Morfar.
min älskade morfar
På fredag kommer du äntligen ner i jorden! Jag hoppas att du kommer trivas brevid din fru och hennes kära släktingar!
Jag hoppas oxå att du har det bra där du är nu...
Jag kommer hämta dig på lundby begravningsbyrå imorgon efter att jag varit hos Tomas.
Tänkte ta bilen dit imorn så du får en säker tripp hem till mig.
Sedan kommer Jim och jag lägga oss och försöka sova, så att vi kan köra säkert upp till Södertälje.
Vi kommer åka mitt i natten för vi måste vara på Södertäljes kyrkogård kl 9.00 med dig, då träffar vi vaktmästaren och vi har följe till din grav. Du vet säkert hur det går till
Jag vet inte hur många människor som kommer vara med då faktiskt. Jag tror att Erland är där... kan väl hoppas det för din skull så han får säga ett sista förväl till dig, jag tror du hade uppskattat det... sedan vet jag inte om det kommer flera människor än så.
Det enda jag vet är att Jim och jag kommer vara där...
Jag har faktiskt inte ordnat nåt där uppe heller. Även om jag vet att du gärna hade velat det...
har lite dåligt samvete för detta. och jag har dåligt samvete för att det har dröjt så länge innan du får komma hem.
Men du förstår att det blir för definitivt för mig... att varken du eller mamma finns längre.
kan känna mig så ensam på grund av detta. Jag saknar er så mycket...
Om inte jag hade blivit sjuk där så hade jag kunnat träffa dig oftare när du väl levde, och jag önskade att de kunde vart så.
Men du ska veta det: att det var inte dig jag inte ville träffa, för det ville jag! Få krama, klappa dig på kinden och lösa korsord tillsamans.
Men jag klarade inte av att träffa Erland, och det e knappt att jag klarar det nu heller. Jag är ändå tacksam för att han lät dig bo hos han trotts att varken jag eller mamma var där. Sedan var Eland fick ut utav det vet jag inte... Men jag hoppas att du hade det bra!
Nu vet jag iaf att du har det bra! Du sitter där med mormor, kanske till och med mamma, och har det gott.
Men jag hade ändå önskat att du och mamma va här hos mig istället... för jag saknar er så!
Ditt skratt, ditt bublande skratt och ditt leende.
Vi hade så kul ihop ändå, framför allt innan du blev sjukare i din sjukdom innan mamma dog.
Vi kunde skoja med varnadra på ett sätt som jag inte kan göra med någon annan... du vet, de där dolda skämten.
och våra blickar till varandra... gud vad jag saknar det!
Jag saknar till och med att du kallar mig för rumpestumpan!
Men framförallt saknar jag ditt bubblande skratt!!! Jag kan se det framför mig, nästan varje gång jag tänker på dig.
Jag vill minnas dig på ett positivt sätt.
Jag ångrar så att jag inte fanns mer för dig innan du gick bort. men jag hoppas att du förstår varför nu... mamma kanske har berättat för dig. Jag hoppas detta, så att du ändå kan förlåta mig.
Trotts allt så skall du veta att Jag älskar dig morfar, och du kommer alltid finnas i hjärtat... Du och mamma!
Men jag är ändå självisk och önskar att ni va här hos mig istället för i himlen...
Jag vill ha er nära mig... Jag vill kunna ringa å prata om min dag, be om tips, höra historier...
Men jag får hålla mig till minnerna...
Massa hårda och kärleksfulla kramar till dig morfar! Bamsekramar!!!
men just nu känns mitt hjärta så tomt! Och jag behöver era kramar!
Fan vad jag saknar dig och mamma så fruktansvärt mycket!
Visste inte att man kunde känna en sådan saknad... det är horribelt ibland!
tankar...
Har som vanligt en massa som snurrar i mitt huvud..
Det som snurrar mest just nu är frågan om jag är värd att ha det bra...
För ibland undrar jag, framför allt när det handlar om vissa saker som jag inte riktigt är redo att skriva om här.
Jag försöker alltid vara snäll och hjälpsam, i den mån jag orkar själv.
Jag tänker i första hand på alla andra innan jag tänker på mig själv.
Detta är något jag försöker ändra på... jag försöker jobba med att jag ska sätta mig främst... mig och jim.
Jag börjar fundera på om jag kanske borde bli lite mer åt det elaka hållet... kanske bli en riktgt bitch
men det är inget jag vill innerst inne... jag vill inte förlora mig själv igen...
jag måste iaf jobba med att tänka på mig själv!
Göra det Jag gillar... å inte bara göra sånt som alla andra vill att jag ska göra.
visst, man kan kanske kompromissa ibland... men för att skydda mig själv måste jag nu försöka bli hård
för nu verkar det som att vad jag än gör så får jag skit på ett eller annat sätt...
och detta vill jag få slut på...
iaf att jag tar åt mig den skiten jag får... för när folk säger vissa saker till mig blir jag ledsen och sårad... och så kan jag inte ha det...
Jag kan inte vara en super människa som pleasar alla andra...
en relation handlar om att ge och ta...
och ofta har det varit att jag bara ger och ger..
jag har iofs mkt att ge, jag älskar att ge av mig själv...
men när jag blir tom finns där inte många som fyller upp mig igen...
utan jag måste gå in i min egen dimma och försöka ge till mig själv, vilket ibland kan vara svårt... när man inte har kraft nog att klara vardagen.
Det finns några som fyller upp mig snabbt... men av olika anledningar kan jag inte alltid vara med dem.
Nu har jag åter hamnat i den där tomheten... jag har nästan gett slut på mig själv...
Det hjälper inte att jag även måste tampas med mina flashback.... dem gör mig både trött och ledsen.
Men jag försöker se det positiva i att dem kommer... för de hade inte vart här om jag inte hade mått så bra som jag ändå gör. Och jag måste bearbeta dem, jag måste ta mig igenom detta... för annars kommer jag aldrig bli hel.
och Jag vill bli Hel!
Jag vill vinna kampen över demonerna!!!
Idag ska vi iaf åka och hälsa på Malin och Jonas när Jim kommer hem...
det ska bli jätte trevligt =)
Det va längesedan vi träffa dem... och de har till och med fått en liten tillökning i familjen...
en jätte söt lite valp... =)
så idag ska jag få sniffa valp =) hihi
Och jag Älskar doften av valpar...
Igår träffade jag Emmi, vi träffades på Järntorget och tog våran fika i haga... va härligt att höra hur bra hon mår nu när hennes kille har kommit hem från USA.=)
I nästan allt hon berätta fick jag en massa rysningar av välbehag!
Så underbart härligt!
Vi käkade även sushi på supersushi... det av riktigt längesedan jag åt det... så jag försökte njuta av varje tugga.
Det enda som en negativt med supersushi är att det e så stressat där... det är litet och många vill äta där...
men de har grymt goa sushibitar till ett jätte bra pris!
Sen åkte jag hem till mig... och satte mig å glodde på tv.
Ringde Camilla och vi prata i nästan en timme.
Vi hade mycket att berätta för varandra =)
alltid trevligt att prata med henne... hon e så söt!
Sedan på kvällen åkte jag å Jim till ThoreB för att lämna Louises present.
Där va även Nettiz, så det blev en massa prat om allt möjligt!
Varit så underbart, för jag har fått träffa dem mkt i helgen då vi firade Louises 24 årsdag!
Jag hade grymt skoj!!!
Vi käkade god mat och gjorde stan osäker! =)
Helgen har varit så bra! ...trotts viss motgång som egentligen kunde ha förstört hela helgen, men jag lyckades koppla bort det och njuta av tiden med jim och hans kompisar på fredagen, och firandet av Louise på lördagen!
Just nu längtar jag bara tills Jim kommer hem, så att vi kan åka å hälsa på Jonas å Malin!!
kom kom kom nu jiiiim ;)
ska nog byta från myskläder till lite nya fina kläder istället medan jag väntar... och lyssna på musik som ger mig energi! =)
kanske lite AC/DC!!!! =)
känns mkt bättre nu när jag fått skriva lite... =)
Ha en toppen dag allihopa!!
PUSSS
Dikter
Att få ut de känslor som jag har, och har haft. Om man inte får visa känslor måste man ändå få ut det på någotvis.
Min första dikt skrev jag när jag var 9 år, precis då vi hade blivit "av med" Arne. När jag kom tillbaka till skolan efter barnhemen.
skolan hade en aktivitetsdag, och jag kommer ihåg hur osäker och rädd jag kände mig...
detta va en av de första dagarna som jag var tillbaka.
Jag hamnade i skrivarverkstaden, man skulle skriva nåt.
Jag valde skriva en dikt... min första dikt:
1.
" Det är ensamt
Det är konstigt
Det är mörkt
Mörkret är man rädd för
Det svävar så konstigt
Hjälp, jag är rädd"
Jag har skrivit en massa dikter i mitt liv.
Men jag lägger ut ett urval...
Mina starkaste dikter, anser jag, har jag skrivit efter mammas självmord...
skrivit om saknaden och ensamheten...
2.
" Älska din näste så som du älskar dig själv,
ty kärlek är inget man förtjänar.
Se först till höger, sedan till vänster då
bilar rusar förbi i all sin hast.
Ta det långa benet framför det korta
för annars kommer du ingen vart.
Rusa gärna, men inte för fort
kan hända att du missar nåt.
Lägg dig till sängs och försök somna nu ditt svin.
Rensa tankarna innan
Försök gömma dig, försök göra dig osynlig,
finns ingen som hittar eller ser dig, även om de stampar på din kropp.
Lyckan kommer, lyckan går...
Nu förblöder fader vår!"
3.
" Önska jag kunde känna tårens salta rinna ner från min kind.
Istället slippa knivarna i mitt bröst.
Kunna skratta utan att veta att det strax tar slut.
Veta att allt har sitt utan att kunna.
Kanske det skulle vara en äng utan blommor och bin,
fast inte tiden vill vara med.
Sådan kan vara skadligt men vill ändå fortsätta
kunna gå utan att snubbla fram.
Finns kanske en mening med allt,
Vill ändå hoppas fast hoppet rinner sakta ut."
4.
" Sitter här, ser ut genom fönstret.
Regnet hänger i luften.
Är påväg bort...
Att träffa alla dem är svårt.
Se deras ögon ilsket stirra.
Varför kan man undra?
Kanske de vill ha en slav?
Försöker kämpa emot.
Det är inte någons fel om man inte orkar.
Lättare att skylla på någon.
Fast var människa gör sina egna val
Kanske det fanns en räddning?
Omstädnigheterna är svåra att acceptera
Ett liv utan någon.
Missbruk är en lätt utväg.
Hade önskat regn då slipps tårar
Himlen för min talan.
En stor svart avgrund med en tunn silkestråd
Vill då inte falla, rädd att aldrig komma upp."
5.
"Gud som skrattar åt barnen här
Se till mig som konstig är
Vart jag mig i skämten vänder
Ser jag bara skrattande tänder
Skämten kommer, skämten går
Nu går skiten upp på tår."
6.
"är inte rädd längre
Har inget att vara rädd för
bara skönt om allt tog slut."
7.
"Det viktigaste är inte att aldrig falla,
utan att resa sig efter varje fall.
Men vad händer om man inte hinner resa sig?
Om man har brutit vartenda ben?
När man hänger på en skör tråd?
Vad händer då, vad är det som är viktigast?
Hänga kvar eller falla för att aldrig mer resas?"
8.
" Mitt hjärta gråter
En ständig sorg, utan slut
Mitt huvud sprängs
av en oändlig ilska
Ett par ben som fort springer
En värld som snabbt hinner fatt
Svart avgrund
Kilen håller mig fast"
Dessa dikter, som står ovan, är skrivna innan jag hamnade i min mycket svåra, djupa depression.
Den depression som nästan tog mitt liv.
Först hade jag tänkt låta er välja en som ni gillar, lr ogillar, och beskriva era tankar kring den...
men ni får göra som ni vill....
Mitt sätt för att överleva har varit mitt skrivande...
ni kommer säkert få läsa mera dikter en annan dag...
Just nu kände jag att dessa stämde in på den känslan jag hade när jag kom hem från Tomas.
En liten förklaring hur jag kände och mådde efter min mors självmord...
puss på er
sömnig
dricker just nu en kopp kaffe så inte ögonen ska hoppa igen av sig själva.
Igår hade jag verkligen en jätte mysig dag..
Emmi kom över och vi käka jätte god lunch, lax på en bädd av sparris.
Hon gillade verkligen detta =) ja jag Älskar den maten!!!
Längtar redan tills nästa gång jag får äta det... ;)
Vi kollade på en rolig film och bara hade det mysigt tillsammans.
Hon e så himla underbar den tjejen va! Vi har det alltid så himla roligt och mysigt... och man behöver verkligen vara något annat än sig själv. Love u girl <3
Du är lätt att vara en bra kompis till ;)
Sedan på kväll kollade Jim och jag på två filmer, bl a Ice age 2... Älsklar verkligen de filmerna, så otroligt roliga.
Har ännu inte sett trean, men jag betvivlar inte att den e minst lika rolig som de två första.
I morse åkte jag till Frillesås för att hämta Emmi, för hon sov hos sina föräldrar och skulle sedan till en kompis som precis har fått barn...
Va kul att få komma upp tidigt och göra nåt halvvettig ;)
Jag åkte sedan hem, och har mer eller mindre inte gjort något här hemma... utan bara suttit i soffas å glott typ, hehe
Imorn ska jag träffa Tomas, och antagligen kommer det bli jobbigt... förra veckan va extremt jobbigt.
Har inte haft så många flashbacks än så länge... bara några mindre...
men dem får jag berätta om en annan dag, för jag vill inte gärna plocka fram dem nu...
Nu ska jag återgå till att inte göra nåt och bara glo
Pyss på er
sömnbrist =P
Ja, som ni kanske märkte va jag förbannad igår... men ta det med en nypa salt de jag skrev...
visst det e jobbigt ibland när folk skämtar om mina sömnvanor...
Det jag vill få fram är att sömnen är viktig för mitt välbefinande, och egentligen, så länge det inte drabbar er... varför bryr ni er?
Och jag sover inte hela dagar utan anledning...
Nu på det senaste har jag kanske sovit lite längre än vad jag brukar på vardagarna... kanske ligger i sängen till 9-10 nåt men sedan går jag upp...
Det har blivit många sena kvällar för mig då det snurrar en massa tankar, om allt, i mitt huvud.
Jag somnar med en tankekarusell och jag vaknar med en tankekarusell.
Detta va framförallt påtagligt i natt.
Jag kunde inte somna förren 00.30 och jag va klarvakan 06.30.
Så det blev bara 5 timmars sömn...
Jag gick upp klockan 7 satte på kaffe och gjorde mig en shake, satte på tv och började söka efter en del nr som jag behövde för alla samtal som jag skulle ringa idag.
När klockan 8 satte jag igång med yoga!
Jag kämpade på bra, försökte allt vad jag kunde.
När jag va klar med yogan började jag ringa.
Jag ringde begravningsbyrån för att höra om de hade nr till kvibergs krematorium, men de erbjöd sig att hämta morfar så att jag bara hämtar han där innan vi åker upp till Södertälje. Detta tackar jag verkligen för.
Gick sedan upp till Carro för att äta en stadig och nyttig frukost. (havregrynsgröt med mango)
När maten va nere i magen och jag va mätt och belåten gick jag hem och fortsatte...
Jag har ringt Kyrkogårdsförvaltningen i Södertälje och bokat en tid för Urnsättning.
Så nu kommer äntligen min älskade morfar ner i jorden, den 28 augusti kl 9 sker detta.
Jag har ringt Agria djurförsäkringar och fixat så att jag betalar dem via autogiro varje månad istället för en årsräkning där man betalar hela försäkringsbeloppet på en gång. Det va en jätte rar tjej som jag fick pratat med..
Sedan ringde jag 3 för att ta bort 3surf på mobilen.. det går att beställa "abonemang" på olika grejer, typ musik spel m.m. Men det är svårare att avbeställa det... då måste man ringa.
Jag har svårt för att ringa okända människor, tycker det är jobbigt och det kräver stor koncentration från mig som jag inte alltid har. Jag fasar för att ringa och får lite av ett katastroftänkande som gör att det blir extra jobbigt.
Sedan är jag inte en telefonmänniska. Tycker inte om att tala i telefon, har svår med koncentrationen och jag hör oftast personen dåligt.
Jag gillar smsa och träffas live... Hellre en fika (på stan lr hemme) än en timma i telefon.
Sedan ringde jag en "släkting" till morfar, som jag aldrig pratat med... tror inte ens jag hört talas om henne.
Hon ville att jag skulle kontakta henne (jag tror pga urnsättningen) Så jag ringde... det gick la sådär...
Hon fick veta det hon ville angående morfar.... det va mest hon som talade...
Stockholmare ;)
Sedan kom den stora fasan.... ringa Erland.
Innan jag ringde kändes det som att jag fick en utomkroppslig känsla... som att jag var utanför min kropp och svävade.
Det va läskigt, så Carro fick komma över å vara ett stöd för mig... (sötnos)
Jag fick inte tag på Erland förren nyss.
Och samtalet va ändå okey.. det funkade,
Jag fick sagt mitt.. och jag bad han ringa de övriga som vill vara med.
Erland blev la lite besviken (om det nu är rätt ord) för att jag inte ordnar en tillställning där uppe som jag gjorde här.
Även om jag kanske hade velat så har jag verkligen inte råd att göra detta...
och som jag mår just nu (med tanke på tankspriddheten och mina flashbacks) så orkar jag inte vara trevlig mot människor som jag inte känner eller vill umgås med.
Det känns helt underbart att få stryka allt från listan! =D
* Yoga*Ringa Lundby begravningsbyrå (angående askan)
*Ringa Kyrkogårdsförvaltningen*Ringa Agria*Ringa 3*Ringa Monica (morfars släkting)
*Ringa Erland
Känner mig jätte duktig, för detta har verkligen varit krävande för mig.
och jag e stolt över mig att jag har lyckats göra allt detta trots sömnbrist ;)
Så idag förtjänar jag rosévin och hamburgare!
Jag e GRYYYYM!!!!!=D =D =D
lättande pussar på er alla.
I feel even sader...
japp... idag e det värre än igår
Mycket som snurrar runt i huvudet...
och antagligen tolkar jag mycket, vad andra säger, fel...
det som gör mig mest ledsen just nu är de pikar jag från jim över mina sovvanor....
Varje gång jag sover länge lr vill sova länge så får jag pikar angående detta...
som exempelvis... idag skulle vi egentligen åka hem till Ewa, jims mor, för en fika... Jim skulle oxå jobba med bilen, och då vill Ewa att vi skulle komma tidigare.. så säger han något i stil med "ja, men veronica får inte sova så länge som hon brukar då..."
Nu blev det så att Ewa kom hit ist, och jim "väckte" mig efter att han pratat med henne... och säger till mig att Ewa skulle komma hit om typ en timme...
"visst inge problem" tänker jag då och går upp... och gör mig iordning...
(Jag hade tidigare ställt alarm på mobilen klockan 11, så att jag inte skulle sova längre än så, eftersom vi hade grejer å göra å så)
Mitt alarm på mobilen hade jag glömt stänga av, så den började låta klockan 11... då får man denna kommentare "e det dags å gå upp nu älskling" av jim...
Detta är inte första gången.. utan jag får Alltid pikar angående mina "sovmorgonar" och över mitt sovande över huvudtaget.
Ni tycker kanske att jag överreagerar å så... men jag har fått nog med dessa pikar nu!!!
Vad vill folk egentligen???
Att jag ska gå tillbaka till mina gamla sovvanor???
sova 3-4 timmar på en hel natt, inte sammanhängande dock... utan jag kommer vakna, i stort sätt, varje timme å ligga vaken en halvtimma till en timme innan jag somnar om.
Jag är mer lr mindre förbannad nu... för det har alltid varit så för mig... hela min JÄVLA uppväxt!!!!
Det är okey för ALLA andra att sova precis hur de vill... men när det kommer till mig så får jag inte välja å ta en sovmorgon utan att få höra om det på ett lr annat sätt! sover jag längre än någon annan så får jag höra detta
Det spelar ingen roll om jag har kunnat sova lr inte under natten... det spelar ingen roll om jag ligger vaken i timmar innan jag somnar.. lr går å lägger mig sent!!!!
Det spelar ingen roll om jag har en anledning lr inte... jag får skit för likt förbannat!!!
Och jag e trött på detta nu!!!
Det spelar heller ingen roll om jag förklara hur viktigt sömnen har blivit för mig... att jag inte kan vara trött på dagarna för då kommer ångesten och dagen blir skit! Är jag för trött kan jag varken stå emot min psykiska ångest eller minnes ångensten!
Det spelar ingen roll om jag försöker förklara för andra... det spelar verkligen ingen roll... för likt förbannat får jag höra dessa pika... vare sig jag vill lr ej! De kommer som ett BREV på POSTEN!!!
Så nu får jag antingen sluta med mina sömnpiller och börja med att inte sova...
Lr så får jag sitta uppe till jag slocknar, för att sedan gå upp innan 6 på morgonen... vareviga dag!!!
För folk verkar inte lyssna när jag förklarar hur viktigt sömnen är för mig...
så för att folk ska FATTA så får jag visa det helt enkelt!!! jag får stanna uppe!
för folk lyssnar inte!!!
Jag har tröttnat på pikarna och folks anseende om mitt sovande!!!
Har ni inget bättre för er????
Eller vad är problemet?
nu ska jag en kopp kaffe så jag Inte somnar på ett tag här!
i feel sad!
känner att tårarna vill komma ut, men det gör dem inte.
Mina ögon värker, och jag vet inte om det beror på nåt annat än att trycket från tårarna som inte kommer.
samtalet med Tomas var mkt svårt... han fick läsa om det "straffet" jag fick efter att ha trotsat Arne..
och Tomas blev väldigt berörd.
Han säger att det är en ära att få lyssna på min historia och han anser att den ska filmatiseras.
Och på ett sätt vill jag med det, jag vill berätta att när det känns som hopplösast så finns det oftast ett ljus ändå.
Jag har trotts allt haft tur... men jag har kämpat för att komma hit och få den hjälpen jag fått och får.
Jag har mkt att tacka mina nära vänner och min psykolog!
Utan er hade jag inte funnits idag!
Så snälla ta emot min tacksamhet...
det är svårt att beskriva vissa känslor med ord...
jag hoppas att jag en dag kommer kunna göra detta.
I torsdag satt jag å berätta lite om flykten från Spanien för Tomas...
Det är svårt att prata om det... och Tomas är den enda (profesionellt) som har tagit mina ord på allvar och trott på min historia.
Jag har många gånger tidigare fått höra "detta är för otroligt för att vara sant" "håll dig till sanningen" "sånt här händer inte" och "nej nej..."
Antagligen har de inte trott på min historia bara för att jag inte kan gråta, bara för att jag inte gråter framför dem när jag berättar.
Om jag säga så här... jag har gått hos Tomas i tre år nu, och han har bara sett mig gråta två gånger.
Jag har svårt för att gråta i vanliga fall... men framför andra människor är det oerhört mkt svårare.
kanske ger er en liten inblick?
Jag önskar att jag en dag kan bli en kvinna som lätt kan gråta... både av glädje och sorg. Hellre fälla en tår för mkt än för lite... eftersom jag vet hur det smärtar inne i en när man inte gråter.
en väldigt vacker bild som jag hittade på internet. På något sett tilltalar den mig verkligen!
så jag va bara tvungen att visa den här.
By malungsfors.
Jag har målat en tavla, som handlar just om svåra tårar... vet inte hur ni tolkar bilden.. hade vart skoj å höra vad ni tycker och hur ni tolkar den?!
Here it is:
förrgårdagens detox mat (ett halveget recept) :
Är ni intresserade av recepten på detoxmaten jag gör?
Vad tycker ni om att se bilder på det jag äter (under min egen diet) ?
nu känns det faktiskt lite bättre, känner mig inte lika vemodig nu iaf... =)
nu ska jag sätta på en film, en rolig film =)
Puss på er alla!
yoga
Det ska bli jätte trevligt...
var längesedan jag träffade Lina nu igen. Det är tråkigt att vi inte ses oftare faktiskt!
Men att träna här hemma tillsammans är en ypperlig idé.
Jag tror till och med att hinns med en kopp kaffe och lite skvaller efter oxå ;)
Inatt hade jag en mardröm.
Jag drömde att jag var gravid i 9 veckan, och när jag berättade det för Jim vill han att jag skulle ta bort det,
Detta ledde till att vi tillslut gjorde slut och jag flytta till Borås.
Men jag ville inte att de skulle vara slut och egentligen ville väl han inte det heller.
Usch det va en hemsk dröm!
Den va mer detaljerad än såhär, men jag orkar inte skriva om allt nu.
Idag har jag bara lite träningsvärk från yogan igår =(
men det kan iofs bero på att jag inte orkade göra allt fullt ut.
Hoppas de blir bättre idag...
Igår planterade jag om mina aloveror. =)
Jag hoppas att båda tar sig, den ena e ganska så stor medan den andra är ganska så liten.
Även igår gjorde jag en gudomligt god detox mat!
Jag gjorde en Spenatsallad med mango och cashewnötter
mmmmuums!
Vi hade även lite kul med Spisen. Man kan verkligen göra vad som hellst med den katten utan att han bryr sig.
Så lat e han..
kolla här:
och han ligger kvar!
Och Spisen är inte liten... Här bär Linnea honom. hon är 4 år och spisen är "nästan" lika stor som henne!
Nu kommer nog min älsklings Lina snart... så jag ska försöka förbereda lite=)
Puss på er så länge! =)
...
Vakna upp i rädsla!
Igår när jag gick och lade mig hade planen att göra yoga...
men imorse när jag vaknade i denna rädsla vill jag inte det längre...
Jag kände att även denna dag skulle kantras med ångest och flashbacks.
Sedan kom jag på vad min försteskötare, Rolf, har sagt.
Att det är bra att göra yoga när man känner att ångesten är påväg.
Så, jag gick upp... flyttan undan bordet, la ut min yogamatta och började.
När passet sedan var klart, kände jag mig som en helt ny människa... och just nu känns det som att det kan bli en bra dag idag... iaf bättre än vad jag först trodde.
Igår va första gången jag försökte få ner min flashback med ord.
Har aldrig gjort det innan... och det kändes faktiskt skönt att få ner det, när man är mitt i det.
På torsdag ska jag skriva ut det jag skrivit och ge det till min psykolog, så kanske vi kan prata om det...
Det känns allt för jobbigt att börja prata om det... så kanske om han får läsa det jag skrivit då kanske vi kan prata om det...
Jag vet att det kommer bli jobbigt, och antagligen kommer jag må skit på torsdag efter det... men det är det värt.
För jag vill inte att det ska göra mig så tagen och ge mig den ångest jag fick.
Jag måste få ut skiten från mig... jag måste minnas och lära mig hantera det!
Ibland känns det hopplöst... men skam den som ger sig!!!
Jag ska igenom det!!! Jag ska, Jag ska, Jag ska minsann vinna kampen!!!
Jag ska försöka varna er innan lr så, så som jag gjorde igår...
För jag vet att det finns folk där ute som inte vill veta... och då ni får läsa det på egen risk.
Det är absolut inte min mening att få er att må dåligt oxå..
Jag skriver ner det för det hjälper mig... men jag ska försöka förvana er så att ni kan göra ert aktiva val, så jag inte tvingar på er nåt som ni absolut inte vill veta.
Det känns viktigt för mig att säga detta!
För om jag ska lyckas ta mig igenom detta behöver jag skriva... och det är på datan jag skriver som lättast...
och jag lägger ut det på bloggen för att oavsett vad folk tror, så har det hänt och sånt här händer fortfarande!!!
Jag vill uppmärksamma det och jag vill samtidigt visa att man kan få ett bra liv även om man har haft det tufft...
att man själv inte måste bli missbrukare lr misshandlare för att man själv har haft en sådan uppväxt!
Det går att ändra! men det kräver kraft och mod från en själv!!
Men jag tror på människan och denns fria vilja!
Man måste välja att få ett bra liv, för att man ska få det!
Man kan inte skylla på allt annat, utan det är upp till en själv och en själv ensam att välja den vägen!
Ska nog ställa mig och börja måla på tavlan till Emmi strax och ta en god kopp kaffe tror jag... =)
och fundera på vad jag ska äta till middag idag..
Igår åt jag lax på en bädd av sparris och scoush med svartpeppar, olivolja och citron... det va riktigt mumsigt! =)
på återseende ;)
Pussen
från bra till dålig
Jag försöker göra det som min psykolog säger till mig... att gråta!
men det kommer inga tårar. spelar ingen roll hur ledsen jag är... hur mkt jag än vill gråta...
Det kommer inga.
i min kropp ligger 20 år gråt å bara väntar på att få komma ut... men de kommer inte...
det är förstrerande!!
Jag fick tidigt lära mig att jag inte fick gråta... jag va tvungen att alltid vara glad... men gud förbjude; jag fick inte vara för glad... utan bara sådär "lagom" glad.
Ni ska sluta läsa här... om ni inte vill veta!
Om jag grät då jag såg Arne slå min mamma, så fortsatte han att slå henne tills jag sluta gråta...
och ju mer jag grät och bad han sluta desto värre slog han henne.
Även när han slog mig så fick jag inte gråta... grät jag, blev det bara värre.
Det var bara att ta det...
Jag fick sluta gråta, och jag svalde det ist.
många gånger fick jag sitta i trappan, medan mamma fick slag, och le...
för det va det han ville ha!
Framför mig just nu, ser jag hur mamma står i köket i Spanien, med sitt glas med dricka i (antagligen en grogg blandat med nån apelsinläsk) Arne går upp från vardagsrummet till henne.....
Han ser att jag kommer ner från övervåningen. han säger till mig att sätta mig på sista trappsteget, och sitta stilla och kolla på vad som händer om man på något sätt trotsar honom.
Denna gången var det mitt fel, jag hade målat på fasaden med mina kritor som hämd mot han, bakom darttavlan.
Han hade givetvis hittat detta och han skulle visa mig vad som händer om man gör sådana grejer, trotsat honom på någon vis.
Han börjar att gå mot mamma, och jag viste med en gång vad som skulle hända. Jag får en klump i magen!
Han ger mamma en käftsmäll, puttar henne mot kylskåpet... samtidigt som han tittar på mig.
Han fäller mamma så att hon ligger på golvet, hon tittar mot mig när hon får första sparken i magen.
Jag skriker. SLUUUTA!!!
men det blir bara värre... jag skriker: FÖRLÅT, med tårarna flödades...
Försöker slita han bort från mamma, hjälpa henne upp...
jag flyger in i ytterdörren, medan han drar ner mamma från den lilla trappan för att slänga henne på matsalsgolvet.
"Jag dödar henne nästa gång du gör något sånt här igen.... "
Han stirrar på mig, "vill du att hon ska dö?" och han sattsar med en ny spark...
Detta är vad jag ser framför mig, som i en film... jag känner klumpen i magen, och rädslan för att han denna gång tar livet av henne...
När han var "klar" med henne fick jag inte gå fram till min mamma.
jag fick åter sitta på trappsteget, medan mamma går in i köket framåtböjd pga smärtan han gett henne.
Jag tittar mot mamma och säger i en viskning "förlåt"
Detta är vad min flashback handlar om just nu...
den går åter och åter igen framför mina ögon.. och jag känner nu har jag snart drabbas av panik, för jag vill inte se det mer!!!
räcker det inte med att jag redan har sett det? varför måste jag se det om och om igen?
Detta är det som är jobbigt med flashbacksen... precis som då, kan jag inte göra nåt åt dem.
Börjar snart skaka... för jag vet inte vart jag ska ta vägen nu!
måste innan det blir värre försöka ta en lugnande och hoppas på att det försvinner!
usch!
barnvakt och längtan
Vi tog barnen och åkte till universeum där vi kolla på massa fiskar.
Barnen vill fort fram till hajen.. det tyckte dem va spännade och efter vi såg hajen vill de se aporna och krokodiler i "regnskogen"
Jag hoppas att de tyckte det va roligt. Jag tyckte det va jätte mysigt iaf.
Man kanske kan tänka att "pust, att vara barnvakt e jobbigt, å det e skönt när dem ska åka hem igen"
Men jag kan säga så här: Min längtan efter att skaffa barn har bara ÖKAT!
Känns som att väntan på att bli gravid är för lång.
Vill ha ett litet knyte hos mig här, jag vill bli en mamma, jag vill höra min unge skrika och skratta.
Jag vill lära och uppfostra en liten! jag vill, jag vill, jag vill!!!
Men jag vet att det är nyttigt att vänta lite till... måste bli av med medicinerna och ha en sysselsättning.
Många gånger idagens läge kan jag ångra den abort som jag gjorde när jag va 19...
om jag inte hade gjort den hade jag haft en 5 åring nu...
och jag har skrivit en dikt om bäbisen...
den kommer här:
Jag dödade dig!
vem du nu hade varit,
Ett vackert litet barn,
Och du ingen chans fick.
Jag dödade dig!
För ingen anledning.
En själ som gick till spillo
Åh ibland ångrar jag det så.
Jag hade kunnat ha en liten flicka.
Fast vad hade jag varit för mor?
Ibland kan jag inte ta hand om mig.
En mor med problem.
Ett löfte hade jag kunnat ge.
Jag skulle göra allt för att du skulle ha det bra.
Även utan far, bostad och ekonomi.
Du hade fått min själ.
Du hade fått mitt allt.
Jag hade älskat dig mer än allt annat
Men jag dödade dig!
Jag skrev denna dikt när jag var 20. och jag kan känna så än idag.
Fast nu när man har facit i handen va det väl ett bra beslut, detta med aborten.
Jag hade ingen bostad, inget jobb... en kille som inte va den bästa (iaf inte för mig)
Jag hade en mindre depression även under denna perioden, (vilket jag då inte trodde det va, jag mådde dåligt...)
Jag hade inte kunnat ge det barnet en trygg uppväxt.
Jag har lovat min framtida barn att jag ska göra allt jag kan för de inte ska uppleva något som jag har upplevt.
Och hade jag behållt detta barn, hade jag inte kunnat hålla det löftet till h*n.
Efter det att mamma gick bort blev jag så påtagligt ensam.
Jag hade juh liksom ingen då... ingen trygghet någonstans...
och under depressionen va det ett helvete.
Men utan den hade jag aldrig fått chansen att må så bra som jag mår idag!
Det känns ändå lite konstigt att säga så... eftersom den va så fruktansvärt svår och djup.
Tänk om jag då hade haft ett barn?
Tänk vad det lilla hade fått lida?
med en mor som hamnat på psyket, med en mor som försökte ta sitt liv...
Det hade juh blivit så för de barnet som jag hade det när min mamma hamna på psyket, när hon försökte ta sitt liv..
Då hade jag lämnat det barnet i en ensamhet...
För jag kan antaga att fadern till barnet inte hade varit där för det.
Jag vet i mitt hjärta att jag tog ett bra beslut för det barnet... men jag saknar det ändå!
Det är mycket som snurrar runt här inne i mitt huvud...
och jag längtar verkligen till den dagen jag har en bäbis i magen... och tills den kommer ut... tills jag för första gången får höra den skrika, tills det första leendet...
Jag längtar av hela mitt hjärta.
Jag till och med längtar tills den dagen då jag får "trycka ut" ungen.
vilket jag har fasat för innan...
Jag tänker väldigt mkt på detta just nu...
man kan säga att mina klockor tickar! dem tickar för fullt!!!
ticktack ticktack
Snart ska jag gå till soc och prata med Elisabeth, som min tjej där heter. Hon e faktiskt rar (trotts att hon jobbar för socialtjänsten) hon vill verkligen hjälpa mig, men det är inte lätt för henne då hon har en massa regler att följa.
men hon är rar iaf.
Det är verkligen inte kul att gå dit... jag skäms varenda gång!
önskade att det fanns en underjordisk tunnel dit, så att ingen såg mig.
Brukar alltid må ganska så dåligt när jag går därifrån, eftersom hon så gärna vill veta hur jag har haft det... och jag berättar... sen kommer smällen...
jaja, jag ska sätta mig å dricka en kopp kaffe till nu... även om inte mitt morgonkaffe va så gott...
ska nog ha lite mjölk i nu =)
hihi.
Pussar å kramar på er
dagens äventyr...
Åt min frukost i lugnanro och njöt över att äntligen börjar vardagen för mig.
Gick till spårvagnen, glad för att spårvagnen iaf går till Eketrägatan (de håller på med nåt spårtjofräs efter där)
Och glad över att jag inte behövde sätta mig på nån ersättningsbuss.
Går in på Pressbyrån och köper mig min vanliga kaffe, som jag alltid unnar mig när jag ska till PMH (psykriatiska motagningen hisingen)
Står med mitt morgon kaffe och väntar på att bussen ska gå.
Det står redan en buss på hållplatsen (där "endast" 16 busser avgår ifrån) men verkade vara trasig på nåt vänster, så man fick ta bussen som kom efter.
Jag gick på den, och tänkte att äntligen e jag på väg.... men men, bussen svänger åt fel håll!!!!
Tror ni inte att jag satt på en ersättningsbuss som va påväg att ta mig till biskop ist!
Med lite smått panik i bröstet försöker jag trycka på stannaknappen, men givetvis funkar inte den där jag sitter...
får då lite mer panik och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till...
dricka mer kaffe? rota runt i väskan efter nr som jag kan ringa å meddela att jag blir sen? eller ställa sig upp å "rusa" till närmsta fungerande stannaknapp.
Jag valde det sista alternativet.
Så jag kom av på nästa hållplats, (thank god)
Får Gå tillbaka till Eketrägaten för att hoppa på rätt buss.
När jag börja närma mig ser jag att en halvfull stombuss står å väntar, eftersom jag e såpass sen så börjar jag springa mot det. Och jag springer ALDRIG!!!
När jag närmar mig, och jag va påväg att ta plats i bussen, kommer jag på att jag kanske ska kolla så att det verkligen är 16 bussen.
Vilket det givetvis inte var!!! Så jag va påväg att gå på ytterligare en ersättningsbuss. det va TUR att jag häjdade mig!
Jag kommer 10 minuter sent till mitt läkarsamtal. Hade visserligen ringt innan så att de visste om att jag kom sent.
Läkarsamtalet gick jätte bra.
De tycker att jag kommit långt och att jag jobbar bra med mig själv.
De vill samtidigt bromsa mig eftersom jag har tendenser till att ta på mig för mkt.
Och hon påpekar detta att det är viktigt att jag fortfarande har kraft och ork att arbeta med mig själv så att jag en dag kan lära mig att leva med det som hänt.
Hon e verkligen jätte bra Elvira, som min läkare heter.
Hon säger även att det e bra att jag tt jag börjat med yogan, Men att jag inte ska köra igång för hårt.
Så de vill bromsa mig lite där oxå... och mer mig ta det lungt även där.
När Johan, mitt bostöd, kommer tillbaka från sin semester börjar vi med att simma en gång i veckan igen.
så de tycker att jag inte ska sätta upp för hårda krav från början.
och det är väl vettigt i sig... de har juh lärt känna mig under dessa 2 år, hehe, så de vet hur jag funkar.
Vi prata även om arbetsträning, om jag inte kommer in på utbildningen, och de tycker att mina tankar om att kanske två timmar om dagen, två till tre gånger i veckan är rimligt.
jag kommer få arbetsträna med en liggande full sjukskrivning.
De förstår även mina tankar om vart jag vill och kan arbetsträna.
Det är svårt att hitta ett bra ställe... lr egentligen är det väl inte svårt, men de en del faktorer som ska stämma överens.
Men det kommer nog gå bra.
Det svåra är Vart man ska börja någonstans.
Jag hade velat gå tillbaka till mitt gamla jobb på äldreboendet... men frågan är om de har tid, ork och plats.
Sen funderar oxå på om det är en bra idé att börja arbetsträna i vården med en gång, lr om man ska typ ställa sig i nån affär till att börja med.
Det är något som jag fundera på ett litet tag till.
Nog om detta =)
Igår gjorde jag iordning bokhyllan, flytta runt böcker, ställde filmerna på plats och la alla papper å sådan skit i tidskriftssamlare för att de inte ska se så rörigt ut.
Nu ska jag ta tag i allt annat plock som ligger överallt!
Det ser verkligen ut som BOMBER har slagit ner här...
ni ska få se:
Det är riktigt illa...som ni ser.
Dags för mig att sätta igång med skiten =P
på återseende!
PUSS
morgon kaffet
Vakna idag till en dag med sol... känns underbart=)
började min dag med att gå upp och göra yoga.
Gjorde halva pogramet då jag kände att hungern tog vid och orken försvann.
Lagde havregrynsgröt med hallon i till frukost och nu sitter jag och dricker mitt morgonkaffe =o)
Har fortfarande träningsverk för yogan jag gjorde i tisdags.
Det är så skönt med träningsvärk ändå.
Skönt att känna träningsvärken i nedre bukmusklerna. det är dem som jag vill träna upp.
Vill bli av med det farliga bukfettet, så nu går jag på diet igen.
Jim har varit så näll å köpt shakes till mig som jag kan dricka när jag e ensam hemma, eftersom jag sällan äter då.
Så nu ska jag ta tag i maine body och bli fitt.
Ni ska inte få för att jag vill gå ner i vikt!! för det vill jag Inte! Jag är nöjd med min kropp, vill inte bli så smal som jag var förr.
Har alltid varit avundsjuk på alla som har haft lite hull.=)
och nu har jag fått en kropp som jag ändå tycker om. Vill som sagt bara bli lite fittare.
Här kommer bilder på hur smal jag va förr, så ni får se...
Ser ni hur smal jag va?... och detta va inte mitt smalaste tyvärr.
Jag va ännu smalare än så efter att mor gick bort. Som tur e har jag inte många bilder på den tiden.
Vill inte se dem.
Då blev till och med mina arbetskamrater orolig för mig, jag fick frågor som "äter du ordentligt"
Och om jag ska va ärlig så åt jag nästan ingenting då heller...
Inte för att jag tyckte att jag var tjock lr nåt sånt... men jag kunde inte få i mig mat helt enkelt, det gick bara inte.
Så, jag är mer nöjd med min kropp idag än vad jag var då!
Min plan är att stanna i denna kroppsformen =)
men som sagt bara få lite mer muskler...
Jag vill kunna börja jobba nu till höst (om jag inte kommer in på utbildningen) och då behöver man muskler.
Har man varit sjukskriven i, över, 2 år nu.. så har man inte mkt muskler kvar. =P
Jag vill ju riskera att tappa en vårdtagare bara för att jag är för svag!!!
Så nu är det MUSKLER som gäller här ;)
Har funderat på om jag ska söka jobb på en avdelning där man tar hand om förtidigt födda barn... Det hade varit intressant, och jag följer ett par bloggar som handlar om just förtidigt födda barn.
Vill på något sätt kunna ge det som jag själv aldrig har fått.
Stöd, omtanke och kärlek!
Och jag känner att jag har så mkt att ge!
och jag har mkt att lära.
Jag vill jobba med barn på något sätt.
Jag vill komma igång med livet nu... och jag vet att det kommer bli tufft=)
Jag känner att jag vill så mkt just nu!
Strax ska jag gå till Tomas, psykologen, och prata...
Jag hoppas att jag kommer må bra även när jag kommer därifrån, men antagligen kommer jag inte det...
Han är så bra! han får mig verkligen att prata om det som är jobbigt samtidigt som ahn tar det lugnt.
Funderar på om jag ska köpa en bulle till han=)
hihi, fast jag kan iofs inte äta det =S
jaja, får se hur jag gör!
På återseende
Pöss!
Tjohej
Vi hade det trevligt ändå.. hihi
Jag lagade kall tomatsoppa alá detox till henne... tyvärr så hamna en del av det över hela hennes kök då hennes stavmixer verkligen suger. Men vi hade kul åt det, så nu har jag sett till så att Emmis kök behöver en riktigt grundstädning =P Sorry gummsan!
Idag skulle jag egentligen städa... men det är för fint väder för detta.
Dock har jag inte ork att gå ut ens...
Jag har iaf satt på en maskin med tvätt... tänkte få undan så mkt det går nu innan jag ska vara barnvakt, men det verkar som att jim får hjälpa mig på fredag när han har slutat, stackarn.
Imorn ska jag till min psykolog... och detta kan jag säga är välbehövligt, har en massa som måste komma ut nu.
Även om jag har en någolunda bra dag idag så kännerjag att de börjar trycka på i bröstet.
Tänker mkt på mamma och mina eventuella framtida barn. Tänker mkt på att de aldrig får chansen att träffa sin mormor.
Får dåligt samvete för att jag inte pratar så mycket om henne, men jag får oxå dåligt samvete för att jag pratar om henne.
Ibland får jag kännslan att folk tycker att det är jobbigt när jag pratar om henne.
kan iofs förstå det, då det är inte sällan något positvit jag har att säga.
Jag kan verkligen förstå att det är jobbigt för folk att höra om mitt tidigare liv... och jag önskar många gånger att allt som har hänt aldrig hände.
Flytten till Spanien, Mammas missburk, Arnes "tortyr", Flykten från Spanien, Arnes som hitta oss igen...
Tänk om detta aldrig hänt?
Tänk att aldrig behövt känna den otroliga rädslan för mitt eget liv, eller för mammas.
Som jag har skrivit tidigare så kan jag berätta om vad Arne har gjort för nu finns inte risken att han dödar henne... hon e juh redan död och har vart det nu i över 3 år. Men det gör för ont att prata om det, hellst av allt vill jag glömma!
Jag vill på något sätt ställa Arne för rätta, men jag vet inte om jag har kraft och ork till detta.
Dessutom är min historia för overklig, för många, för att förstå... och för dem att förstå att det är sant.
Och jag kan förstå dem... sånt här händer ju inte! Det finns inte så onda människor i världen. Man kan inte ha sådan otur.
Efter mammas självmord fick jag träffa en kurator, efter mkt om och men... Bara för att man inte alltid kan visa sina kännslor tror folk att man inte behöver hjälp.
Jag grät på mammas dödsdag... och jag grät några dagar efter... sedan kunde jag inte gråta mer. Men det behöver inte betyda att jag mår bra för det... lr hur?
som jag fick höra av en person: "jag trodde inte du tog din mammas bortgång så hårt"
Hur fan kan man säga nåt sånt???
Jag vet att man aldrig kan jämnföra sorgen med att förlora sitt barn lr nåt i den stilen... Men det "hemskaste" som jag kunde uppleva hände.
Jag kan själv inte begripa hur svårt det måste vara att förlora sitt/sina barn! Det är min största mardröm nu, att få ett änglabarn.
Vet inte om jag klarar så mkt mer sorg i mitt liv nu!
Jag vill veta hur det är att må bra, att få ha det bra... vara lycklig!
Sedan vet jag att livet är ingen dans på rosenblad... det ska gudarna veta.
Att Leva är hemskt! Livet är Hemskt. Det händer så mycket hemska saker i världen och orättvisor.
Men det är det lilla som jag blir glad över.
som till exempel att komma hem och katten ligger och väntar på mig... det är dem grejerna som får en att härda ut...
och ju mer sådan man har i sitt liv, alltså positiva saker, ju lyckligare och gladare blir man.
Jag får själv inte räta på mina tankar i huvudet. det bara snurrar en massa, som i en karusell.
Det sista jag vill är att någon ska må dålig, Jag försöker skänka så mkt positivitet som möjligt...
men jag måste säga att ibland är det svårt!
Sedan vet jag inte hur jag uppfattas av männsikorna runt omkring mig.
Jag vill vara den som anses vara positiv.. men e jag det?
Jag vill vara den som anses vara glad... men e jag verkligen det?
Tycker folk att jag har "fastnat" i det som hänt mig... "fastnat" i den tiden och "bara" kan prata om det?!
Skulle vart så intressant att veta vad folk tycker och tror....
även fast man är lite rädd för att veta...
Nu ska jag nog ta å göra nåt annat för en stund... hehehe
visa att jag eventuellt kanske har ett liv.. (noooot)
blöta-kind-pussar... hehehehe
