Alkoholist?
En av mina största fasor är att bli alkolist!
Det sägs att alkoholism är en sjukdom... att man inte kan hjälpa det, att man måste ha alkoholen.
Men oavsett är det jag som väljer att föra flaskan till munnen och dricka det.
Alkolism är ingen sjukdom, enligt mig.
Det är en symtom på annat, en annan psykisk ohälsa.
För man tror att alkohol ska hjälpa än... eller anväder det som en belöning om man har det jobbigt.
Idag har jag varit duktig så jag förtjänar ett glas vin
Problemet är att det blir inte bara ett glas vin... det blir flera... och man hittar anledningar till att ta ett till glas vin...
Man dricker alkohol för att döva de känslor man har... sitt dålighetsmående.
Jag har börjat tänka så...
Om jag känner att jag har varit duktig tycker jag att jag är värd alkohol... som en belöning.
Idag har jag minsann gjort detta.. yada yada...
Och jag "unnar" mitt vin eller öl.
Ett glas vin/en öl gör ingen skada
Problemet är att det är inte bara är ett glas/en öl
Jag har lärt mig att jag kan gråta mycket lättare om jag är full...
Jag kan tillåta mig att gråta... och gråten kommer ofta av sig själv då.
Det är "skönt" att dricka alkohol när jag mår dåligt, för då kan jag gråta (vilket jag sällan kan annars)
jag dricker när jag mår dåligt för att försöka döva smärtan jag känner... även om jag vet att de, egentligen, inte hjälper...
Idag börja jag dricka, när jag kom hem från min psykolog, för att jag ville gråta... jag ville släppa ut dem smärtsamma tårar som jag har så svårt att få fram annars...
Jag har länge befarat att jag börjar få problem med alkoholen...
Innan jag blev sjuk drack jag aldrig när jag mådde dåligt eller var ledsen...
Men nu dricker jag desto mer när jag mår dåligt eller är ledsen.
Detta känns jätte hemska att behöva bekänna!
jag är rädd för att bli missbrukare...
Jag har det i blodet... sedan generationer tillbaka..
min mamma, min mammas mamma och hennes mamma var missbrukare.
Så gott som allas mammas syskon har ett eller annat missbruk
Idag sa till och med min kille ifrån... han sa att nu räcker det... vi köper inte mer vin.
Och det va skönt att höra! Att han har koll på mig, på mitt drickande.
Jag vill inte ha det såhär!
Jag vill inte behöva att aldrig mer dricka ...
Jag vill kunna ta ett glas vin/öl när jag är med mina vänner..
Jag vill inte bli alkoholist... jag vill inte bli missbrukare!
Men idag var, en av de dagar, som jag förstår mamma... min mammas missburk.
Att man dricker för att döva något smärtsamt, fast det egentligen bara blir värre.
Jag kan förstå varför mamma sökte tröst i flaskan... för nu gör även jag det, även om jag inte vill erkänna det!
Jag försöker döva mina flashback med alkohol, fast dem bara gör dem värre
Det har jag märkt de senaste gångerna nu...
Jag vill inte välja flaskan framför dem jag älskar!
Jag vill inte få mina kära att tro att jag älskar flaskan mer...
Framförallt vill inte att mina framtida barn ska känna att jag väljer alkohol före dem!
Jag borde sluta dricka för ett tag.. tills jag inte suktar efter det mer...
inte drick bara för att...
sluta dricka i onödan (eller vad man ska säga)
Jag måste lära mig att gråta utan alkohol i kroppen...
jag måste lära mig att handskas med mina flashback även om de är för jobbiga...
låta dem vara där tills dem tar slut...
kanske skriva om det här istället...
inte gå till systemet och köpa en låda vin! och försöka dämpa det den vägen
Jag tror jag håller på att bli alkoholist... om jag inte redan är det!
Jag måste finna styrkan i mig själv att bekämpa detta... bekämpa mig och mitt drickande.
