tung läsning...
Det var trevligt där och massor av kakor gick ner i magen innan vi lämnade dem...
Sedan åkte vi hem, för att sedan strax åka hem till min kära Emmi och hennes kille och firade dem lite snabbt...
Dessutom har Emmi gått en Bröllopstårte-kurs idag, så vi fick smaka på hennes underbart fina bröllopstårta.
Ja, jag har redan bokat en till mitt framtida bröllop... det blir hon som får den stora äran att göra den.
Hon är så ofantligt duktig på att baka och göra bakverk!♥
Hon gör även tårtor på beställning! ( kolla in hennes sida där man kan se hennes bakverk och där beställa : http://davit.se/cake/ ) Även andra bakverk gör hon! Hon är grymt duktig måste jag säga själv.
Absolut värdt att beställa från henne!
Nu sitter vi här hemma iaf... försöker varva ner innan sängen.
Imorn ska jag till "jobbet" ( vet ni hur underbart de känns att säga detta? så j-vla underbart... jag längtar )
Snart blir det sängen... Götteligött ska de bli!
Sössa gött alla där ute med fina drömmar ♥
Har ätit så mycket "socker" så det känns som jag svettas socker... klibbit värre.
Först var vi hemma hos svärmor och fira hennes sambo som fyller år idag.
Han fick i present en bok som handlar om Mao, som var diktator i Kina under en tid... Verkar himla spännande men tung läsning...
Det var trevligt där och massor av kakor gick ner i magen innan vi lämnade dem...
Sedan åkte vi hem, för att sedan strax åka hem till min kära Emmi och hennes kille och firade dem lite snabbt...
Dessutom har Emmi gått en Bröllopstårte-kurs idag, så vi fick smaka på hennes underbart fina bröllopstårta.
Ja, jag har redan bokat en till mitt framtida bröllop... det blir hon som får den stora äran att göra den.
Hon är så ofantligt duktig på att baka och göra bakverk!♥
Hon gör även tårtor på beställning! ( kolla in hennes sida där man kan se hennes bakverk och där beställa : http://davit.se/cake/ ) Även andra bakverk gör hon! Hon är grymt duktig måste jag säga själv.
Absolut värdt att beställa från henne!
Nu sitter vi här hemma iaf... försöker varva ner innan sängen.
Imorn ska jag till "jobbet" ( vet ni hur underbart de känns att säga detta? så j-vla underbart... jag längtar )
Snart blir det sängen... Götteligött ska de bli!
Sössa gött alla där ute med fina drömmar ♥
Inget speciellt men ändå underbart
Jag överaskade min kille med att dammsuga lägenheten, som egentligen är hans del i städningen...
(anledningen är att jag hatar att dammsuga, finns inget värre... och kontentan av det har lett till att jag har förstört 5 dammsugare i mina "blott" 25 år)
Han blev glad över detta.
Men som "straff" fick han laga maten
Oliva och hennes pappa kom hit och vi åt den fantastiska maten Jim hade gjort!
Han lagar faktiskt mkt god mat... han är jätte dukig!♥
Ja vi gjorde inte så jätte mkt, vi kollade på en film; monsters vs alien... den där teknade.
Jag märkte att Olivia börja bli trött, hihi... hon kunde inte sitta still.
Hon fråga sin pappa om hon fick sova över... men han sa först nej, att de snart skulle gå hem.
Men jag sa att du får sova över om Jim och din pappa tycker det är okey.
Hon blev jätte glad! ♥
Så det sluta med att hon sov över.
Efter den filmen vi såg var vi allihopa oerhört trötta, så pappan gick hem.
Jag och Olivia gick och la oss i sängen, satte på en film som vi båda somna gott till.
Jim fick sova på soffan.. hehe
Det är så underbart att ha henne här... hon har verkligen fått en stor plats i mitt hjärta...
Vi gjorde inget alls speciellt igår, men kvällen blev helt underbar.
Det var så kul att träffa Olivia igen! Det var så längesedan nu!
Ja, jag tror till och med katterna har saknat henne... hehe, lr så e de bara så jag önskar...
Hon skulle på kalas nu... men hon vill komma tillbaka ikväll igen.
Vet inte hur det blir med det... för min del är det inga problem...
det enda är att vi ska på två kalas imorn, ett på dagen och ett på kvällen.
Så vi får gå upp tidigt... men de e inga problem när Olivia är här...
Hon väcker oss om hon tycker vi sover förlänge; alltså längre än 7
En helt underbar fredag helt enkelt!
Nu ska jag kolla på tv en stund... Jim kom precis hem och sa att vi var bjudna hem till Olivia och hennes pappa ikväll.... trevligt trevligt
Puss på er
(anledningen är att jag hatar att dammsuga, finns inget värre... och kontentan av det har lett till att jag har förstört 5 dammsugare i mina "blott" 25 år)
Han blev glad över detta.
Men som "straff" fick han laga maten
Oliva och hennes pappa kom hit och vi åt den fantastiska maten Jim hade gjort!
Han lagar faktiskt mkt god mat... han är jätte dukig!♥
Ja vi gjorde inte så jätte mkt, vi kollade på en film; monsters vs alien... den där teknade.
Jag märkte att Olivia börja bli trött, hihi... hon kunde inte sitta still.
Hon fråga sin pappa om hon fick sova över... men han sa först nej, att de snart skulle gå hem.
Men jag sa att du får sova över om Jim och din pappa tycker det är okey.
Hon blev jätte glad! ♥
Så det sluta med att hon sov över.
Efter den filmen vi såg var vi allihopa oerhört trötta, så pappan gick hem.
Jag och Olivia gick och la oss i sängen, satte på en film som vi båda somna gott till.
Jim fick sova på soffan.. hehe
Det är så underbart att ha henne här... hon har verkligen fått en stor plats i mitt hjärta...
Vi gjorde inget alls speciellt igår, men kvällen blev helt underbar.
Det var så kul att träffa Olivia igen! Det var så längesedan nu!
Ja, jag tror till och med katterna har saknat henne... hehe, lr så e de bara så jag önskar...
Hon skulle på kalas nu... men hon vill komma tillbaka ikväll igen.
Vet inte hur det blir med det... för min del är det inga problem...
det enda är att vi ska på två kalas imorn, ett på dagen och ett på kvällen.
Så vi får gå upp tidigt... men de e inga problem när Olivia är här...
Hon väcker oss om hon tycker vi sover förlänge; alltså längre än 7
En helt underbar fredag helt enkelt!
Nu ska jag kolla på tv en stund... Jim kom precis hem och sa att vi var bjudna hem till Olivia och hennes pappa ikväll.... trevligt trevligt
Puss på er
Fredag idag
Idag kommer jag äntligen få träffa den underbara Olivia.
Oj vad roligt det ska blir... har längtat efter henne jätte mycket... har inte träffat henne på flera månader nu.
Vi ska bjuda dem på middag idag.
Hennes pappa kommer så Jim får lite roligt oxå
Det ska bli riktigt trevligt!
Tror inte att jag kommer kunna sluta att krama henne idag... får juh taigen för den tiden vi inte har träffats.
Det är så kul att ha henne här, och jag hoppas lite att hon sover över här oxå.. det är så mysigt när hon sover här... även om hon tar upp mer eller mindre hela sängen... och då är hon inte en stor flicka.
Jag ska försöka snygga till här hemma lite.... det ser ut som faaan!
Och då överdriver jag inte för fem öre...
har blombuketter som har vissnat... döda växter... gamla skålar som är överfylda med skit nu , bananskal och dyligt.
Två tvättkorgar framme varav en är smutstvätt.
Och mina dammråttor har muterat sig och blivit gigantiska... (är nästan lite rädd för att de ska anfalla mig)
Köket ska vi inte prata om... (eller jo det ska vi)
Diskhon är överfylld med disk... försöker skylla på att våran diskmaskin börjat krångla nåt så in i bomben...
fast man kan juh diska för hand! (en beprövad handling, har jag fått veta)
Så jag får ta tag i detta idag...
sätta på mig mina trådlösa hörlurar, på med diskhandskarna och sätta igång.
Gud jag längtar verkligen tills jag får krama Olivia! ♥
Den coolaste 8-åringen istan asså... så grymt go tjej...
Ska nog ta mig friheten att nypa hennes kinder lite oxå
Även om jag vet att barn hatar sånt... (har egen erfarenhet av det)
Jag mår bättre idag... fast jag är jätte trött.
Skulle egentligen till min försteskötare idag, men jag avbokade det pga bristande sömn...
men jag kunde inte somna om efter att jag hade ringt, så jag va ändå uppe klockan 8.
Egentligen skulle jag lika gärna kunna ta mig dit... men men..
Det känns oxå skönt att jag har skrivit inlägget innan detta...
Har tänkt på det så fruktansvärt länge... var skönt att få lättat på hjärtat angående alkoholen.
Jag skrev det igår kväll, men publicera det inte förrens idag...
Först ville jag inte publicera det... men första steget till att blir "frisk" är att erkänna problemet för sig själv och för andra.
Jag har alltid fått höra av folk att jag inte skulle kunna bli alkoholist... för att jag är så medveten om det och så...
Men alla kan bli det! Så jag är inte annorlunda när det gäller det...
Jag har börjat använda alkohol på fel sätt... och nu måste jag ändra på detta... innan det är försent!
Jag får väl börja röka igen om jag måste ha nåt för att döva... hellre det
För där vet jag att jag kan sluta om jag bara vill det!
Låt mig finna styrkan för att inte bli missbrukare! Låt mig finna styrkan så jag kan bli mer eller mindre hel.
Låt mig finna styrkan till styrka, kraft och mod
Jag kan klara detta... har varit med om värre saker...
Jag vill inte bli det jag hatar!
Har iaf börjat med att erkänna det för mig själv... att problemet finns där.
Igår fick jag väldigt många kommentarer som verkligen värmde i mitt hjärta! Tack ska ni ha♥
Jaja... nog om detta
Längtar till ikväll... till Olivia!!!♥
Nu börjar städ-time
Kläm å köss
Oj vad roligt det ska blir... har längtat efter henne jätte mycket... har inte träffat henne på flera månader nu.
Vi ska bjuda dem på middag idag.
Hennes pappa kommer så Jim får lite roligt oxå
Det ska bli riktigt trevligt!
Tror inte att jag kommer kunna sluta att krama henne idag... får juh taigen för den tiden vi inte har träffats.
Det är så kul att ha henne här, och jag hoppas lite att hon sover över här oxå.. det är så mysigt när hon sover här... även om hon tar upp mer eller mindre hela sängen... och då är hon inte en stor flicka.
Jag ska försöka snygga till här hemma lite.... det ser ut som faaan!
Och då överdriver jag inte för fem öre...
har blombuketter som har vissnat... döda växter... gamla skålar som är överfylda med skit nu , bananskal och dyligt.
Två tvättkorgar framme varav en är smutstvätt.
Och mina dammråttor har muterat sig och blivit gigantiska... (är nästan lite rädd för att de ska anfalla mig
)Köket ska vi inte prata om... (eller jo det ska vi)
Diskhon är överfylld med disk... försöker skylla på att våran diskmaskin börjat krångla nåt så in i bomben...
fast man kan juh diska för hand! (en beprövad handling, har jag fått veta
)Så jag får ta tag i detta idag...
sätta på mig mina trådlösa hörlurar, på med diskhandskarna och sätta igång.
Gud jag längtar verkligen tills jag får krama Olivia! ♥
Den coolaste 8-åringen istan asså... så grymt go tjej...
Ska nog ta mig friheten att nypa hennes kinder lite oxå
Även om jag vet att barn hatar sånt... (har egen erfarenhet av det)
Jag mår bättre idag... fast jag är jätte trött.
Skulle egentligen till min försteskötare idag, men jag avbokade det pga bristande sömn...
men jag kunde inte somna om efter att jag hade ringt, så jag va ändå uppe klockan 8.
Egentligen skulle jag lika gärna kunna ta mig dit... men men..
Det känns oxå skönt att jag har skrivit inlägget innan detta...
Har tänkt på det så fruktansvärt länge... var skönt att få lättat på hjärtat angående alkoholen.
Jag skrev det igår kväll, men publicera det inte förrens idag...
Först ville jag inte publicera det... men första steget till att blir "frisk" är att erkänna problemet för sig själv och för andra.
Jag har alltid fått höra av folk att jag inte skulle kunna bli alkoholist... för att jag är så medveten om det och så...
Men alla kan bli det! Så jag är inte annorlunda när det gäller det...
Jag har börjat använda alkohol på fel sätt... och nu måste jag ändra på detta... innan det är försent!
Jag får väl börja röka igen om jag måste ha nåt för att döva... hellre det
För där vet jag att jag kan sluta om jag bara vill det!
Låt mig finna styrkan för att inte bli missbrukare! Låt mig finna styrkan så jag kan bli mer eller mindre hel.
Låt mig finna styrkan till styrka, kraft och mod
Jag kan klara detta... har varit med om värre saker...
Jag vill inte bli det jag hatar!
Har iaf börjat med att erkänna det för mig själv... att problemet finns där.
Igår fick jag väldigt många kommentarer som verkligen värmde i mitt hjärta! Tack ska ni ha♥
Jaja... nog om detta
Längtar till ikväll... till Olivia!!!
♥Nu börjar städ-time
Kläm å köss
Alkoholist?
En av mina största fasor är att bli alkolist!
Det sägs att alkoholism är en sjukdom... att man inte kan hjälpa det, att man måste ha alkoholen.
Men oavsett är det jag som väljer att föra flaskan till munnen och dricka det.
Alkolism är ingen sjukdom, enligt mig.
Det är en symtom på annat, en annan psykisk ohälsa.
För man tror att alkohol ska hjälpa än... eller anväder det som en belöning om man har det jobbigt.
Idag har jag varit duktig så jag förtjänar ett glas vin
Problemet är att det blir inte bara ett glas vin... det blir flera... och man hittar anledningar till att ta ett till glas vin...
Man dricker alkohol för att döva de känslor man har... sitt dålighetsmående.
Jag har börjat tänka så...
Om jag känner att jag har varit duktig tycker jag att jag är värd alkohol... som en belöning.
Idag har jag minsann gjort detta.. yada yada...
Och jag "unnar" mitt vin eller öl.
Ett glas vin/en öl gör ingen skada
Problemet är att det är inte bara är ett glas/en öl
Jag har lärt mig att jag kan gråta mycket lättare om jag är full...
Jag kan tillåta mig att gråta... och gråten kommer ofta av sig själv då.
Det är "skönt" att dricka alkohol när jag mår dåligt, för då kan jag gråta (vilket jag sällan kan annars)
jag dricker när jag mår dåligt för att försöka döva smärtan jag känner... även om jag vet att de, egentligen, inte hjälper...
Idag börja jag dricka, när jag kom hem från min psykolog, för att jag ville gråta... jag ville släppa ut dem smärtsamma tårar som jag har så svårt att få fram annars...
Jag har länge befarat att jag börjar få problem med alkoholen...
Innan jag blev sjuk drack jag aldrig när jag mådde dåligt eller var ledsen...
Men nu dricker jag desto mer när jag mår dåligt eller är ledsen.
Detta känns jätte hemska att behöva bekänna!
jag är rädd för att bli missbrukare...
Jag har det i blodet... sedan generationer tillbaka..
min mamma, min mammas mamma och hennes mamma var missbrukare.
Så gott som allas mammas syskon har ett eller annat missbruk
Idag sa till och med min kille ifrån... han sa att nu räcker det... vi köper inte mer vin.
Och det va skönt att höra! Att han har koll på mig, på mitt drickande.
Jag vill inte ha det såhär!
Jag vill inte behöva att aldrig mer dricka ...
Jag vill kunna ta ett glas vin/öl när jag är med mina vänner..
Jag vill inte bli alkoholist... jag vill inte bli missbrukare!
Men idag var, en av de dagar, som jag förstår mamma... min mammas missburk.
Att man dricker för att döva något smärtsamt, fast det egentligen bara blir värre.
Jag kan förstå varför mamma sökte tröst i flaskan... för nu gör även jag det, även om jag inte vill erkänna det!
Jag försöker döva mina flashback med alkohol, fast dem bara gör dem värre
Det har jag märkt de senaste gångerna nu...
Jag vill inte välja flaskan framför dem jag älskar!
Jag vill inte få mina kära att tro att jag älskar flaskan mer...
Framförallt vill inte att mina framtida barn ska känna att jag väljer alkohol före dem!
Jag borde sluta dricka för ett tag.. tills jag inte suktar efter det mer...
inte drick bara för att...
sluta dricka i onödan (eller vad man ska säga)
Jag måste lära mig att gråta utan alkohol i kroppen...
jag måste lära mig att handskas med mina flashback även om de är för jobbiga...
låta dem vara där tills dem tar slut...
kanske skriva om det här istället...
inte gå till systemet och köpa en låda vin! och försöka dämpa det den vägen
Jag tror jag håller på att bli alkoholist... om jag inte redan är det!
Jag måste finna styrkan i mig själv att bekämpa detta... bekämpa mig och mitt drickande.
mamma ♥
Det är två veckor sedan jag träffade min Psykolog, Tomas.
När jag gick dit tänkte jag att det inte alls skulle vara så jobbigt... jag hade juh massor med braigheter att berätta..
Jag har Börjat Arbetsträna!
Och jag ville bara berätta hur duktig jag tycker jag har varit genom att fixa detta själv.
Hur bra min första dag gick (enligt mig själv)
Hur jag längtar till måndag så jag kan få "jobba" igen.
Visst, jag prata om detta oxå
Jag berätta hur bra denna Ägaren verkar... hur sympatisk han verkar vara.
Att han verkar vilja mig väl.
Men vi kom in på de flashbacks jag haft den sista tiden
Han ville att jag skulle berätta i känslor hur jag kände när "pappa" hitta oss på Hönö.
Vilket är väldigt svårt..
det är förtok mycket känslor jag har tryckt undan... och försöka berätta hur jag kände då är fruktansvärt svårt.
Jag som inte fått känna nåt.. hur förklarar man något man har försökt fly från?
mina känslor, de jobbiga känslorna?
Min psykolog, han är den bästa jag någonsin haft... jag har ändå haft ett par stycken.
Han lyssnar på mig och tror på min berättelse, min historia. (det är det inte många som gör)
Han klandrar mig inte för att ha försökt fly från mina känslor... och han kan dra slutsater från det jag berättar.
Han vill verkligen hjälpa mig...
Har inte varit med om detta innan...
Många psykologer jag haft innan har inte trott på mig, eller så har de skyllt allt på min mamma. Varför lämnade hon inte honom innan?
Hur kan man lämna någon när ens barns liv är i fara?
De har inte förstått hur det har varit... hur rädda vi har varit.
Det är först nu, efter min mammas död, som jag vågar berätta hur det egentligen har varit.
Jag har förklarat för vissa att vi har haft det tufft... men inte hur tufft!
Jag är inte rädd för att "pappa" ska döda min vackra mamma... hon finns inte mer, han kan inte skada henne mer!
Det är väl oxå därför jag har startat denna blogg... för jag vill inte skämmas för det "pappa" har gjort mot oss!
Och framför allt jag vill inte hålla det hemligt mera!
Även om många kan tycka att min mamma inte varit en bra mamma till mig, så är hon varit så bra hon har kunnat... Hon har inte heller haft det lätt!
Hon har haft det värre än mig... och utifrån det har hon varit den bästa mamman man kan få, trots sina problem.
Hon har inte slutat kämpa förrens jag kunde stå på mina egna ben...
Hon har gjort allt hon orkat för barn i svåra positioner...
Hon har aldrig varit mer än människa... och människor mår dåligt ibland.
Men hon är den enda som har älskat mig... hon har varit den enda som har varit tvungen till det!
Hon har gjorde det hon har kunnat för att hjälpa mig, oss....
Jag saknar verkligen henne! Jag saknar henne så att det gör ont! Min vackra, starka mamma.
Denna är till mamma... som jag valde till hennes begravning.
Hon försökte alltid sitt bästa... och det är få människor som har älskat henne för den hon var/är.
min enda längtan nu och här, älska mig för den jag är
Mamma, du är värd den bästa utav kärlek man kan få! Hoppas du får känna den där du är nu, i himlen...
Låt den få grönska i dig! Du är värd detta!
Jag älskar dig mamma... och jag saknar dig som bara tusan!♥
När jag gick dit tänkte jag att det inte alls skulle vara så jobbigt... jag hade juh massor med braigheter att berätta..
Jag har Börjat Arbetsträna!
Och jag ville bara berätta hur duktig jag tycker jag har varit genom att fixa detta själv.
Hur bra min första dag gick (enligt mig själv)
Hur jag längtar till måndag så jag kan få "jobba" igen.
Visst, jag prata om detta oxå
Jag berätta hur bra denna Ägaren verkar... hur sympatisk han verkar vara.
Att han verkar vilja mig väl.
Men vi kom in på de flashbacks jag haft den sista tiden
Han ville att jag skulle berätta i känslor hur jag kände när "pappa" hitta oss på Hönö.
Vilket är väldigt svårt..
det är förtok mycket känslor jag har tryckt undan... och försöka berätta hur jag kände då är fruktansvärt svårt.
Jag som inte fått känna nåt.. hur förklarar man något man har försökt fly från?
mina känslor, de jobbiga känslorna?
Min psykolog, han är den bästa jag någonsin haft... jag har ändå haft ett par stycken.
Han lyssnar på mig och tror på min berättelse, min historia. (det är det inte många som gör)
Han klandrar mig inte för att ha försökt fly från mina känslor... och han kan dra slutsater från det jag berättar.
Han vill verkligen hjälpa mig...
Har inte varit med om detta innan...
Många psykologer jag haft innan har inte trott på mig, eller så har de skyllt allt på min mamma. Varför lämnade hon inte honom innan?
Hur kan man lämna någon när ens barns liv är i fara?
De har inte förstått hur det har varit... hur rädda vi har varit.
Det är först nu, efter min mammas död, som jag vågar berätta hur det egentligen har varit.
Jag har förklarat för vissa att vi har haft det tufft... men inte hur tufft!
Jag är inte rädd för att "pappa" ska döda min vackra mamma... hon finns inte mer, han kan inte skada henne mer!
Det är väl oxå därför jag har startat denna blogg... för jag vill inte skämmas för det "pappa" har gjort mot oss!
Och framför allt jag vill inte hålla det hemligt mera!
Även om många kan tycka att min mamma inte varit en bra mamma till mig, så är hon varit så bra hon har kunnat... Hon har inte heller haft det lätt!
Hon har haft det värre än mig... och utifrån det har hon varit den bästa mamman man kan få, trots sina problem.
Hon har inte slutat kämpa förrens jag kunde stå på mina egna ben...
Hon har gjort allt hon orkat för barn i svåra positioner...
Hon har aldrig varit mer än människa... och människor mår dåligt ibland.
Men hon är den enda som har älskat mig... hon har varit den enda som har varit tvungen till det!
Hon har gjorde det hon har kunnat för att hjälpa mig, oss....
Jag saknar verkligen henne! Jag saknar henne så att det gör ont! Min vackra, starka mamma.
Denna är till mamma... som jag valde till hennes begravning.
Hon försökte alltid sitt bästa... och det är få människor som har älskat henne för den hon var/är.
min enda längtan nu och här, älska mig för den jag är
Mamma, du är värd den bästa utav kärlek man kan få! Hoppas du får känna den där du är nu, i himlen...
Låt den få grönska i dig! Du är värd detta!
Jag älskar dig mamma... och jag saknar dig som bara tusan!♥
trött alabama men ändå uppe?
nu är jag så in i bombens trött....
Mina spänningar ifrån oron över hur dagen skulle gå, börjar släppa nu.
Känns skönt.
Dessutom har jag tagit min sömntabletter för ett tagsen... så jag e inte den piggaste människan lägenheten nu
Sedan att det inte finns nån mer människa än mig i lägenheten behövs inte sägas
Trotts att dagen har varit bra har det fällts många tårar...
usch, jag hatar verkligen att gråta...
Vet ni att varje gång jag gråter får jag slashback när pappa slåt min ännu mer, eller torterar mamma...
Jag fick inte gråta, för gjorde jag det så blev allt betydligt värre än vad det redan var!
Så jag lärde mig ganska så tidigt att det var ingen idé att låta tårarna sippra ner för min kinder.
Det kanske det gör så ont tt gråta dem i dagens läge?
När man är van vid att inte visa andra känslor än glädje (fast inte för mkt glädje, då kunde man råka illa ut ändå) så blir det kanske så?
Det ända jag vet är att vara glad..
Spela teater...
Även om jag försöker att inte göra det idag.. så är det många gånger jag spelar teater... så att ingen ska veta.
och om jag ska vara ärlig är jag en ganska så bra skådis... det är få människor som genomskådar mig.. (om jag själv inte vill det vill säga)
Man kanske borde satsa på att bli skådis istället för sjuksköterska?
Har hört att många av dem som är bra skådisar har haft en tuff uppväxt...
Fast jag tror inte jag skulle kunna göra en kariär inom det dock....
Jag får satsa på mitt ritande/målande....nooooot
Förstår verkligen inte vad jag gör uppe, framförallt då mina ögon går i kors
Så ni får ursäkta alla stavfel å sånt kruks som jag kanske inte själv lägger märke till
Man kanske borde gå å lägga sig... framförallt då man inte e mä alls i hövvet...
Försökte prata engelsa med en kompis från grekland...
detta skrev jag; it was my first day todag...
TODAG??? Vad fan är det???
haha som tur e kan han även lite svenska, så han fick sig ett gott garv från mig...
Nu skyller jag min dåliga stavning på engelska på att jag är så trött...
jag kan dock knappt stava i icke-tröttasamhet...
Nä nu vet jag inte ens vad jag pratar om längre... kanske bäst att krypa till kojs innan jag somnar på tanjentbordet...
Stor risk för det kan jag meddela..
Sössa gött min kära läsare!!
dröm söta dröms!
Mina spänningar ifrån oron över hur dagen skulle gå, börjar släppa nu.
Känns skönt.
Dessutom har jag tagit min sömntabletter för ett tagsen... så jag e inte den piggaste människan lägenheten nu
Sedan att det inte finns nån mer människa än mig i lägenheten behövs inte sägas
Trotts att dagen har varit bra har det fällts många tårar...
usch, jag hatar verkligen att gråta...
Vet ni att varje gång jag gråter får jag slashback när pappa slåt min ännu mer, eller torterar mamma...
Jag fick inte gråta, för gjorde jag det så blev allt betydligt värre än vad det redan var!
Så jag lärde mig ganska så tidigt att det var ingen idé att låta tårarna sippra ner för min kinder.
Det kanske det gör så ont tt gråta dem i dagens läge?
När man är van vid att inte visa andra känslor än glädje (fast inte för mkt glädje, då kunde man råka illa ut ändå) så blir det kanske så?
Det ända jag vet är att vara glad..
Spela teater...
Även om jag försöker att inte göra det idag.. så är det många gånger jag spelar teater... så att ingen ska veta.
och om jag ska vara ärlig är jag en ganska så bra skådis... det är få människor som genomskådar mig.. (om jag själv inte vill det vill säga)
Man kanske borde satsa på att bli skådis istället för sjuksköterska?
Har hört att många av dem som är bra skådisar har haft en tuff uppväxt...
Fast jag tror inte jag skulle kunna göra en kariär inom det dock....
Jag får satsa på mitt ritande/målande....nooooot
Förstår verkligen inte vad jag gör uppe, framförallt då mina ögon går i kors
Så ni får ursäkta alla stavfel å sånt kruks som jag kanske inte själv lägger märke till
Man kanske borde gå å lägga sig... framförallt då man inte e mä alls i hövvet...
Försökte prata engelsa med en kompis från grekland...
detta skrev jag; it was my first day todag...
TODAG??? Vad fan är det???
haha som tur e kan han även lite svenska, så han fick sig ett gott garv från mig...
Nu skyller jag min dåliga stavning på engelska på att jag är så trött...
jag kan dock knappt stava i icke-tröttasamhet...
Nä nu vet jag inte ens vad jag pratar om längre... kanske bäst att krypa till kojs innan jag somnar på tanjentbordet...
Stor risk för det kan jag meddela..
Sössa gött min kära läsare!!
dröm söta dröms!
Värd kärlek?
När mina vänner mår dåligt mår jag dåligt.
Min omgivning är väldigt viktig för mig, mina vänner är viktiga för mig.
När någon ber mig om hjälp så kommer jag göra vad jag kan för att hjälpa denna människa..
Jag försöker alltid ställa upp för mina vänner... och många gånger även för främlingar oxå.
När det fattas en femma hos en äldre kvinna i affären ger jag henne den... för jag vet hur det är att leva fattigt. ( ett ganska så tafatt exempel.. men ändå)
Jag lyssnar när personer vill prata med mig... och det finns en tendens att folk bekänner saker för mig, främmande folk.
Jag har tagit avstånd från dem människor som inte är bra för mig...
Även om jag inte har "pundat" så har jag umgåtts med sådanna...
Punda kanske är ett för stark ord, men dem jag har umgåtts med har haft, mer eller mindre, ett missbruk.
Haft något slaggs problem... problem som kanske inte är "normalt"
Jag hade jätte lätt kunnat hamnat i fel sällskap, jag hade kunnat vara en "pundare" nu...
Men jag har lovat mina framtida barn att de inte ska behöva uppleva nåt av det jag har upplevt, jag ska göra allt jag kan för att förhindra det jag har varit med om... och det enda jag kan "lova" mina barn är att inte börja bli missbrukare; alkolist, pundare... med mera
Det enda "missbruket" jag kan tillåta mig själv att ha är rökning av cigaretter
För det skadar inte lika mycket som andra missbruk gör! Inte psykiskt iaf.
Mitt mål är att bli en "frisk" människa, fast jag vet att jag aldrig kommer bli det med min bakgrund.
Fast frågan är vem som är "Frisk" egentligen?
alla har vi bagage...
Jag önskar bara att jag kan ge mina, framtida, barn det jag aldrig hade, det jag aldrig fick...
Det är viktigt att folk i min omgivning känner sig älskade...Jag vill kunna ge kärlek till dem som inte tror att de förtjänar det. (förutom vissa människor; pedofiler, våldtäktsmänniskor och barn- och kvinnomisshandlare)
Jag har aldrig trott innerst inne att jag är värd att bli älskad... jag har alltid fått höra vilken värdelös människa jag är och det inte går att älska sådanna som mig...
Jag vill inte att någon ska behöva känna sig så värdelösa som jag har trott (och ibland även tror idag) att jag är.
Jag känner mig så självisk när jag väl får känna kärlek, av min pojkvän och mina vänner, när jag vet att det finns personer där ute som tror att de är inte värda kärlek. (en av "mig")
För även om man har hamnat snett i livet, ska man väl ändå kunna få känna sig älskad?
Jag har aldrig trott att jag har värd att få ha det bra...
Jag har aldrig trott att man kan älska mig för den jag är...
Jag har trott att jag måste "hävda" mig för att folk ska tycka om mig
Jag har trott att jag måste spela teater, vara en super glad och trevlig tjej, för att folk ska tycka om mig.
Jag har trott att det ända sättet för folk att tycka om mig var om jag var högutbildad.. typ Advokat eller läkare...
Jag har trott att juh mer jag kan, desto mer blir jag älskad... försöka hävda mig på det sättet...
Jag har inte klarat av när folk kallat mig korkad ( har ibland svårt för det även idag, men inte lika)
Jag har alltid velat kunnat allt! för då kan ingen "slå mig på fingrarna"
Jag försöker förlika mig med att jag inte alls måste vara bäst på allt... att det faktiskt är att okey att fråga om hjälp, eller säga att man inte vet eller kan...
Att det faktiskt går att kanske älska mig för den jag är... att inte måste spela teater...
Detta var egentligen inte alls vad jag hade tänkt att skriva om...
Hade tänkt skriva om nåt helt annat... men ibland blir de inte som man tänkt.
Får försöka få ner det jag hade tänkt nån annan gång...
kärlek är något man behöver för att överleva... ömhet, närhet, kramar...
Första dagen
Idag var min första dag på min arbetsträning.
Jag kom dit fem i sju.
Och mot förmodan var jag pigg... jag trodde jag skulle vara jätte trött, framförallt eftersom jag knappt sovit nåt inatt pågrund av oro för hur de skulle gå idag.
Jag gick upp strax efter sex på morgonen för att hoppa in i duschen.
Sedan satte jag på en kopp snabbkaffe och käkade müsli till frukost.
Först när jag kom till "jobbet" (kan man kalla det så när man arbetstränar?) Visste jag inte alls vad jag skulle göra.. kände mig mest som ett fån.
Jag kollade på när Ägaren förberedda smörgåsar (riktigt smarriga sådanna)
Och vi pratade lite.
Jag berätta bland annat att jag jobbat på Ica-kvantum i Kungsbacka som kallskänka och delikatessbiträde.
Han frågade om jag kom därifrån... men jag svara att jag är lite varstans ifrån.
Hans frågande blick gjorde att jag berättade att jag är född i Göteborg, flytta till Spanien, flytta tillbaka till Göteborg, flytta sedan till Skultuna för att sedan återvända till Göteborg innan Mamma och jag flyttade till Kungsbacka. Sedan har jag själv flyttat till Göteborg...
Så nu vet han att jag är "berest" lr vad man ska säga... hehe
Jag fick en go kopp kaffe medan jag stog och kollade på medan han arbetade med mackorna... jag försökte observera hur han gör. Innan jag själv vågar göra det...
Ställde lite frågor och sånt.
Jag hjälpte han med att fixa kaffe till kunderna... själv vågade jag inte ta några kunder eftersom jag inte vet hur han vill ha det. Men den dagen kommer nog oxå, då jag vågar ta kunder...
Tillslut vågade jag mig på att göra ett par mackor...
Jag plockade ut diskmaskinen och har nu lärt mig lite om vad grejerna ska stå.
Ja, det är la egentligen inte så intressant för er att höra Vad jag har gjort på min första dag.
Jag kan berätta mer att han Ägaren verkar vara väldig sympatisk och rar människa, han vill ens bästa.
Han hade koll på tiden... han fick säga till mig att det va dags att gå hem (klockan 9)
Dessutom fick jag en liten "rast"
Fast jag sa att jag inte behövde det.. eftersom jag bara jobbar 2 timmar, men han stog fast vid det.
Så när det var "lugnt" så satte vi oss och drack kaffe.
(Han har inget personalrum, men man kunde sätta sig vid de bord han har där till gästerna)
Han sa att det va okey för mig att ta en macka eller nåt sånt om jag var hungrig... vilket jag inte var, utan jag tog en till kopp kaffe och ett glas vatten.
Så där satt vi kanske en kvart och läste tidningen och prata lite sporadiskt om det som stog där i.
Efter där vågade jag mig på att hjälpa till med smörgåsarna... hihi.
Jag måste säga det att det var en jätte bra första dag.
Jag ville inte gå hem... för när det var dags för mig att gå hem började det komma mer kunder... och efterfrågan av smörgåsar och sallader började komma.
Jag längtar redan till Måndag då jag får komma dit igen...
När jag var klar med "dagen" så kände jag mig riktigt stolt över mig själv...
Jag klarade av det.. och ingen ångest.. och jag tror inte att Ägaren tyckte att jag var i vägen.
Det känns verkligen som att jag är ytterligare ett steg närmare ett "normalt" liv.
Jag börjar komma tillbaka nu!...
Visst jag kommer säkert få bakslag nån dag eller så... men just nu känns det som en liten seger för mig själv.
Mitt självförtroende får en liten boost...
Kan ni förstå hur underbart det är att ha klarat av två timmar på ett arbete när man inte har jobbat på över tre år (nästan fyra), varit sjukskriven i snart tre år.
Det är verkligen som en liten seger... eller liten e lite för lite... det känns som en Stor seger!!!
Jag har inte fått anstränga mig.. varken från psykologen, läkare eller försteskötaren.... jag har inte fått göra nåt.
Och nu har jag lyckats klara av två timmar på ett arbete...
Det känns UNDERBART!
Nu ska jag faktiskt ta mig ett glas vin att smutta på medan jag fortsätter med min bild som jag håller på att rita nu.
eller jag kanske rent av börjar rita något helt annat... en stor mega glad mun kanske? Who knows?
Kommer bli så skoj att berätta för min psykolog imorn hur allt har gått... hur (om jag får säga det själv) Duktig jag har varit
Jag kom dit fem i sju.
Och mot förmodan var jag pigg... jag trodde jag skulle vara jätte trött, framförallt eftersom jag knappt sovit nåt inatt pågrund av oro för hur de skulle gå idag.
Jag gick upp strax efter sex på morgonen för att hoppa in i duschen.
Sedan satte jag på en kopp snabbkaffe och käkade müsli till frukost.
Först när jag kom till "jobbet" (kan man kalla det så när man arbetstränar?
) Visste jag inte alls vad jag skulle göra.. kände mig mest som ett fån.Jag kollade på när Ägaren förberedda smörgåsar (riktigt smarriga sådanna)
Och vi pratade lite.
Jag berätta bland annat att jag jobbat på Ica-kvantum i Kungsbacka som kallskänka och delikatessbiträde.
Han frågade om jag kom därifrån... men jag svara att jag är lite varstans ifrån.
Hans frågande blick gjorde att jag berättade att jag är född i Göteborg, flytta till Spanien, flytta tillbaka till Göteborg, flytta sedan till Skultuna för att sedan återvända till Göteborg innan Mamma och jag flyttade till Kungsbacka. Sedan har jag själv flyttat till Göteborg...
Så nu vet han att jag är "berest" lr vad man ska säga... hehe
Jag fick en go kopp kaffe medan jag stog och kollade på medan han arbetade med mackorna... jag försökte observera hur han gör. Innan jag själv vågar göra det...
Ställde lite frågor och sånt.
Jag hjälpte han med att fixa kaffe till kunderna... själv vågade jag inte ta några kunder eftersom jag inte vet hur han vill ha det. Men den dagen kommer nog oxå, då jag vågar ta kunder...
Tillslut vågade jag mig på att göra ett par mackor...
Jag plockade ut diskmaskinen och har nu lärt mig lite om vad grejerna ska stå.
Ja, det är la egentligen inte så intressant för er att höra Vad jag har gjort på min första dag.
Jag kan berätta mer att han Ägaren verkar vara väldig sympatisk och rar människa, han vill ens bästa.
Han hade koll på tiden... han fick säga till mig att det va dags att gå hem (klockan 9)
Dessutom fick jag en liten "rast"
Fast jag sa att jag inte behövde det.. eftersom jag bara jobbar 2 timmar, men han stog fast vid det.
Så när det var "lugnt" så satte vi oss och drack kaffe.
(Han har inget personalrum, men man kunde sätta sig vid de bord han har där till gästerna)
Han sa att det va okey för mig att ta en macka eller nåt sånt om jag var hungrig... vilket jag inte var, utan jag tog en till kopp kaffe och ett glas vatten.
Så där satt vi kanske en kvart och läste tidningen och prata lite sporadiskt om det som stog där i.
Efter där vågade jag mig på att hjälpa till med smörgåsarna... hihi.
Jag måste säga det att det var en jätte bra första dag.
Jag ville inte gå hem... för när det var dags för mig att gå hem började det komma mer kunder... och efterfrågan av smörgåsar och sallader började komma.
Jag längtar redan till Måndag då jag får komma dit igen...
När jag var klar med "dagen" så kände jag mig riktigt stolt över mig själv...
Jag klarade av det.. och ingen ångest.. och jag tror inte att Ägaren tyckte att jag var i vägen.
Det känns verkligen som att jag är ytterligare ett steg närmare ett "normalt" liv.
Jag börjar komma tillbaka nu!...
Visst jag kommer säkert få bakslag nån dag eller så... men just nu känns det som en liten seger för mig själv.
Mitt självförtroende får en liten boost...
Kan ni förstå hur underbart det är att ha klarat av två timmar på ett arbete när man inte har jobbat på över tre år (nästan fyra), varit sjukskriven i snart tre år.
Det är verkligen som en liten seger... eller liten e lite för lite... det känns som en Stor seger!!!
Jag har inte fått anstränga mig.. varken från psykologen, läkare eller försteskötaren.... jag har inte fått göra nåt.
Och nu har jag lyckats klara av två timmar på ett arbete...
Det känns UNDERBART!
Nu ska jag faktiskt ta mig ett glas vin att smutta på medan jag fortsätter med min bild som jag håller på att rita nu.
eller jag kanske rent av börjar rita något helt annat... en stor mega glad mun kanske? Who knows?
Kommer bli så skoj att berätta för min psykolog imorn hur allt har gått... hur (om jag får säga det själv) Duktig jag har varit
Det börjar arta sig:
nu ser den ut så här.. börjar likna nåt iaf...
Har lagat mat iaf, stekta kotletter med spagetti...
Älskling skulle tydligen inte jobba över idag, utan imorn istället...
Men han har inte kommit än... känns segt då jag är mer eller mindre klar med maten... och själv är jag svinhungrig.
Usch känner att jag börjar få ångest inför imorgon
Hjärtat klappar som bara fan och jag tror inte jag kommer klara detta...
Prestationsångest, psykiskångest och fysiskångest....
fufan...
Tror jag skiter i den varma å sköna duschen, känner att jag borde försöka få sömn istället... och gå och duscha imornbitti.
Så slipper jag vakna till innan jag somnar... lr hur man ska säga det...
Usch usch usch... åååååångeeeeessssstttt...
tänk om jag inte klarar detta... vilket bakslag!
Å jag kan juh inte Ägarens rutiner... brukar det vara mkt folk där vid den tiden?
Kommer jag schabbla ihop allt och bara bli en belastning??
fan fan fan... nu har tankarna satt igång... fyfan!
Jag får sätta mig att äta så kanske jag kan tänka på nåt annat undertiden!
Riteriet
Än så länge ser min teckning ut såhär... jag är ännu inte klar.
Vet inte riktigt vad jag ska tycka om den... har aldrig ritat nåt sånthär innan... framförallt inte en hand
Det är tur att jag är sysselsatt just nu iaf, så jag slipper jaga upp mig inför imorgon..
Kommer nog jaga upp mig tillräckligt inatt.
Kommer nog sitta här tills jag känner mig riktigt trött, trötta ut mig..
Tänkte jag dessutom skulle ta mig en lång, varm och skön dusch innan jag lägger mig och sedan läsa lite i en ny bok.
Till middag blir det mackaroner och ost... lite fusk idag
Åt alltid det till kvällsmat när jag bodde hemma... det är så gott,
Min kille kommer sent hem idag, han ska hjälpa sin mamma med nåt... kommer inte ihåg riktigt..
Så han får äta nåt annat
Nu återgår jag till mitt ritande en stund till innan jag kokar vatten... hihi
Tankarna
Är nervös inför imorgon...
Det kommer vara första gången jag jobbar på över 3 år...
Shit, hur gör man?
Tänk om jag gör fel?
Tänk om jag får ångest?
Jag gick en promenad imorse med mitt bostöd. Han kommer komma och köpa kaffe av mig nån dag säger han
Han jobbar nämligen i huset brevid, hela socialkontoret jobbar där... så jag kommer stöta på dem som jobbar där...
Framförallt då Ägaren har många kunder därifrån.
Mitt bostöd berättade oxå att Ägaren är väldigt noga med att kunderna ska gå därifrån nöjda.... Och att han är väldigt noggrann... vill ha det perfekt, typ.
Tänk om jag sumpar det?
Fast på ett sett är det juh bra att jag aldrig blir nöjd med det jag gör... allt ska vara bättre än perfekt.
Jag kan alltid göra det bättre; Det är vad jag tror.
Jag har fruktansvärda höga krav på mig själv
Detta är lite vad jag jobbar med mig själv nu... försöka dämpa mina höga krav.
Fast jag tror inte jag kommer kunna det... jag får försöka att vänja mig vid att nöja mig...
Just nu försöker jag lugna mina nerver genom att rita... försöker mig på att rita nåt annat än ögon och halva ansikten
Vi får la se hur den kommer se ut i slutendan... men så har är den just nu iaf:
Inte det lättaste när jag bara utgår från mitt eget huvud...
men men...
Nu ska jag forsätta med bilden å se om jag kommer på nåt mera att skissa ner...
Det kommer vara första gången jag jobbar på över 3 år...
Shit, hur gör man?
Tänk om jag gör fel?
Tänk om jag får ångest?
Jag gick en promenad imorse med mitt bostöd. Han kommer komma och köpa kaffe av mig nån dag säger han
Han jobbar nämligen i huset brevid, hela socialkontoret jobbar där... så jag kommer stöta på dem som jobbar där...
Framförallt då Ägaren har många kunder därifrån.
Mitt bostöd berättade oxå att Ägaren är väldigt noga med att kunderna ska gå därifrån nöjda.... Och att han är väldigt noggrann... vill ha det perfekt, typ.
Tänk om jag sumpar det?
Fast på ett sett är det juh bra att jag aldrig blir nöjd med det jag gör... allt ska vara bättre än perfekt.
Jag kan alltid göra det bättre; Det är vad jag tror.
Jag har fruktansvärda höga krav på mig själv
Detta är lite vad jag jobbar med mig själv nu... försöka dämpa mina höga krav.
Fast jag tror inte jag kommer kunna det... jag får försöka att vänja mig vid att nöja mig...
Just nu försöker jag lugna mina nerver genom att rita... försöker mig på att rita nåt annat än ögon och halva ansikten
Vi får la se hur den kommer se ut i slutendan... men så har är den just nu iaf:
Inte det lättaste när jag bara utgår från mitt eget huvud...
men men...
Nu ska jag forsätta med bilden å se om jag kommer på nåt mera att skissa ner...
Nu Börjar det.
På Onsadag morgon klockan 7 kommer jag börja min arbetsträning
Jag kommer arbetsträna måndagar och onsdagar mellan 7-9.
Kommer kännas skönt att få komma upp på morgonen och göra nåt vettigt.
Nu hoppas jag på att jag kommer trivas och allt kommer gå bra.
Han som äger stället verkar iaf väldigt trevlig...
Fast på ett sett verkar allt vara för bra för att vara sant, så de finns risker att allt bara skiter sig...
Så har det alltid varit för mig innan, så varför skulle de vara annolunda nu? egentligen?
Det har varit många spänningar som har lossnat från min kropp nu, och jag känner mig jätte trött, nästan lite matt.
Jag har väntat hela dagen på att min handläggare skulle ringa och berätta när vi skulle gå dit tillsammans...
Men hon ringde aldrig... och juh längre tiden gick desto mer spänd blev jag.
Jag hade juh sagt till ägaren att vi skulle komma idag... och min handläggare hade även pratat med honom om detta..
Och när hon aldrig ringde, trots att jag hade lämnat medelande på hennes telefon på kontoret, blev jag väldigt olustig.
Som tur var så hade jag hennes mobilnr från tidigare... så jag skickade ett sms till henne och fråga hur det gick för henne å så.
Då ringer hon och berättar att hon är sjuk! Då var klockan över 14...
Men att jag hade hennes tillåtelse att gå ner till Ägaren själv och prata med honom om när jag kunde börja å så.
Hade hon inte kunnat ringa tidigare och sagt det till mig då?
Så hade jag sluppit denna "ångesten" för att hon "aldrig" hörde av sig.
Efter samtalet med min handläggare så tog jag på mig mina skor, ytterkläder och gick dit själv.
Ringde min kära vän Emmi och prata ut om min frustration.
Jag har nu fixat allt själv!
Praktikplats och när jag ska börja...
Visst hon kan inte hjälpa att hon blev sjuk... men jag var, och är, bara ett samtal ifrån där hon kunde berätta att hon inte kunde.
Jaja... nu kommer jag börja på onsdag iaf.
ÄNTLIGEN!!!
Han ägaren verkar ändå rätt så rar, han berättade att han har jobbat inom vården som vårdbiträde i fyra år... jag kan tycka att det säger ganska så mycket om en människa... även om det finns många personer som jobbar inom vården som absolut inte hör hemma där.
Han verkar empatisk...
Han sa bland annat det att han behöver inte veta verför jag är sjukskriven... jag behöver inte berätta det för honom... och det var rätt skönt faktiskt.
Det är så känsligt ämne för mig... det är inte bara det att jag drabbades av en Mycket djup och svår depression. Jag hade även grova utmattningssymtom... så jag sprang dels in i väggen kan man säga.
Det är det jag säger till folk som jag inte känner... på ett litet skämtsatt sätt... även om det var betydligt allvarligare än så.
Jag kan många gånger skämta om min situation som jag lever i.
Jag skojar väldigt mycket om att jag ska ta kontakt med min biologiska pappa bara rent spontat så, knacka på hans dörr och säga; Här har du mig farsan...
Och jag skämtar mycket om att det är bra för min pojkvän som slipper sina svärföräldrar.
Jag skämtar mycket om att jag är "ensam".
Det är lättare att skämta om det än prata om det allvarligt... Det gör påtok för ont att prata på ett allvarligt sätt om det.
Det är få personer jag kan prata om detta på allvar...
Och bloggen är lite av en dagbok för mig... där ni kan läsa om hur det många gånger egentligen är.
Hur smärtsamt det kan vara vissa dagar...
Nog prat om detta!
Jag är verkligen glad över att få komma igång nu.
Känns lite konstigt dock då jag inte har jobbat på 3 år.
men det ska bli spännande...
Ni får hålla tummarna för mig att de kommer gå bra och lyckoönska mig
Nu är jag ett steg närmare det "normala" Livet.
Weehooo
Jag kommer arbetsträna måndagar och onsdagar mellan 7-9.
Kommer kännas skönt att få komma upp på morgonen och göra nåt vettigt.
Nu hoppas jag på att jag kommer trivas och allt kommer gå bra.
Han som äger stället verkar iaf väldigt trevlig...
Fast på ett sett verkar allt vara för bra för att vara sant, så de finns risker att allt bara skiter sig...
Så har det alltid varit för mig innan, så varför skulle de vara annolunda nu? egentligen?
Det har varit många spänningar som har lossnat från min kropp nu, och jag känner mig jätte trött, nästan lite matt.
Jag har väntat hela dagen på att min handläggare skulle ringa och berätta när vi skulle gå dit tillsammans...
Men hon ringde aldrig... och juh längre tiden gick desto mer spänd blev jag.
Jag hade juh sagt till ägaren att vi skulle komma idag... och min handläggare hade även pratat med honom om detta..
Och när hon aldrig ringde, trots att jag hade lämnat medelande på hennes telefon på kontoret, blev jag väldigt olustig.
Som tur var så hade jag hennes mobilnr från tidigare... så jag skickade ett sms till henne och fråga hur det gick för henne å så.
Då ringer hon och berättar att hon är sjuk! Då var klockan över 14...
Men att jag hade hennes tillåtelse att gå ner till Ägaren själv och prata med honom om när jag kunde börja å så.
Hade hon inte kunnat ringa tidigare och sagt det till mig då?
Så hade jag sluppit denna "ångesten" för att hon "aldrig" hörde av sig.
Efter samtalet med min handläggare så tog jag på mig mina skor, ytterkläder och gick dit själv.
Ringde min kära vän Emmi och prata ut om min frustration.
Jag har nu fixat allt själv!
Praktikplats och när jag ska börja...
Visst hon kan inte hjälpa att hon blev sjuk... men jag var, och är, bara ett samtal ifrån där hon kunde berätta att hon inte kunde.
Jaja... nu kommer jag börja på onsdag iaf.
ÄNTLIGEN!!!
Han ägaren verkar ändå rätt så rar, han berättade att han har jobbat inom vården som vårdbiträde i fyra år... jag kan tycka att det säger ganska så mycket om en människa... även om det finns många personer som jobbar inom vården som absolut inte hör hemma där.
Han verkar empatisk...
Han sa bland annat det att han behöver inte veta verför jag är sjukskriven... jag behöver inte berätta det för honom... och det var rätt skönt faktiskt.
Det är så känsligt ämne för mig... det är inte bara det att jag drabbades av en Mycket djup och svår depression. Jag hade även grova utmattningssymtom... så jag sprang dels in i väggen kan man säga.
Det är det jag säger till folk som jag inte känner... på ett litet skämtsatt sätt... även om det var betydligt allvarligare än så.
Jag kan många gånger skämta om min situation som jag lever i.
Jag skojar väldigt mycket om att jag ska ta kontakt med min biologiska pappa bara rent spontat så, knacka på hans dörr och säga; Här har du mig farsan...
Och jag skämtar mycket om att det är bra för min pojkvän som slipper sina svärföräldrar.
Jag skämtar mycket om att jag är "ensam".
Det är lättare att skämta om det än prata om det allvarligt... Det gör påtok för ont att prata på ett allvarligt sätt om det.
Det är få personer jag kan prata om detta på allvar...
Och bloggen är lite av en dagbok för mig... där ni kan läsa om hur det många gånger egentligen är.
Hur smärtsamt det kan vara vissa dagar...
Nog prat om detta!
Jag är verkligen glad över att få komma igång nu.
Känns lite konstigt dock då jag inte har jobbat på 3 år.
men det ska bli spännande...
Ni får hålla tummarna för mig att de kommer gå bra och lyckoönska mig
Nu är jag ett steg närmare det "normala" Livet.
Weehooo
Betydelsen av djuren
Mina djur som jag har haft under min uppväxt har alltid betytt väldigt mycket för mig.
Djuren var de enda som jag kunde visa mina känslor till... jag kunde berätta allt för dem.
För dem kunde inte berätta nåt av det jag sa.
Det är djuren som har tröstat mig när min ångest vart som störst.
Detta förstog "pappa" ganska så tidigt.
Han slängde ut en hundvalp från andra våningen, bara för att den låg hos mig under natten.
Han gasade ihjäl en annan hund vi hade, soda hette hon.
En annan hund förgiftade han.
Detta var bara en del av djuren i Spanien som han tog livet av bara för att han kunde.
När vi hade flytt från han och bodde i Skultuna, så fick jag en katt, perserkatt, från min moster.
Pelle fick han heta.
Han betydde allt för mig...
Pappa hittade oss i Skultuna, och tvinga med oss till Göteborg.
Pelle fick följa med...
Men en dag när pappa var som argast tog han Pella från min famn. Snarare slet han Pelle från min famn.
Jag kramade katten så hårt jag kunde.... för jag visste att detta är sist gången jag får se min älskade lilla katt igen.
Jag vet inte vad pappa gjorde med katten.... jag fick aldrig veta det, inte heller fick jag se den katten något mer.
Denna katten var det jag älskade mest på hela jorden, förutom min mamma.
Och för att komma åt mig tog min pappa katten ifrån mig.
Jag böna och bad för att jag skulle få behålla min älskade lille katt...
Efter mammas självmord fick jag ett brev från pappa...
då hade jag inte hört nåt från han sedan jag 14 år...
Och jag blev genast livrädd för att han skulle ta ifrån mig mina egna katter, som jag hade.
Jag var rädd för att han skulle ta sig in i min lägenhet
Jag var rädd för att han skulle skada dem jag som jag hade nära mig som jag älskade så mycket.
Jag var rädd för mitt, katterna och mina vänners liv.
Än så länge har han inte skadat dem
Mina katter, som jag har nu, har det tryggt.
Min älskade Bulten, är nu 5 år... till hösten blir han 6 år.
Jag kan nog påstå att han är den knäppaste katten istan. Han gillar när jag drar han i svansen och slår lite lätt på han. Nyper tag i hans skinn och drar när jag säger till han att jag bara vill äta upp han för att han är så go.
Detta är hans sätt att leka med mig... och han kan jama i timmar bara för att han vill att jag ska dra och slå på han.♥
Bulten jamar när man nyser, som att säga prosit (eller bara för att han blir sur... men jag tänker att han säger prosit)
Han älskar att slicka på plast och han måste alltid lukta på allt nytt jätte länge.
Han är min Knäppis
Spisen, min lille tjocka "bäbis" Han blir 3 år i höst.
Han är nog den lataste katten jag någonsin har stött på. Han flyttar sig inte för nåt.
Han kan inte hoppa och älskar att ligga på rygg med benen i vädret.
När han blir sur och irriterad så viftar han bara på svansen, han orkar inte gå därifrån.
Spisen älskar att gossa i sängen, och han gå runt och stryka sig runt benen tills han får sin vilja igenom... det är bara i sängen han gossar. ♥
Mina katter tröstar mig när jag mår dåligt... de försöker få mig att skratta när jag är ledsen
Och dem betyder jätte mycket för mig. För dem behöver man aldrig vara någon annan än sig själv. De förstår så otroligt mycket mer än vad jag har trott...
När jag har brytit ihop i hallen så har de lagt sig brevid mig och ibland till och med på mig... för dem förstår att jag behöver kärlek i dessa stunder, kärlek som jag har så svårt att tatill mig...
När jag har svårt att sova kommer alltid Bulten och ligger på min rygg och spinner, för han vet att jag blir lugnare av det.
Djuren har alltid betytt otroligt mycket för mig! Dem har vetat hur jag har mått även då jag spelar teater.
Dem har aldrig velat skada mig och jag sitta i timmar och bara titta på mina djur.
I Spanien var det många gånger mina djur där som höll mig flytande, för det var från dem jag fick den lilla unns kärlek jag behövde få för att överleva.
Djuren var de enda som jag kunde visa mina känslor till... jag kunde berätta allt för dem.
För dem kunde inte berätta nåt av det jag sa.
Det är djuren som har tröstat mig när min ångest vart som störst.
Detta förstog "pappa" ganska så tidigt.
Han slängde ut en hundvalp från andra våningen, bara för att den låg hos mig under natten.
Han gasade ihjäl en annan hund vi hade, soda hette hon.
En annan hund förgiftade han.
Detta var bara en del av djuren i Spanien som han tog livet av bara för att han kunde.
När vi hade flytt från han och bodde i Skultuna, så fick jag en katt, perserkatt, från min moster.
Pelle fick han heta.
Han betydde allt för mig...
Pappa hittade oss i Skultuna, och tvinga med oss till Göteborg.
Pelle fick följa med...
Men en dag när pappa var som argast tog han Pella från min famn. Snarare slet han Pelle från min famn.
Jag kramade katten så hårt jag kunde.... för jag visste att detta är sist gången jag får se min älskade lilla katt igen.
Jag vet inte vad pappa gjorde med katten.... jag fick aldrig veta det, inte heller fick jag se den katten något mer.
Denna katten var det jag älskade mest på hela jorden, förutom min mamma.
Och för att komma åt mig tog min pappa katten ifrån mig.
Jag böna och bad för att jag skulle få behålla min älskade lille katt...
Efter mammas självmord fick jag ett brev från pappa...
då hade jag inte hört nåt från han sedan jag 14 år...
Och jag blev genast livrädd för att han skulle ta ifrån mig mina egna katter, som jag hade.
Jag var rädd för att han skulle ta sig in i min lägenhet
Jag var rädd för att han skulle skada dem jag som jag hade nära mig som jag älskade så mycket.
Jag var rädd för mitt, katterna och mina vänners liv.
Än så länge har han inte skadat dem
Mina katter, som jag har nu, har det tryggt.
Min älskade Bulten, är nu 5 år... till hösten blir han 6 år.
Jag kan nog påstå att han är den knäppaste katten istan. Han gillar när jag drar han i svansen och slår lite lätt på han. Nyper tag i hans skinn och drar när jag säger till han att jag bara vill äta upp han för att han är så go.
Detta är hans sätt att leka med mig... och han kan jama i timmar bara för att han vill att jag ska dra och slå på han.♥
Bulten jamar när man nyser, som att säga prosit (eller bara för att han blir sur... men jag tänker att han säger prosit
)Han älskar att slicka på plast och han måste alltid lukta på allt nytt jätte länge.
Han är min Knäppis
Spisen, min lille tjocka "bäbis" Han blir 3 år i höst.
Han är nog den lataste katten jag någonsin har stött på. Han flyttar sig inte för nåt.
Han kan inte hoppa och älskar att ligga på rygg med benen i vädret.
När han blir sur och irriterad så viftar han bara på svansen, han orkar inte gå därifrån.
Spisen älskar att gossa i sängen, och han gå runt och stryka sig runt benen tills han får sin vilja igenom... det är bara i sängen han gossar. ♥
Mina katter tröstar mig när jag mår dåligt... de försöker få mig att skratta när jag är ledsen
Och dem betyder jätte mycket för mig. För dem behöver man aldrig vara någon annan än sig själv. De förstår så otroligt mycket mer än vad jag har trott...
När jag har brytit ihop i hallen så har de lagt sig brevid mig och ibland till och med på mig... för dem förstår att jag behöver kärlek i dessa stunder, kärlek som jag har så svårt att tatill mig...
När jag har svårt att sova kommer alltid Bulten och ligger på min rygg och spinner, för han vet att jag blir lugnare av det.
Djuren har alltid betytt otroligt mycket för mig! Dem har vetat hur jag har mått även då jag spelar teater.
Dem har aldrig velat skada mig och jag sitta i timmar och bara titta på mina djur.
I Spanien var det många gånger mina djur där som höll mig flytande, för det var från dem jag fick den lilla unns kärlek jag behövde få för att överleva.
Forever young?
Vem vill leva förevigt?
Vem vill vara förevigt ung?
jag har förstört bilden lite till...
Det är så mycket tankar som flyger runt i mitt huvud nu... tankar som jag verkligen inte vill ha.
Ska vi byta tankar?
jag byter mer än gärna... fast jag tror inte att du vill ha dem... de är inga trevliga tankar.
Jag har gjort nåt som jag faktiskt inte brukar... jag har druckit.. en massa öl.
tänkte jag skulle döva min smärta lite... och vet ni vad? det hjälper inte...
Önska så att de skulle göra det... men icke...
Jo visst, mina tankar långsammasner... men det gör mig inte gladare...
Absolut inte gladare... usch, varför har jag gjort detta???
Jag borde veta bättre.
Men jag är inte så förståndig som vissa tror...
Just nu känner jag bara för att fly från allt...
Men hur dåligt skulle jag må då?
Min älskling, mina vänner, mina katter och min lägenhet...
Hur skulle jag klara mig utan er??
Kan man fly för ett tag för att sedan komma tillbaka... och lossas som inget hänt?
tror inte det va!?!
Men hur gör man för att fly utan att fly?
någon som vet?
Jag tror att vad som helst är bättre än detta... tror inte ni det?
Jag skulle aldrig vilja vara förevigt ung... tänk er att vara fast i detta?
min skit liksom?
no no.. it´s a big no no!
Hoppas verkligen att eran fredag är bättre än min...
Hoppas att eran helg är bättre än min...
jag känner bara för att sova... kan man med att sova en helt helg?
Vi som ska iväg... träffa folk och sånt...
ååångest... hur ska jag orka?
jag som inte ens orkar med mig själv?
fan oxå... jag vill träffa dessa människor, har inte träffat dem på as längesedan! SUCK!!!
MY life sucks! min känslor sucks... mitt dåliga mående sucks
I suck!
NU ska jag käka mat.. de kanske hjälper?.. kanske mår bättre så?
vad tror ni?
lr vad tror ni inte?
usch och fy... hatar att må så här...
dåligt samvete får jag oxå
Rekomenderar inte detta!
mat mat mat.. nu ska jag käka, kissa och kolla på film.. allt på en gång.
Vem vill vara förevigt ung?
jag har förstört bilden lite till...
Det är så mycket tankar som flyger runt i mitt huvud nu... tankar som jag verkligen inte vill ha.
Ska vi byta tankar?
jag byter mer än gärna... fast jag tror inte att du vill ha dem... de är inga trevliga tankar.
Jag har gjort nåt som jag faktiskt inte brukar... jag har druckit.. en massa öl.
tänkte jag skulle döva min smärta lite... och vet ni vad? det hjälper inte...
Önska så att de skulle göra det... men icke...
Jo visst, mina tankar långsammasner... men det gör mig inte gladare...
Absolut inte gladare... usch, varför har jag gjort detta???
Jag borde veta bättre.
Men jag är inte så förståndig som vissa tror...
Just nu känner jag bara för att fly från allt...
Men hur dåligt skulle jag må då?
Min älskling, mina vänner, mina katter och min lägenhet...
Hur skulle jag klara mig utan er??
Kan man fly för ett tag för att sedan komma tillbaka... och lossas som inget hänt?
tror inte det va!?!
Men hur gör man för att fly utan att fly?
någon som vet?
Jag tror att vad som helst är bättre än detta... tror inte ni det?
Jag skulle aldrig vilja vara förevigt ung... tänk er att vara fast i detta?
min skit liksom?
no no.. it´s a big no no!
Hoppas verkligen att eran fredag är bättre än min...
Hoppas att eran helg är bättre än min...
jag känner bara för att sova... kan man med att sova en helt helg?
Vi som ska iväg... träffa folk och sånt...
ååångest... hur ska jag orka?
jag som inte ens orkar med mig själv?
fan oxå... jag vill träffa dessa människor, har inte träffat dem på as längesedan! SUCK!!!
MY life sucks! min känslor sucks... mitt dåliga mående sucks
I suck!
NU ska jag käka mat.. de kanske hjälper?.. kanske mår bättre så?
vad tror ni?
lr vad tror ni inte?
usch och fy... hatar att må så här...
dåligt samvete får jag oxå
Rekomenderar inte detta!
mat mat mat.. nu ska jag käka, kissa och kolla på film.. allt på en gång.
Tårar som rullar ner
Jag har försökt sitta och rita lite om hur jag känner...
Jag försöker få fram ett öga som gråter...
de e svårt som faen....
Men så här ser de ut just nu iaf
Vet inte hur de kommer se ut se... eller om jag ens gör klart det.
Känns som att det spelar ingen roll vad jag gör just nu... för inget jag gör kommer bli bra.
Just nu skulle jag vilja ringa min mamma, min älskade lilla mamma.
Min mamma som hade svar på det mesta.
Som visste vad man skulle gör om man fick flashbacks.
Hon visste hur man skulle ta mig då.
Jag tror att alla som förlorar sina föräldrar saknar dem, saknar att prata med dem
Och vem är jag som vill berätta om min sorg och saknad, för alla gör det...
varför ska jag då sitta här och gräma mig över att min älskade lilla mamma inte finns mer?
Det som jag hatar mest av detta är att jag aldrig fick förbereda mig på ett förväl...
Allt kom som i chock.
Dagen då hon dog minns jag som igår...
det är väl så med traumatiska händelser... så varför skulle jag vara annorlund?
Har jag berättat det att min mamma bad om förlåtelse några veckor innan hon bestämde sig för att ta sitt liv?
Hon bad om förlåtelse för allt jag varit med om... om "pappa!, Arne, sitt missbruk och för att vi hamna hos Erland.
Hon bad om förlåtelse för att hon inte var en bättre människa och allt som har gått fel.
Ett par tårar har rullat ner för min kind.
Smärtsamma tårar.
Jag hatar att gråta... vet ni? det gör så fruktansvärt ont... hela kroppen värker, framförallt mitt hjärta.
Mitt hjärta känns som ett tomrum. Ihåligt. Borta.
Skärp dig Veronica, ta tag i ett leende och låssas som ingenting!
Sluta grina och börja skratta...
Livet är bara ett stort skämt... du kan skratta dig igenom det...
Du kommer aldrig må bättre, du kommer aldrig finna den sanna lyckan...
SÅ! Skratta nu din lilla satmara... Skratta sa jag!!!
Tårarna som rullar ner... dem smakar ondskans salt...
Hemska tårar, tårar som inte borde finnas...
Jag försöker få fram ett öga som gråter...
de e svårt som faen....
Men så här ser de ut just nu iaf
Vet inte hur de kommer se ut se... eller om jag ens gör klart det.
Känns som att det spelar ingen roll vad jag gör just nu... för inget jag gör kommer bli bra.
Just nu skulle jag vilja ringa min mamma, min älskade lilla mamma.
Min mamma som hade svar på det mesta.
Som visste vad man skulle gör om man fick flashbacks.
Hon visste hur man skulle ta mig då.
Jag tror att alla som förlorar sina föräldrar saknar dem, saknar att prata med dem
Och vem är jag som vill berätta om min sorg och saknad, för alla gör det...
varför ska jag då sitta här och gräma mig över att min älskade lilla mamma inte finns mer?
Det som jag hatar mest av detta är att jag aldrig fick förbereda mig på ett förväl...
Allt kom som i chock.
Dagen då hon dog minns jag som igår...
det är väl så med traumatiska händelser... så varför skulle jag vara annorlund?
Har jag berättat det att min mamma bad om förlåtelse några veckor innan hon bestämde sig för att ta sitt liv?
Hon bad om förlåtelse för allt jag varit med om... om "pappa!, Arne, sitt missbruk och för att vi hamna hos Erland.
Hon bad om förlåtelse för att hon inte var en bättre människa och allt som har gått fel.
Ett par tårar har rullat ner för min kind.
Smärtsamma tårar.
Jag hatar att gråta... vet ni? det gör så fruktansvärt ont... hela kroppen värker, framförallt mitt hjärta.
Mitt hjärta känns som ett tomrum. Ihåligt. Borta.
Skärp dig Veronica, ta tag i ett leende och låssas som ingenting!
Sluta grina och börja skratta...
Livet är bara ett stort skämt... du kan skratta dig igenom det...
Du kommer aldrig må bättre, du kommer aldrig finna den sanna lyckan...
SÅ! Skratta nu din lilla satmara... Skratta sa jag!!!
Tårarna som rullar ner... dem smakar ondskans salt...
Hemska tårar, tårar som inte borde finnas...
insomnia?
Dem senaste två nätter har jag sovit så in i bombens dåligt.
Har inte fått någon ro till att sova alls.
Jag har vaknat ungefär varje timma och mina tankar har snurrat värre än på riktigt länge.
Det har varit två riktigt jobba nätter.
Så nu är jag så fruktansvärt trött, men det är ingen idé att försöka sova nåt mera nu.
Gick upp klickan 8 idag, trött som bara den... men jag tröttna på att försöka att sova.
Det jobbiga med att vara så här trött, jag har juh skrivit om tidigare...jag får ingen bra dag.
Jag är så nära till tårar hela tiden... och flashback flyger hela tiden förbi.
Just nu ser jag min mammas döda kropp framför mig, när hon ligger på sjukhuset död...
Vacker som aldrig förr, hon fått frid... hon har lyckats ta sitt liv.
Men det var efter denna dagen mitt liv blev ett helvete igen.
Min plattform som jag stog på rycktes bort och jag hängde på en skör tråd.
Nu ser jag framför mig när pappa låser in mig i mitt rum i Spanien... där jag fick sitta i många timmar...
Morgon blev till morgon igen innan jag fick komma ut.
Jag fick kissa i min leksakskanna och hälla ut det genom fönstret.
Jag fick varken mat eller vatten... och gjorde jag oväsen visste jag att jag bara skulle vara inlåst längre.
Tack vare pappa har jag klaustrofobi (hur de nu stavas) Blir jag inlåst någonstans får jag panik och jag fryser som till is. Sätter mig i ett hörn, vågar inte göra ett väsen, och gråter min tysta gråt.
Tackvare detta klarar jag inte av att känna törst, jag är tvungen att ha en vattenflaska med mig överallt.
När jag var liten gömde jag vattenflaskor i mitt rum, för jag visste aldrig när jag skulle bli inlåst igen.
Jag visste att mat kan man klara sig länge utan, men inte vätska...
Hatar dessa dagarna, de är för psykiskt påfrästande...
Spelar ingen roll vad jag gör, flashbacksen försvinner inte...
Jag försöker göra andra grejer... jag försöker tänka på annat.
Jag förstår varför mamma var Alkolist... man vill bara döva allt, och man vill ta till alla medel.
Det känns som befrielse om man bara fick ta något som man fick glömma allt.
Ett magiskt piller... slippa allt detta.
Det är faktiskt inte rättvist att vissa råkar så illa ut att de vet inte om de orkar mer...
Inte nog med att jag och mamma blev torterade när vi bodde med "pappa"
Det tar aldrig slut... för minnerna finns kvar, och ibland är det som att komma tillbaka till den tiden, att få uppleva det igen och igen och igen.
Jag kanske behöver gråta de förbjudna tårarna?
tårar som jag önskar att jag inte hade.
Me duele el corazón; mitt hjärta värker
Har inte fått någon ro till att sova alls.
Jag har vaknat ungefär varje timma och mina tankar har snurrat värre än på riktigt länge.
Det har varit två riktigt jobba nätter.
Så nu är jag så fruktansvärt trött, men det är ingen idé att försöka sova nåt mera nu.
Gick upp klickan 8 idag, trött som bara den... men jag tröttna på att försöka att sova.
Det jobbiga med att vara så här trött, jag har juh skrivit om tidigare...jag får ingen bra dag.
Jag är så nära till tårar hela tiden... och flashback flyger hela tiden förbi.
Just nu ser jag min mammas döda kropp framför mig, när hon ligger på sjukhuset död...
Vacker som aldrig förr, hon fått frid... hon har lyckats ta sitt liv.
Men det var efter denna dagen mitt liv blev ett helvete igen.
Min plattform som jag stog på rycktes bort och jag hängde på en skör tråd.
Nu ser jag framför mig när pappa låser in mig i mitt rum i Spanien... där jag fick sitta i många timmar...
Morgon blev till morgon igen innan jag fick komma ut.
Jag fick kissa i min leksakskanna och hälla ut det genom fönstret.
Jag fick varken mat eller vatten... och gjorde jag oväsen visste jag att jag bara skulle vara inlåst längre.
Tack vare pappa har jag klaustrofobi (hur de nu stavas) Blir jag inlåst någonstans får jag panik och jag fryser som till is. Sätter mig i ett hörn, vågar inte göra ett väsen, och gråter min tysta gråt.
Tackvare detta klarar jag inte av att känna törst, jag är tvungen att ha en vattenflaska med mig överallt.
När jag var liten gömde jag vattenflaskor i mitt rum, för jag visste aldrig när jag skulle bli inlåst igen.
Jag visste att mat kan man klara sig länge utan, men inte vätska...
Hatar dessa dagarna, de är för psykiskt påfrästande...
Spelar ingen roll vad jag gör, flashbacksen försvinner inte...
Jag försöker göra andra grejer... jag försöker tänka på annat.
Jag förstår varför mamma var Alkolist... man vill bara döva allt, och man vill ta till alla medel.
Det känns som befrielse om man bara fick ta något som man fick glömma allt.
Ett magiskt piller... slippa allt detta.
Det är faktiskt inte rättvist att vissa råkar så illa ut att de vet inte om de orkar mer...
Inte nog med att jag och mamma blev torterade när vi bodde med "pappa"
Det tar aldrig slut... för minnerna finns kvar, och ibland är det som att komma tillbaka till den tiden, att få uppleva det igen och igen och igen.
Jag kanske behöver gråta de förbjudna tårarna?
tårar som jag önskar att jag inte hade.
Me duele el corazón; mitt hjärta värker
Super duper mega glad
Det är vad jag är just nu!!!!
Jag har länge sagt nu att jag är trött på att bara sitta här hemma nu... att jag vill komma ut och arbetsträna.
Och då min handläggare på Hisingsslussen inte kan hitta något ställe där jag kan vara... (vet faktiskt inte riktigt vad hon sysslar med... hon har haft mitt "fall" på skrivbordet i 3 månader nu)
Så har jag nu tagit saken i mina egna händer och sökt själv.
Jag har börjat med närliggande ställen, där jag bor, och efter två nej har jag fått napp.
Som ni kanske redan vet har jag sökt arbetsträning på en hälsokostaffär på torget där jag bor.
Men där kunde jag inte tas emot eftersom de har påtok för lite att göra. Och detta skulle inte gynna mig...
Idag tog jag mod tillfånga och gick till blomsteraffären, på samma torg. Jag hade skrivit ett fint lite CV-liknande som jag skulle ge till dem.
Nervös som en utter gick jag in där och berättade lite om mig och att jag gärna skulle vilja vara där... men då de skulle få två praktikanter nu så kunde de inte ta emot mig där heller.
Lite tråkigt, men det var rätt skönt ändå.. det räcker nämligen med att jag tittar på en växt så dör den. Skämt och sido.
Sedan när jag ändå hade fått ett nej, tänkte jag att jag kan lika gärna ta ett nej till... och gick då till tredje stället i närheten av torget.
Här hade jag inte förberätt något... och jag var inställd på att få ett nej även där.
Jag började med att berätta att jag söker arbetsträning och undrade om jag skulle kunna vara där.
Först fick jag ett nej... för att även där skulle det komma praktikanter.
Men ägaren sa att han gärna ville ha mig efter där, typ efter en månad ville han att jag skulle komma tillbaka.
Så han fråga om mitt nr och lite så...
Jag hade då fortfarande kvar "CV:et" från blomsteraffären, så jag gav honom det det.
I och med det så fråga han lite om hur jag hade tänkt... och undrade om det var en arbetsskada som hade gjort att jag varit sjukskriven så länge, vilket det inte är.
När jag berättade att jag hade tänkt börja med att träna 2 ggr/vecka á 2 timmar, så frågade ägaren när jag kunde börja.
Jag skoja till det och sa: Jag kunde börja redan igår... ... ... Jag är trött på att sitta hemma, så jag kan börja närsom.
Jag sa att jag gärna börjar redan på Måndag, men att min handläggare måste kontakta honom först och så.
När jag kom hem skickade jag ett mail till min handläggare på Hisingsslussen där jag berätta att jag tagit sak i egna händer och att jag kan, och vill, börja redan på Måndag.
Så Nu tänker jag se till att jag kan börja på Måndag!!!
Min handläggare, som jobbar med att fixa praktik/arbetstränings platser, verkar vara mer eller mindre inkompetent... Jag undrar vad hon gör hela dagarna?
detta är inget mot hennes personlighet, för hon verkar vara väldigt rar, go och gullig och så... och jag gillar henne personligen... men yrkesmässigt verkar hon vara lat...
Det kanske är så det funkar?
Att de är vana vid personer som är "lata" och därför kanske inte lägger ner mycket tid på att söka plats till dem?
För jag tänker så att hon borde ha kontakter...?
Nu har jag i alla fall fixat detta själv, och jag ser redan fram emot att få komma igång!!!
Jag hade kunnat börja redan igår... jag är verkligen redo nu
och om jag ska vara ärlig; känns det som att 2 timmar 2 ggr i veckan är för lite.
Och när ägaren sa att han var redo att anställa mig så kände jag; A varför inte?
Men jag var ändå förståndig med att säga att det är arbetsträning det gäller, men att jag gärna ser fram emot en eventuell anställning.
Så ni kan ju förstå varför jag är super duper mega glad!!
Jag har fixat arbetsträningsplats själv, ett ställe där jag vill vara på... där dem bl.a gör smörgåstårtor, landgångar och sallander...
Saker som jag redan har jobbat med och kan...
och jag tror till och med att jag kan bidra med en massa spännande bakgrejer som de kan sälja.
Nu hoppas jag bara på att min handläggare, på hisingsslussen, inte sabbar det för mig.. att hon inte ska krångla, och att jag kan börja redan nästa vecka!
Just nu firar jag med ett glas vin, om jag ska vara ärlig.
Och funderar på om jag ska rita en stor glad mun som ler som bara tusan!?
Men jag tror jag väntar med det tills imorn... kanske?
Super duper mega glada kramar Till, er, mina kära läsare! ♥
Jag har länge sagt nu att jag är trött på att bara sitta här hemma nu... att jag vill komma ut och arbetsträna.
Och då min handläggare på Hisingsslussen inte kan hitta något ställe där jag kan vara... (vet faktiskt inte riktigt vad hon sysslar med... hon har haft mitt "fall" på skrivbordet i 3 månader nu)
Så har jag nu tagit saken i mina egna händer och sökt själv.
Jag har börjat med närliggande ställen, där jag bor, och efter två nej har jag fått napp.
Som ni kanske redan vet har jag sökt arbetsträning på en hälsokostaffär på torget där jag bor.
Men där kunde jag inte tas emot eftersom de har påtok för lite att göra. Och detta skulle inte gynna mig...
Idag tog jag mod tillfånga och gick till blomsteraffären, på samma torg. Jag hade skrivit ett fint lite CV-liknande som jag skulle ge till dem.
Nervös som en utter gick jag in där och berättade lite om mig och att jag gärna skulle vilja vara där... men då de skulle få två praktikanter nu så kunde de inte ta emot mig där heller.
Lite tråkigt, men det var rätt skönt ändå.. det räcker nämligen med att jag tittar på en växt så dör den. Skämt och sido.
Sedan när jag ändå hade fått ett nej, tänkte jag att jag kan lika gärna ta ett nej till... och gick då till tredje stället i närheten av torget.
Här hade jag inte förberätt något... och jag var inställd på att få ett nej även där.
Jag började med att berätta att jag söker arbetsträning och undrade om jag skulle kunna vara där.
Först fick jag ett nej... för att även där skulle det komma praktikanter.
Men ägaren sa att han gärna ville ha mig efter där, typ efter en månad ville han att jag skulle komma tillbaka.
Så han fråga om mitt nr och lite så...
Jag hade då fortfarande kvar "CV:et" från blomsteraffären, så jag gav honom det det.
I och med det så fråga han lite om hur jag hade tänkt... och undrade om det var en arbetsskada som hade gjort att jag varit sjukskriven så länge, vilket det inte är.
När jag berättade att jag hade tänkt börja med att träna 2 ggr/vecka á 2 timmar, så frågade ägaren när jag kunde börja.
Jag skoja till det och sa: Jag kunde börja redan igår... ... ... Jag är trött på att sitta hemma, så jag kan börja närsom.
Jag sa att jag gärna börjar redan på Måndag, men att min handläggare måste kontakta honom först och så.
När jag kom hem skickade jag ett mail till min handläggare på Hisingsslussen där jag berätta att jag tagit sak i egna händer och att jag kan, och vill, börja redan på Måndag.
Så Nu tänker jag se till att jag kan börja på Måndag!!!
Min handläggare, som jobbar med att fixa praktik/arbetstränings platser, verkar vara mer eller mindre inkompetent... Jag undrar vad hon gör hela dagarna?
detta är inget mot hennes personlighet, för hon verkar vara väldigt rar, go och gullig och så... och jag gillar henne personligen... men yrkesmässigt verkar hon vara lat...
Det kanske är så det funkar?
Att de är vana vid personer som är "lata" och därför kanske inte lägger ner mycket tid på att söka plats till dem?
För jag tänker så att hon borde ha kontakter...?
Nu har jag i alla fall fixat detta själv, och jag ser redan fram emot att få komma igång!!!
Jag hade kunnat börja redan igår... jag är verkligen redo nu
och om jag ska vara ärlig; känns det som att 2 timmar 2 ggr i veckan är för lite.
Och när ägaren sa att han var redo att anställa mig så kände jag; A varför inte?
Men jag var ändå förståndig med att säga att det är arbetsträning det gäller, men att jag gärna ser fram emot en eventuell anställning.
Så ni kan ju förstå varför jag är super duper mega glad!!
Jag har fixat arbetsträningsplats själv, ett ställe där jag vill vara på... där dem bl.a gör smörgåstårtor, landgångar och sallander...
Saker som jag redan har jobbat med och kan...
och jag tror till och med att jag kan bidra med en massa spännande bakgrejer som de kan sälja.
Nu hoppas jag bara på att min handläggare, på hisingsslussen, inte sabbar det för mig.. att hon inte ska krångla, och att jag kan börja redan nästa vecka!
Just nu firar jag med ett glas vin, om jag ska vara ärlig.
Och funderar på om jag ska rita en stor glad mun som ler som bara tusan!?
Men jag tror jag väntar med det tills imorn... kanske?
Super duper mega glada kramar Till, er, mina kära läsare! ♥
