ikkamedlitets

Nu är vi hemma efter att ha kollat på Tramsgänget. Föreställningen var JÄTTE rolig!
Många härliga skratt!
De är verkligen jätte duktiga! Och man funderar på vart de får allt i från...
Ska se om de kommer klipp på youtube från föreställningen som jag kan lägga upp om några dagar.
Så även ni kan få se hur roligt de va.

Jaja, nu e vi hemma iaf... och jag har skrattat så jag har vikt mig dubbelt.
Men just nu känner jag bara för att gråta... all min glädje bara försvann, och jag kämpar mot tårarna.
Vet inte varför jag helt plöstligt blev så här ledsen... vad jag vet så har jag inte tänkt på något dåligt...
lr de har jag kanske.
Har visserligen haft en del inte så positiva tankar idag...
Tankar som klankar ner på mig...
tankar om att jag inte är en bra människa...
Egentligen e det en typ av psykisk ångest som jag har drabbats av...
Jag kan inte tro på det som har sagt till mig idag... eller framförallt nu ikväll.
Jim sa när vi kom hem att Elisabeth tycker jag är en vacker kvinna och att även han trycker det... å i mitt huvvet blev de till svar "mm visst"
Fast jag vill inte tänka så... men just nu känns det som att jag tvivlar på allt... allt när de gäller mig.
känner mig inte värd att ha så underbara vänner, en så fin pojkvän...
Fy fan vad jag hatar att ha denna psykiska ångesten... för de e typ som den "onda" mig kontra den "goda" mig...
Den goda mig vet att de är ångesten som är den onda mig. Men den onda mig vill att jag skadar mig själv... den säger till mig att jag är inte en bra människa... att jag bara förstör livet för alla jag älskar. den onda mig säger till mig att göra slut på skiten... på mig... att jag inte är värd att ha det bra.
Nu är jag såpass stark i mig själv så jag kommer inte skada mig själv... för jag känner igen dessa tankar sen tidigt i depressionen...
Tidigare skadade jag mig själv när jag fick denna typ av ångest.
Det har jag inte tänkt att göra nu!
Men det är nog denna ångesten som är svårast att handtera...
Så nu sitter jag här och skriver istället... och hoppas på att ångesten ska försvinna av sig själv... även om jag vet att det e ganska så döfött. Egentligen borde jag bara ta en lugnande och bara låta ångesten försvinna... och bara försöka sova...
Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till nu... lägga mig i sängen och låta tankarna bara snurra, fast jag iofs kommer ta lugnande då.
Jag vill inget hellre än att Jim ska krama på mig just nu samtidigt som jag inte tål om någon skulle röra mig nu. För just som det är nu så Äklas jag av mig sjäv... åsynen av mig själv... mitt jag, min kropp, mitt allt.
Och skulle någon krama mig nu skulle jag göra allt för att komma därifrån.
Jag är skit förbannad på mig själv... samtidigt som jag är fruktansvärt ledsen...
Det är sådan ambivalens så de e svårt att förklara... ena stunden känner jag mig som dem mest hatade och hemskaste personen, å andra stunden känner jag mig som en vilse liten flicka.
Jag vill inte lägga mig samtidigt som jag inget hellre vill än att lägga mig.
Jag vill bli kramar samtidigt som jag inte skulle klara av det.

Nä nu får de vara nog med detta... jag klarar inte av att ha denna ångesten mera,
Ska borsta tänderna, och tvätta av mig mitt smink så får jag hoppas att jag denna natt kan få sova lite så att inte morgondagen blir lika illa som denna kvällen har blivit.

Jag vill iaf avsluta detta inlägg med att jag blev så oerhört rörd över det Elisabeth sa till mig strax efter det att teatern va slut. Jag tackar verkligen för dem orden! De betydde så otroligt mycket...
Jag tackar verkligen alla jag Älskar över att ni är i mitt liv och att ni står ut med mig...
Familjen Brynielsson, Emelie, Lina och JIM!
Ni är underbara människor, och de går inte hitta bättre! Tack för att ni finns här i mitt liv!

Nu kryper jag till kojs, ska ta lugnande och så ska jag kolla på ett avsnitt av family guy på min ipod.
sössa gött och dröm gossiga drömmar!

Puss