offra
Nu när mitt liv, eller rättare sagt, min barndom och ungdom blivit offentligt har jag många gånger hört kommentarer som "Oj, jag visste inte"
Nä, hur skulle ni kunna veta?
Jag pratade aldrig om det... jag sa inte till alla hur jag har haft det.
Jag höll det för mig själv. Bara mina närmaste vänner visste lite smått emellanåt... att jag hade blivit misshandlad.
Jag pratade inte om hur jag hade det hemma... förutom till Nettiz och Lina.
Och då pratade jag mest om "musse" (mammas sambo)
Om hur elak han var mot mamma.
Tomas, min psykolog, sa till mig igår att jag har lyft min mamma över skyarna... att hon var en bättre mamma än vad hon egentligen var.
Fast hon har juh varit den enda lilla trygghet jag hade... och jag var livrädd för att förlora den lilla tryggheten, henne.
Jag känner mig jätte dum när jag pratar om sådan hon gjorde mot mig... vad hon sa till mig....
Det är nämligen inte bara "pappa" som tala om för mig att jag var värdelös, min mamma sa oxå det till mig när hon hade druckit.
När hon hade druckit berättade hon "sanningen" för mig. Att jag var oduglig, jag var till ingen nytta... att jag aldrig hjälpte henne etc.
Sedan att jag fick offra mina betyg i skolan för att hjälpa henne tog hon aldrig upp.
Att jag fick sitta uppe på nätterna för att kunna klara skolan i gymnasiet... jag låg efter i alla ämnen, jag fick välja vilka ämnen jag ville ha "bra" betyg i... jag fick offra det jag hade svårt för. För jag kunde inte börja plugga innan 20 på kvällen... för då behövde inte mamma hjälp. Har man då tre fyra läxor i olika ämnen så orkade jag inte med alla... lite sömn behövde jag för att kunna orka med skolan.
Innan jag och mamma flyttade till Kungsbacka, hade jag aldrig gjort läxor... som jag inte var rent tvungen att göra i skolan, så att ingen märkte.
Jag fick gå i extra svenska och extra matte för att jag var så dålig i skolan.
Alla prov på mellanstadiet fick jag under medel... för jag hade inte tid att plugga till dem.
Jag var tvungen att vakta min mamma så att hon inte börja dricka igen eller drack mera den dagen.
Började hon dricka visste jag hur det skulle bli.
Hon skulle bli "elak", då hon berätta för mig allt som jag inte ville höra.
Hon skulle tillslut hamna på behandlingshem, när vissa i omgivningen märkte att hon var full dygnet runt.
Jag skulle bli tvungen att flytta till en annan familj under den tiden, åka taxi till skolan för jag bodde så långt ifrån.
Kanske vissa trodde var lyx, men under dessa perioder kunde jag inte leka med kompisar och jag blev mer "konstig" för dem i klassen än vad jag redan var.
Inte kunde jag säga hur det var och inte skulle dem kunna förstå heller.
När jag gick i 7:an hade jag IG i så gott som alla ämnen.
När jag gick i 8an, då började jag en ny skola i Kungsbacka... fick jag iaf G i alla ämnen. Men jag fick kämpa som fan för att få dem.
I 9:an fick jag några VG, de ämnen som var "lätta". Och jag var jätte stolt över att jag hade orkat detta.
Det handla aldrig om vad jag ville... jag har aldrig fått sätta mig själv i första hand.
Jag har alltid tagit hand om alla andra före mig själv, framförallt mamma
Jag trodde att om alla andra hade det bra, om jag gjorde allt som alla andra ville att jag skulle göra, då kommer dem älska mig.
Jag trodde aldrig att människor kunde älska mig för mig.
Det är först nu, typ.
Nu jobbar jag med att sätta mig först... att jag inte måste pleasa alla andra för att bli omtyckt.
Det är först nu som jag får lov att ha det bra.
Och det är ovant. Jag har levt hela min tid i en otrygghet, "oälskad".
Många av de vuxna som jag har, eller har haft, runt omkring mig har sagt att de önskade att de var barn igen, för då var livet lätt... inget ansvar och man bara kunde leka hela dagarna.
Jag längtar Inte tillbaka till min barndom. Mitt liv är lättare idag, lättare än vad det någonsin varit.
Min barndom handla inte om att leka, handla inte om att inte ha något ansvar. När jag var liten var jag tvugnen att växa upp, ta ansvar och vara perfekt. Inte vara barn.
Ska strax åka till "svärmor" så jag får allt ta å glada till mig lite...
Kram
Nä, hur skulle ni kunna veta?
Jag pratade aldrig om det... jag sa inte till alla hur jag har haft det.
Jag höll det för mig själv. Bara mina närmaste vänner visste lite smått emellanåt... att jag hade blivit misshandlad.
Jag pratade inte om hur jag hade det hemma... förutom till Nettiz och Lina.
Och då pratade jag mest om "musse" (mammas sambo)
Om hur elak han var mot mamma.
Tomas, min psykolog, sa till mig igår att jag har lyft min mamma över skyarna... att hon var en bättre mamma än vad hon egentligen var.
Fast hon har juh varit den enda lilla trygghet jag hade... och jag var livrädd för att förlora den lilla tryggheten, henne.
Jag känner mig jätte dum när jag pratar om sådan hon gjorde mot mig... vad hon sa till mig....
Det är nämligen inte bara "pappa" som tala om för mig att jag var värdelös, min mamma sa oxå det till mig när hon hade druckit.
När hon hade druckit berättade hon "sanningen" för mig. Att jag var oduglig, jag var till ingen nytta... att jag aldrig hjälpte henne etc.
Sedan att jag fick offra mina betyg i skolan för att hjälpa henne tog hon aldrig upp.
Att jag fick sitta uppe på nätterna för att kunna klara skolan i gymnasiet... jag låg efter i alla ämnen, jag fick välja vilka ämnen jag ville ha "bra" betyg i... jag fick offra det jag hade svårt för. För jag kunde inte börja plugga innan 20 på kvällen... för då behövde inte mamma hjälp. Har man då tre fyra läxor i olika ämnen så orkade jag inte med alla... lite sömn behövde jag för att kunna orka med skolan.
Innan jag och mamma flyttade till Kungsbacka, hade jag aldrig gjort läxor... som jag inte var rent tvungen att göra i skolan, så att ingen märkte.
Jag fick gå i extra svenska och extra matte för att jag var så dålig i skolan.
Alla prov på mellanstadiet fick jag under medel... för jag hade inte tid att plugga till dem.
Jag var tvungen att vakta min mamma så att hon inte börja dricka igen eller drack mera den dagen.
Började hon dricka visste jag hur det skulle bli.
Hon skulle bli "elak", då hon berätta för mig allt som jag inte ville höra.
Hon skulle tillslut hamna på behandlingshem, när vissa i omgivningen märkte att hon var full dygnet runt.
Jag skulle bli tvungen att flytta till en annan familj under den tiden, åka taxi till skolan för jag bodde så långt ifrån.
Kanske vissa trodde var lyx, men under dessa perioder kunde jag inte leka med kompisar och jag blev mer "konstig" för dem i klassen än vad jag redan var.
Inte kunde jag säga hur det var och inte skulle dem kunna förstå heller.
När jag gick i 7:an hade jag IG i så gott som alla ämnen.
När jag gick i 8an, då började jag en ny skola i Kungsbacka... fick jag iaf G i alla ämnen. Men jag fick kämpa som fan för att få dem.
I 9:an fick jag några VG, de ämnen som var "lätta". Och jag var jätte stolt över att jag hade orkat detta.
Det handla aldrig om vad jag ville... jag har aldrig fått sätta mig själv i första hand.
Jag har alltid tagit hand om alla andra före mig själv, framförallt mamma
Jag trodde att om alla andra hade det bra, om jag gjorde allt som alla andra ville att jag skulle göra, då kommer dem älska mig.
Jag trodde aldrig att människor kunde älska mig för mig.
Det är först nu, typ.
Nu jobbar jag med att sätta mig först... att jag inte måste pleasa alla andra för att bli omtyckt.
Det är först nu som jag får lov att ha det bra.
Och det är ovant. Jag har levt hela min tid i en otrygghet, "oälskad".
Många av de vuxna som jag har, eller har haft, runt omkring mig har sagt att de önskade att de var barn igen, för då var livet lätt... inget ansvar och man bara kunde leka hela dagarna.
Jag längtar Inte tillbaka till min barndom. Mitt liv är lättare idag, lättare än vad det någonsin varit.
Min barndom handla inte om att leka, handla inte om att inte ha något ansvar. När jag var liten var jag tvugnen att växa upp, ta ansvar och vara perfekt. Inte vara barn.
Ska strax åka till "svärmor" så jag får allt ta å glada till mig lite...
Kram
Mina kommentarer
Trackback
