ikkamedlitets

Jag är inte glad... inte glad nånstans om jag ska vara ärlig....
Jag är Ledsen.... Jätte ledsen
Jag är arg
Jag är besviken
Jag är allt annat än glad!

Jag är Inte glad... jag har slutit mig och stängt av
Jag sitter så långt ifrån den jag älskar som jag bara kan... jag svarar på tilltal, men inte mer...
jag ler inte, jag skrattar inte och jag pratar inte....

Han tror att jag har ångest.... han tror att stecolid hjälper...
men jag vet inte... det kanske är ångest jag har...

Igår när jag gick å la mig... grät jag till sömns... för det är nu jag inte är säker på våran framtid tillsammans...
Är han berädd att lämna mig?
Jag bara väntar på orden... och jag befarar dem!
Jag vågar inte ens ta diskussionen
Men jag vågar heller inte lita på han när han säger älskling eller jag älskar dig
För mina spöken i mitt huvud säger till mig att det är omöjligt att älska  någon som mig
Så varför skulle hans ord vara annorlunda... framför allt efter vad som hände i fredags...

Detta skrev jag Söndags.. mitt på dagen...

Idag mår jag lite bättre... är inte lika ledsen..
I söndags när Jim hade lagt sig så gick jag in till han... efter mycket kämpande inom mig själv.
Innan jag gick in till sovrummet vankade jag runt i köket... vågar jag eller vågar jag inte
Tillslut gick jag in... och la mig brevid honom och tårarna började rinna ner för min kind...
Jim: jag önskar att jag kunde hjälpa dig
Jag är tyst
Jag sa inget... lät bara mina sorgsna tårar rinna ner för min kind.
Efter en stund satte jag mig i sängen och säger:  jag ser hur alla lämnar mig framför mina ögon.... Efter vad som sas i fredags så.... min kropp gör något som jag egentligen inte vill, jag stöter bort dig...
Jim: jag befarde detta... du blir inte av med mig så lätt.

Nu förstår jag att jag har haft en slags ångest hela helgen... men ändå inte bara ångest utan även rädsla och sorg.
För idag sitter jag här "själv" och om min älskade Jim skulle lämna mig skulle jag inte längre ha någon...
Och jag är livrädd för att stå här själv igen... vet inte om jag skulle klara det...
Sedan är det fruktansvärt när man ser framför sig hur den människan man älskar mest av allt lämnar en...
detta har inte bara hämt mig en gång... utan flera...där bland min mamma

Jag mår bättre idag... är inte lika rädd för att Jim ska lämna mig... är inte lika rädd för att bli lämnad.
Jag känner innerst inne att jim älskar mig... men mina spöken säger till mig att det inte går att älska mig... och egentligen är det väll dem som föstör för mig... för så fort jag blir rädd så stänger jag av, jag stänger av mina känslor... och även om jag älskar den människan så lossas jag som att jag inte gör det... bättre att lämna än att bli lämnad.
Jag gör det omedvetet samtidigt som det ibland är medvetet... det är min skyddsmekanism
för om jag känslomässigt stänger av innan jag blir lämnad tror jag, min hjärna, mitt innersta, att jag inte blir lika sårad...inte lika ledsen.