ikkamedlitets

En av mina största fasor är att bli alkolist!

Det sägs att alkoholism är en sjukdom... att man inte kan hjälpa det, att man måste ha alkoholen.
Men oavsett  är det jag som väljer att föra flaskan till munnen och dricka det.
Alkolism är ingen sjukdom, enligt mig.
Det är en symtom på annat, en annan psykisk ohälsa.
För man tror att alkohol ska hjälpa än... eller anväder det som en belöning om man har det jobbigt.
Idag har jag varit duktig så jag förtjänar ett glas vin
Problemet är att det blir inte bara ett glas vin... det blir flera... och man hittar anledningar till att ta ett till glas vin...
Man dricker alkohol för att döva de känslor man har... sitt dålighetsmående.

Jag har börjat tänka så...
Om jag känner att jag har varit duktig tycker jag att jag är värd alkohol... som en belöning.
Idag har jag minsann gjort detta.. yada yada...
Och jag "unnar" mitt vin eller öl.
Ett glas vin/en öl gör ingen skada
Problemet är att det är inte bara är ett glas/en öl

Jag har lärt mig att jag kan gråta mycket lättare om jag är full...
Jag kan tillåta mig att gråta... och gråten kommer ofta av sig själv då.
Det är "skönt" att dricka alkohol när jag mår dåligt, för då kan jag gråta (vilket jag sällan kan annars)
jag dricker när jag mår dåligt för att försöka döva smärtan jag känner... även om jag vet att de, egentligen, inte hjälper...
Idag börja jag dricka, när jag kom hem från min psykolog, för att jag ville gråta... jag ville släppa ut dem smärtsamma tårar som jag har så svårt att få fram annars...

Jag har länge befarat att jag börjar få problem med alkoholen...
Innan jag blev sjuk drack jag aldrig när jag mådde dåligt eller var ledsen...
Men nu dricker jag desto mer när jag mår dåligt eller är ledsen.

Detta känns jätte hemska att behöva bekänna!
jag är rädd för att bli missbrukare...
Jag har det i blodet... sedan generationer tillbaka..
min mamma, min mammas mamma och hennes mamma var missbrukare.
Så gott som allas mammas syskon har ett eller annat missbruk

Idag sa till och med min kille ifrån... han sa att nu räcker det... vi köper inte mer vin.
Och det va skönt att höra! Att han har koll på mig, på mitt drickande.
Jag vill inte ha det såhär!
Jag vill inte behöva att aldrig mer dricka ...
Jag vill kunna ta ett glas vin/öl när jag är med mina vänner..
Jag vill inte bli alkoholist... jag vill inte bli missbrukare!

Men idag var, en av de dagar, som jag förstår mamma... min mammas missburk.
Att man dricker för att döva något smärtsamt, fast det egentligen bara blir värre.
Jag kan förstå varför mamma sökte tröst i flaskan... för nu gör även jag det, även om jag inte vill erkänna det! 
Jag försöker döva mina flashback med alkohol, fast dem bara gör dem värre 
Det har jag märkt de senaste gångerna nu...

Jag vill inte välja flaskan framför dem jag älskar!
Jag vill inte få mina kära att tro att jag älskar flaskan mer...
Framförallt vill inte att mina framtida barn ska känna att jag väljer alkohol före dem!

Jag borde sluta dricka för ett tag.. tills jag inte suktar efter det mer...
inte drick bara för att...
sluta dricka i onödan (eller vad man ska säga)

Jag måste lära mig att gråta utan alkohol i kroppen...
jag måste lära mig att handskas med mina flashback även om de är för jobbiga...
låta dem vara där tills dem tar slut...
kanske skriva om det här istället...
inte gå till systemet och köpa en låda vin! och försöka dämpa det den vägen

Jag tror jag håller på att bli alkoholist... om jag inte redan är det!

Jag måste finna styrkan i mig själv att bekämpa detta... bekämpa mig och mitt drickande.

När mina vänner mår dåligt mår jag dåligt.
Min omgivning är väldigt viktig för mig, mina vänner är viktiga för mig.
När någon ber mig om hjälp så kommer jag göra vad jag kan för att hjälpa denna människa..
Jag försöker alltid ställa upp för mina vänner... och många gånger även för främlingar oxå.
När det fattas en femma hos en äldre kvinna i affären ger jag henne den... för jag vet hur det är att leva fattigt. ( ett ganska så tafatt exempel.. men ändå)
Jag lyssnar när personer vill prata med mig... och det finns en tendens att folk bekänner saker för mig, främmande folk.

Jag har tagit avstånd från dem människor som inte är bra för mig...
Även om jag inte har "pundat" så har jag umgåtts med sådanna...
Punda kanske är ett för stark ord, men dem jag har umgåtts med har haft, mer eller mindre, ett missbruk.
Haft något slaggs problem... problem som kanske inte är "normalt"

Jag hade jätte lätt kunnat hamnat i fel sällskap, jag hade kunnat vara en "pundare" nu...
Men jag har lovat mina framtida barn att de inte ska behöva uppleva nåt av det jag har upplevt, jag ska göra allt jag kan för att förhindra det jag har varit med om... och det enda jag kan "lova" mina barn är att inte börja bli missbrukare; alkolist, pundare... med mera
Det enda "missbruket" jag kan tillåta mig själv att ha är rökning av cigaretter
För det skadar inte lika mycket som andra missbruk gör! Inte psykiskt iaf.

Mitt mål är att bli en "frisk" människa, fast jag vet att jag aldrig kommer bli det med min bakgrund.
Fast frågan är vem som är "Frisk" egentligen?
alla har vi bagage...

Jag önskar bara att jag kan ge mina, framtida, barn det jag aldrig hade, det jag aldrig fick...

Det är viktigt att folk i min omgivning känner sig älskade...Jag vill kunna ge kärlek till dem som inte tror att de förtjänar det. (förutom vissa människor; pedofiler, våldtäktsmänniskor och barn- och kvinnomisshandlare)
Jag har aldrig trott innerst inne att jag är värd att bli älskad... jag har alltid fått höra vilken värdelös människa jag är och det inte går att älska sådanna som mig...
Jag vill inte att någon ska behöva känna sig så värdelösa som jag har trott (och ibland även tror idag) att jag är.

Jag känner mig så självisk när jag väl får känna kärlek, av min pojkvän och mina vänner, när jag vet att det finns personer där ute som tror att de är inte värda kärlek. (en av "mig")
För även om man har hamnat snett i livet, ska man väl ändå kunna få känna sig älskad?

Jag har aldrig trott att jag har värd att få ha det bra...
Jag har aldrig trott att man kan älska mig för den jag är...

Jag har trott att jag måste "hävda" mig för att folk ska tycka om mig
Jag har trott att jag måste spela teater, vara en super glad och trevlig tjej, för att folk ska tycka om mig.
Jag har trott att det ända sättet för folk att tycka om mig var om jag var högutbildad.. typ Advokat eller läkare...
Jag har trott att juh mer jag kan, desto mer blir jag älskad... försöka hävda mig på det sättet...
Jag har inte klarat av när folk kallat mig korkad ( har ibland svårt för det även idag, men inte lika)
Jag har alltid velat kunnat allt! för då kan ingen "slå mig på fingrarna"

Jag försöker förlika mig med att jag inte alls måste vara bäst på allt... att det faktiskt är att okey att fråga om hjälp, eller säga att man inte vet eller kan...
Att det faktiskt går att kanske älska mig för den jag är... att inte måste spela teater...






Detta var egentligen inte alls vad jag hade tänkt att skriva om...
Hade tänkt skriva om nåt helt annat... men ibland blir de inte som man tänkt.
Får försöka få ner det jag hade tänkt nån annan gång...

kärlek är något man behöver för att överleva... ömhet, närhet, kramar...

Av min underbara Emmi ♥ har jag fått denna award från.
Tusen tack min sköna dam


Så här funkar det när man mottagit denna fina utmärkelse:
•Kopiera awarden till bloggen.
•Länka till personen du fått awarden av.
•Berätta 7 intressanta fakta om dig.
•Välj 7 andra bloggar att ge awarden till.
•Länka till deras bloggar.
•Lämna en kommentar på deras bloggar att dom fått en award dig.

7 intressanta saker om mig? hmm... vet inte om de e så intressant dock.

1.  Jag har två underbara katter med annorlunda namn; Bulten och Spisen
2.  Jag har blivit helt såld på Law and Orden special victim unit som går på kanal 9 varje vardag klockan 20, sitter bänkad
3. Jag har tänkt att bli sjuksköterska när jag blir stor och vill specialist utbilda mig inom nåt, vad har jag ännu inte bestämt. 
4.  Jag älskar att läsa böcker som bygger på sanna historier och hur människor reagerar i olika situationer... både fysiskt och psykiskt
5. Mitt nya intresse, som ni säkerligen har märkt, är att rita ansikten... mitt mål är att kunna måla ett ansikte i färg, gärna i oljefärg. öva öva öva. 
6. Jag är helt förälskad i Öland, en mer rofylld ö får man leta efter.
7. Jag har en känsla av att jag kommer ha 35 miljon nån gång i mitt liv, när hur och varför kan jag inte svara på... kanske får dem en timma innan jag dör? *peppar peppar ta i trä*

7 bloggar jag följer och som definitivt är värda att läsas:

Mamma Melissa - en jätte bra blogg om en mycket stark kvinna. beundrar faktiskt henne jätte mycket, hon har varit med om kanske det svåraste man kan vara med om.
Issa - min kära väninna som, ofta, på ett komisk sätt berättar om sin vardag och sina tankar och funderingar.
Ellamarie - berättar om hur det är att vara en ung tvillingmamma.
Emma Damm - en jätte duktig konstnär, ritar som en gud.
Lisa Lans - En till otrolig konstnär, riktigt impad av hennes verk. skriver även väldigt intressant och annorlunda. me like 
Tramsgänget - ett mycket roligt och duktigt ungt humorgäng.
Emmi - Även om jag redan har länkat henne i början av inlägget måste jag ändå göra det igen. Hon är jätte duktig på att baka och laga mat. Man får jätte mycket tips från henne om hur man, bland annat, kan lyxa till vardagen. 

Nu ska jag ta och skura katternas låda... stackarna, den är inte fräsh nån stans.

Sössa gött och dröm söta drömms mina kära läsare.

Kraaaam

Kunde inte somna för fem öre igår.
Jag gick och la mig klockan 21 och trodde att jag ändå skulle kunna somna, men nej.
Jag låg och vände och vred mig i sängen till 2 då bestämde jag mig för att ta en insomningstablett.
Då behövde jag "bara" vänta en halvtimme ungefär innan jag tillslut somnade.

Jag är så sjukt avundsjuk på alla som kan somna och sedan sova en hel natt.
Utan mina sömntabletter sover jag inte mer än 5 timmar, om jag har tur, men inte sammanhängande.
Nej, jag vaknar iaf en tre fyra gånger innan jag ger upp och skiter i att försöka sova.
Jag går du upp och försöker sysselsätta mig med annat.

Mina sömntabletter är guld... för det är tack vare dem jag kan sova en hel natt utan att behöva vakna allt för många gånger.
Även om jag är jätte trött kan jag inte somna när jag väl lägger mig i sängen.
Jag ligger alltid vaken i minst 30 minuter innan jag kan somna av "mig själv" om jag har tagit mina sömntabletter en och en halv timme innan jag går och lägger mig. Har jag tagit sömntabletterna senare, och vill ändå gå och lägga mig "tidigt" så kan jag ligga vaken i timmar innan jag somnar.

Eftersom jag har så svårt att sova blir min sömn ett väldigt känsligt ämne att prata om för mig. Framförallt när det gäller skämt och pikar
Jag är tacksam om jag kan sova en hel natt utan att vakna mer än 3 gånger, trotts sömntabletter
Och efter varje gång jag har vaknat tar det minst en halvtimme innan jag somnar igen.
Så ni som tycker att jag sover länge på dagarna kanske ska ta reda på fakta innan ni uttalar er.

Jag tar verkligen illa vid mig när folk "pikar" att jag sover länge... för många utav er som pikar mig vet inte hur frustrerande det är att inte kunna sova.
Sova som är så viktigt för ens välbefinnande.
För att orka behöver man sömn...
Och det är tackvare min sömnpiller som jag har fått lärt mig att uppskatta sömnen, som jag väl får av dem, på nytt.
Utan dem kan jag inte sova.

Så då kanske ni undrar vad som händer när jag inte kan sova?

•  mitt tålamod skjuter ner i botten
•  jag blir lätt retlig
•  Jag har jätte svårt att kämpa bort min ångest, vilket resulterar i att jag kan få stora ångestattaker
•  mina flashbacks spelas som filmer framför mina ögon mer än vanligt.. detta leder till att jag kan få psykiskångest och eftersom jag inte har sovit så kan jag inte kämpa bort ångesten, så då sitter jag här och förstår inte hur jag ska orka leva ett hel livstid till.
• Har jag fått ångest sitter jag och funderar hur i helvete jag ska orka leva en 60 år till, hur jag ska orka med en vardag med jobb, hus, barn och fritid. Och inte nog med detta så ska jag även orka med min historia, mitt liv, mina känslor och sorg kring den förlorade barndomen... pluss att man ska orka med andra livskriser som man normalt hamnar i.
• Jag orkar inte göra nåt på dagen
• Och när jag väl ska gå och lägga mig kan jag inte sova, för flashbacksen blir som värst i sängen... så jag måste ta lugnande och hoppas på att jag denna natten kan få sova lite mera så morgondagen blir lättare.

Sedan om vi ska titta på min bristande sömn under min uppväxt...
Sömnen har inte varit något helig som det är för många barn och såväl vuxna.
Utan varje natt var jag rädd och orolig för att min "pappa" skulle komma och lägga sig i min säng... ta av mig mitt nattlinne, trosor och ligga och stirra på mig.
Detta var dem bra nätterna.
Vissa nätter vill han ha mer än att bara titta... hans händer på min kropp.

Det värsta var om jag redan hade somnat och han kommer in i mitt rum... och bara stirrar på mig...
När jag vaknar och ser han stå vid min säng...
Ofta var det när jag redan hade somnat som han vill ha mig mera!

Min sömn har aldrig varit helig, min sömn har aldrig varit min...
Min sömn har handlat om skräck! Skräcken för att somna och skräcken till att vakna.

Så för er som kan sitta där och "klaga" över att jag sover länge på morgonen... tänk er då hur det är att vara rädd för att sova.
Vara rädd för att sömnen ska bli störd.
Inte kunna somna för ni ser alltid ett senario om när er pappa stirrar på din nakna kropp, tar på din nakna kropp.

Sedan ska vi inte prata om alla dessa mardrömmar jag har under nätterna.
Som jag oftar vaknar av i ren panik, är kallsvettig och livrädd.

Något som jag har jobbat extra mycket med under det senaste ett och halvt åren är de "varelser" jag ser i mörkret varje gånge jag vaknar och tittar. De varelser som kommer närmare och närmare mig.
Som gör att jag blir rent ut sagt Livrädd.
Till en början vågade jag inte göra något, jag kröp bara närmare och närmare Jim. Vilket resulterade i att han blev väckt. Blundade för att jag inte skulle se dem mera... men ändå veta att så fort jag öppnar ögonen igen så kommer de återigen närmare
Idag har jag lärt mig att försöka blåsa bort dem.... och blåser jag tillräckling hårt och länge så försvinner dem tillslut, eller lägger sig i bakgrunden, tills nästa gång jag vaknar upp och tittar ut i mörkret.

Så till er som finns därute som inte vill unna mig den lilla uns av lugn sömn jag kan få, vet jag inte vad jag ska säga till.
Min sömn har alltid handlat om en kamp... kampen att försöka få lite välbehövlig sömn, kampen mot min nattskräck, mardrömmar och varelserna i mörkret.

En av alla anledningar till att jag hamnade i denna mycket svåra och djupa depression var pågrund av all den bristande sömn... av ren utmattning.

Idag när jag får höra pikar om att jag sover mycket och länge blir jag ledsen. Även om jag kan förstå att ni inte menar nåt illa...
Jag kan säga som så att det är inte skoj att höra att man sover för mycket när jag har detta helvete med min sömn. För även om ni upplever det som att jag sover länge så kanske jag inte alls haft nån sömn under natten, utan somnar först fram emot morgonkvisten.
Hade jag fått välja helt själv hade jag aldrig sovit...  Denna kamp är för jobbig.

Låt mig få somna, det är din tur om en stund.
Låt mig få sova, en natts hel sömn utan störningar

Jag har aldrig kunnat påstå att jag varit mobbad i skolan, även om jag har blivit retad.
Jag vet inte riktigt vad gränsen för mobbing går någonstans?
Jag har juh liksom varit med om värre grejer än vad vissa personer utsatte mig för i skolan.
Kan man säga även om man har varit med om värre att det har handlat om mobbing i skolan?
Lite retad blir väl alla nån gång under skolans gång?

Efter att vi hade flytt från "pappa" i Spanien, kom vi hem till Göteborg. Det var sommar så det skulle dröja ett litet tag innan jag skulle börja skolan för första gången i mitt liv.
Gissa om jag var glad för detta.
Jag har alltid törstat efter kunskap och har alltid tyckt det har varit skoj att lära mig saker.

Jag och mamma bodde först på ett lägenhetshotel på Hisingen i Göteborg innan vi flyttade till Skultuna, strax utanför Västerås.
Anledningen till att vi flyttade dit var att min mammas stora syster bodde där tillsammans med sin dotter.
Och mamma tyckte väll det skulle vara skönt om vi kände några där vi bodde
Så vi tog våra, obefintliga, ägodelar och flyttade dit.

Jag kom jätte bra överens med min Kusin, och även om hon var betydligt äldre än mig så fick vi en bra kontakt.
Vi bodde först hemma hos dem innan vi fick en egen lägenhet.
Jag var ofta ute på mosters gården och lekte... ofta för mig själv
Men en dag träffa jag på två flickor. En flicka var ett år yngre än mig och den andra var lika gammal.
Jag hade lovat min mamma, moster och kusin att jag bara skulle stanna på gården.
Vi tjejer lekte och hade skoj, men sedan ville dem att vi skulle gå och leka nån annanstans än på gården.
Och eftersom detta var mina första svenska kompisar så tänkte jag att jag nog skulle få följa med dem.
Men jag fråga aldrig varken mamma, moster lr kusin om jag fick följa med dessa två flickor.

Flickorna tog med mig till skolgården, där vi skulle leka tyckte dem.
Till en början var det en kul lek vi lekte...
men sedan börja de ställa en massa "krav" på mig, saker som jag var tvugnen att göra för att få leka med dem.
Och eftersom jag så gärna ville ha kompisar så gick jag med på dem grejerna dem hitta på för mig att göra.
Men efter en stund så blev leken på allvar...
De lyckades tvinga av mig mina trosor (jag hade kjol på mig) och gömde dem, sedan hittade dem på att jag skulle stoppa sand i min mun för att sedan dricka regnvatten från en smutsig pöl på marken.
När jag hade gjort det lura de in på ett dagis där de tog mina skor och "låste" i mig där.
Jag viste inte hur man skulle få upp grinden, så att jag skulle komma därifrån, eftersom den var barnsäker.
Jag hade aldrig stött på sådana grindar innan.
Flickorna sprang skrattandes därifrån och kasta in mina skor i ett par taggbuskar som fanns i närheten.

Jag började inte gråta förens min kusin hittade mig. Hon var jätte arg på mig för att jag inte hade hållt mig på gården och började skälla på mig.
När hon frågade var mina skor var så började jag gråta hysteriskt... för jag visste inte vad jag skulle säga.
Hur skulle jag förklara hur korkad jag var som hade gått med på allt detta som flickorna "tvinga" mig till.
Jag visste att om det hade vart Arne, pappa, som hittade mig skulle jag få mer stryk än vad jag kunde klara.
Och jag visste oxå att jag skulle bli straffad om jag grät.

Även om min kusin var jätte arg på mig för att jag inte hade lydigt mamma, moster och henne så satte hon sig på en gunga med mig och bad mig berätta vad som hade hänt.
Jag berättade och jag kände mig jätte dum som hade låtit detta hända.
Min Kusin blev fly förbannad och sa att detta var inte okey. Först trodde jag hon blev arg på mig, men hon förklarade att hon var arg på dessa flickor, som hon visste vilka de var.

Vi letade upp mina trosor och skorna.
Sedan tog min Kusin med mig när hon knackade på hemma hos flickorna.
Hon tvinga flickorna att be mig om ursäkt och lova att detta aldrig skulle hända igen!

Om inte min kusin hade gjort detta så hade nog mitt första år i skolan vara hemskt.

Jag har alltid, under grundskolan, blivit retad.
Det var många som tyckte att det var kul att reta mig... dra mig i håret och kalla mig för dumma saker.
Men jag tog aldrig åt mig av detta... för jag har blivit kallad både det ena och det andra av pappa,
Och att de drog mig håret var väl jobbigt, men även där har jag varit med om värre saker.
Det som flickorna gjorde mot mig innan jag börja skolan, var inte roligt... fast värre saker har hänt mig
Så jag vet inte om jag kan kalla det att jag har blivit mobbad av mina skolkamrater.
Retad ja, men mobbad?

Veckans ämne på Efter tio med Malou handlar om mobbing.
Ett väldigt intressant ämne då det är många barn och ungdomar ( och även vuxna) som har blivit, är eller kommer bli mobbade.
Jag tycker inte att det är okey att mobba någon...
ren och skär mobbing kan leda till att folk tar livet av sig, och det är många som har gjort det.
Många barn som har blivit utsatt av så hemska saker att de inte längre orkar med livet.

Jag har svårt att förstå hur vissa människor vill göra andra så illa.
Jag har upplevt det själv, att folk vill mig illa... mycket illa, men jag har än idag svårt att förstå varför.
Jag kan absolut inte förstå varför pappa, Arne, ville göra allt det hemska han gjorde mot mig och mamma.
Jag kan inte förstå hur barn vill göra andra barn illa.
Jag har aldrig kunnat förstå mig på ondska... hur vissa männsikor kan vara onda rakt igenom.

Kalla mig naiv, kalla mig dum... men jag kan ändå inte förstå det.
Och jag vill inte kunna förstå det heller.
För det är INTE okey att göra andra människor så illa.