ikkamedlitets

Det är många tankar som far och flyger runt i mitt huvud nu för tiden...
om allt möjligt,
Hittade lite grejer jag skrev på min förra dator... satte mig å läste lite av det....
några av de grejer tänker jag lägga ut här... kanske man kan förstå lite bättre?
Många gånger är det rätt tunga grejer.... så om ni vill ha en bra dag idag ska ni nog sluta läsa här...

Mycket av detta har jag skrivit efter min mammas bortgång...
Många gånger under denna period, innan jag hamna på psyket, kände jag mig som pesten själv...
Kan iofs fortfarande känna så ibland, men detta sker mycket sällan numera.
Efter det att mamma dog försvann allt fler av mina dåvarande vänner... jag såg dem bara fly från mig...
antagligen visste de väl inte hur de skulle handskass med mig... hur pratar man med någon vars mamma precis dött?
vad säger man liksom?
Under denna tiden var det många lite äldre vuxna som gav mig pengar... de ville väl hjälpa på deras sätt kanske...
men det var inte pengar jag ville ha... därför skrev jag denna här :

"Här ska ni får höra!
Nu är jag så Jävla trött på att vara till eran belastning!
Nu är jag trött på att ge er alla ett dåligt samvete!
Nu får de fan vara slut på det hela!

Om ni inte kan eller vill "ta vara" på mig så skit i det!
Det hjälper inte att få pengar.

Många tror att så fort de har gett bort lite pengar så har de ryggen fri,
Sorry mina vänner, så är inte fallet!
Jag kan ärligt säga till er att jag skiter i er jävla kosing!
Jag vill definitivt inte ha dem!

En fråga!
Hur ska pengarna kunna hjälpa mig när det är närhet jag behöver?
Kan jag köpa mig närhet? Kan jag köpa kärlek?

Svara på frågan då för i helvete!
Om ni tror att en papperslapp ska lösa allt, har ni inte fattat ett jävla skit!"
denna skrev jag 2006-10-03...

Jag kände mig jätte ensam under denna perioden... Kände inte att jag hade någon... och dem som jag trodde jag hade vid min sida valde att ge mig pengar istället för en välbehövlig varm kram.
Många tankar som far runt i huvvet var om det överhuvudtaget gick att tycka om mig...
som jag sa tidigare.. jag var pesten själv... till och med jag själv ville inte vara med mig...
Jag försökte att fly allt jag kunde...
Jag mådde bara sämre och sämre ju mera tiden gick... och tillslut kände jag att jag inte orkade mer...
den 24 juli 2006 satte jag min sista utväg.... blev det inte bättre inom ett år så skulle jag ta slut på skiten...
Ju närmare datumet jag kom desto skönare tyckte jag att det blev... jag ville bort härifrån, jag ville inte mera...
 jag hade bestämt mig:

"Jag har bestämt mig.
blir det inte bättre är det ingen mening med det.

den 24 juli 2007 kommer mitt liv sluta.
Jag har planerat allt.
bädda rent sängen, så jag har rena fina sängkläder.

Ge katterna tillräckligt med mat och vatten så att de klarar sig tills de hittar mig
Skriva ett brev till lina och ett till jim

Ta på mig min balklänning för jag vill vara fin när de hittar mig, sminka mig så fint det bara går och göra nåt fint med håret
köpa massa blommor som jag ställt in i sovrummet.
Dessutom håller jag en vacker bukett.
Jag ska köpa en flaska champanie som jag ska dricka för att fira.

GUD va skönt de kommer att bli!!!!"

Jag började skriva ett brev till lina... ganska så tidigt faktiskt... har än idag inte skrivit klart det... och förhoppningsvis kommer det aldrig behövas...
Jim skulle oxå få ett, har skrivit ett till han med... är inte klar med det heller, och som sagt... förhoppningsvis kommer det aldrig behövas...
Behöver inte lägga upp dem... ska inte göra det heller... men jag önska dem iaf all lycka i livet...
Känns sorgligt att jag skulle göra detta idag...
Jag har alltid varit en livsglad människa, men jag orkade inte mer....
många tankar på hur mkt en människa egentligen va tvungen att orka med, dök upp... När får man lov att ge upp? hur mkt orkar en människa?

Jag har nästan alltid kännt mig ensam... som att jag står helt själv...
som om jag stod i en glasbubbla, där egentligen ingen kunde komma åt mig...
Många av mina dikter som jag skrivit i mina dagar handlar just om detta...
...Som säkert många redan vet har jag alltid önskat mig en lilla syster... jag har många gånger varit lite smått avundsjuk på dem som har syskon, på deras kontakt... oavsett vad som en händer har dem iaf varandra, de behöver inte stå själva...
Fast samtidigt är det nog bra att jag inte har några syskon.... då hade det funnits en till skadad själ... en till som jag ska ta hand om... fast jag hade så gärna gjort det...
den 30 november 2006 skrev jag denna:

"Längtan efter syskon har alltid varit stor.

Men hur hade det sett ut om jag hade haft syskon?

De som inte ens kunde ta hand om mig.

Längtan var som starkast i Spanien, det va där jag behövde någon som mest.

Jag och min familj flytta dit när jag var fyra år.

Jag, mamma och pappa.

En tillsynes väldigt trevligt och öppen familj.

Men de skulle bara veta vad som dolde sig under ytan.

När man kan låta ett litet barn springa på gator och torg helt själv.

Söka kontakt med alla som hon stöter på.

Vill inget annat än att få komma därifrån.

En liten flicka på fyra år som får ta hand om sin mor när hon ligger och spyr. Som får försöka rätta till maten som har blivit vidbränd, för att ingen ska råka illa ut.

Hoppas att få uppmärksamhet från en mor som inte tycks veta att hon finns.

Försöker skapa ett tryckt och bra hem till sitt älskade syskon som hon hoppades skulle komma en dag.

Har en far som försöker göra allt för att livet ska bli surt.

En tablett om dagen som nersköljes med ett glas sprit.

Sen får man hoppas att han blir på ett gott humör.

Att tassa runt på tå och hoppas på att han skulle försvinna, bara för ett par timmar.

Då visste man att då kunde man leka.

En far som ville att man ska vara en snäll, duktigt flicka.

Och man gör inget annat än hans önskningar, för då vet man att han älskade än.

En far som kastar hundvalpar från balkonger för att man inte gjorde som han sa

En far som inte kunde sluta slå, förrän mor fick gå emellan vilket var allt för sällan.

En far som låser in en på sitt rum, för att det är skoj

Tvingar sin dotter att kissa i sina leksaker för att sedan hälla ut det genom fönstret.

En mor som mestadels ligger till sängs, för full för att stå.

En mor som låter en far ligga i sin dotter säng när flickan sover

En mor som alltid är hemma, men aldrig där.

De låter sin flicka gå till kiosken för att köpa cigaretter med alldeles för mycket pengar

Livrädd för att köpa fel, eller tappa pengarna.

Går och frågar vuxna arbetare om hon kan få en femma för att hon har tappat en.

Livrädd för att gå hem, för hon vet vad som väntas.

Har en flicka som gör allt för att slippa vara hemma.

Letar ständigt efter någon att vara hos.

En flicka som går runt på gator å torg helt allena.

Letandes efter en trygghet som inte finns.

Och önskar in ett syskon för att slippa vara själv."

Jag tjatade så på mamma om ett syskon... inte förstog jag att det inte gick...
Mamma fick ligga inne på sjukhuset 9 månader för att få mig, så lätt för missfall hade hon...
8 månader innan jag föddes låg hon inne, hon fick inte rör sig... fick inte ens gå på toaletten utan att någon viste det...
1 månad efter jag föddes låg vi oxå inne... riktigt varför har jag aldrig riktigt förstått... men den finns säkert där...
... mamma försökte få 4 barn innan mig som hon inte fick behålla...
sedan fick hon 4 missfall efter mig, varav ett missfall i 7de månaden...
så hon försökte allt ge mig ett syskon...
det hemska är att inte långt innan det hon dog bad hon mig om förlåtelse för att jag inte fick nåt syskon....
brister det lika mycket i era hjärtan som i mitt när ni hör detta?
Kan ni tänka er den sorgen hon måste ha gott med?
tänk er att föda fram ett död barn....
Det är inte konstigt att hon sökte tröst i alkoholen egentligen efter allt hon varit med om...
För er som inte vet detta... men Arne (även kallad "pappa", även om han inte är min biologiska) tvinga mamma till prostitution i spanien... lite som trafiking nästan när man tänker efter...
Hade vi inte flytt hade jag nog oxå hamnat där när jag blev lite äldre....

Det är på något vis ofattbart hur vi hade det när vi levde med Arne, overkligt på nåt vis... det är juh inget som syns...
alla dessa slag man fått, all den rädslan... allt som har hänt...
Det är ju sånt som "aldrig" händer...
Jag tror aldrig jag kommer kunna få ner allt han gjort mot oss... den skräcken vi kännde....
Kan inte riktigt förstå vad vi gjorde för fel egentligen.... varför han blev så ond, för han är ren och skär ondska...
det är svårt att beskriva allt... svårt att få ner känslorna... få det på papper...

Har ni sett filmen sleepers?
jag kan verkligen rekomendera den...
den handlar på ett vis om hämd... en hämd som jag så gärna skulle vilja göra... få han att stå till svars för allt han gjort, han oxå ska få veta hur det känns att vara rädd....
men vad kan man göra mot ondskan själv?

Nu ska du få stå till svars för allt du har gjort!

Jag ska söka upp dig!

Jag ska berätta för dig hur du har förstört mitt liv!

Jag ska göra allt för att förstöra ditt!

Nu är din tur att lida!
Du ska få smaka på din egen medicin!

Du ska få veta hur det känns att vara rädd!

Du ska få veta hur ont de gör!

Du kan inte sova, mardrömmarna påminner ständigt!

Du kan inte äta, maten växer och växer!

Du kan inte gå ut, rädd att jag ska stå runt nästa hörn!

Din rädsla tar överhand!
Du vågar inte göra något alls!
Dina tankar bryter långsamt ner dig!

Jag börjar minnas mer och mer vad som hände under barndomen... minnen som jag egentligen inte vill minnas... önska att jag kunde glömma det, aldrig mera tänka på det...
Många gånger är mina minnen som en film som flashar framför mina ögon... ibland kan jag inte få stopp på dem...
det känns lite som om att jag upplever allt en gång till, via minnet... förstår ni hur jag menar?
Det är som att titta på en väldigt otäck film, bara det att de är mig det handlar om...det är Mitt liv...eller man kanske ska säga va.
Vill aldrig igen uppleva något i dess like... vill försöka komma vidare...
Jag kommer juh alltid bära det med mig, tyvärr...
kanske kan hjälpa nån liten själ därute iaf... kanske kan ge lite hopp för dem som har det förjävligt, det kan komma något bra ur det... livet kan faktiskt bli bättre
Jag hoppas att jag kan ge nån nåt...

För er som orkat läsa allt... att ni orkat... att ni orkar läsa om all skit jag skriver om... tackar er ändå, för att ni orkar lyssna...
att ni vill lyssna...
Jag vill inte dra med er i skiten, men någonstans måste jag börja få det ur mig.
Skriva har jag användt mig mkt av i mina yngre dagar... så de är mitt sätt att uttrycka mig...
Men att ni orkar med när jag knappt själv gör det?

jag vill tro att det finns någon anledning till varför allt detta hänt mig, jag vill tro att jag kommer göra nåt gott... kanske kan få nån att må lite bättre på något vis... kanske kan hjälpa någon ur det....

Jag försöker vända det till något positivt...
Det har juh ändå på någotvis format mig till den jag är...
jag skulle jag vilja omfamna hela världen, blir så ledsen och arg när jag hör om barn som far illa... har juh själv vart där och jag vet hur fel det kan gå för många...
att det finns mäniskor som vill skada varandra... skada sina nära??

tack för att ni finns alla underbara människor som ändå står vid min sida
Puss på er