ikkamedlitets

Jag har aldrig levt ett annat liv än mitt eget.
det är ingen skillnad på mig där jämnfört med er...

Men ändå känns mitt liv så annorlunde gentemot de flesta andra.
fast ändå vet jag inget annat.


Jag föddes och jag kommer dö en vacker dag, inte snart hoppas jag.
Jag har en underbar pojkvän och de bästa vänner en människa kan få!
Jag vet hur det känns att må bra, känna trygghet och bli älskad.
Men detta har inte alltid varit självklart för mig!


Jag är född svensk, har en svensk mamma och (vad jag vet) en svensk fader.


Jag (och min mamma) har levt under tortyr. Vi har tvingats fly, leva i rädsla och försökt vara gömda.
Jag har bott på två barnhem, under skyddad identitet.
Jag har levt i en missbrukfamilj (då min "pappa", som jag trodde va min far, tog droger och min mamma drack alkohol)


Jag och min mor har aldrig varit "fria" människor. Efter vi blev av med "pappa" så flytta vi till en man vi trodde var snäll...
Han slog aldrig oss...
Men ibland kan slag vara bättre, de ger blåmärken... de syns. Denna man utförde psykiskmisshandel. Framförallt mot min mor, ibland även mot mig... men som tur var hade jag mina vänner som jag kunde få ut en del på... som lyssna på mig.
Min mamma hade ingen!
När denna man förstog att jag kommer skydda min mor för allt, sluta han göra mamma illa framför mig.
Han slutade, göra henne illa framför mig, då han försökte putta ner min mor för en trappa i huset vi bodde i. Som jag såg... och jag sa: rör du min mamma så... (behöver jag säga mer?)


Min mamma ville att jag skulle ha en bra utbildning.
Hon ville inte att jag skulle hamna där hon va.
Hon stannade hos denna man för min skull... för hon visste att jag skulle strunta i gymnasiet och jobba ist för att vi skulle få ett drägligt liv.
Hon kämpa för mig, för mitt liv.


När jag hade fått min lägenhet, som jag bor i nu.
Fått ett stadigt jobb... så jag skulle klara mig själv.
Tog hon sitt eget liv. Och hon fick äntligen frid.

Jag kände det på mig... jag har alltid känt det på mig.
Att när jag är 21 kommer jag dö, även om jag inte dör rent fysiskt kommer det kännas som att jag dog.
När min mamma dog, dog även en stor del av mig.
Hon var mitt allt, min lilla trygghet... min plattform.
Men jag är glad för hennes skull. Efter ett liv med misshandel, från början till slut, har hon äntligen fått frid.
och även då jag saknar henne av hela mitt hjärta förstår jag hennes val, och jag klandrar henne inte!


När hon dog, börja en ny era av otrygghet.
Jag har aldrig kännt riktig trygghet (förrens nu)
Mattan under mina fötter drog bort från mig, och jag svävade i luften... visste inte om jag skulle falla eller inte.
Livrädd för att falla, för jag visste inte om någon skulle kunna plocka upp mig.


Min "pappa" börja höra av sig igen, han börja följa mina steg.
Han ringde... och jag var livrädd.

Då han inte uttryckte någon synligt hot mot mig, kunde jag inte gå till polisen...
Jag gick till den ena psykologen efter den andra, för jag ville ha hjälp, men ingen trodde min historia.
Tillslut hittade jag Tomas (den psykolog jag går hos nu)
Han har hjälpt mig och hjälper mig även idag.


Efter knappt ett år efter min mammas dödsdag blev jag inlagd på psyket.
Jag hade en mycket svårt depression med svåra utmattningssymtom.
Jag hade inte sovit mer än 3 timmar per natt ( om jag hade tur, dock inte sammanhängande)
Ofta sov jag inget alls.
Jag har aldrig sovit en hel natt utan uppvaknande... Även om jag idag äter sömnpiller för att kunna sova mer än 5 timmar på en natt totalt.


Det har tagit mig tre och ett halft år att komma dit jag är idag.

Jag har aldrig mått såhär bra jag gör idag... inte ens när jag mår dåligt har jag mått så bra ( om ni förstår hur jag menar)
Mina dåliga dagar idag är inget mot det jag brukade må.


Idag är jag en annan människa, fast ändå samma, än vad jag var förut innan min mamma dog.
Jag är mer tillfreds... mer relaxad... mer lugn.

Ni som kände mig innan.. ni ser väl en skillnad?


jag vill ändå tror att min mor hade varit stolt över mig nu...
Jag är på ett stadium jag aldrig har varit på innan.
jag är lyckligare än någonsin, jag har en pojkvän som är det bästa som har hänt mig. Mina vänner.. ( på allvar, det går inte att få bättre! ) Jag har det bättre än vad jag någonsin haft.
Och inte nog med det: på måndag börjar jag läsa till sjuksköterska!
Efter tre, och ett halft, år kommer jag påbörja något som kommer ha ett stort avgörande i mitt liv. 
Även om jag är rädd och orolig, kommer jag gå dit... jag kommer försöka. Och även om jag inte klarar det, så har jag iaf försökt. jag har iaf gått dit.
Jag försöker och jag kämpar dagligen för att få ett bättre liv än vad jag haft.
Och jag fortsätter kämpa... för mitt löfte till mina framtida barn är att jag ska göra allt jag kan för att de ska slippa uppleva något jag har upplevt!


Jag tänker inte ge upp.
Jag kommer kämpa för min och mammas upprättelse (för den upprättelsen jag får, får även min mor... då hon har kämpat för mitt liv)
Jag kommer kämpa för mitt och mina, blivande, barns liv.
Jag kommer kämpa och kämpa och kämpa! för skam den som ger sig!
Har andra klarat det, kommer även jag klara det!


Kom ihåg: du klarar allt du vill, bara du ger dig fan på det!