Getpung
Allt som bara kan gå fel har gått fel denna dag...
och det känns som allt är mitt fel, för att jag kräver för mycket...
Just i detta nu, känner jag mig så ensam... och jag önskar att min mamma levde för då hade jag åkt hem till henne och fått känna lite kärlek.
Hon kanske hade fått mig att känna mig lite midre ensam... jag tror hon iaf hade förstått vad det är jag känner just nu.
Allt känns så jävla orättvist, fast jag kna inte förklara det på något sätt.
Jag vill inte påstå att mitt liv har varit hemskare än någon annans... jag vill inte heller påstå att jag har mått sämre än någon annan...
För varjes människas olycka är kanske det hemskaste de någonsin har varit med om... det går liksom inte att jämföra... för vad som är hemskt för en annan människa kanske är vardagsmat för en annan... men man kan inte säga att den människan smärta är mindre än den andras.
Men idag suger mitt liv getpung så in i helvete... och jag känner att de snart får vara nog, jag känner att jag måste få lov att få känna frid någon gång... men inte idag...
för idag känner jag mig så ensam, och lite övergiven... och jag önskar så att jag inte behövde känna så, så därför suger det getpung!
Tack
Det blir bild nr 2 som kommer skickas med brevet till min biologiska far.
Ska skicka in bilden till fuji så att jag får hem den i brevlådan,
Så nästa vecka kommer brevet skickas...
Är jätte nervös, men det känns oxå skönt att få det gjort... så jag slipper tänka på det.
Just nu håller jag på att virka en väska, som kommer bli perfekt i Grekland när jag åker dit...
Åh jag riktigt längtar tills den dagen jag är där.
Bada sola, Glassa och bara ha det gött...
Visst låter de bra? ;)
Trevlig Fredag
kramar
Hjälp
Ni måste hjälpa mig...
1.
2.
3.
Vilket utav dessa tre tycker ni att jag ska skicka med?
Kramis
Omen
Tar det lite som ett omen... kanske ska ta det lite lugnt, tänka igenom mera vad jag skriver å så? :S
Det är då fan inte lätt asså... nog det svåraste brevet jag skrivit i hela mitt liv!
Kanske ska skriva det för hand ist för på datan?
Blir de mer personilgt om man skriver de för hand?
men alla stavfel :S
jaja... ska inte tänka mer på det idag iaf... sov nästan inget i natt pga detta brevet...
Nu ska jag slappna av med en film :)
matrix ;)
Himla bra film asså :P
kramen
Det avgörande Brevet
I natt drömde jag att jag skrev ett brev till min biologiska far.
Att jag skrev ett handskrivet brev där jag fråga om han ville ha kontakt med mig... och strax innan jag vaknade postade jag brevet.
Så nu sitter jag och försöker få ihop ett brev till han.
Det känns lite, i och med drömmen, att det är dags nu... att jag kanske borde få färdigt brevet.
Jag känner att jag e så stark jag kan bli, när det gäller detta. Jag tror jag är redo för en eventuell kontakt... men samtidigt beredd på ett nekande.
Risken är ganska så stor att han inte vill ha en kontakt med mig... och detta måste jag respektera.
Jag får då försöka tänka att de man aldrig haft saknar man inte...
Jag hoppas att han vill ha en kontakt... men jag får ställa in mig på att han inte vill det. Då blir jag kanske inte lika besviken.
Tanken är att jag ska försöka få klart brevet denna vecka så att jag kan skicka det.
Ni anar inte hur nervös jag är redan nu... och ändå har jag bara börjat med brevet.
Har bara skrivit en sida, för hand...
Visste inte att det skulle vara så jobbigt...
Vet inte helt vad jag ska skriva... jag har innan bara lekt med tanken... och nu har jag bestämt mig för att få skickat detta i veckan.
Om jag skriver klart de idag (vilket jag hoppas) så skickar jag det imorgon...
Så får jag det gjort... annars vet jag inte om det kommer bli gjort.
jag måste bara göra det utan att tänka för mycket
När det väl ligger i lådan (postlådan) så kan jag inte göra något mera.
Jag sitter ändå och tänker att brevet måste bli perfekt...
Som om jag skulle veta hur man skriver ett sådant här brev?
Som att det kommer spela roll hur och vad jag skriver...
Vill han inte ha kontakt med mig, så kommer det inte spela någon roll hur jag skriver alls.
Har nog inte helt förstått hur viktigt detta brev är...
Kanske det är därför jag drar mig för att skriva det
Det är inte varje dag man skrivet ett brev till sin okända pappa... sin biologiska far.
Så detta brev är ändå avgörandet.
Här förklarar jag att jag vill ha en kontakt, att jag önskar detta.
Vem vet, kanske en dag vill han oxå har det.
Önska mig lycka till
kramar
Morsdag
Hoppas du får en fin dag i himlen!
Jag saknar dig här på jorden... fast jag vet att du har det bättre i himlen.
Imorn efter jobbet ska jag hem till Emmi... ska bli himla trevligt.
Har lite abstinens :P
Hon har varit i Grekland en vecka, så nu måste jag höra hur allt är där.. innan jag drar till grekland i sommar :P
Se hur mkt jag hinner spara ihop.
För er som inte vet: jag ska gå på bröllop där nera.
Ska bli himla spännande :D
Men det enda problemet jag har är: Vad ska jag ge i bröllopspresent?
Har ni några tips?
Kramar
7 årsedan
Det är 7 årsen jag tog studenten... 7 ÅR sedan!!!
Kan inte påstå att min åldersnoja blir bättre av detta :P...
Fast jag får iaf tänka tillbaka till den dagen...
Lycklig man var för att avslutat 12 års studier.
En av de stora tillfällerna i sitt liv.
Ikväll ska jag, och min kille, åka hem till ett par goda vänner.
Där ska jag göra musselsoppa :) mumsigt värre ;)
Ha en trevlig Fredag alla här ute :D
kramar
dagen du dog
Samma dag som min mamma dog kom min kompis mamma och hämta mig och min vän, vi klarade inte av att vara själva så vi fick komma hem till min väns familj, körde vi in till en mataffär.
Där säg jag en tonåring som var så arg och irriterad på sina föräldrar och jag hade sådan lust att gå fram till henne och säga att hon kanske ska passa sig för vad hon säger... vem vet om hennes föräldrar bara rycks bort från henne helt plöstligt och hon kommer ångra de orden resten av sitt liv.
Det kändes så overkligt att sitta där i bilen, som en åskådare. Jag visste inte om allt bara var en hemsk mardröm... den hemskaste mardömen i mitt liv.
Jag kunde inte förstå varför detta händer mig... att allt var verkligt, samtidigt som jag var fullt medveten om att jag aldrig mera skulle se eller prata med min mamma.
När vi kom hem till min väns familjs hus satte jag mig bara... halvt chockad men fullt medveten.
Mitt liv gick från bra till hemskt. Min största rädsla hade hänt... det jag hela mitt liv varit rädd för; att förlora min mamma.
Min kompis och jag gick en promenad senare på kvällen, för att få oss lite gladare var vi tvungna att säga saker vi var glada för: " jag är glad att jag kan se... jag är glad att jag kan höra, gå... att jag har en lägenhet, glad för mina katter..." osv.
Men inne i mig var allt svart... hela mitt hjärta kändes tomt och värkte.
Den natten tror jag inte att jag sov någonting.
När klockan blev 5 morgonen efter gick jag ut på familjens altan, tände en cigarett och lyssnade på min mp3-spelare.
Denna låt kom och jag det kändes som att det var mig hon sjöng om.
När min kompis vaknat och vi ätit lite frukost ( försökte äta även om varje tugga växte i min mun)
Gick vi hem till Huset där mamma bodde, till hennes sambos, E, hus.
E och min morfar var helt förkrossade. Det var iofs jag med... men jag visade det inte.
Jag gick ner i källaren, där mamma dog, och jag såg alla tomma medicinburkar.
Jag fick bekräftat det jag trodde, min mamma tog sitt liv.
Då började jag leta efter ett brev till mig... ett brev från mamma. Jag kunde inte tro att hon inte skulle säga ett sista hejdå till mig.
Efter ett tags letande förstog jag att hon hade skrivit det på datan. Där skulle E aldrig hitta det.
Mamma hade till och med dragit ut strömkontakten till datan.
Jag hittade brevet... men jag ville inte läsa det där. Jag försökte skriva ut det, men skrivaren funkade inte.
Min kompis tog en skiva å så brände vi ner brevet på den.
Hon gick hem till sina föräldrars hus och skrev ut det. Sedan ringde hon mig.
Vi möttes upp, gick till en avlägsen lekplats, satte oss på en bänk och jag började läsa.
"HEJ MIN ÄLSKLING......
Nu sitter jag här för sista gången. Jag är ledsen att jag sviker dig nu men det går inte längre. Jag orkar bara inte.. Som tur är, är du stark och jag vet att du kommer klara dig bra...
...
...
Du gör som du vill men jag vill inte att du låter dig luras av någon. E får klara sig själv. Se till att du tar hand om dig nu och tar vara på ditt liv, Det blir vad du gör det till... Låt ingen annan styra eller ta över ditt liv... Utbilda dig... du kan göra mycket gott...
Du är det bästa som hänt mig. Du har varit glädjen och kärleken i mitt liv och jag är ledsen att jag inte orkar ens för din skull längre. Du har varit den som gjort livet värt att leva...
...
Jag vet att livet inte alltid varit lätt för dig och jag önskar att jag kunde få mina misstag ogjorda men det går tyvärr inte. Du har trots allt blivit en bra och stark liten människa...
...
TA NU ORDENTLIGT VARA PÅ DIG OCH GÖR NÅGOT AV DITT LIV
Om det finns någon fortsättning kommer jag alltid vara med dig. Jag tror i alla fall att det finns något mer...
DOM SISTA PUSSAR OCH KRAMARNA
MAMMA"
Bland annat skrev hon detta.
I början läste jag brevet så många gånger att jag tillslut kunde det utantill. För det var de enda stunderna som jag kände att hon var nära mig.
Jag ringde hennes mobil varje dag för att få höra hennes röst, när hennes mobilsvar tog över.
Idag är hennes mobilsvar borta och jag kan inte höra hennes röst mer.
Jag har inte läst mammas brev till mig på ett år.
Har inte klarat det.
Jag har inte bearbetat klart sorgen.
Efter hon dog försökte jag fly från mina känslor genom att göra mig så upptagen det bara gick.
Jag började plugga till undersköterska 3 månader efter hennes dödsdag. Jag pluggade dygnet runt.
Jag ville inte sova för jag kunde inte sova.
Totalt per natt sov jag kanske 3 timmar om jag sov överhuvudtaget.
Ringde mitt jobb och fråga om jag kunde jobba natt gjorde jag detta. Så jag kunde gå så många dygn som möjligt vaken.. jag ville inte tänka... jag ville inte känna.
Tillslut gav min kropp upp... och även jag på ett sätt... Jag ville inte längre leva i det mörker som jag levde i, och jag satte ett datum.
Mina närmsta vänner räddade mig... och idag lever jag ett helt annat liv. Jag har blivit tvungen att jobba med mig själv... jag har blivit tvungen att bearbeta det som hänt... allt som hänt.
Nu när jag börjat trappa ner på mina antidepressiva börjar jag känna riktigt sorg över mammas bortgång, mammas liv och mitt tidigare liv... känna utan att få ångest.
Det är ovant... och ibland får jag panik för jag vill inte visa mig ledsen, jag vill inte visa mina tårar...
På söndag är det morsdag
Och jag vill på något sätt tacka min lilla mamma för allt hon gett mig. Det är hon som har gjordt mig till den jag är... Hon har lärt mig vad som är rätt och fel... och trotts allt så har hon älskat mig mer än livet självt.
Jag saknar dig så att det gör ont ibland... och idag är en sådan dag!
Många pussar och kramar till dig min älskade lilla mamma ♣
ännu en måndag
Ägaren på fiket, jag jobbar, tycker jag e duktig :D
Blev glad över att höra detta, framförallt med tanke på hur jag var förra veckan på jobbet.
Idag har jag inte gjort mycket, förutom att rita klart en teckning.
Jag blev rätt så nöjd ett tag, då detta är första "hela" ansiktet jag ritat på år och dar :P
Om man tittar snabbt, så e den rätt bra...
men tittar man mera noga så ser man var/vad alla felen är...
Så titta bara snabbt e ni snälla :P hihi
Håret kan vi juh försöka bortse helt...
Jag har inte lärt mig tekniken med hår å så.
Fast iofs så har jag inte heller lärt mig tekniken att rita näsor, mun eller hela ansikten heller
men men... "övning ger färdighet" sägs det juh.
Nu ska jag kolla lite på tv... vem vet, kanske en film? :P
kramar
mycket mycket.
Nu har jag inte bloggat på jätte länge... sorry
Början av denna veckan har varit lite jobbig...
Eftersom jag försökte "fly" från mammas årsdag genom att sova bort den, har jag fått ta det i efterhand.
För en vecka sen så var jag, min kill, Emmi och hennes kille på bio. Vi såg Robin Hood.
Men efter bion, dirket efter, när jag å Jim satte oss i bilen fick jag en regäl ångest attak, en riktigt jobbig som jag kanske inte haft på ett år.
Jim fick köra hem mig, jag tog mina piller; sömntabletterna, antidepressiva, 5 st lugnande och en insomningstablett, för att jag ville bli av med ågesten.. så jag somnade.
Fast dagarna efter har jag varit väldigt tankspridd och förvirrad.
Jag har bland annat frågat en kund om de vill ha pasta, bulgur eller quinoa i sin baguett.
Jag varit påväg att lämna ut för mycket pengar och jag har frågat samma kund samma sak flera gånger så att de nästan har blitt lite irriterade.
I Torsdags böjade jag förbereda en tårta, för min kompis son fyllde 2 år och i lördags var kalaset :)
Pojken älskade tårtan och han var så go och glad (som han iofs alltid är ♥)
Jag började förbereda dumlefluff; smälta dumle i grädde.
Sedan på fredagen la jag tårtan, dumlefluff och vaniljkräm :)
Och igår dekorerade jag tårtan :) (som blev väldigt uppskattad)
Såhär blev den :)
Idag har vi varit på dop.
Det var trevligt :)
Det blir lite tankar när man sitter i kyrkan och prästen pratar om guds kärlek till alla och jag kunde inte låta blir och tänka på min barndom... och jag har alltid undrat vad gud var då...
Älskade inte gud mig?
"tryggare kan ingen vara, än guds lilla barna skara"
Var inte jag med i den skaran?
"Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder står min lycka i guds händer"
Denna ramsa sa jag många gånger när jag var i 9, 10 års åldern... för jag ville ha en trygghet, en lycka. Som jag ett tag trodde att Gud kunde ge mig.
När jag och mamma blev av med "pappa" så blev jag extremt troende. Jag vill ha något jag kunde lita på... att det alltid fanns någon som älskade mig.
Jag bad, jag läste och jag lyssnade. Men ingen hjälp fick jag.
Min "pappa" jagade mig fortfarande och min mamma var full. Jag stog där helt själv utan nåt.
Efter en dröm, där "gud" lovade mig att "pappa" aldrig mer skulle komma till mig, blev jag sviken även av gud.
Och sedan dess har jag inte förlitat mig på nåt annat än mig själv.
Det var ingen idé, jag blev alltid sviken.
Det är iaf väldigt underbart att se barn döpas in till en bra familj. Och det känns bra att veta att de barnen runt omkring oss nu, har det bra... föräldrarna är bra. Och jag blir glad i hela hjärtat när jag ser detta :D
Jag har även trappat ner ytterliggare 25mg på mina antidepressiva :D
och om detta går bra ska jag trappa ner ytterliggare :D
Så just nu är allt väldigt bra och allt går åt rätt håll :D
Jag har lite nya funderingar när det gäller bloggen.
Jag funderar på om jag ska börja med att skriva om något ämne varje vecka... typ alkoholism eller njursjukdomar.
Vad tycker ni om det?
Skulle ni vilja läsa om lite olika "fakta"?
jag ska försöka att inte trada på så de blir för jobbigt å läsa då :P
Kramar
usch
Idag för fyra år sedan dog min lilla mamma, och hela mitt liv förändrades på bara ett ögonblick.
Denna dag, 15 maj 2006, var den värsta dagen i mitt liv.
All den lilla trygghet jag hade, alla den lilla kärlek jag hade bara rycktes ifrån mig.
Nu väntar jag bara på att mina sömnisar ska verka så jag kan gå å lägga mig igen.
Jag känner dessutom jätte hemsk för att jag inte lämnat en blomma i havet till min lilla mor.
Har ingen bil heller som jag kan låna...
Jag får göra det en annan dag ;(
En låt jag alltid lyssna på när jag var liten och var ledsen innom mig.
När mina djur som jag älskade dog, då kom denna på i mina hörlurar
Ingen bra dag idag... at all faktiskt.
På morgonen, dagen efter mamma dödd, hoppades jag på att allt bara var en hemsk mardröm. Fast sådan tur hade jag inte.
Min mamma var död, och mitt liv förändrades drastiskt till att bli jätte hemskt. "Pappa" börja höra av sig till mig igen och jag var livrädd.
åh jag tänker oxå på min kära vän som mår dåligt oxå.
A, idag e inte en bra dag... tankar som snurrar å ingen utredning någon stans.
Blir nog snart sängen igen... så har jag varit "borta" hela denna hemska dag.
Framför mina ögon ser jag dagen passera om och om och om igen...
fyfan ;(
kortslutning
känner jätte stolt över mig själv faktiskt... såhär "mycket" har jag inte jobbat på över 3 år.
Jag har pratat med hisingsslussen om en annan form av anställning på cafét.
Ägaren vill anställa mig... men eftersom jag fortfarande är 100% sjukskriven så har vi pratat om de går att fixa så att han betalar 25% av min lön och dem andra 75%.
Detta hade vart guld för lilla mig. :)
Imorn är det mammas fyra årsdag. Känns på nåt vis väldigt konstigt... fast på ett sätt känns det oxå som att jag börjar vänja mig vid att min lilla mamma inte längre finns i mitt liv.
Kanske börjar acceptera det nu... även om de vissa dagar är väldigt svårt.
Jag har nu börjat minnas mera vad min lilla mamma har gjort mot mig... kanske för att jag har tagit tag i det mest akuta, om "pappa".
Jag fightas hela tiden, just nu, över tiden från förr och tiden idag.
Det är så obegripligt att jag kan ha det så bra som jag har det nu...
Är det så här skönt livet ska vara?
Är det så här man mår när allt är bra?
Kan man verkligen må så här bra som jag mår idag?
Är lilla jag verkligen värd att ha det såhär bra?
Detta är tankar som springer runt dagligen...
Det är så stor skillnad från hur jag har det nu och från hur jag har haft det som liten.
Inte bara det att jag mår så fruktansvärt bra... jag känner mig trygg, stabil och älskad.
Något som jag har fått tampas med hela mitt liv... Jag har aldrig trott att det har gått att älska mig.
Att folk kan tycka om mig för den jag är... att jag inte måste vara så som alla andra vill.
Jag har aldrig kännt mig trygg eller stabil.
Jag börjar vänja mig vid att det går att ha det såhär bra. även om det många gånger gör att jag får kortslutning i hjärnan.
Jag tampas idag med alla de känslor som jag har varit tvungen att trycka undan...
Dem kommer idag istället... och detta ger kortslutningen.
När flashisarna kommer och jag sitter här i min braighet med känslor från min barndom.
Ett väldigt rädd och otryggt barns känslor.
Jag längtar tills den dagen jag kan bygga en egen familj... och jag kommer göra allt jag kan för att mina blivande barn ska känna sig älskade för dem de är. Jag ska kämpa för att de ska få känna trygghet och jag ska göra allt jag kan för att de ska slippa uppleva något som jag har gjort.
De ska inte bli slagna av sin far... de ska inte behöva vara rädd för att pappa ska komma in och ta på dem på nätterna. De ska inte heller behöva växa upp i en missbrukar familj... inte vara rädda för att komma hem pga av missbruket... och de ska inte behöva vara rädda för att deras mamma ska ta sitt liv.
Skillnaden mellan mitt liv nu och mitt liv förr är så otroligt stora. Jag tror att det är därför jag får dessa kortslutningar i min hjärna...
Jag är glad över detta... jag har hellre de såhär än som när jag var liten.
det närmar sig
vi får hoppas att de blir gott.
Idag var första dagen, på över 3 år, som jag jobbade i 7 timmar i streck.
Det gick bra, iofs var det en riktigt lugn dag.
Jag är stolt över att jag klara detta...
Jag har juh varit sjukskriven i över 3 år nu.. och under de två första åren har jag inte fått lov att göra nått.
Så varje timme på jobbet känns som en seger för mig själv.
Jag ska dock inte sticka under bordet med att jag e riktigt trött nu... fast samtidigt, har man inte jobbat så "länge" på över tre år så har man lite rätt att vara trött oxå :P
På lördag är mammas 4-års-dag. A för fyra år sedan dog hon... och jag märker att jag tänker på det mer och mer för varje dag som närmar sig.
Tänk att de har gått fyra år?!
Fyra år utan min lilla mamma... och det känns tomt.
När man är hos svärmor, eller dyligt, så tänker jag alltid på min lilla mamma.
Även om hon inte var den bästa mamman på jorden var hon ändå min.
Och jag önskar så att mamma fick lära känna min kille, min kärlek. Jag önskar så att mamma kunde få uppleva hur bra jag har det nu.
Fast hade inte min mamma dött, kanske jag inte hade hamnat här... Jag kanske inte hade hamnat i en sådan djup depression med svåra utmattningssymtom... jag kanske inte hade fått uppleva hur det känns att må riktigt bra.
Så bra som jag mår idag, har jag aldrig mått...
finns inget ont som inte har nåt gott med sig
Jag saknar henne, jag saknar allt som var så positivt med min lilla mamma.
Hon hade hjärtat på rätt ställe... och hon försökte verkligen... hon försökte få allt att bli bra.
När jag tänker på min mammas liv, som var så mycket värre än mitt, så kan jag förstå varför hon inte alltid orkade. Varför hon inte alltid orkade vara "snäll" mot mig...
Hon var oxå tvungen att få ut sin ångest, sin smärta...
Jag kommer nog inte må helt hundra dena veckan... för nu närmar det sig, min mammas fyra-årsdag.
hon dog, och jag blev lämnad ensam.
Jag saknar henne så...
Hon och jag
En sådan dag har vi inte haft på år. så detta ska bli jätte trevligt.
Hon kommer strax och då ska vi äta nybakat bröd till frukost
Sedan åker vi in till stan och går runt och kollar i affärer...
Därefter åker vi hem för att göra oss iordning för att sedan gå ut.
Jag kommer dock va lite trött idag, då jag dels har sovit väldigt dåligt denna veckan och dels för att det är den kvinliga veckan i månanden.
Men med lite kaffe i magen så ;)
Nu ska jag strax sätta in brödet i ugnen... de ska bli så gott med mat. Är så hungrig nu! hihi
Ha en trevlig fredag mina kära läsare! :)
kramar
Orolig
Vet inte riktigt vad jag har för känsla i min kropp just nu.
En slags oro som liknar den jag hade som liten... något som komma skall som kommer sätta fnurr på allt, och inte på ett bra sätt.
Som när jag var glad och mådde "bra", som liten, men så känner jag i mig att nåt är fel...
Orolig, inte veta vart jag ska ta vägen.
En gång när jag kände såhär, var jag 10 år,
När jag kom hem från skolan hitta jag min mamma i badrummet... liggandes på golvet.
Hon säger till mig att lägga mig ner brevid henne för hon ville inte dö ensam.
Sedan säger hon då och då: "Nu dör jag snart, nu dör jag snart"
Jag var tvungen att ligga där tills hon dog, sa hon... "Jag vill inte dö själv... jag dör snart"
Efter några timmar fick jag lov att hämta täcke och kudde... så jag skulle slippa frysa. Hon förklarade för mig att hennes kropp kommer bli kall när hon är död, så med täcket skulle inte jag behöva bli kall.
"Jag dör snart"
Jag gråter, "Snälla mamma, dö inte... lämna mig inte"
Snälla mamma, lämna mig inte...
Ja, för vart skulle jag ta vägen i denna världen... ett litet barn? Utan familj?
Våran hemtelefon hade stängts av... mamma kunde inte betala räkningen.
Så jag kunde inte ringa efter hjälp... Och min mamma ligger där och dör.
Det sista jag kunde göra var att lämna henne.
Men vad gör ett barn när ens mamma dör? Och inte har nån?
Det blev kvällen, och det blev sent... och min mamma hade ännu inte dött.
Jag hade en plan. Jag sa till mamma att jag måste lägga mig i min egen säng, för jag skulle juh till skolan imorn.
Men istället för att gå och lägga mig ringde jag på hos grannen och ber att få låna telefonen.
Det enda nr som kom upp i mitt huvud var min, dåvarande, bästa kompis.
Jag rinde henne... när hennes föräldrar svara började jag gråta: "mamma dör, min mamma håller på att dö"
När de kommer finner de min mamma på golvet i badrummet. De frågar hur det är med henne... De ser i köket att alla hennes pillerbrukar är tomma...
De lånar grannens telefon och ringer efter en ambulans.
Ambulansen kommer... min mamma går "frivilligt" med ner till den.
Jag följer med min bästist föräldrar hem.
Jag fick sova i min bästist rum i en extra säng...
Vad som händer med min mamma visste jag inte... jag fick inte höra nåt på ett par dagar. A förutom att hon levde.
Jag bodde hos min kompis i över en vecka.
Efter där fick jag flytta till min kontaktfamilj som jag hade då.
Där bodde jag, vad som kändes för mig, i månader... fast de var nog inte mer än dryga månaden
När jag fick flytta hem igen var jag ständigt rädd för att finna henne på badrumsgolvet... finna henne död.
Jag har varit rädd för detta sedan den dagen, tills den dagen hon var död...
Tills den dagen hon lyckades.
När jag fick samtalet, den 15 maj 2006, visste jag med en gång att hon var död... att hon hade tagit sitt liv.
Och inte helt oväntat hade jag haft denna känsla i min kropp... denna oro för något, men inte veta vad.
Så idag är jag orolig.... orolig för vad som kan luras härnäst.
Vad händer denna gången?
Kommer det hända nåt? Eller är det bara nåt som kommer och påminner mig om det förflutna?
Jag är rädd för att, hela, min värld ska raseras en en gång.
Igen :)
weehooo...
Tror jag dock kommer sova dåligt inatt... :S
Men e de fint väder imorn ska jag ta med mig min kamera på långpromenad å fota en massa =)
Hur skoj kommer jag ha det? ... så kul :D
Nu kollar jag på Wipeout och göttar mig åt alla som trillar å så ;P
Kommer jag säkert tilla olyckligt bara för att jag gör detta... *peppar peppar*
Min helg har varit jätte lugn och skön. för en gångs skull var det inget som var tvungets att göra... så hela lördagen spendera vi med massa film och vin bara jag å min älskling :love:
Mysigt värre.
Idag åkte Jim och jag med David, och emmis, nya bil... fast emmi följde inte med... hon hjälpte nån kompis å flytta.
Men David, Jim och jag åkte till ett jätte mysigt fik i Brobacka.
Oxå mysigt värre =)
nu blir de strax sängen å jag hoppas att jag kan sova
kramen
offra
Nä, hur skulle ni kunna veta?
Jag pratade aldrig om det... jag sa inte till alla hur jag har haft det.
Jag höll det för mig själv. Bara mina närmaste vänner visste lite smått emellanåt... att jag hade blivit misshandlad.
Jag pratade inte om hur jag hade det hemma... förutom till Nettiz och Lina.
Och då pratade jag mest om "musse" (mammas sambo)
Om hur elak han var mot mamma.
Tomas, min psykolog, sa till mig igår att jag har lyft min mamma över skyarna... att hon var en bättre mamma än vad hon egentligen var.
Fast hon har juh varit den enda lilla trygghet jag hade... och jag var livrädd för att förlora den lilla tryggheten, henne.
Jag känner mig jätte dum när jag pratar om sådan hon gjorde mot mig... vad hon sa till mig....
Det är nämligen inte bara "pappa" som tala om för mig att jag var värdelös, min mamma sa oxå det till mig när hon hade druckit.
När hon hade druckit berättade hon "sanningen" för mig. Att jag var oduglig, jag var till ingen nytta... att jag aldrig hjälpte henne etc.
Sedan att jag fick offra mina betyg i skolan för att hjälpa henne tog hon aldrig upp.
Att jag fick sitta uppe på nätterna för att kunna klara skolan i gymnasiet... jag låg efter i alla ämnen, jag fick välja vilka ämnen jag ville ha "bra" betyg i... jag fick offra det jag hade svårt för. För jag kunde inte börja plugga innan 20 på kvällen... för då behövde inte mamma hjälp. Har man då tre fyra läxor i olika ämnen så orkade jag inte med alla... lite sömn behövde jag för att kunna orka med skolan.
Innan jag och mamma flyttade till Kungsbacka, hade jag aldrig gjort läxor... som jag inte var rent tvungen att göra i skolan, så att ingen märkte.
Jag fick gå i extra svenska och extra matte för att jag var så dålig i skolan.
Alla prov på mellanstadiet fick jag under medel... för jag hade inte tid att plugga till dem.
Jag var tvungen att vakta min mamma så att hon inte börja dricka igen eller drack mera den dagen.
Började hon dricka visste jag hur det skulle bli.
Hon skulle bli "elak", då hon berätta för mig allt som jag inte ville höra.
Hon skulle tillslut hamna på behandlingshem, när vissa i omgivningen märkte att hon var full dygnet runt.
Jag skulle bli tvungen att flytta till en annan familj under den tiden, åka taxi till skolan för jag bodde så långt ifrån.
Kanske vissa trodde var lyx, men under dessa perioder kunde jag inte leka med kompisar och jag blev mer "konstig" för dem i klassen än vad jag redan var.
Inte kunde jag säga hur det var och inte skulle dem kunna förstå heller.
När jag gick i 7:an hade jag IG i så gott som alla ämnen.
När jag gick i 8an, då började jag en ny skola i Kungsbacka... fick jag iaf G i alla ämnen. Men jag fick kämpa som fan för att få dem.
I 9:an fick jag några VG, de ämnen som var "lätta". Och jag var jätte stolt över att jag hade orkat detta.
Det handla aldrig om vad jag ville... jag har aldrig fått sätta mig själv i första hand.
Jag har alltid tagit hand om alla andra före mig själv, framförallt mamma
Jag trodde att om alla andra hade det bra, om jag gjorde allt som alla andra ville att jag skulle göra, då kommer dem älska mig.
Jag trodde aldrig att människor kunde älska mig för mig.
Det är först nu, typ.
Nu jobbar jag med att sätta mig först... att jag inte måste pleasa alla andra för att bli omtyckt.
Det är först nu som jag får lov att ha det bra.
Och det är ovant. Jag har levt hela min tid i en otrygghet, "oälskad".
Många av de vuxna som jag har, eller har haft, runt omkring mig har sagt att de önskade att de var barn igen, för då var livet lätt... inget ansvar och man bara kunde leka hela dagarna.
Jag längtar Inte tillbaka till min barndom. Mitt liv är lättare idag, lättare än vad det någonsin varit.
Min barndom handla inte om att leka, handla inte om att inte ha något ansvar. När jag var liten var jag tvugnen att växa upp, ta ansvar och vara perfekt. Inte vara barn.
Ska strax åka till "svärmor" så jag får allt ta å glada till mig lite...
Kram
Torsdag
Drack lite kaffe med min söta granna och vän carro.
Då piggna jag till lite.
Sedan var det dags för min psykolog... och shit vad dåligt jag mår nu.
Bara en massa flashisar från mammas tid... när hon drack.
Jag till och med grät en skvätt där hos han.
Nu är jag jätte ledsen och jag orkar inte riktigt skriva om allt som flyger runt i mitt huvud nu... alla hot och all elakhet... allt som har hänt mig.
Jag är helt slut... kanske ska gå å lägga mig?
Fan vad jobbigt detta är... att känna dessa känslor som jag så länge har försökt fly ifrån... dessa känslor som jag inte trodde att jag hade...
Kanske orkar skriva om det sen... får se.
kram
sova
Det ska bli så underbart att gå och lägga sig... även om det är skönt att kunna sitta uppe ett bra tag ändå.
Imorn ska jag försöka ta mig en liten sov morgon inna jag ska gå till min psykolog.
Har ganska många tankar som snurrar som jag vill berätta för han.
Nä.. ögon går halft i kors!
Natti natt å sössa gött alla
kram
Yes man
Jag hade glömt hur sjukt rolig den är...
Och jag sitter lite och leker med tanken att säga ja till allt ;P
Även om jag vet att de inte skulle funka... men att säga ja till möjligheter, att man ser möjligheter istället för svårigheter.
Sedan min depression har jag lärt mig att uppskatta mera i livet... saker som jag aldrig trodde att jag skulle uppskatta.
Jag kan njuta av en promenad.. en koppa kaffe... eller bara sitta och inte göra nåt.
Detta var saker som aldrig uppskattade innan... ( a jo kanske promenaden, fast den va alltid med en när och kär vän... och våra promenader var ett sätt för oss att klara av vardagen.. så jag vet inte om jag kan säga att jag uppskattade promenaderna, de var mer en nödvändighet)
Jag uppskattar mitt liv mycket mera idag... jag mår bättre än vad jag någonsin gjort. Till och med när jag mår dåligt mår jag bättre än någonsin i mitt liv.
Jag visste inte att man kunde må så här fantastiskt bra!
Att man kunde vara så lycklig över att vara vid liv!
Att livet kunde vara så här bra!
När mitt liv var bra förr kom alltid ett förgörande, något som krossade den lilla glädjen jag hade.
Men idag tittar jag på allt bra jag har, vilken trygghet jag har.
En trygghet som jag aldrig haft.
Det känns underbart att kunna säga att även jag vet hur trygghet känns!
Jag tror, till och med, att jag förtjänar lycka.
Jag har blivit en form av Yes man. Jag ser möjligheter. Jag kan njuta och jag är lycklig.
kram
